Dedikerade livsmedel eller den predestinerade ankan

Jag tänker ju en del. De senaste dagarna har jag tänkt på vad jag ska göra när jag kommer till Prag. Var jag ska gå och vad jag ska äta. Jag ska försöka få tag på konfiterad anka åtminstone en gång. Jag har ätit det en gång förut hos en familj på den ungerska landsbygden. Jag tyckte det var väldigt gott.

De senaste dagarna har jag tänkt på den där ankan som jag ska äta. Vad gör hon i detta ögonblick? Går hon omkring på en ankfarm i Tjeckien eller är hon redan djupfryst och ligger i en frysbox på någon restaurang. Hur mycket av de livsmedlen jag kommer att förtära under min pragvistelse är redan inhandlade av restaurangägaren och ligger och väntar på att jag ska komma ner och äta det? Är det onödigt att tänka sådana här tankar?

Den sista frågan är lättast att svara på. Givetvis är det helt onödigt att tänka så. Det ger ändå en liten djupare fundering om orsak och verkan men det kanske är onödigt att tänka på det också. Men vad ska man göra istället för att tänka alla dessa onödiga tankar då? Spela paddel, golfa eller träna cross-fit troligen som är politiskt korrekta och i allra högsta grad accepterade sysselsättningar bland massorna för stunden.

Jag har en annan egenhet som jag t o m fått kritik för. Jag brukar ofta tänka vilken gång i ordningen jag gör något. Framförallt då jag vet att jag gör något för sista gången. Jag minns när jag hade min sista engelskaundervisningstimme i engelska på gymnasienivå. Redan när jag gick in till lektionen tänkte jag att jag kommer aldrig mer ha engelska efter detta. Eller när jag läst klart kursen jag var tvungen att ha i samhällskunskap för mina gymnasiebetyg. 

En vanlig tanke jag har är av typen "Detta är sista gången jag ... innan...". Ofta i samband med resor för att göra transportsträckorna lite mera hanterbara tror jag. Detta är sista gången jag tvättar håret här för den här gången. Nästa gång jag tvättar håret gör jag det i New York och sköljer ur schampot till något av avloppsreningsverken som betjänar Manhattan. En hemsk tanke som alltid kommer upp i slutet av mina resor är: Nu är det sista natten i detta hotellrum sedan ska jag åka hem.

I hela mitt liv har jag också tänkt på när jag ställer en väckarklocka för sista gången. Jag skrev t o m en dikt om hur jag hämnades på väckarklockan efter denna livslånga relation och när jag aldrig mera skulle behöva höra den ringa och krossade den med en slägga.

Det är ju två och en halv månad kvar tills jag beställer in mat på en tjeckisk restaurang men förmodligen finns där någon liten torr pastaskruv eller något liknande som kommer att hamna i min mage. Därav dagens rubrik där jag använder två ord som jag inte riktigt är säker på den fulla innebörden av. Ordet "dedikerad" använder jag med betydelsen "avsedd för". Som när en författare skriver "Till Eddie" i en bok eller dylikt. Så tänker jag om ankan också. Att den är avsedd för att ätas av mig men det vet den inte ännu. Det där kommer jag ju att påverka i allra högsta grad genom att välja vilken restaurang jag går till. Och om jag beställer in gulasch istället för anka den gången.

Därför är ordet "predestinerad" kanske bättre. Ankans öde var att hamna i min mage. Det kan ingen veta nu men om man tillbakaspårar ankan jag får in på tallriken kan man säga: -Titta vad liten hon är på detta fotot och hur glad hon är när hon rultar omkring bland sina anksyskon. Hennes öde skulle bli att hamna i Eddie Perssons mage. Var hon då "predestinerad" att ätas av mig?

Idag testade jag en ny maträtt igen.

En sorts snabbmodell av Mac-n-cheese. Var den god då? Givetvis inte. Jag tror det skulle blivit godare om man mosade ner en näve ostbågar tillsammans med snabbmakaroner och hällde hett vatten över det.

Sedan jag röjde lite lövsly här i trädgårdskanten har jag haft besök av rådjur flera gånger om dagen. De går här och äter av det jag sågat ner. Idag stod en liten bock och en get och tittade på mig när de åt. De stod kanske tio meter ifrån mig och verkade inte ha någon större brådska att fly. Men vad raggiga de såg ut båda två. De fäller vinterpälsen och är bara grå och tråkiga. Inte ens den vita rumpan är vit utan suddigt grå och diffus. De såg mer ut som någon plockat fram ett par uppstoppade rådjur och ställt i trädgården. Lika livlös var pälsen på dem. Bocken hade basthud på hornen fortfarande och en liten löjlig tofs under magen som förmodligen dolde en liten rådjurssnopp.

