Lördag före valet i USA

Ibland kanske ni åkt förbi här i kvällningen och tittat på kapellet och undrat hur det är därinne. Det är ju en väldig insyn från vägen men bara i huvudhöjd. Vad som händer i midjehöjd eller efter golvet kan man bara fantisera om. Men det händer inte så mycket där heller. Jag sitter eller ligger i en soffa eller sitter lutad över vardagsrumsbordet med en bok eller datorn. TVn brukar alltid vara på men ibland glömmer jag att sätta på ljudet.

Det är härinne jag lever. I dessa tider arbetar jag till och med härinne på vardagarna. Hela min vakna tid är jag här i prediksalen i stort sett. Det är hela min värld nu och där fantiserar jag och planerar. Omvärlden existerar knappt för mig. Möjligen delar av altanen som jag kikar ut över ibland för att se om Sivan vill in. Mina enda intryck jag får utifrån kommer via TVn eller datorn. Det räcker alldeles utmärkt för mig. Jag behöver inte mer än så. I eftermiddag har jag tittat lite på CNN och valupptakten som sker i USA. Man undrar vad det ska bli av det där märkliga landet och deras märkliga president. Enligt Reinfeldt börjar USA uppvisa många tecken på att landet är farligt nära att bli en diktatur. Att demokratin är hotad av den galna presidenten.

Idag hade jag tänkt göra kanariska potatisar och Mojo-sås.

Jag gjorde såsen. Den består av fyra vitlöksklyftor, en halv citron, en halv liten burk med inlagd och grillad paprika, en urkärnad chilifrukt, lite salt, två teskedar spiskummin och ca 2 dl olivolja. Allt mixas till en slät sås. Den är helt gudomlig. Jag gjorde såsen men sedan tröttnade jag och gick och la mig med min Kafkabok istället. Jag nickade t o m till en stund. När jag vaknade till tog jag en macka. Jag orkade inte stå och göra mat så potatisen får vänta tills imorgon. Såsen får stå i kylskåpet i natt.

Jag fantiserar/planerar fortfarande om vad jag ska göra när jag äntligen tar mig till Prag. Jag kan sitta i timmar och läsa menyer från olika restauranger och drömma om vad jag ska beställa att äta. Jag skulle önska att jag kunde beställa flygbiljett och hotell så jag hade ett datum att vänta in men det går inte än. Hotell skulle jag kunna boka men flygen går inte än och avgångar är väldigt ovissa. Om man kollar på flyg till Prag nu så går nästa flyg någon gång i december. I november finns inga flighter. Så har det sett ut sedan i somras. I augusti fanns det flighter nästan varje dag i oktober att boka. Nu finns inget. Det är som att första nästa flight skjuts på framtiden hela tiden och det är väl så det kommer att vara ännu en tid. När jag åker bil mot Karlskoga fantiserar jag om den dagen jag kör österut på E18 och har GPSen inställd på Benstockens långtidsparkering och tar den lilla transferbussen till terminal 5.

Tjeckien är väldigt drabbat nu också så det är ju ändå inte aktuellt. Om man gav sig tusan på det skulle man nog kunna ta sig dit genom att byta flyg i Frankfurt. Eller med bil. 14 timmar och 49 minuter skulle det ta att köra dit enligt google maps. Jag skulle kunna äta frukost där vid niotiden imorgon om jag drog nu. Bilen är dessutom fulltankad. Jag tog ju t o m en tupplur i eftermiddags.

Men det får allt vänta. Jag åker ju helst inte till Maxi ens om jag befarar att det är mycket folk där. 

Undrar hur det skulle vara att ta bilen ner. Det kanske kunde vara något ändå till sommaren. Det skulle förstås ta några dagar i varje riktning men det skulle ju faktiskt gå. Men det känns nog ändå krångligare än att flyga. Väl där skulle ju ändå bilen stå stilla hela tiden. Jag har inget behov av dagsutflykter förutom de som mina ben bär mig ut på. Det finns heller inget jag behöver köpa med hem. En massa tjeckisk öl då kanske men det finns ju Norrlands guld 3,5 på Maxi.

På tisdag är det val i USA. Jag tror jag ska försöka bevaka valvakan lite om jag orkar. Det känns som ett val som är viktigt för hela världen. Det kan väl ändå inte bli så att den där otäckingen får ha makten i fyra år till. Jag är rädd för att det skulle vara ödesdigert för vår stackars planet.

Lou Pallo

En gitarrist har avlidit. Lou spelade med Les Paul när jag såg dem på Iridium jazz-club i New York 2008. Lou var kompgitarrist till Les Paul så jag kan inte påstå att jag har några särskilt starka minnen av honom. Jag kollade mest på Les Paul och hörde på när han berättade om sin musikkarriär. Han spelade lite gitarr men det var svårt för honom p gr a hans artros. 2009 avled Les Paul.

Jag har sett Lou även med andra artister på Iridium. Jag kände igen honom efter ett par gånger när jag varit där. 

Han var något av en musiker som andra gästartister kunde få komp av när de spelade där. Han ingick mer eller mindre i ett husband. Även andra stora musiker kunde man se i det där husbandet. Lite beroende av vad dragplåstret behövde för att framföra en okey spelning. Ibland behövdes Lou Pallos.

Jag har varit på Iridium ganska många gånger vid det här laget. Och sett mycket bra musik där. Men nu var det ju förstås ett tag sedan.

Till och med den galna gitarristen Ted Nugent spelade en gång på Iridium när jag var där. Det var 2011. Stället tar in 150 personer medan Ted Nugent kunde fyllt en arena.

Ted var rolig under kvällen och jag filmade honom några gånger. Bl a här när han spelar den amerikanska nationalsången. Kolla så får ni se.

Det finns fler klipp från den kvällen på Youtube. Jag filmade "Stranglehold" också.

Lou Pallos (längst till vänster) njöt den där kvällen. Det kunde jag se.

Jag vädjade till Teds son att gå "Backstage" för att skaffa en autograf till mig. Sonen var en exakt kopia av pappan. Jag framförde att jag åkt från Sverige för att se Ted.

Detta var vad jag fick så jag var nöjd.

Jag undrar om jag någonsin mer kommer att ha chansen att köpa en biljett till någon världsartist på Iridium jazz club i New York.

När jag ändå var inne på mina Youtubeklipp hittade jag även denna.

En fantastik konsert med Howlin wolf. Paradiso Amsterdam 2012.

En mycket märklig helg

Fredag

Efter en lång givande arbetsdag med ett onlinemöte som kändes bra och som förde mötesorsakerna framåt gick jag ut på altanen. Sivan hade legat på soffan därute på förmiddagen och när jag öppnade altandörren hoppade hon ner men jag såg att något var fel direkt. Hon hade sovit inne i natt och imorse ville hon ut. Hon hade suttit med mig på morgonen och tittat på frukost-TV och jag sniffade henne i hårbotten och kliade henne bakom öronen så hon höll på att förgås av njutning så som katter gör. Jag släppte ut henne som vanligt och det var inget mer med det.

Efter att hon hoppat ner från sin plats på soffan på altanen när jag gick ut på eftermiddagen vinglade hon runt på altangolvet. Benen lydde henne inte och hon ramlade t o m ner från altanen. Jag försökte ta henne och klappa henne och ta in henne men det gick inte. Hon flydde så snart jag närmade mig. Det var så otäckt att se sin katt så hjälplös. Hennes ansiktsuttryck såg ut precis som vanligt. Katter har ju inte en förmåga att uttrycka sig så bra med ansiktsuttryck. Hon såg ut som hon gör men hennes kropp lydde inte och betedde sig jättekonstigt.

Den förra katten vi hade - Smulan - hade drabbats av något som veterinären diagnostiserade som "Vingelsjuka". Sivan betedde sig nästan som Smul gjorde då. Vinglade och misslyckades med att gå. Sivan försökte gå in i dörrhålet hon har till boden men misslyckades och gav upp. Hon försökte istället ta sig runt på baksidan av uthuset och jag såg hur svårt hon hade. Det var så fruktansvärt smärtsamt att se att hennes kropp inte fungerade.

