Tankar från skogskanten

Den här tiden på året är det som allra bäst att bo häruppe i skogskanten. Fåglarna börjar sjunga en efter en. En del sorter gör uppehåll några dagar men sen är de tillbaka igen. Idag har jag inte hört rödhake och koltrast. Jag var också ute nyss och tittade och lyssnade efter morkulla men det kanske är tidigt. En humla har jag sett idag. Och några fjärilar. Men förvånansvärt lite fåglar. Jag såg en gröngöling idag i alla fall. Det är inte varje år jag gör det. Men när jag sett den första sädesärlan är det nästan redan på väg åt fel håll. Jag får hoppas det dröjer ett tag till.

Jag skurade växthuset både utvändigt och invändigt idag. Det var en del algpåväxt både ute och inne. Efter rengöringen blev det så fint och genomskinligt.

Jag har ju fått en massa hästskit också. Jag är lite orolig för att gödslet är för färskt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag försökte vända runt det lite för att få ner syre i det tjocka lagret av syretärande processer. Jag vattnade också men behöver nog låna en jordfräs för att luckra med jämna mellanrum. Jag har testplanterat en tobaksplanta i hästskiten.

Jag ska följa den och se om den överlever.

När jag vattnat och plockat lite, lade jag mig på uthustrappan och blundade en stund. Det blev lä och varmt nere vid marken men annars blåste det lite isigt idag igen.

Sivan låg i andra änden av trappan.

Lite vårtecken också. Jag satt och hoppades på att humlan skulle hitta en av blommorna men det gjorde den inte när jag såg den.

Jag kom på att jag är ganska väl rustat för coronapandemin om det skulle krävas att leva i karantän en tid. Jag vet ju inget bättre än att gå ensam häruppe i skogskanten.

Sysslor som underlättar dagdrömmeri

Felix och jag pratade idag om hur bra man tänker när man duschar. Man behöver inte vara närvarande med hjärnan eftersom alla moment görs per automatik. Vi pratade om andra situationer också. T ex gräsklippning där hjärnan kan fundera på annat när arbetet görs. Jag har haft sådana jobb i mitt liv också. När jag ställt mig vid en arbetsstation och kroppen jobbade och jag dagdrömde. Jag kunde egentligen hängt av mig min hjärna i skåpet när jag bytte om på morgonen.

Vi har klippt ett stort äppleträd hos hans mamma idag. Därefter åkte jag till två personer till och klippte träd. Det är så underbart att det är dags att klippa nu. Felix har blivit duktig på att klippa också. Han har blicken och tänket för det.

Jag har haft en hibiskuseftermiddag här och har planterat om ett antal och lagt ut andra till försäljning i en hibiskusgrupp på FB. Nu lyssnar jag på Santana och tar en pilsner. Min plan är att ringa New York om en stund och höra hur coronaläget är där.

Nu till veckans konsthängning.

Här hänger den till mitt beskådande i reklampauserna på TV.

Karin valde att kalla den "Vilse i pannkakan" men när hon och jag diskuterade den gick den under namnet "Mosaiken".

Målningen ser ut som en jättestor julgranskula eller en väldigt stadsplanerad ö i ett mörkblått hav.

Det finns glödande skärvor runt ön och det är de jag lägger märke till när jag detaljstuderar målningen.

Det här är en av de målningarna som, enligt mig, markerar en lite ny inriktning i hennes måleri enligt det resonemanget jag förde i det förra blogginlägget om hennes målningar.

Dessa underbara "skärvor" som flyter runt huvudobjektet. I det här fallet tillför skärvorna så mycket. Tänk om det kulle vara helblått runt "ön". Glöden i målningen och framförallt i skärvorna är minst lika viktiga som själva huvudobjektet.

Jag hade en vän på besök igår och både hon och hennes dotter förstod precis vad jag menade när jag förklarade vad jag såg i målningarna.

En sista detaljbild av själva huvudmotivet som jag tycker så mycket om. Det kanske Karin också gjorde eftersom att signaturen hamnade precis där.

I tidningen

Igår var det reportage om snusodlingen i Nya Kristinehamnsposten och idag hade Nya Wermlandstidningen publicerat reportaget.

Byfånen har visat upp sig igen.

Hästskit och vacker konst

Förra helgen efterlyste jag 10 kubik hästskit på Facebook och fick svar ganska omgående. Idag var Felix och jag och tittade på dyngstan som jag ska få ta ifrån. Jag har också kontaktat "Traktor-Mats" som har en hjullastare. Det blir tre vändor för honom med skopan som tar 3-4 kubik i varje lass.