Igår plockade jag ut alla mina hibiskusar i växthuset. Jag duschade dem hårt för att skölja av så mycket spinnkvalster som möjligt. Jag kan hantera dem mer oförsiktigt när de står i växthuset. Jag kan spruta med såpvatten helt hysteriskt om jag vill som jag inte kan i prediksalen utan måste ta in en och en i duschen. Målet är att utrota spinnet i sommar. Lyckas jag inte med det är det ajöss med mina vackra hibbar.

Det har regnat och åskat här idag. Sivan trotsade ovädret och låg på altanen där det också regnade på henne lite. Mycket konstigt. Hon var som paralyserad.

Kapellfåglarna och norsk kaviar

Nu har nog alla av kapellets ordinarie fåglar kommit. Lövsångaren har jag hört över en vecka nu och idag hörde jag göken. Jag kom på en idé inför nästa sommar. Jag har ganska många fågelholkar uppsatta på uthuset och hälften av dem ska jag sätta för hålet på tills flugsnapparen kommer. Blåmesen är ju alltid först men när han etablerar sig blir han som regel bortkörd av flugsnapparen. Om jag hindrar blåmesen från att bo in sig i alla holkar behöver det inte bli så himla mycket bråk om holkarna sedan. Då kan jag öppna ytterligare holkar när flugsnapparna kommer så de kan flytta in direkt.

Det tycks som om en blåmes i alla fall ännu lyckats hålla sig kvar i sin holk. Men jag ser på honom att han lider. Småfåglar beter sig ju alltid ängsligt men den här blåmesen verkar i det närmaste knäckt. Ser sig nervöst om hela tiden och jag tycker t o m han har börjat sett dammigt grå och ovårdad ut. Jag kan endast med kikarens hjälp se att han har en antydan av blått på hjässan. Det gula bröstet ser jag inte alls längre. Han verkar ha förlorat sina färger. Han ser bara grå och hängig ut.

I år har jag inte hört pärlugglan heller. Det är väl det enda som skiljer vad gäller fåglarna. En ekorre ser jag däremot nästan dagligen. Jag tror det var flera år sedan jag såg en här sist.

Idag tog jag bort presenningarna på tobakslandet och gick över hela ytan med ett järn och luckrade upp den. 

Sedan vattnade jag alltihop för att omedelbart efter sprida hönsgödsel.

Det finns nog inget i denna värld som luktar så illa som hönsgödsel men nu har jag spridit säkert 25 kilo pellets på den fuktade jordytan. Det kanske inte behövdes eftersom hästgödslet jag lade ut förra året ser väldigt näringsrikt ut fortfarande. Men för mycket gödning tycks inte tobaken kunna få. Jag vattnade lätt en gång till när gödslet var utspritt och sedan täckte jag allt med presenningarna igen. Jag tänkte att ytan på hönsgödselpelletsarna kunde få möjlighet att lösas upp lite innan jag ger mig på landet igen. Nu ska landet få ligga orört tills i början av juni då jag ska sätta ut tobaken på friland. 

Då gör jag fåror i landet och sätter plantorna på åsarna och använder dalarna till att gå omkring i. När det är klart sätter jag upp elstängslet igen.

När jag var klar lade jag mig i solen. Jag älskar att bara ligga och tänka och lyssna och känna värmen av solen direkt mot huden. Och bråka med någon enveten fluga då och då som fått för sig att trakassera mig när jag kommit till ro.

En ny kaviarrecension också. Denna gång en norsk sort igen.

Helt okej men väldigt röd. 

För skoj skull en jämförelse mellan utseenden.

Idag på Maxi föll jag för frestelsen att prova något jag aldrig tänkt prova förut.

Jordgubbskeso. Det måste ju vara vedervärdigt och det var det också. Kesons sälta ihop med jordgubbssylt. Vem kom på detta?

Jag och Ulf Lundell

Med ett halvt öra hörde jag något om att Ulf Lundell har börjat ge ut böcker skrivna i dagboksform. Det borde varit på TV jag hörde det och en recensent tyckte att hans böcker innehöll en massa upprepningar. Jag förstod vad det handlade om. När jag bloggar märker jag att jag upprepar samma tankar jag beskrivit tidigare. Min blogg är ju en form av dagbok där jag inte längre i samma utsträckning beskriver mina byggprojekt utan istället beskriver mina tankar om saker och ting. Byggprojekten blir allt färre och jag har tid att tänka på annat.

Häromdagen när jag letade böcker på Adlibris och Bokus kom jag på att Ulf Lundells dagbok kanske skulle kunna vara något för mig att läsa. Jag har aldrig lyssnat på hans musik och endast läst några av hans böcker. Han har inte varit en person jag haft koll på och inte heller intresserat mig för. 

Jag tyckte om boken "Jack" och "Sömnen" men inte hans musik.