Jag ringde jourhavande veterinär och frågade vad det kunde vara för fel. Jag behövde förstås komma ner till kliniken för att få det utrett så jag tog en kartong och försökte få tag på henne. Det gick inte. Hon lyckades komma undan mig hela tiden. Hon brukar inte fly från mig men nu gjorde hon det. Hon kravlade in i skogen bakom uthuset som är väldigt otillgänglig. Och när jag gick ut igen kunde jag inte hitta henne bland ris och bråte bakom uthuset.

Jag ringde veterinären igen och sa att jag inte får tag i henne. Veterinären sa att de fått in flera fall då katter ätit musgift och uppvisar liknande symptom. Det är ju ett musår i år och folk lägger ut gift.

Det enda jag nu denna fredagskväll har att hoppas på är att hon sitter härutanför imorgon som om inget har hänt. Jag befarar dock att hon gått undan för att dö. Eftersom hon inte lät mig komma henne nära när jag gick efter henne förut.

Jag har haft sms-kontakt med Felix ikväll. Han är i Slädsjön med sina kusiner men jag har inte nämnt något om Sivan. Jag hoppas hon sitter här imorgon och att jag inte behöver meddela Felix att hon är borta. De två älskar varann. Felix älskar henne som en syster och är så fin tillsammans med henne. De har "kärlek" de där två. Det syns när hon ligger hos honom i soffan. Hon avgudar honom och han älskar henne. Vi har alltid skojat om att jag är pappa till de båda och att de är syskon.

Jag vill inte kontakta Felix ikväll och beskriva vad jag befarar när det gäller Sivan.

Det kanske är detta som är att vara pappa. Att hantera och meddela ett dödsbud till sin älskade son.

Men gud! Nu kom Sivan in och vinglade runt här hos mig. Hon låter mig inte ta i henne men hon vinglar fortfarande omkring och ramlar. När jag kom ut från badrummet låg hon på sin plats i soffan som vanligt. Hon hade alltså lyckats hoppa upp i soffan. Det hade hon inte klarat tidigare när jag försökte få tag på henne. En viss förbättring alltså. Det kändes bra när jag gick till sängs. Att hon var inne och låg på sin favoritplats i soffan.

Jag vaknade några gånger på natten och tittade in i soffan. Jodå! Det låg en mörk gestalt på den ljusa dynan hon har.

Lördag

I morse när jag stod och satte på kaffe hörde jag den klassiska sivandunsen när hon hoppade ner från soffan. Hon gick bort till matskålen och åt lite. När jag satte mig i soffan med min kaffekopp kom hon och lade sig bredvid mig. Jag kliade henne och hon spann som vanligt. Hon är fortfarande lite skakig. Nu ligger hon här och tvättar sig som vanligt.

Jag är fortfarande tagen av den oroliga fredagskvällen när jag inte visste hur det var med Sivan. Gud vad tankar jag hann få i mitt huvud när jag trodde att hennes liv var över. Jag hade dessutom köpt en jättepåse med torrfoder samma dag. Jag känner mig lite obekväm tillsammans med henne nu. Jag är rädd att hon ska bli sådär konstig igen så jag tittar oroligt efter varje tecken på det. 

Hon ligger bara stilla och sover så det är inte så mycket tecken att titta efter.

Tråkig höstdag annars. Jag har legat och läst hela dagen fram till nu (kl 14). Jag har läst ut alla Kafkas brev och dagböcker nu. Jag slog igen den sista alldeles nyss.

De med grå ryggar. Tio böcker med brev och tre med dagböcker. Jag har fortfarande annat "om" Kafka att läsa innan jag ger mig på hans romaner igen. Det har också börjat växa till sig ett litet torn av andra böcker på mitt nattduksbord. Sådana som står på kö när Kafkaperioden är över. Det första blogginlägget där jag nämner Kafka är från den 13 juli. Tre månader har jag alltså läst Kafka nu.

Egentligen har jag fått en bild av honom som jag inte riktigt tycker om. De mesta av breven är ju "kärleksbrev" till Felice Bauer och Milena Pollak. Han är klängig i breven och det ligger en underliggande ton av svartsjuka i hans brev. Sådant är inte så roligt att läsa och det är ju en egenskap som inte är särskilt trevlig. Hur han "kräver" brev varje dag och när han kommenterar att breven han får inte är till belåtenhet ändå. Jag känner tyvärr igen mig lite väl mycket ibland från relationer jag själv varit i när jag hela tiden känt att jag inte är något värd och inte duger någonting till. Då kan det bli så. Att man trånar så efter bekräftelse att man blir dum.

Dagböckerna avslöjar inte heller så mycket om hur han tänker. Endast i undantagsfall skymtar det fram något. Hans dagböcker blir ofta referat av någon teaterpjäs han varit på eller fragment av berättelser han fått ett uppslag till och sedan kommit av sig. Det är ytterst sällan hans innersta tankar kommer fram så som man kan förvänta sig av en dagbok. Åtminstone gör jag det. Mot slutet av hans liv reflekterar han en del runt könsdriften som han anser lite obekväm och som ett bekymmer för honom. Han går till en del prostituerade men avslöjar väldigt lite. En period hade han också en del religiösa grubblerier. Han var ju jude och av den anledningen lite illa sedd bland andra kristna. Av en anledning jag aldrig förstått. Jag har försökt googla fram varför judar varit illa sedda historiskt sett - och än idag - men jag har inte kommit någon vart. Ibland kan man framskymta att han hade ett svårt förhållande till sin far. En tyrann som alltid tyckte att Franz var bortskämd och oduglig.

Vad gäller dagböcker tror jag att eftervärlden (Felix och eventuella barnbarn) bättre kommer att förstå vem Eddie var genom att läsa denna blogg.

Jag tycker däremot verkligen om hur han skriver sina romaner. Han skriver väldigt speciellt och annorlunda.

Söndag

Vaknade riktigt utsövd efter en jätteskön natt. Sivan tycks helt återställd. Idag ville hon t o m gå ut på morgonen. Det känns riktigt bra. Nu har vi alltså vintertid igen också. Klockorna har ställts om inatt. Marken är full av höstlöv och det är ruggigt och dystert ute. Jag ska försöka ta mig ut lite idag. Handla på Maxi och försöka gå en sväng. 

Jag tycker det är så tråkigt att ge sig ut och gå i detta väder men jag behöver verkligen röra på mig. När jag försökte få tag på Sivan i fredags gick jag ju in skogen bakom uthuset. Där ligger det en massa grenar och bråte och jag märkte att jag knappt kunde gå där. Jag höll på att ramla hela tiden. Min balans eller vad det är har försämrats väldigt och det var påtagligt besvärligt för mig. Jag fick faktiskt en tankeställare. Min kropp förfaller av detta "nya normala". Jag har aldrig rört mig överdrivet mycket förut heller men nu börjar det gå lite för långt för att jag överhuvudtaget ska vara i skick att vandra i Prag och odla tobak nästa år.

Igår började jag läsa Max Brods biografi över sin vän Franz Kafka. Max Brod är en viktig person i Kafkas litteraturhistoria. Han pushade Kafka att publicera det han skrivit och han räddade Kafkas litterära kvarlåtenskap från att brännas. Brod hade fått i uppdrag att bränna allt när Kafka dött. När Brod fick uppdraget sa han att han aldrig skulle göra det även om han visste att det var Kafkas yttersta vilja. Detta berättade han för Kafka men Kafka stod inte på sig utan lät det bero. Brod tolkade det som om att Kafka egentligen var smickrad över Brods svar och det blev aldrig mer något sagt om saken.

Brod som själv var en känd författare i dåtidens Europa gav sedan ut de romaner som Kafka inte gav ut under sin livstid. Även dagböcker och brev såg han till att de publicerades. Det är extra intressant att läsa boken som Brod skrivit om honom. Han som umgåtts med honom och som troligen var den personen som kände honom bäst. Jag hoppas jag får en lite bättre syn på personen Kafka efter att ha läst Brods bok.