Jag har förberett så att han kan tömma sina skopor här på måndag morgon.

Felix och jag åkte sedan till Väse-rasta och åt lunch. Sedan åkte vi till min konstnär i Karlstad för att hämta de två sista verken jag köpt i denna omgång. Mer om det nedan när jag presenterar veckans hängning.

När jag kom hem satte jag mig i solen. Jag plockade bort presenningarna där min tobakslycka planeras. Jag lät dem torka lite och vek ihop dem och lade in dem i uthuset. Sedan satt jag bara och lyssnade på fågelsången.

Det är inte mycket till fågelsång ännu. En ringduva som satt och ropade lite neråt staden. Efter en stund flyttade han norr om kapellet och fortsatte att ropa som de gör. Ingen särskilt vacker sång precis. En hackspett knackade lite på ett murket träd och satt och pysslade med det. En nötväckas tröstlösa läte hördes. Talgoxe och blåmes lät lite sporadiskt. Den som dominerade dagens fågelsång var Kungsfågeln. Men det var bara en av varje liksom. Ingen symfoni precis. I torsdags hörde jag två bofinkar i alla fall men de drog nog vidare norrut. Det dröjer nog inte många kvällar innan morkullan flyger över här och sisar.

Låt mig presentera veckans tavelhängning.

En fantastisk skapelse som är en blå-lila röra av mosaikbitar som föreställer det jag bestämmer att den ska föreställa.

I närbild.
Och nu till mina älskade detaljer.

Vad är det för något? Ett garnnystan? Underbara kulörer tillsammans i alla fall.
De två övre hörnen i målningen också. Som om tavlan är belyst snett uppifrån i båda hörnen ovanifrån vilket den också är i denna hängning. Det ska bli spännande att se hur de övre hörnen gestaltar sig när tavlan blir belyst på ett annat sätt när den lämnar sin tillfälliga hängning.

Den sammanhållna mosaikbollen som inte alls är rimlig i förhållande till det övriga motivet. Inte för att det spelar någon roll men eftersom den är där så är den vacker och värd att beskriva.
Tavlan har heller ingen horisont.
Helhetsintrycket blir någon form av "collage" men vi tar några detaljer till.

Mjuka former helt plötsligt bland allt det kantiga. Hmm? Trevligt!

Plötsligt ett annat mönster i tavlan. Helhetsbilden ger ett ihopplock av ganska lika stora fält (mosaikbitar) men här var det något annat.
Och kulörerna vandrar från vänster till höger. Vitt övergår i rosa som övergår i gult. Det känns som en jätteudda färgskala men här kunde den inte bli bättre.

Konstnärens måleri har förändrats lite sedan jag lärde känna henne. Från att ha målat ganska stora fält med samma kulör, målar hon nu mera gärna i mindre och avgränsande fält. Jag gillar båda delarna men ser en förändring. En trend liksom. En utveckling åt något håll.

Jämför t ex med denna. Man känner i alla fall igen krukans form. Det är också ganska lätt att föreställa sig ovanstående tavla, fragmenterad i mosaikbitar.


Tavlan som var föremål för veckans hängning var den första målningen jag köpte utan att se den "live" först. Jag fick ett foto av den i min telefon och kunde inte annat än att skriva i versaler: "JAG TINGAR DEN".

Sorgligt nog tog jag målningen framför näsan på Karins make som sa att det var det finaste hon målat. Det har han aldrig sagt förut.

Solig vårdag

Felix och jag vaknade upp till en solig vårdag med isiga vindar. Jag fick med honom ut och sitta i solen vid uthusväggen en stund och jag visade hur man kan få det att brinna i torra löv med ett förstoringsglas. Det hade han aldrig sett förut.
När jag kört honom till Smedby åkte jag till Maxi för att se alla coronautmanare som är där för att hamstra. Toapapper, pasta och ris är slut. Jag var väldigt nöjd som fick tag på ett paket snabbitsocker. Tydligen har folk börjat hamstra torrvaror på grund av coronaviruset.

Jag pratade med min vän Ivar i New York häromdagen. Jag frågade vad han tyckte om sin president. Han blev tyst och jag såg hur han laddade för att tala om vad han tycker. Cock-sucker och mother-fucker var med flera gånger i harangerna som kom som svar på min fråga. -Fattar du hur dumma vi amerikaner är, frågade han? -Ölmärket "Corona" har gått ner i försäljning med 40% sedan coronautbrottet började.

När jag kom hem från Maxi satte jag upp en växthusarmatur i uthuset.

Arbetsinsatsen gick så fort och jag tänkte att jag var tvungen att dra ut på det för att få pyssla längre.