Jag behöver ju alltid ha ett bokförråd jag kan plocka ur när jag läst ut en. Det var det jag höll på med när jag kom och tänka på vad jag hört om Ulf Lundells senaste utgivning. Det kändes som om jag hade lite samma problem som honom med upprepningarna. Dessutom var det ju ett "dagboksprojekt" och det kände jag ju igen mig i. När jag kollade upp honom på Adlibris insåg jag att han skrivit en svit med dagböcker han valt att kalla "Vardagar". Jag beställde den första av de fem böckerna för att se om han och jag har samma sätt att skriva på. Tankar för dagen helt enkelt.

Boken har inte kommit ännu men jag kollade lite recensioner av hans boksvit och hittade en helt underbar recension av Aase Berg på DN. Recensionen var av de senaste delarna i sviten "Vardagar 4 och 5" men recensionen handlade ju om mig och mitt bloggande insåg jag. Om Aase Berg på DN prickat rätt när det gäller Lundell vet jag inte eftersom jag inte läst någon del av "Vardagar" än. Men (tyvärr) har hon ertappat mig med mitt sätt att skriva och lite hur jag betraktar mig själv när jag bloggar.

Efter att jag läst recensionen första gången var jag övertygad om att Aase Berg var en man. Vem skulle annars kunna sätta sig in i "Beautiful loser" och "Bortskämd outsiderman"?

När jag förstod att Aase uttalas Åse och är en kvinna läste jag recensionen igen och tyckte den passade ännu bättre in på mig själv.

Hon skriver t ex: "Att döma av dagböckerna blev Lundell hur som helst utslängd i rymden/gammal tidigare än han borde, åtminstone i vissa avseenden. Han har redan upplevt det som coronan nu gör med många människor: man blir alltmer asocial. Umgänget med människosläktet förlorar sin mening. När man någon gång ibland träffar en mänsklig varelse blir det enbart pyspunka i rymddräkten."

Underbart formulerat och det kändes som om det handlade om mig.

Hon fortsätter: "Det vore enkelt att avfärda honom som en lustig surgubbe. Men även om han inte är någon intellektuell spjutspets som kommer med komplexa spetsfundigheter, så är han beredd att byta inställning och ta till sig argument på ett sätt man önskar att även politikerna vore. Många människor tilltalas nog av hans grovhuggna, grumpiga ton. Han gör politisk nytta på marken."

Jag önskar att jag kunde formulera mig som Aase här. Hon och hennes intellekt tycks mig vasst däremot.

Mera Aase: "Lundell har i och för sig rätt i att det finns frivilliga hemmafruar, som sen kommer i efterhand och klagar. Men det är bara en konsekvens av att vissa kvinnor, genom manliga möjliggörare som just Lundell, ges chansen att smita från dubbelarbete. Och de flesta sådana kvinnor ångrar sig i efterhand, eftersom hjärnan blev infantil av att enbart ta hand om barnen, man utvecklades noll, och det man själv slapp tjäna pengar till gav visserligen lättnad i stunden (gratis dammsugare), men efter familjens upplösning måste man plötsligt betala dammsugaren själv.
Såhär argumenterar jag hela tiden mot Lundell, när jag inte håller med honom alltså, vilket jag i och för sig oftast gör, eftersom jag också susar runt i rymddräkt i ett absolut ingenting, alltmer ointresserad av social interaktion och bekräftelse. Jag föredrar djur."

Sedan blev det nästan jobbigt för mig. 

Hon skriver: "Av någon anledning känner jag mig hemma i hans värld, trots att jag betraktar skillnaden mellan manliga och kvinnliga outsiders som milsvid, där de manliga är en privilegierad grupp av beautiful losers och genier, medan kvinnorna ses som grogghaggor eller galna. Jag gillar egentligen inte bortskämda outsidermän, de stjäl för mycket syre."

Tyvärr förstår jag precis vad hon menar här. Av någon anledning ser jag mig själv som en "Bortskämd outsiderman", "Beautiful loser" och "(självutnämnt) geni och filosof" som tar plats i ert flöde och i sociala medier. En sån där som tar plats och egentligen är helt ointressant.

Aase Berg intresserar mig eftersom hon skriver som hon gör. Hon har tydligen en egen litterär karriär vid sidan av sin roll som leverantör av recensioner till DN. Hon är också feminist vilket man tror att man vet vad det betyder men att det egentligen betyder något annat än vad man tror. Feminism byter liksom betydelse ibland verkar det som. Jag ska jag beställa något hon skrivit i min nästa order till Adlibris eller Bokus. Kanske boken "Haggan" eller "En uppblåst liten fittas memoarer".

Jag ser fram emot att Ulf Lundells första del dimper ner i min brevlåda. Så jag får se om vi just nu använder oss av samma litterära grepp.

Apropå byteshandel...

Mitt förra inlägg handlade ju bl a om hur jag bytte kåserier mot en prenumeration på Kristinehamnsposten.

Jag har gjort andra mer eller mindre lyckade bytesaffären i mitt liv. Jag kan börja med den sämsta bytesaffären jag någonsin gjort.