Kafka är nog den författare det skrivits flest böcker om av alla författare. Det finns hundratals personer som försökt att ge sig på att tolka Kafkas litterära produktion. Han var så annorlunda och skrev på ett sätt som var så speciellt. Många har gett sig på att tolka vad han egentligen menade med det han skrev. Hur mycket som var självbiografiskt och hur mycket som bara var uppdiktat. Man ser hur olika litteraturvetare försöker hitta hemligheten med det han skriver. Det kan man ju ta för vad det är men det är ändå intressant att se hur andra tolkar det man själv inte har den intellektuella kapaciteten till.

Man ska nog läsa Kafka för vad han skrivit och inte för att försöka tolka det på något sätt. Ibland blir det så egendomligt att man frestas att försöka förstå vad han menar. Om man kan försöka att undvika att tolka är det enklare att läsa honom. Bara njuta av hur han formulerar sina meningar och språket han använder. Av de personerna han beskriver i sina berättelser.

Om man inte läst honom tidigare kan jag verkligen rekommendera att man läser "Förvandlingen" som förstabok. Sedan kan man läsa de andra om man gillade den första. "Brev till fadern" är också en fantastisk bok som man annars kan börja med. Brevet lästes nog aldrig av fadern Hermann. Franz gav det till sin mamma för vidarebefordran men det överlämnades troligen aldrig till pappan. Båda de böckerna är ganska tunna men ger mersmak. Ur "Brev till fadern" hämtar jag följande stycke:

"Du hade helt av din egen kraft arbetat dig fram så långt, därför hyste du obegränsat förtroende till din egen uppfattning. Du satt i din länsstol och regerade världen. Din uppfattning var riktig, varje annan var förryckt, överspänd, onormal, svagsint. Och ditt självförtroende var så stort, att du inte behövde vara konsekvent för att alltid ha rätt. Det kunde också inträffa, att du inte hade någon åsikt alls i någon fråga och att till följd därav alla åsikter, som i det fallet överhuvud kunde finnas, måste vara utan undantag felaktiga. Du kunde till exempel skälla på tjeckerna, så på tyskarna, så på judarna och det inte i urval utan generellt, och till sist fanns det ingen kvar mer än du själv. Du blev för mig det gåtfulla, som finns hos  tyranner, vilkas rätt är grundad på deras person, inte på deras idéer."

Jag stekte biffar för att ha till köttpålägg. 

Jag brukar göra det och sedan äta dem på Hönökaka med majonäs och aromat. Jag käkade en omgång till brunch. Sedan gick jag och lade mig med min bok igen. Pulvret i den lilla rosa skålen är ett godis som jag gör till mig själv. Det är en blandning av ammoniumklorid (salmiak) och lakritspulver. Jag doppar fingertoppen i det och slickar sedan av den. Det är jättegott men ger mig halsbränna ibland.

Gick sedan ut och gick "varvet". Filipstadsvägen norrut och Karlsbergsvägen tillbaka. En promenad på 13 minuter. Det fick räcka för denna gång. Längst upp på min runda när jag precis vänt kom Lars Calais och tutade med bilen. Vi blev ståendes och pratade i ca tio minuter. Han skulle in till Jörgen och hjälpa honom med ett läckande tak.

Jag tänkte lite på min egen uppväxt när jag gick min promenad idag. Jag har för mig att jag skrivit om det tidigare i bloggen. Mina första levnadsår - fram till jag var sju år - levde jag i en lägenhet tillsammans med morfar, mormor och min mamma. Min mamma var väldigt ung när hon fick mig. Blott nitton år, på sitt tjugonde. Hon var långt ifrån uppgiften mogen. Hon fick i flera sammanhang också skämmas för att ha blivit gravid med en tysk sjöman på en båt i hamnen. Det var ju ingen merit direkt och fick nog lida mycket för det under sitt liv. Jag fanns i alla fall och låg där i barnvagnen som ett levande bevis på hennes smutsiga leverne. Jag umgicks mycket med min morfar när jag var liten. Han var sedd som en tyrann inom familjen men han var alltid snäll emot mig. Det var kvinnorna som hade problem med honom. Jag minns när jag köpte denna tavla.

Jag såg min egen gamla familj framför mig i bilden trots att jag var vuxen när jag köpte den. Det var en hel del sådant i min familj. Morfar arbetade (ibland). Han blev inte långvarig på samma arbetsplats. Han gjorde sig ovän med arbetsbasen och fick väl antagligen sparken på grund av uppstudsighet. Kom hem full eller inte alls när han fått lön.

Min mamma behandlade väl mig lite likt Kafkas far. Oavsett vad jag ville eller tog mig för i ungdomen var det; onödigt, dumt, opassande eller farligt. Hon trodde aldrig på mig. Att jag skulle klara av något eller lyckas i vad jag företog mig. -Vad var det ja sa, var något jag hörde ideligen när jag misslyckades med något? När jag sedan växte upp och ändå lyckades med vissa saker växte mitt förakt till henne. Hon blev "ingen" för mig. Ingen jag behövde eller tyckte om. När hon sedan blev dement och ringde till mig ideligen och var rädd och behövde hjälp och grät som ett barn började jag hata henne. Nu är hon i alla fall borta som väl är.

Pandemin tar ett nytt tag om Sverige och många europeiska städer upplever också en andra våg. Jag är ännu inte personligt drabbad av sjukdomen men väl av de restriktioner pandemin kräver. Söndagseftermiddagen börjar och jag ser fram emot när det skymmer igen så jag får lägga mig och läsa.

Sivan ligger på sin dyna i soffan och allt är som vanligt igen.

Söndag och IKEA

Jag tog en sväng till IKEA. Det är så skönt att ge sig ut på E18 koppla in farthållaren och sedan bara drömma medan bilen tar mig till Karlstad. 

Idag hade jag som ärende att titta på lite kontorsmöbler. Jag provsatt ett antal stolar och några bord. Det skulle att gå att få ihop ett litet hemmakontor med produkter därifrån. Jag antecknade lite. Jag köpte en tamburmajor att ha vid min bakre entré. Jag märker att Felix med sällskap har svårt att hänga av sig ytterkläderna när de kommer. Nu är det ordnat.

Sedan tog jag en tur till Elgiganten på hemvägen. De bygger om därinne och det känns som om de gjort det i flera år nu. Jag tog i alla fall en tur och kollade lite skrivare och webbkameror. Allt med tanke på ett hemmakontor. Det är nog för övrigt första gången jag varit på Välsvikens handelsområde utan att gå in på Jula. Jag har inget ärende dit vilket känns lite konstigt.

En lördag i det nya normala

Det nya normala har blivit ett inneuttryck som jag själv använder ibland eftersom jag tycker att det är ett bra uttryck. Ett annat uttryck som jag hört flera gånger på sistone är "Direkt från hästens mun". Jag hade aldrig hört detta förut. Det betyder ju förstås att man hör det från originalkällan, inte i andra eller tredje hand. Jag ska försöka hinna använda det någon gång innan folk blir trötta på det. Det är bara det att det är svårt att få in det i ett sammanhang. 

Det finns flera uttryck som jag är så innerligt trött på så jag reagerar nästan med en fnysning när jag hör dem. Utslitna uttryck. "Carpe diem" är ju en hatad klassiker. "Biologisk mångfald" är ett annat. "Ett levande dokument", "Säkerställa", "Det är bara att kötta på" och "Ända in i kaklet". Det finns fler uttryck jag retar mig på.

Felix sov här inatt tillsammans med sin flicka. Jag la mig tidigt och läste. Det är krispiga mornar nu och jag har bara 36% luftfuktighet i prediksalen. 

Idag körde jag två kassar tobak med knivarna i matberedaren. Det dammar så jag har fläkten på medan jag håller på.

Nu har jag totalt 2290 gram Black Mammoth men jag har inte malt allt ännu. Tillsammans med den malda Alidan jag har (1600 gram) blir det 3,89 kilo torr tobak, d v s nästan 10 kg färdigt snus. Ungefär 220 dosor. Alltså inte riktigt hemma med min årsproduktion än men det närmar sig.

Idag provade jag också spannmålskvarnen jag köpt till min hushållsassistent.

Det gick inte alls. Det körde ganska snabbt stopp och det gick så oerhört sakta att jag skulle säkert fått stå där hela kvällen. Jag får göra som jag brukar. Mala det blött i köttkvarnen istället.

