Ytterligare en arbetsvecka till ända. Imorgon börjar en ny. Min tjänst har annonserats men jag kommer inte att vara delaktig i uttagningsprocessen. Tiden hankar sig fram.
Lite försändelser ankommer men eftersom de mesta tycks skickas från Kina så tar det en väldig tid. Jag väntar fortfarande fem försändelser. En kom igår natt med Early bird. Jag gillar inte det konceptet. Att det ska hänga en tung påse med ett spännande innehåll på min brevlåda en hel fredagsnatt. Det är ju som upplagt för att någon ska ta paketet. Men det gick bra. Jag var vid brevlådan 07:30 och hämtade kassen.
I torsdags fick jag min efterlängtade bok som jag fick på en auktion på Tradera. Hoppas jag förstår fragment av den när jag läser den. Ni som vet hur Sartre såg ut känner igen hans speciella ögon. Jag ser fram emot att sätta tänderna i denna men jag har nyss påbörjat en annan bok och jag tar den först. Emellertid öppnar jag Sartres bok ibland på måfå för att se hur den är skriven. Språket bådar gott.
Det är skönt att hösten är i antågande. Då är det bara en årstid kvar som ska genomlevas innan jag kan flytta.
Detta var vad som var i paketet som kom med Early bird.
En sak som jag skulle vilja att Felix har med sig genom livet är att det händer stora saker i en själv runt 60. Det är först då man kan bli den man innerst inne alltid har velat vara. När man släpper mycket som innebär anpassning till en samtid och omgivning. Ens persona betyder inte längre någonting. Man behöver inte anstränga sig för att passa in i en norm eftersom det får allt mindre betydelse. Det är vid 60 man har chans att verkligen börja leva det liv man alltid varit menad för.
För mig blir det särskilt påtagligt eftersom jag är på väg mot min pension. Om en månad exakt (igår) kommer jag få ett skriftligt erbjudande som är svårt att tacka nej till. Den 9 september ska jag ha onlinemöte med min chef och min HR. Då har jag möjlighet att ta ett beslut som gör att jag är en fri man fr o m december i år. Det är stort. Men det är inte helt säkert att jag tackar ja till erbjudandet. Jag önskar förstås att jag kunde göra det men det finns en ekonomisk parameter i det hela som ställer till det och som jag förstås måste ta hänsyn till.
Den 9 september är nästa milstolpe i mitt liv som jag har att förhålla mig till. Milstolpar uppstår hela tiden i livet och de är bra att sikta emot.
Att bli en eremit som jag blivit var förutbestämt eftersom jag har en sådan personlighet. Jag väljer att umgås med mig själv eftersom jag har svårt att hitta någon att umgås med som har ett riktigt djup. Någon som tänker på mera existentiella frågor och har möjlighet att formulera dem. Någon som triggar mig att tänka på djupet. Mitt eremitliv går ut på att ha tid för att tänka de där tankarna. Jag grubblar inte på djupare saker hela tiden men ingenting kan hindra mig från det. Jag har ett jobb som kräver en del av mig men snart kan jag vara fri från det och det ser jag verkligen fram emot. Då kan jag bli den eremit jag alltid har varit menad att vara. Lägga upp dagarna som jag vill. Förverkliga alla mina idéer som jag hela tiden får.
Igår träffade jag min vän Ylva. Vi tog en tur på hembygdsgården så hon fick testa sin nya kamera. Hon ville ta bilder av mig bl a. Jag ställde upp på hennes villkor. Hon fick dirigera mig så hon fick de bilder hon ville ta för att träna på porträttfoto. -Du är ett tålmodigt objekt, sa hon. Under hela fotosessionen kände jag att hon fick ta de bilder hon ville. Jag själv hade inga synpunkter. Jag kände också att jag inte på något sätt behövde göra mig till för att se bättre ut än vad jag i själva verket är. Dubbelhakor och andra "defekter" var mig helt likgiltiga. Det är så här jag ser ut och det är inte viktigt att se ut på något visst sätt längre. Utseende är en ytlighet som jag numera inte anser det värt att lägga någon tanke vid.
Så här såg jag ut igår. Varken mer eller mindre. Inget påklistrat leende. Likgiltig.