Min kompis Micke Lundberg hade en träbåt. En "Petterssonbåt" byggd här i Kristinehamn av mahogny. Jag erbjöd mig att skrapa och måla den mot en back starköl. "Taget! sa Micke direkt (som förstod vilken bra affär han just fått möjlighet att göra) och körde hem en back Pripps blå till mig. Jag hann inte ens påbörja mitt åtagande innan ölbacken var slut. Det jag gett som ett löfte blev plötsligt en skuld. Jag hade heller inte bil på den tiden så jag var tvungen att fixa skjuts varje gång jag skulle ut till båten som låg på vinterförvaringen vid Kapurja.

Gud vad jag slet med den där båten innan den blev klar. Jag hade också fått löfte att använda båten hur ofta jag ville under kommande sommar. Jag tog med några kompisar ut i den en vacker sommardag men fick motorhaveri efter ca en halvtimma och blev bogserad tillbaka till bryggan. Sedan låg båten vid bryggan resten av den sommaren.

Ett bättre byte gjorde jag senare i livet. Det var innan jag riktigt visste vad jag ville arbeta med. Jag var arbetslös och fick möjlighet att gå en utbildning i styr- och reglerteknik på AMU i Karlstad. Det var på den tiden drömmen om resemontör fortfarande levde och stora pengar, utlandsuppdrag och långa ledigheter hemma i stan hägrade. Varje morgon hade jag med två mackor hemifrån som jag käkade till frukost. En kurskamrat tittade avundsjukt på mina mackor. Han orkade inte göra egna men var väldigt sugen på egna när han fick se mig äta. Den här killen hade ett fickur som jag var intresserad av. 

Jag skrev ett avtal som jag lade fram för honom en morgon. Avtalet gick ut på att jag skulle göra två mackor även åt honom varje dag i två veckor. Jag skrev också in att jag inte skulle ha samma pålägg två dagar i rad. Däremot kunde jag ha samma pålägg varannan dag. Ost-Salami-Ost-Salami men inte ost-ost-salami-salami. Efter två veckor skulle jag få hans fickur. Jag tänkte nog att han skulle anse det var en väldigt dålig bytesaffär ur hans synvinkel. Han skulle få en tillfällig vinst av bytet medan jag skulle få en varaktig. Men han gick med på det och jag använde den där klockan i många år efteråt.

Här i den lilla klockfickan hade jag den i många år fastsatt med en kedja i en av hämporna till skärpet. Där låg den skyddad för nyckelknippor och dylikt och nar jag ville titta på den drog jag upp den i kedjan.

Men någon resemontör blev det inte av mig. Jag hoppade av utbildningen efter ett år.

Den bästa bytesaffär jag någonsin gjort skedde senare när jag pluggade på Göteborgs universitet. Jag läste geovetenskapligt basår på Geovetarcentrum. Där fanns en restaurang i byggnaden där i stort sett alla studenter åt. I min klass gick över 100 elever. Varje lunchrast blev det en jättekö till restaurangen och det var inte alltid man hann att både stå i kö och äta under en lunchrast. De var otroligt underbemannade just när den stora massan kom på en gång och det blev stora problem med både att lägga upp mat, fylla på när det var slut och sköta kassaapparaten. Varje dag gav det upphov till irritation i kön. Ibland om man var sen ut till lunchen insåg man att det inte ens var någon idé att ställa sig i kö. Man fick gå till pizzerian runt hörnet istället.

En dag pratade jag med restauranginnehavaren och sa: -Vi gör så här. Varje lunchrast går jag direkt in i köket och hjälper till att dela ut mat i en halvtimma. Därefter tar jag egen mat och äter gratis. 

-Här får du ett förkläde, svarade han. Med mig som slevade upp gick det jättesmidigt och studenterna slapp att gå till pizzerian runt hörnet.. 

Så där höll jag på i över ett år sedan. Ryckte in vid den stora puckeln och åt gratis. Jag fick också ta mackor och bullar ur cafésortimentet när jag ville. Det var också då jag började dricka kaffe. Jag hade aldrig gillat det tidigare. På fredagarna gjorde de i ordning matlådor av överbliven mat så jag hade hela helgen i min lilla studentlägenhet på 12 kvadrat på Chalmers studenthem. Jag kunde också meddela restaurangen när vi hade fältdagar och liknande så de inte behövde göra lika mycket mat för dagarna vi inte var på plats. Under över ett år åt jag alltså både frukostmacka, kaffe och lunch gratis alla vardagar i veckan. Jag blev en i personalen och blev t o m bjuden när de tog ut personalen på julbord. Alla var nöjda; jag, restaurangen och studenterna.

Sedan dess har jag nog druckit kaffe nästan varje dag men har fortfarande inte slutat med att ha en sockerbit i kaffet.