Idag tog jag också in all tobak som hängde i uthuset. Det är delvis angripet av mögel tyvärr så jag får nog sortera bort en del.

Prag verkar allt mer avlägset. Pandemin skördar nya offer i en andra våg. I Paris och ett antal andra stora franska städer har man infört utegångsförbud mellan kl 21 och 06:00. Storbritannien förbereder för "total-lockdown". I Sverige blossar det upp oroshärdar här och där. Ofta vid idrottsevenemang och större fester. Studentfester med insparkar och dylikt är ibland stora smitthärdar och sedan för ungdomarna över smittan på de i riskgrupper i övriga samhället. Jag själv är ännu mera försiktig och tänker mer på det nu än någonsin tror jag. Jag håller mig hemma och umgås inte nära med Felix eller någon annan.

Men jag har fina dagar här i mitt kapell. Jag har nog aldrig haft sådan arbetsglädje som nu när det gäller mitt ordinarie jobb heller. Snart ska jag sätta upp en riktig arbetsplats här hemma. Det är inte hållbart i längden att sitta i soffan med en pluttig liten laptopskärm.

Vi har hunnit fram till hälften av oktober och ännu har inte arbetslivet återgått till det normala. Fortfarande arbetar folk hemifrån för att undvika att åka kollektivtrafik och umgås för tätt med kollegor. Det ser inte i nuläget ut som om en återgång till tidigare arbetssätt kommer att ske i närtid. Kanske rent av aldrig.

När man tänker lite på hur vi jobbade före Covid så får man sig ibland en tankeställare. Vad tid det gick åt för att tillgodogöra sig en förmiddag i Stockholm när allt kom omkring. Tid och pengar.

Inget kommer att bli så igen. Det finns knappast något som kan motivera ett sådant beteende längre. Det känns lika avlägset som att gå tillbaka från mobiltelefon till att endast ha en telefon med sladd i väggen, hemma i hallen.

Redan idag har det blivit så att alla möten behöver ge möjlighet till digitalt deltagande för de som inte kan ta sig till föreläsningslokalen eller konferensrummet. Det eller att mötet spelas in. Det är numera den första frågan jag alltid får inför mina digitala möten: -Kommer mötet att spelas in? Jag svarar alltid att: -Ja jag spelar in men bara för att jag själv ska kunna skriva bra minnesanteckningar. 
Inspelningar som ska kunna ses i efterhand är lite känsligare för de som deltar men ibland passar det bra att spela in för senare visning. 

Om man tillhör den minoriteten som ibland deltar digitalt i ett annars fysiskt möte hamnar man ofelbart på läktaren direkt. Man hör inte när folk ställer frågor och man får ofta be moderatorn repetera frågan för att man ska förstå vad som händer i det fysiska mötet. Till slut när man glömts bort så hamnar man utanför igen. Jag vet hur svårt det är att inneha både rollen som mötesdeltagare och vilka krav det ställs på mig i rollen som mötesledare. Ibland har jag tänkt att mötet skulle blivit bättre om alla satt och tittade och pratade i en varsin dator. I varsitt rum.

Jag menar att det aldrig kommer att bli som förr. När jag tidigare kallat till möten med ca 20 – 30 deltagare har jag haft två konferensrum att välja bland i Karlstad. Eller att hyra rum ”på stan”. I planeringen av ett möte bokade jag rummen för tre olika datum. Sedan skickade jag ut en Doodle för att se vilket av de tre datumen som passade mina nyckelpersoner, hittade ett datum och tog bort bokningen från rummet för de två datum som jag inte behövde. Sedan kunde jag hålla ett fysiskt möte, bjuda på kaffe och macka och kallprata med deltagarna lite mellan arbetspassen. När dagen var över skulle alla hem till sina respektive hemstäder. Åka kollektivt eller med bil. Tåg och bussar som krånglade. Mörkt och dålig väglag men alla var ju tvungna att resa både hit och hem.

Jag tvekade också i vilken kommun jag skulle lägga mötet. Jag kände att jag ibland behövde lägga möten i Örebro län för att alla medlemmar skulle gynnas någorlunda rättvist. Hur jag än gjorde blev några ”lite missnöjda” med att behöva åka långt, få problem med att hämta på förskola eller följa med dottern till tandläkaren.
 
Jag har svårt att tro att jag kommer att anordna fysiska möten särskilt ofta i framtiden oavsett vad som händer efter Covid. Kanske någon gång men då skulle jag förmodligen vara beroende av en teknik som gjorde att jag också kunde ha digitala deltagare. Det skulle bli ett mixat möte där digitala deltagare förmodligen skulle få svårt att känna sig jämställda med de deltagare som tagit sig dit. Som ledare för ett mixat möte är det en jätteutmaning att alltid komma ihåg att inkludera de som inte är i rummet. Folk kommer att allt oftare ”kräva” att det också går att delta digitalt.

Kanske man skulle anordna ett stort möte per år då syftet är just att träffas och ha roligt istället. De årliga ”Miljösamverkansspelen” där kollegorna möts i enklare tävlingar och har en fest på kvällen. 
Arbetsmöten och utbildningar sköter vi online.

Jag tror att stora konferensrum inte kommer att bokas i framtiden. Snarare små rum som inspektörer, som annars sitter i aktivitetsbaserat, kan dra sig undan till och ha ett möte med medarbetare i andra organisationer som arbetar inom samma fokusområde.

I den världen vi tidigare levt har det extroverta premierats. 

Jag tror vår tid kommer nu. Vi introverta.

Repar tobak

Jag har 36% luftfuktighet ikväll så jag passar på att repa tobak. Jag har en torkställning full av torra blad och den ska jag tömma ikväll. Sedan ska jag plocka in en ny omgång blad som ska få torka inne. Detta ska ske ikväll om jag så ska behöva använda pannlampa.

Årets sista gräsklippning.

Ikväll klippte jag gräset. Det var väldigt längesedan men nu var det dags. Jag fyllde ny bensin i gräsklipparen så mycket som gick. Jag får för mig att det inte bildas kondens i tanken då och att jag slipper få ner vatten till motorn.

Jag längtar redan efter att få klippa igen. Då är det april - maj 2021 och det är en tid som det är svårt att inte längta till.

Smittan ökar på sina håll i landet och jag stannar här i kapellet. Det var frost i natt och det ser ut att bli likadant i natt. Nu märker jag också att luftfuktigheten inne sjunker. Jag märker det också rent fysiskt på att tobaksbladen härinne börjar bli så torra så jag kan repa ner dem och mala igen.

Söndag

Regn i mängder och dystert ute. Jag åt entrecote med bea till frukost.

Jättegott med rösti till. En stadig söndagsfrukost som omedelbart ledde till en reträtt till sängen igen för att i smattret av regn på rutan lägga mig ovanpå sängen och läsa. Tveksamt om en entrecote kan bli godare.

Jag fortsätter att läsa "Prag. Den magiska staden" men den är ganska tung. Många hänvisningar till historiska händelser och personer som är okända för mig. Det är väl iofs intressant men boken är nästan 25 år gammal så jag tänker ofta att platser som omnämns kanske ser annorlunda ut idag. Ingen av historierna har hittills heller lockat mig till att utforska omnämnda platser. Inte hittills men jag gör ett nytt försök nu. Det blir ingen annan aktivitet än läsning en dag som denna när allt är blött och grått.

Sous vide

Det blev en lördag med sous vide här. Jag har inte använt mitt sous vide-kit så mycket men idag tyckte jag det var dags. Jag köpte entrecote. Två skivor som jag kör idag men äter imorgon. En och en halv timme fick de gå på 55 grader. Sedan ställde jag dem i ett vattenbad för att kyla ner dem och sedan in i kylen. Imorgon ska jag steka skivorna i het panna. Snabbt och med ett tunt lager med majonäs. Det är tydligen många som steker i majo så det vill jag testa.

Först vaccumförpacka skivorna. Jag torkade av skivorna och rev över salt och svartpeppar innan jag förslöt påsarna.

Sedan ner i sous vidden.

Sedan bara vänta tiden ut.

Nu ligger de båda skivorna i sina vaccumpåsar i kylskåpet och fortsättning följer imorgon.