Men jämna mellanrum satte jag mig i solen och Sivan låg bredvid trots de isiga vindarna. Mina bröstvårtor blir så styva när jag blir kall och hängslena på hängselbyxorna skaver så illa att det gör ont bara jag rör mig litegrann.

Jag hade hört på väderleksrapporten på morgonnyheterna att man varnar för gräsbränder så jag passade på att bränna ur mina diken.

Jag gör det varje vår och det är en ytterst trivsam arbetsuppgift. Även det arbetsmomentet gick för snabbt och jag blev sittande vid uthusväggen igen.

Jag satt och funderade på att bygga till ett litet utrymme på den norra gaveln av kapellet så jag gick och mätte lite. Ett snedtak med glespanel runt om som skulle bli en torklada för tobak och ytterligare ett utrymme att förvara onödiga ägodelar i. Även ett garage för släpkärran med ett överbyggt golv en meter ovanför marken. Då kan jag förvara släpkärran under det golvet och få förvaring ovanför. Jag ska ta hit snickaren för ett byggmöte och undersöka om jag måste ha bygglov för ett sådant tillbygge.

Alla 140 tobaksplantor är omskolade nu också. Lite mer finns att läsa om det i systerbloggen "Kapellyckan".

Så här såg såbrättet ut efter omskolningen. De plantorna till vänster har ca två veckors försprång.

Nya Kristinehamnsposten var här och gjorde reportage om tobaksodling och det publiceras under veckan som kommer.

Nu till helgens konstverk.

"Kiruna" heter tavlan och tillkom efter att konstnären varit på tjänsteresa just till Kiruna. Det föreställer något som inspirerades av utsikten från ett hotellfönster.

Med lite vilja kan jag se en grön gardin till höger och att det snöar utanför. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att jag blir glad när jag ser den. Lystern. Glöden och den varma ombonade känslan av att vara inomhus. Jag minns första gången när jag såg denna i konstnärens källare. Den stod på golvet lutad mot väggen och bara lyste.

Två snöflingor utanför i vinternatten sammanfaller exakt med gardinens prickar.
Längre ner på gardinen finns en fantastiskt vacker prick med kontur.

Det är en av de finaste sakerna på hela tavlan.

Horisonten i tavlan är rak men någonting händer där den stora tulpanlika blomman står. Marken bildar liksom ett litet dike.

Och glöden i den svävande blomman är helt fantastisk.

Det här är en vanlig syn i kapellet.

Sivan som tröttnat på att vara ute och vill in. Om jag går fram till henne och tittar henne i ögonen brukar det synas att hon tar till en liten jamning för att ytterligare förstärka hur gärna hon vill in.

Häftigt att hon försöker säga något till mig när jag uppmärksammat henne. Hon jamar inte innan vi fått ögonkontakt.

Måndag igen

Tråkig måndag. Men underbart väder! Ikväll kastade jag vraken efter 35 krukväxter som dött ifrån mig i vinter. De flesta är Hoyor som ullössen tagit livet av. Hoyornas tid i kapellet är förbi. Endast en spillra finns kvar. Närmare bestämt 9 sorter. Jag bara väntar på att få kasta dem också. Jag är färdig med dem.
Några hibiskusar har också dött i vinter. Det blir så när det blir torr inomhusluft den mörka delen av året.

Det blir till att diska ytterkrukor framöver. Och innerkrukor förstås. Det lär ju bli ca 70 krukor totalt att diska. Nåja...
Det är krukodlarens vardag.

Walking down memory lane

Min uppväxtkamrat Tony kontaktade mig via FB under veckan som gick och vi beslutade att träffas där vi levde mellan åren 1971 och 1985-isch.

Vid vårt första möte sa Tony: -Ska vi gå hem till mig och leka Laban? Och på den vägen var det. Vi umgicks jämt. Han var ett år yngre än jag och hela vår medvetna barndom delade vi.

Idag gick vi runt i våra egna fotspår i tre timmar. Det var helt fantastiskt. Vi pratade om personer som levde där och då. I vårt grannskap och som vi inte vet var de tog vägen sedan. Vi ska träffas igen och fortsätta att prata.

Här står vi vid "Tattartian" som vårt miljonprogramshus kallades. 40 år efter att vi skildes och nästan 50 år sedan vi träffades. Lite gråare än då och det känns som om jag krympt. Jag var alltid längre än Tony på den tiden.

Denna veckans konsthängning består av en tavla jag själv varit med om att döpa.
"Sleeping bird".