Idag pågår fortfarande fågelkriget om holkarna här. Hittills verkar blåmesen fortfarande ha besittningsrätten till åtminstone en holk.

Mitt bloggande har genomgått en förändring märker jag. Förändringen pågår egentligen hela tiden men inte så att det märks utåt kanske. Redan när jag publicerar detta inlägg har jag ytterligare fyra inlägg påbörjade. Jag får en idé och sätter en rubrik. Därefter fyller jag inlägget med innehåll. Rubriken har jag för att påminna mig om hur jag tänkt.

Jag har också börjat fundera på vad som driver mig att blogga och kommit fram till att jag har ett behov av att arbeta med bokstäver, få ihop dem till ord och meningar för att på så sätt dokumentera de tankar jag har. Jag har börjat märka att jag upprepar mig mer och mer. Jag tänker en tanke som jag tror är ny (och bra) och vill skriva ner den. Ibland inser jag att jag redan tänkt så förut och också dokumenterat det i ett tidigare inlägg. Kanske tilltagande ålder har med det att göra också.

Man ska väl börja bli gaggig någon gång. Gaggigheten smyger sig väl på mer och mer troligen.

Ålevangeliet

Som alltid är jag ju före min tid. I gårdagens Kristinehamnspost hamnade jag under den stående rubriken "25 år sedan". Någon på redaktionen bläddrar igenom en tidning utgiven för exakt 25 år sedan på dagen och plockar upp saker som man skrev om då. Rubriken "50 år sedan" finns också. T o m hundra år tror jag.

För 25 år sedan skrev jag kåserier i Kristinehamnsposten. Jag bodde i Göteborg på den tiden men genom en överenskommelse med redaktionen i Kristinehamn skrev jag ett kåseri i månaden. För det fick jag en prenumeration skickad till mig i Göteborg. Det var värdefull läsning varannan dag när tidningen kom. Visserligen med en dags eftersläpning men ändå.

För 25 år sedan var mitt kåseri "Ålens väg" med i tidningen. Redan då ansåg jag att det här med ålens livscykel var intressant och jag kände mig faktiskt lite stött när boken "Ålevangeliet" kom och alla tyckte den var så otroligt bra. Jag har faktiskt läst den och jag tyckte den var helt okej men de som höjer den till skyarna visste nog inte om ålens hemlighet. Om de inte läste Kristinehamnsposten för exakt 25 år sedan vill säga.

Jag lägger upp kåseriet i sin helhet här. Det är inte utan att man skäms lite över gamla synder när man läser men det bjuder jag på.

Ålens väg
Så här i maj har det hänt att jag och min ständige fiskebroder Roland Pettersson provat fiskelyckan i Kvarndammen. Det känns inte riktigt bra att sitta där och meta när man är över trettio och borde stå i en norsk dyr flugfiskeälv istället men det här kan vara minst lika spännande. Att meta i Kvarndammen ger trygga upplevelser blandade med mer exotiska. Man träffar tidigt anlända turister och försöker förklara att det verkligen finns fisk i dammen. Ibland kommer den flitigt promenerande Lars Mossfeldt på besök och ibland får vi ål. Kvarndammen är nu inget ålfiskeparadis men några stycken finns där allt.

Ålen är en väldigt speciell fisk. Alla ålar i våra svenska vatten är födda i Sargassohavet. Ja, ni läste rätt, Sargassohavet som ligger i Atlanten utanför Västindien och ca 4000 km från Europa. Ålynglen kläcks och transporteras, snarare än simmar, med Golfströmmen mot Europas kuster. Resan tar mellan två och tre år. När djupet understiger 1000 meter d v s när de når kontinentalsockeln, stannar de upp och genomgår en kroppslig förändring. Från att varit yngel och haft en kroppsform som underlättat transport med strömmar får nu ålen sitt ormlika utseende. Den är i detta skede genomskinlig och anpassad till ett aktivt simmande. 

När den når våra kuster pigmenteras den och får sin svarta färg. En del ålar vandrar vidare upp i vattendragen och kommer att tillbringa sin uppväxtperiod i sötvatten. De som vandrar upp blir honor och de som stannar kvar i havet blir hanar. Det har aldrig fångats en hanål i sötvatten i Sverige. Ålarna vandrar upp i Göta älv men i Trollhättan blir det stopp. Stora mängder ål lyfts årligen förbi det vandringshinder som kraftverksdammen i Trollhättan innebär. En del ålar vandrar ännu längre upp i vattensystemet och hamnar bland annat i Kvarndammen.