Jag har läst ut "Duvan". Det tog tre kvällar eftersom jag nästan somnade omgående de två första kvällarna. Jag gillade boken. Inget mästerverk men en historia jag kommer att minnas. 

Nu har jag börjat på en annan bok. "Prag. Den magiska staden" av Clas Thor. Den beskriver Prag i ett ganska intressant perspektiv. Från ett cafébord nästan. Boken innehåller ett antal kapitel om olika stadsdelar, händelser och personer. En mera filosofisk skildring än andra färgglada turistguider. Boken är ganska faktaspäckad med historiska händelser och viktiga skeenden som gjort Prag till det det är idag. Boken saknar bilder helt och hållet förutom de bilder man själv hela tiden målar upp i sitt inre.

Vädret här utanför kapellet är vått och grått. Jag längtar faktiskt efter det krispiga som hösten brukar föra med sig. Luftfuktigheten är fortfarande alldeles för hög för att tobaken ska torka utan att mögla. Att odla tobak i Sverige verkar inte vara några problem. Att torka den sedan verkar betydligt svårare. Men som sagt; detta är mitt första prövoår om än ett fullskaligt försök. Allt som händer med tobaken lär jag mig av och jag kommer att göra vissa saker annorlunda nästa år.

Idag tog jag in de sista Alidabladen för att de ska få torka inne. Jag har en hel del Black mammoth hängande i uthuset fortfarande och jag hoppas verkligen på krispigare nätter framöver.

Rädslan för Coronan har blivit större de senaste dagarna. Jag ser ju hur det blommar upp smitthärdar runt om i landet även om det inte är nära Kristinehamn. Jag har blivit ännu försiktigare nu. Nu sätter jag mig inte i samma bil som någon annan t ex. Det har också inneburit att jag och Felix inte träffas som förr. Jag hjälpte hans mamma att köra en byrå med släpkärran härom dagen men jag åkte i egen bil. Jag såg Felix förstås men det var en släpkärra emellan oss. Det får vara så nu. Tills vaccin kommer.

Jag förbereder mig också mer och mer på att det kan bli många månader till av hemmaarbete. Jag räknar inte med att jag åker till Karlstad och jobbar innan årsskiftet. Snarare möjligen efter semestern 2021. Men ingenting kommer att bli som före coronan ändå. Det kommer inte alls att bli lika mycket fysiska möten som förut. 

På onsdag ska jag vara med på ett möte med Folkhälsomyndigheten. Normalt börjar mötet kl 09:00 på Karolinska i Solna. Tidigare år har jag åkt upp till Stockholm dagen innan och legat på det billigaste hotellet jag kunnat hitta. Klockan åtta på morgonen har jag promenerat ut till Karolinska. En promenad på ca 40 minuter och då har jag sett minst tio slängda oranga eller gröna sparkcyklar efter vägen. Det är något med de där sparkcyklarna jag verkligen föraktar. Jag vet inte riktigt vad det är men det känns som om det handlar om människans lättsinne och ytterligare ett steg ifrån det som är viktigt i livet. Något som stockholmarna bara finner sig i och tycker är bra. 

Smidigt att sparkcyklar finns överallt. Har ni inte det i Kristinehamn? 

Väl framme, irriterad på mänskligheten och mätt från en nyligen intagen hotellfrukost kan jag ändå inte låta bli att ta en av deras "konferensfrallor". De är särskilt bra där. Ofta högt uppbyggda tack vare ett krusigt salladsblad i botten. Ovanpå det alltid skinka (kokt eller rökt), kanske t o m ost och någon gång pepparrot. En paprikaskiva. 

Luncherna är väldigt goda där också men ljudmiljön i serveringen är så hemsk att jag numera sätter i hörselproppar inför lunchen. Det brukar i alla fall vara väldigt bra möten och jag får energi av att vara med. När mötesdagen är slut promenerar jag tillbaka. Kliver över sparkcyklar. Jag tar vägen om saluhallen på Hötorget och köper ungersk paprikapasta i det ungerska ståndet en trappa ner. Jag brukar också gå till Bengans skivaffär på Drottninggatan. Varför vet jag egentligen inte. Jag konsumerar ju inte musik på plastbitar längre när jag insett Spotifys storhet.

Jag tittar föraktfullt ut över Sergelstorg och alla vilsna människor som drar runt där. Sedan går jag till Centralen i god tid innan tåget ska gå. Ser mig misstänksamt om så ingen följer efter mig. Litar inte på någon. Först när jag sitter på tåget känner jag mig någorlunda trygg. Och njuter av att få lämna denna avskyvärda plats som jag tycker så innerligt illa om. Jag skulle vara glad om jag aldrig mer behöver åka till Stockholm.

Duvan

Imorse startade inte min jobbdator. Den visade ett felmeddelande som IT-supporten översatte till att hårddisken troligen kraschat. Jag som skulle ha ett möte i Teams om 45 minuter. Jag lyckades ändå hålla mötet via telefon. Sedan fick jag en lånedator levererad av en kollega på kvällen så imorgon är jag igång igen som vanligt.

Idag fick jag en bok jag beställt. Tyvärr fick jag krångla ner till Nordahls för att hämta den trots att paketet var så litet att det med lätthet gått ner i en dörrbrevlåda i en lägenhet.

"Duvan" av Patrick Süskind. Min kompis Dag hade pratat om den så jag beställde den.

Jag slog upp den för att läsa de inledande raderna som jag brukar för att få en liten känsla för boken. Inledningen slog an på mig direkt. Den verkade ju handla om mig själv. 

Jag får helt enkelt sticka emellan med denna nu innan jag fortsätter med min Kafka. Den är så tunn och det är ganska stor text så jag tror jag klipper den på en kväll, möjligen två.

En bubbla där det är ca 19 grader dygnet runt

Det är ju ganska konstigt hur livet blivit. Men inte mig emot. Jag lever här i mitt kapell 24 timmar om dygnet i ca 19 grader Celcius, vecka efter vecka. Jag åker härifrån en gång om dagen ungefär. Strax före lunch tar jag en tur till Maxi oavsett om jag behöver eller ej. Jag handlar ju alltid något förstås men det kan sträcka sig till en liter rödmjölk vissa dagar.

Det är min dagliga kontakt med mänskligheten. Idag stod jag i kö 40 minuter utanför apoteket innan mitt nummer kom upp. Men det gör inget. Det gör mig inget att få stå vid entrén på Maxi och titta i 40 minuter. Det får mig bara att inse min delaktighet till att utgöra Kristinehamn. Det kändes som om jag uppfyllde min del i att göra en kristinehamnsdag och att denna dag sedan kunde läggas till handlingarna.

Väl hemma här in min kapellkupa har jag suttit vid datorn hela dagen. Kl 17 stänger jag av jobbdatorn och då upphör min "jobbbubbla". Sedan tar den korta lilla kvällsbubblan vid. Nyheter och lite krafs fram till klockan 20 ungefär. Efter kl 20 tar den bästa bubblan vid. Sängläge och Kafka. Så har det sett ut hela sommaren men jag börjar se ett slut på min Kafkaperiod nu. Jag har en kö av andra böcker som står på tur förstås.

Tidigare ikväll försökte jag ta reda på var i Prag jag såg Einstürzende Neubauten 1991. Jag tror jag hittade sporthallen där jag var då. Jag minns att det var en väldigt speciell konsert. Den inleddes av ett långt strömavbrott. Alla i publiken var svartklädda och strök -skygga -utefter väggarna när vi gick in.

Jag googlade på "Einstürzende Neubauten Prague 1991" och fick en tillräckligt bra träff på Youtube. Just den konserten fanns inte men väl en konsert från Düsseldorf 1990 som jag lyssnade lite på. Det var precis samma inledning av konserten i alla fall och jag har aldrig hört något liknande vare sig före eller efter. De spelar i Prag i maj igen i år men jag vet inte om jag ska gå även om jag är där just då. Det vore iofs kul att snacka med folk där som kanske också var där 1991. Jag tycker ändå att det är värt att klicka på ovanstående länk. Ni har garanterat aldrig hört något liknande. Jag själv har inte gjort det och det är nästan tveksamt om det kan kallas för musik.