Och här en "Close-up"

Jag blev fullkomligt tokig när Karin lade upp bilden på tavlan på FB. Först såg jag "trädet" till höger som såg ut som en fjäril. Kulörerna är också helt rätt för mig. I efterhand har jag nu konstaterat att landskapet som presenteras är i en slänt. Horisonten är inte rak. Allt befinner sig i en slänt. Jag var tvungen att ha den tavlan också. Detta var efter att jag installerat en första omgång av Karins verk.
Och nu till detaljerna förutom att jag konstaterat att allt utspelar sig i en sluttning.

Trädfjärilen. Eller Fjälilsträdet. En återhållsam skapelse med en glödande kärna i stammen.

Fågeln på högstubben. Och "stänken" runt den. När jag insåg att den satt där och sov blev jag såld.

Jag var tvungen att få äga denna målning.

De färgglada "svamputväxterna" och skärvan nedanför. Så trevliga och förtroendeingivande inför framtiden. "De där två kan bli något när de växer upp".
Den blåsvarta rymden bakom som låter oss förstå att härnere är den varmt och färgglatt.

Flum om skapande

Mina tankar om detaljer, världens vackraste ljud mm, mm.
Jag är ju knäpp som tänker som jag gör. Och dessutom beskriver det i text. Tankarna upptar ju min tid och jag behöver befria mig från dem genom att ”publicera” dem på bloggen. Det är ju en form av skapande tänker jag. Jag vill liksom dokumentera och bevara mina tankar. Säkert lite liknande som det en konstnär gör när den målar. Beskriver sin vision med färger i olika kulörer.

Ibland tänker jag att jag hamnar i någon form av hybris och i en känsla av eufori när jag tycker att jag klarar av att formulera mina tankar i text. Så som jag gör nu när jag skriver detta. Det känns som om jag kommer fram till svaret i detsamma som jag skriver.

Men till vilken nytta?

För min egen skull. Att formulera idéer och tankar om hur jag fungerar, om vad jag gillar och vad jag tycker gör livet värt att leva. För att bli kvitt en fundering som upptagit mina tankar en tid. Liksom beta av den och ta tag i nästa fundering om min stund här på jorden.

Jag vet också att en del tycker om att läsa det jag skriver. När jag resebloggar och när jag blandar kapellrenovering med djupa funderingar.

Allt skrivs också med Felix i åtanke. Att han en gång ska kunna sätta sig in i hur hans pappa tänkte. Nu läser han inte bloggen. Kanske någon gång i framtiden men inte nu. Han läser däremot alltid mina reseskildringar. Särskilt när han själv är med på resorna.

Detaljer

Nu när våren närmar sig brukar jag gå genom stadsträdgården i Karlstad när jag går från tåget. Det har börjat knoppas lite och det händer saker varje dag.
Idag stannade jag upp och tog denna bild vid gångtunneln under järnvägen.

Kan vara en krokus kanske i ett väldigt tidigt stadium. Jag ska följa de där de närmaste dagarna.

Om man tar sig tid att stanna upp och titta på detaljer i sin omvärld så ser man så otroligt mycket vackert. Som mitt tidigare resonemang om detaljerna i de målningar jag har på väggarna där den mest extrema detaljen (hittills) är den lilla fläcken som flagnat.

Den här. Jag fullkomligt älskar den brandgula lilla skadan men det visste jag inte när jag köpte tavlan. Jag föll för helhetsintrycket av målningen.

Ungefär som när man blir kär i en kvinna och tycker hon är det vackraste man sett. Genom att granska detaljerna som om man tittar på hennes ansikte när hon sover. När hon inte vet att jag tittar på henne. När det inte var meningen att jag skulle se henne i en situation då hon inte kunde hålla in magen och le för att vara vacker. Så mycket vackrare hon blir då. När ett leende anas i hennes mungipa åt något hon drömmer. Så tittar jag på detaljer i min omvärld ibland och uppskattar helhetsintrycken så mycket mer när jag lärt känna deras detaljer och egenheter.

Världens vackraste ljud

Jag är ju ljudnörd och uppskattar välljud ur mina högtalare, vindspelen på altanen på sommaren och fåglarnas konserter på våren.
Men det vackraste vardagsljudet som finns är dubbelldunsen i golvet som uppstår när katten lämnar soffan. Sivan har vilat klart. Hon ska antagligen iväg och äta lite eller ta ett varv i sina domäner här uppe runt kapellet.

Koltrast och pärluggla

Igår när jag låg i sängen och läste hörde jag pärlugglan. Det var första gången i år och jag har legat och lyssnat i över en vecka nu.

Och ikväll! Kolstrasten prövade några försiktiga strofer inför 2020 års kvällskonserter. Nu är det vår!