Vid Vågbron finns sedan några år tillbaka en laxtrappa som säkerligen används flitigt även av ål. Laxtrappan syns som en träkonstruktion till höger under brovalvet om ni inte redan sett den. Nästa hinder utgörs av Kärleksforsen där ålarna förmodligen slingrar sig på land vid sidan av det konstgjorda fallet. Det är inte alls ovanligt att de gör på detta sätt vid vandringshinder. Ålar överlever ett dygn ovan vatten. Hembygdsgårdens hinder forceras troligen på samma sätt och fördämningen vid Kvarndammen likaså. En del ålar stannar nu i Kvarndammen och andra vandrar vidare upp mot Vassgårda. Efter 12-18 år är de könsmogna och börjar vandra tillbaka till Sargassohavet. Om några av de europeiska ålarna överhuvudtaget orkar ta sig tillbaka till Sargasso vet ingen. Det finns i vår upplysta tid fortfarande många frågetecken runt ålens biologi. Problemet är att följa ålens förehavanden i det djupa Sargassohavet.

Att några ålar inte återvänder till Sargassohavet vet jag dock med största säkerhet. De slutar sitt strapatsrika liv i Roland Petterssons trekammarbrunn.

Jag hade givetvis gjort en del research innan så jag visste vad jag skrev om. Speciellt detaljerna om hur de olika könen utvecklades under deras liv. Det jag skrev då var nog sant då. Det här med att de som lever i sötvatten blir honor och de som är kvar vid kusterna utvecklas till hanar. Nya rön gör gällande att det inte ligger till så.

Idag såg jag också kampen om fågelholkarna med egna ögon. Normalt flyttar blåmesarna in i mina holkar och sedan plötsligt en dag bor det svartvita flugsnappare i holkarna. Flugsnapparna är tuffa och tar det de vill ha. Det som blåmesen så ordentligt gjort i ordning och som hans lilla blåmesfru ska ligga mjukt och ruva på för att deras efterlängtade ungar ska kläckas. Ledsamt.

Första sommardagen och en ny snusbatch.

En ny snusbatch klar för förädling. 800 gram torkad tobak (bara Black mammoth) har nu stått i ugnen vid 90 grader i 24 timmar. Tobaken hade blandats innan med 8 dl vatten och 100 gram salt. Nu skulle den slutliga konsistensen och smaken tas fram. Jag blandade i en liten flaska med smaksättare och något stabiliserande ämne. Sådana små flaskor finns att köpa och det blir en trevlig arom och konsistens av det. Jag hade i lite mera vatten också. Och hushållssoda 55 gram som frigör nikotinet så att mina små slemhinnor kan ta upp smak och nikotin. Denna soda gör också snuset basiskt och det är bra för tandhälsan. Tänderna blir visserligen bruna men man får inga hål. 😊

Så här ser det ut när jag kört det i hushållsassistenten för att blanda alltihop. Som synes är det ju en del långa bitar av bladnerver. De fixar jag i nästa steg.

Nästa steg är att köra allt igenom köttkvarnen.

De här bitarna är ju inte roliga men de försvinner i detta steg.

Jag körde alltihop två gånger genom köttkvarnen t o m.

Det blev 2,6 kilo färdigt snus denna gång. Alltså ca 62 dosor och således nästan två månaders förbrukning när det går en dosa om dagen. Nu ska det stå i kylskåpet i en månad och mogna innan jag provar det.

Idag var det också den första sommardagen ta mig tusan. Vilken skön värme! Jag tog en cykeltur på eftermiddagen. 18,6 km fick jag ihop. Cykelbanor hela vägen ut till Picassoskulpturen här vid Vänern. 

Det blev svettigt! Fantastiskt väder. Varmt och fuktigt och doften från regn som nyligen blött ner asfalt och grönska. Cyklade med öppen fladdrande skjorta och det blev inte kallt. Men ändå träsmak av sadeln. Det kändes inte lika hårt med det nyinköpta stoppade sadelskyddet från Biltema ändå. Nu är det bara sittfläsket som ska vänja sig.

Händerna somnar på mig också när jag cyklar. Det är väldigt otrevligt och jag är tvungen att skaka loss lite ibland. Det kanske också är en vanesak.

Ikväll blir det dagdrömmerier om Prag igen. Det var ett väldigt bra beslut jag tog igår när jag beställde flygbiljett, bilparkering på Benstockens långtidsparkering inför flight från Arlanda och hotell i Prag i sju nätter. EU-kort från försäkringskassan beställde jag och mitt pass går inte ut förrän i mars. Reser man utanför Schengenländerna måste passet vara giltigt minst 6 månader efter hemresan men jag kollade för säkerhets skull att Tjeckien och Spanien är med bland Schengenländerna och det är de.

Jag behövde verkligen ställa om dagdrömmarna till något som låg närmare i tiden än Spanien. Jag har försökt att övertyga mig själv att det inte är långt kvar till den 11 december då jag åker till Spanien men jag har inte riktigt lyckats. 