Anledningen till att jag visste vilka de var överhuvudtaget då 1991 var att jag hade köpt en otroligt sällsynt maxi-singel av bandet på någon konstig väg när jag bodde i Göteborg 1985. Givetvis hade jag lyssnat på skivan sen men den var så konstig. Jag köpte den i och med att den var väldigt sällsynt och att den kanske skulle bli värd en massa pengar. 

Jag har den kvar men jag har inte följt upp värdet på den förrän nu men när jag letade nu på nätet finns den till salu för mellan 80 euro och 100 dollar.

Jag ska överväga att sälja min eftersom jag spelat den endast ett fåtal gånger och jag kommer aldrig mer att spela den igen.

Här är den och om jag testar att lägga ut den på Tradera så blir det för för 850:-. Till vänster en galonpåse. Till höger skivan med innerfodral och i mitten själva skivomslaget.

Karlstad

Felix och jag åkte till Karlstad idag. Jag behöver köra dit ibland enligt bilförsäljaren jag köpte den nya bilen av. I alla fall en gång i månaden. Detta för att katalysatorn ska fräscha upp sig emellanåt och behöver då bli riktigt varm. Vid mina normala turer till Maxi rör sig inte termometern ens. 

Enligt försäljaren skulle bilen vara bränslesnål och det vill jag lova att den är. 0,47 liter vid blandad körning. Lustigt att jag tycker så mycket om den nya bilen. Jag har tidigare fnyst föraktfullt åt Ford. Särskilt Ford Fikus som jag nedsättande kallat Focusen. Men det är verkligen en eddiebil. Jag glider fram i den som i en vänersnipa i sakta mak.

Felix köpte jeans och en hoodie. Jag köpte brytbladsknivar och curryketchup. Det var så trevligt att vara med Felix några timmar. Det var längesedan sist. Vi åt hamburgare på "Street Friends" Men jag hade ingen matlust så jag lämnade en hel del. 

Det kändes lite egendomligt att vara i Karlstad. Karlstad har kommit att bli en stad som jag inte riktigt kan tycka om. Stadskärnan är väldigt ful. Drottninggatan är helt vedervärdig. Blåsigt och alltid en massa arbetsmaskiner som slamrar när man går där. Dessutom lyckas det alltid vara skugga och kallt. Kristinehamn har tyvärr blivit ännu fulare än Karlstad.

Jag förknippar också Karlstad endast med arbete. Jag har pendlat dit ett antal år sammanlagt, både till länsstyrelsen och kommunen.

Ikväll tände jag en brasa och de första brasorna varje eldningssäsong ger upphov till en konstig kemisk doft i prediksalen. Som om sommarens damm på kaminen värms bort.

Klockan är nu kvart i sex och det är lördagkväll. Jag tar någon öl trots att jag egentligen inte var så sugen. De första folkölen brukar ta emot lite nu men sedan kommer jag i stämning. Det är den stämningen jag är ute efter trots att jag vet att det blir en jobbig natt efteråt. Jag ligger vaken långa stunder när jag druckit öl. Somnar som en prins men vaknar sedan i ett kör. På något sätt tycker jag tydligen ändå att det är värt det eftersom jag fortsätter.

Idag var det nära att jag brände pengar i Karlstad. Jag känner mig plötsligt lite rik och får en märklig lust att köpa saker i femtonhundrakronorsklassen. Jag vet inte varför det blir så men jag känner igen det från hela mitt liv. Jag har tänkt att försöka låta bli att köpa femtonhundrakronorsgrejer i ett kör. Jag tror det är en framgångsrik strategi faktiskt.

Jag kollar hotell i Prag då och då men det finns inga flyg än. Jag skulle kunna bo på hotell i två veckor inklusive frukost för ca 7 000 kr. Det får man inte en vecka för i New York ens.

Trump har testat positivt för Corona också. Folk på TV pratar om "karma" och jag myser lite åt nyheten själv faktiskt.

Men jag blir alltmer medveten om min egna sårbara situation. Jag hörde en läkare prata på TV om palliativ sjukvård. För mig har det alltid varit det samma som vård i livets slutskede. Men den behandling jag får mot KOL räknas också som palliativ. Palliativ vård är behandling av en patient med en icke botbar sjukdom som förväntas leda till döden. I mitt fall kan tydligen en ordentlig influensa eller lunginflammation vara farlig. För att inte tala om Corona då förstås.

Jag kommer garanterat arbeta hemifrån resten av året i alla fall så jag slipper pendla på tåg och bussar och så jag slipper blanda mig med folk på jobbet. Jag ska skriva till min chef till veckan och fråga om jag kan få låna hem bord och stol och en större skärm. Jag har suttit i soffan med min laptop sedan i mars. Det känns att arbetsmiljön inte är optimal. Jag har ju haft besvär tidigare med min högerarm och karpaltunnelsyndrom. Det känns nu lite som om det skulle kunna komma tillbaka om jag inte förbättrar min sittställning snart.

Idag på Maxi fick jag krama min älskade barndomsvän Ina. Hon är ett säkert kort eftersom hon och hennes man båda haft Corona.

Jag borde börja gräva upp tobaksrötter i landet men det tar emot. Jag kanske börjar med en rad imorgon. Det beror lite på vädret.

Febernatt igen

Återigen en sådan där konstig natt då jag haft feber. Men när jag vaknade imorse var det som det inte hänt.  Jag blir inte klok på detta. Vi får se hur det blir inatt.

Och jag läser fortfarande min Kafka. Jag är på januari 1920. Han har fyra år kvar att leva. Han har sedan september 1917 vetat att han har tuberkulos. Han bröt i stort sett direkt med sin dåvarande flickvän när han fick beskedet. Jag tror allvarligt talat att han kände det som en lättnad.

Värt att hålla i minnet när man läser hans brev är att det är bara "bevarade" brev från honom till någon annan man läser. Breven till honom vet man inget om Ibland skymtar det fram vad den han skrivit till skrivit i tidigare brev. Ibland inte. 

Ytterligare saker måste man också hålla i minnet. Kafka levde i dåvarande Österrike - Ungern fram till 1918. Det var först efter det Tjeckoslovakien blev en egen nation. Han var tyskktalande tjeckisk jude. Minoritet upphöjt med tre alltså. Det här judeföraktet har jag aldrig förstått. Det var utbrett även då i Europa. Sedan kom andra världskriget. Första världskriget hade redan inneburit förluster inom Kafkas familj. Kafka hade tre systrar; Elli, Valli och Ottla. Jag har kommit att tycka jättemycket om Ottla. Hon var yngst i familjen och hon och Franz hade ett särskilt förhållande. Franz hade minst sagt ett dåligt förhållande till sin far. 1919 skrev han ett hundra sidor långt brev till sin far där han inte är nådig när han beskriver sin uppväxt under tyrannen Herman Kafka. Ett fantastiskt brev jag läst flera gånger. Han skickade emellertid aldrig brevet.

Andra världskriget gjorde att mycket brev och annat försvann. Det beslagtogs och brändes. Alla tre systrarna dog i koncentrationsläger. Det finns ändå en del bevarat men man kan bara spekulera i hur mycket det funnits om inte nazisterna gjort det de gjorde.

Det är ganska talande när man går på den nya judiska kyrkogården i Prag. Murgröna växer över alla gravstenar och det är som en djungel där. Det finns inga kvar som vårdar gravarna. Det är också tydligt att 1940-talet är överrepresenterat när det gäller dödsdatum på stenarna.

Nya judiska kyrkogården är för övrigt Centraleuropas största kyrkogård och det är fantastiskt att gå omkring där. Olsany-kyrkogården heter den och ligger en bit utanför stadskärnan. Klicka på länken och titta på bilder från kyrkogården. Många turister vill gärna se den gamla judiska kyrkogården som ligger väldigt centralt i Prag. Den nya är inte dålig den heller och där får man dessutom vara ifred.

Carl Michael Bellmans son, Carl ligger begravd där också.

Märklig natt

Somnade jättegott. Tidigt. Men jag vaknade på natten och hade feber. Jag frös så jag skakade och tänkte att det onlinemöte jag skulle ha idag inte skulle bli av. Jag kände att denna feber var allvarlig och jag blev faktiskt rädd. Jag var uppriktigt orolig för att Corona nått även mig. 