Nu har jag ett närmare mål. 1 augusti är ju bara drygt två månader bort. Det ska bli så fantastiskt roligt att komma till Prag igen. Det är så mycket jag vill återuppleva och äta igen. Jag är mycket bättre rustad för turistfällor nu också även om jag inte gått i sådana förut heller. Nu kommer jag försöka undvika platserna där turister flockas men det blir svårt. Jag ska nog försöka att inte gå över Karlsbron under min vistelse men det blir nog svårt. 

Däremot ska jag avsätta en heldag på kyrkogården Olsanské Hrbitovy där bl a Franz Kafka och Max Brod ligger. Jag ska också besöka den jättestora idrottsarenan Velký Strahovský-stadion igen och hoppas att jag får komma upp på läktaren denna gång. Jag ska äta konfiterad anka, kanin, råbiff, korvar, ostar, snacks, pizza, indiskt, gulasch, knödel och surkål i stora högar. Och dricka öl. Och promenera utan att ha ett mål. Och dricka iskallt flaskvatten på mina promenader. Jag tror jag ska äta frukt ibland. Det brukar jag aldrig göra annars men jag ska definitivt göra det i Spanien sedan. Jag kanske smygstartar lite med någon frukt i Prag.

Praha 1 - Dlouhá 48/781

På rubricerad adress har jag tänkt att tillbringa första veckan i augusti.

Jag hade ju kommit så långt i mina drömmar om att återse Prag innan mina nya drömmar om Spanien började. 

Jag bestämde mig idag att ändå avsätta en vecka i Prag så jag inte drömt förgäves. 7 nätter fick det bli. Helt utan någon att kompromissa med och bara njuta av god mat, god öl och mitt eget sällskap.

Så sent som igår när jag pratade i telefon med Sabina sa jag att jag inte skulle åka till Prag. -Jag måste hejda mig lite, sa jag, övertygad om att jag skulle kunna hålla mig från att resa till Prag. Men idag svängde det igen.

Stegtak och kaviarrecension

Veckans fotoutmaning för miljö- och hälsoskyddsinspektörerna kommer att bli att fotografera ett stegtak. Denna lite ovanliga konstruktion var vanligare förr när folk använde trästegar. Ett tak avsett att hänga sina stegar under så de inte skulle vara utsatta för regn, sol och vind.

Det här taket har nog gjort sitt. Jag fotograferade det hos en granne. 

Från min barndom minns jag ett stegtak särskilt väl. Det stod i tomtgräns hos moster Margit uppe vid Kvarndammen. Grannarna "Petterssons" kunde använda sin sida av stegtaket. Jag får för mig att man gjorde så förr. Gick ihop om att bygga ett stegtak i tomtgräns så bägge kunde utnyttja det. Jag och min kusin Leif lekte ofta på stegtakets papptak också. Den svarta pappen var varm och skön att vara på.

När jag ändå var ute och körde bil nyss åkte jag upp till Kvarndammen och till min barndoms stegtak. Jag vet ju inte vilka som bor där nu så jag smög mig in mellan husen.

Endast ett betongfundament finns kvar av det gamla taket. Om jag bygger ett eget här vid kapellet ska jag åka upp och mäta lite på det där betongfundamentet så jag på ett ungefär kan återskapa det tak som jag lekte på när jag var liten.

Även om jag inte behöver ett stegtak funderar jag på att bygga ett till mina aluminiumstegar. Bara för att hålla traditionen vid liv.

Idag gör jag en snusomgång i ugnen uppe i Felix kapellbostad och använder hans spis. 

800 gram torr tobak av Black mammoth. Här ska det stå i 24 timmar vid ca 90 grader.

Det tar flera timmar innan kärntemperaturen hos tobaken är uppe i 90 grader så det tar nog närmare 30 timmar från det att jag sätter på ugnen.

Det är första gången jag gör snus på bara Black mammoth utan inblandning av Alida. Jag ska göra en omgång på bara Alida också har jag tänkt för att jämföra. Normalt har jag kört en blandning mellan 80% Black mammoth och 20% Alida. Min vän i Spanien som jag försett med fröer har bara Black mammoth så jag tänkte prova hur snuset blir och också ta med lite färdigt snus till honom när jag åker ner i jul. Han har inte hunnit gjort eget snus i jul tror jag men då kan han ju få ett smakprov på hur det blir.

Nu kom också turen till att smaka Kalles kaviar som jag inte köpt på många år.

Jag var bekymrad innan jag tog första bettet. Jag var rädd att den löjliga randiga Kalleskaviaren med creme-cheese hade förstört Kallesmärket för mig totalt. Som väl var gick det bra att äta den. Den var god men inte "gud i himmelen-god".

Värmlands godaste pizza

I dag tog jag en biltur för att luncha. Jag åkte lite på måfå och hamnade i Björneborg. Redan innan jag kom fram till Björneborg kunde jag se skyltar: "Pizzeria Björnen - Värmlands godaste pizza". Vad bra tänkte jag. Jag har alltid undrat vem som serverar den godaste pizzan och här tycktes svaret finnas. I min egen kommun?!?!?