Men när jag vaknade var det som om inte febern hade hänt. Mycket konstigt. Nu ser jag fram emot en ny natt. Inte lika händelserik om jag får be.

Förberedande resa till Prag

 Igår söndag gjorde jag en massa förberedande resor till Prag. Jag kollar Youtube-klipp om restauranger och lägger till intressanta saker i min kartapp så allt är fixat när jag kommer dit. Bland annat så vet jag nu var jag kan äta konfiterad anka. Jag vet också var jag kan åka paternosterhiss.

Jag måste säga att jag fått en liten annan syn på Prag efter jag tittat på Youtube-klippen. En del klipp handlar om hur man ska undvika att bli lurad som turist. Jag har sett allt det där de visar men aldrig gått på det. Det har väl hänt att jag köpt en alldeles för dyr flaska vatten i någon närbutik men värre än så har jag inte blivit lurad.

Tittandet på Youtubeklippen har gjort att jag kommer att undvika turistfällorna ännu mer än vad jag gjort tidigare. Om man skulle försöka vara en vecka i Prag utan att gå över Karlsbron kanske. Det vore en bedrift. Men lika dumt som att undvika det bara för att ha gjort det, kan det kännas att gå över den för att ha gjort det så man kan kryssa av det på någon bucket-list. Någon bucket-list har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha.

Idag har jag skrivit klart minnesanteckningar från ett långt möte förra veckan. Jag har börjat spela in mina möten nu för att jag lättare ska kunna skriva minnesanteckningar. Det blir inte riktigt bra det heller. Jag skriver för mycket istället. Jag kom upp i tio sidor minnesanteckningar och jag undrar om någon orkar läsa detta.

Igår (söndag) fick jag mail från personalen i caféet på jobbet där det stod att de saknar mig. Det var ett jättefint mail och jag blev jätteglad. En av killarna där ska göra en ny batiktröja åt mig. Han är jätteduktig och förser snart hela arbetsplatsen med batiktröjor till de som önskar.

Idag köpte jag en matprodukt som jag aldrig köpt förut.

Burken kostade 62 kronor men det var frestande att prova. Yoghurtbollar av getmjölk. De var kanska goda faktiskt. De påminde starkt om fårost förvisso med en viss getsmak. Jag åt fyra stycken och jag kommer garanterat att äta upp alltihop. Jag fick libanesisk feeling när jag hade köpt burken så jag köpte kikärtor och liba också och gjorde hummus när jag kom hem. Det fick bli min lunch.

Försenad lunch mitt i mötesanteckningar och jobb.

Jag hade så lite räkningar denna månad att jag fick mer pengar än vanligt över på mitt räkningskonto. Då blir det liksom att jag försöker komma på något onödigt att köpa. Jag är inte van att ha så särskilt mycket pengar över varje månad. Men jag ska försöka hejda mig och lägga lite pengar på hög till Pragresa istället.

Det blev ytterligare en bok om Kafka idag som jag letat efter ett tag. Den beställde jag från ett antikvariat så nu har jag något att se fram emot under denna vecka också. En så skön känsla att öppna brevlådan och se en inpackad bok är gott och väl värt 170 kronor. Det tycker i alla fall jag. 

Jag avslutade mitt försök att få en brevvän i Prag också. Jag raderade min profil eftersom jag inte verkade få några svar från Prag. Jag fick en brevvän från Toronto däremot och vi skriver lite till varann.

Stekta sparvar flyger i min mun

Jag skrev tidigare i ett inlägg att jag tror att jag är på toppen av mitt liv just nu. Trots en del motgångar tycks jag ändå ha förmågan att numera rycka på axlarna åt detta. Detta med Covid har varit en välsignelse för mig. Jag förstår att det orsakat många lidanden men för mig innebär det fortfarande bara ett bättre liv. Jag slipper umgås med folk när jag inte vill. Jag har fått igång jättesnurr på det här med att jobba hemma. Jag har nog aldrig trivts så bra med mitt jobb som nu. Jag känner att jag kan ha en gedigen verksamhet från soffan i vardagsrummet. Jag känner verkligen att jag om möjligt gör ännu mera skillnad nu än före Coronan.

När man som jag lever ensam i en självvald bubbla har jag märkt att jag får en otroligt skev självbild och jag tror att jag betyder något för världen. Och att allt här utanför inte riktigt angår mig om jag inte själv aktivt väljer det. 

Jag slipper att bli påmånglad saker som annars drabbar mig i samhället. Hurtiga ungdomar med ett skrivunderlägg som försöker få några minuter och ställa några oväsentliga frågor till mig på Drottninggatan i Karlstad. Om vad jag tänker när jag ser den här logotypen t ex. Jag avskyr att bli påflugen på det sättet. 

Människor som låter och luktar i kollektivtrafiken. Jag vill inte att de kommer så nära mig att jag känner deras kroppsvärme. Bara ett varmt säte på en buss får mig att hata min situation. För att inte tala om lukten på offentliga toaletter. Då kommer jag alldeles för nära mina medmänniskor. Allt detta slipper jag nu och jag väljer helt själv nu när jag vill ha människor nära mig.

Men det här med att må bra är också konstigt. Det är som om det inte riktigt är PK att må bra. Det känns som om man behöver hålla inne med att man mår bra för att inte göra sin medmänniska som mår dåligt ledsen.

Jag minns en gång på en arbetsplats där jag jobbade att det var en tjej som var så oerhört lycklig för att hon blivit med barn. I arbetsgruppen fanns en annan kvinna som försökt jättelänge att bli med barn. Av hänsyn till henne ville den blivande mamman inte visa sig glad. Jag förstår det dilemmat men det är så ledsamt.

Jag märker att jag börjar bli gammal. Jag får allt fler diagnoser och som mitt liv ser ut nu så har jag tre sjukdomsspår som var och ett kräver medicinering. 

Psoriasis som jag behandlar med sprutor och håller symptomen i schack. När jag fick börja med sprutorna förändrades hela mitt liv till det bättre. 

Min sinnessjukdom. Så hette det i alla fall förr och jag tycker det låter bra. Det låter som vad det är helt enkelt. Med mediciner har jag även där fått ett bättre liv när det numera inte alltid ligger ett mollackord på i bakgrunden av min sinnesstämning. Den medicineringen har dessvärre gjort att jag har svårt att somna. Men det har jag förstås också medicin mot nu som jag tycker hjälper. 

Och nu KOL. Jag har trasslat lite med mediciner där men nu känns det som om även det löst sig. Och att jag tack vare min KOL kan hävda att jag behöver avhålla mig från umgänge har hittills bara gynnat mig. 

Förutom nu när Felix varit lite sjuk ett par dagar. Han var på provtagning för Covid men han hade det inte visade sig. En vanlig säsongsinfluensa alltså men jag får ändå vara försiktig i mitt umgänge med honom också förstås. Det är ju lite tråkigt men han lever ändå allt mer sitt eget liv nu.

Faktum är att det känns som om stekta sparvar flyger i min mun. Jag kom att tänka på uttrycket när jag lyssnade på Roffe Wikström för ett tag sedan. Jag har ju hört uttrycket så länge jag minns och har också kunnat använda det ibland. Jag googlade det nu och det är tydligen ett väldigt gammalt uttryck. Det kommer från en saga om landet "Schlaraffenland" där allt finns i överflöd. Istället för vatten rinner det honung, mjölk och vin i floderna och fåglarna flyger omkring tillredda, färdiga att ätas.

Jag tycker om uttrycket av någon anledning. Jag minns att jag förstod direkt vad det innebar när jag hörde det första gången. Liksom att strö salt i såren, skära guld med täljkniv, glida på en räkmacka och födas med silversked i munnen. Vi använder ju oss av likande aforismer och jag tror de får en ganska lång livslängd om de är bra. Gustaf Fröding hittade på egna som i några fall kom att bli någorlunda långlivade. "En ros är en ros även i ett sprucket krus" används ibland men att åma sig som "en orm på en lie trädd" används däremot inte så ofta.

Nåväl. Nu sitter jag i alla fall här i min soffa och gapar och stekta sparvar flyger i min mun.

Lungor, lungor, lungor

Jag hade en hemsk natt med besvär från luftvägarna. Det knarrpep som vanligt på utandning men inatt även på inandning. Jag har hostat och varit uppe och gått runt i natt och hela förmiddagen satt jag i ett onlinemöte och hostade med avstängd kamera och mikrofon. Jag ringde sedan 1177 och fick en tid kl 15:15 på sjukhuset.

En läkare lyssnade på lungorna på mig och jag ska gå tillbaka till den medicin jag började med. Det känns bra. Den fungerade ju.

Idag kom en laddning Kafkaböcker jag beställde i helgen. Titlar som sedan länge är slut på förlagen och som numera återfinns bara på antikvariaten.

En förstagångsblommare också.

NoID 21  Enkel vit.

Drygt 200 000 döda i USA nu av Corona.

Kafka och jag - de lungsjuka

Nu är det vardagar igen och jag gör inget annat än att sitta här och jobba och vänta på att jag ska få gå och lägga mig och läsa. En tur om dagen till Maxi blir det också. Ofta strax före lunch. Då är det inte så mycket folk där heller. Men den lilla glimten av andra människor behöver jag ändå.

Jag läser fortfarande Kafka. Just nu brev och något stort hände häromkvällen när jag kom till månadsskiftet augusti-september 1917. Kafka fick diagnosen tuberkulos. Nu är vi lungsjuka båda två. Det är intressant hur han ser på sin sjukdom och hur han skriver om sjukdomen till sina vänner. Han visste ju att det var en dödsdom men jag vet att han levde 7 år till efter diagnosen. Min KOL är väl inte så farlig men man vet väl aldrig. 

Det ska bli intressant att läsa vad han skriver i dagböckerna i samband med att han får diagnosen. Jag har en halv bok av brev kvar innan jag fortsätter med dagböckerna.

Idag smakade jag på min andra sats surgurka. Den blev jättebra och hela korianderfrö var en hit. Väldigt svårt att beskriva vad de tillförde men det var en smak jag inte känt förut. Inte alls lik den gröna kryddan koriander.

Etappseger över tobaken i alla fall

Lika dum natt inatt med en massa pipknarr och sömnsvårigheter. Jag gick ut ganska tidigt och fortsatte med tobaken. Men det var kämpigt och jag tänkte ge upp flera gånger. Orken finns inte där. Nackdelen med att avbryta är att man måste starta upp allt igen nästa gång när man orkar fortsätta. Jag kämpade således tills jag var klar. Genomblöta handskar och händerna såg ut som de legat blöt en timma. 

Otroligt skönt att det är klart i alla fall. Nästa steg är att ta bort rötterna men de verkar inte sitta så hårt som väl är.

Efter en lång och varm dusch åkte jag till Maxi och handlade lite. När jag kom hem malde jag all torr Alida tobak som jag har torkat inne.

1,6 kilo. Det väger så otroligt lite. Det kanske blir ett hekto till när all Alida är torkad och mald. Drygt 30 plantor har jag haft. Det här räcker till ca 4 kg färdigt snus. Det borde bli ca 80 snusdosor. Jag har räknat lågt hela tiden så jag tror snarare att det räcker till ca 100 dosor.

Nu har jag kroppsarbetat nog för denna helg. Nu blir det soffan resten av dagen och tidigt sänggående med läsning.

Alla de växter jag omger mig med

Jag har haft en jobbig natt. Återigen har jag vaknat av att jag piper och knarrar i luftrören. Det var därför jag sökte vård förra gången och fick diagnosen KOL. Jag fick ett läkemedel som gjorde att jag slutade pipa och knarra. Efter jag fått diagnosen fick jag byta läkemedel men nu har det blivit sämre igen. När jag väl vaknat efter mitt knarrpip kan jag inte somna om. Jag harklar mig och tar ett testandetag för att se om jag fått bort ljudet. Det har jag vanligen inte. Det kan ha ändrats något och ibland blir det nästan tvåstämmigt. Det blir att jag hela tiden ligger och tänker på min andning och då är det lika bra att gå upp.

Igår flyttade jag all tobak från hängplatsen bakom uthuset. Jag spände upp linor i taket inne i uthuset häromdagen och nu fyllde jag på med ytterligare tobaksknippen.

Nu är det tomt här igen.

Här hängde jag upp tobaken.

I taket och i en våning under men allt fick plats härinne. Det betyder att jag inte behöver bygga torkhus.

På dagarna står det öppet och fläktar genom tobaken och på nätterna ska jag köra en liten fläkt för att få lite rörelse på luften därinne.

Idag avvecklar jag mer och mer inför hösten. Jag städade växthuset imorse och tömde vattenslangen och hängde upp den. Jag satte min fönsterskrapa på laddning och byggde om ställningen så jag kan stå på den och göra ren fönster utifrån. Igår kväll googlade jag på Prag i vanlig ordning. Jag beställde också några böcker om Kafka från ett antikvariat. Jag har också sökt en brevvän i Prag. Jag tänkte jag skulle få kontakt med någon där som jag kan dricka kaffe med när jag är på plats till våren. Någon som förstår språket men ändå kan tala engelska. Jag hittade en gift kvinna i min ålder som jag skrev till men har inte fått något svar. Däremot är det en kvinna i min ålder i Canada som har hittat mig och skrev till mig. Det var ju inte riktigt det jag har tänkt mig. Jag tänkte aldrig på att någon skulle kontakta mig. Jag är intresserad av Prag och inte hur det fungerar i Canada. Jag ska ändå svara henne i Canada men sedan går jag nog ur den där brevvänsklubben. Jag får knyta kontakter på plats istället.

Imorse åkte jag till Smedby och hämtade den gamla kompostkvarnen. Den har inte tuggat i sig något på 20 år. Jag tänkte jag skulle testa och mala ner tobaksstammarna i den.

Det fungerade över förväntan.

Jag tänkte faktiskt skörda tobak sista gången idag men jag insåg att jag inte behöver mer blad. Jag beslutade mig för att avveckla tobakslandet istället.

Den här gröten blir resultatet av två plantor.

Sedan sprider jag ut det allteftersom jag tar ner plantor.

Jag tog ner en tredjedel av tobaken idag. Jag orkade inte mer. Jag har nog sämre uthållighet än vad jag haft tidigare. Jag pustar och blir andfådd för minsta lilla nuförtiden.

När jag tagit bort alla plantor ska jag gräva upp rötterna så gott jag kan också. De får jag köra till tippen. Sedan har jag tänkt köra på ett lager hästskit och sedan täcka över alltihop med presenningar för vintern.

Förra helgen när Sabina var här satt vi och pratade. Plötsligt sa hon: -Det känns som om jag håller på att förlora min hibiskusvän, Eddie. Jag fick erkänna att det tar emot mer och mer för mig att kämpa mot ständiga angrepp av ohyra. När jag tittar på mina älskade hibiskusar så detaljgranskar jag dem efter ohyra. Inte efter om det är några nya knoppanlag på gång eller nya ivriga skott. De slutar skänka mig glädje mer och mer tyvärr. Det är mer bekymmer än glädje nu. 

Tiny Tina försöker ändå göra mig på bättre humör och slå ut lite men hon lyckas aldrig slå ut mer än så här.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit med om denna resa förut med mina hoyor när jag slutligen slängde allihop men då var det ullöss. Nu är det spinn.

Jag tänker på vad det skulle innebära att förlora alla växter. Mitt kapell har ju kommit att bli växter. Med de fina fönsterbänkarna och mina nio piedestaler. Vad skulle prediksalen vara utan all den grönskan? Vad skulle jag börja med istället som kunde ge mig den avkopplingen det innebär att plantera om växter och gå och vattna?

Jag har provat det mesta i bekämpningsmedelsväg men inget fungerar. Jag skulle vilja kunna hälla i något i vattnet jag vattnar med som gjorde att ohyran dog. Sådana medel finns förstås men bara för yrkesmässigt bruk. Det enda jag inte provat är så kallade nyttodjur i form av skalbaggar eller rovkvalster. Men jag vill inte ha en massa flygande skalbaggar i prediksalen heller.