Här ligger den alltså. Den bästa pizzerian. Det var fullsatt. De tog bara in åtta personer i taget och det satt 8 kufar därinne i varselkläder. Jag fick sätta mig utanför och vänta tills några hade gått. Uteserveringen blir nog full på kvällarna här när försommarvärmen kommer. Men idag var det kallt. När jag satt mig kom det ut en svartmuskig man från lokalen bredvid och frågade vem jag var eftersom jag tog ett foto innan jag gick in. Han höll uppenbarligen på att iordningställa närbutiken i lokalen bredvid.

-Jag är bara en vanlig människa sa jag.

-Varför du fotograferade, frågade han?

-Jag har aldrig ätit här förut, svarade jag.

Det märkliga svaret nöjde han sig med. 

Efter en stund kunde jag gå in och sätta mig. Jag tror jag beställde en "Tropicana". Ägg, bacon och salami. Var den god då?

Jag blev i alla fall inte magsjuk får svaret bli på den frågan.

Sallad och sås i plastburkar. Udda bestick. Udda och klibbiga kryddkar. Blinkande "Open-skylt" i fönstret som sig bör.

Påkostad konst på väggen och både tegelväggstapet (med obefintlig mönsterpassning) och bokhylleväggstapet. De hade allt liksom.

Jag rapade kvarterskrogspizza hela eftermiddagen.

Omskolning av tobak

Jag har haft tre onlinemöten idag. Det är alltså det jag gjort på min födelsedag. Samt ägnat några timmar åt omskolning av tobaksplantor. Jag tycker om att etablera arbetsplatser för mina arbetsflöden. Antagligen har jag väl någon diagnos också eftersom jag gillar repetitiva arbetsmoment.

Här börjar jag med att ställa ut tolv krukor på varje plastplatta. Egentligen är plattorna till för att ställa skor på i hallen men jag använder dem till allt möjligt. Krukorna är 8 cm i diameter i botten och 12 cm i överkant. Höjden är 8,5 cm. 

Jag har U-jord i en IKEA-balja. Där blandar jag i lite vatten och rör om lite så den blir något fuktigare än den är direkt från förpackningen. Sedan skopar jag upp en skopa jord i varje kruka. Jag har ett rostfritt decilitermått som skopa så jag häller alltså en deciliter jord i varje kruka.

Sedan häller jag i en matsked pelleterad hönsgödsel. Också det med ett rostfritt matskedsmått och sedan fyller jag på med 3 dl jord i varje kruka. Alltså 4 dl jord per kruka. När de sedan ska flyttas ut på friland i juni är det bara en stor rotklump alltihop.

Jag gör ett hål med en pinne i varje kruka och flyttar över en planta i taget. Plantorna är sköra så jag måste vara väldigt försiktig. Jag sätter gärna ner dem så djupt att det understa bladparet hamnar precis under jord. 

När jag är färdig med en bricka bär jag upp den till övervåningen där de får stå i solljus långa tider på dagen. Jag lade med en färgklick i form av ett vykort jag fick idag på min födelsedag från min kära vän Sabina Sändh. 

Fr o m detta skede vattnar jag också bara underifrån direkt på brickan. Jag ger dem ganska rejält med vatten första gången så de får stå och suga upp underifrån. Sedan får jag gå och kolla lite mest varje dag beroende på hur varmt det blir åt dem där de står. De visar på ett övertydligt sätt att de är törstiga och slokar med bladen.

Snickaren kom förbi med en födelsedagspresent till mig. 

Han känner mig den killen. Inslagna i guldpapper och allt. Det blev jobbigt för mig att stå på huk och arbeta.

Jag gjorde iordning en tillfällig arbetsplats med hjälp av ett torkställ.

Se vad fina de är i detta stadium.

8 skoplattor med 12 plantor på varje blev det. D v s 96 plantor. Till det gick det alltså åt drygt 38 liter U-jord, d v s inte riktigt en säck på 50 liter.

Här står de nu. Två plattor står i rummet intill. Här ska de nu stå till början av juni och tillväxa i värme och med gödning.

Ivar ringde från the Bronx i New York och gratulerade mig. Det var längesedan jag pratade med honom och jag blir lika glad varje gång vi får prata en stund. Han har fått båda sina vaccinsprutor och är numera skyddad. Han är en trogen läsare av min blogg också och han tolkar med hjälp av "Google translate". Jag har själv gjort det också för att se hur det han läser ser ut. Det är ganska bra översatt men ibland blir det lite konstigt förstås.

Första vaccindosen

Idag fick jag den. Min första vaccindos från Moderna.

Utanför och lokalen var det en vanlig kö med tilltagna avstånd mellan varje väntande. Med jämna mellanrum släpptes köande in i lokalen för att fortsätta köandet inomhus. När jag hamnade främst i kön i en dörröppning blev jag kallad fram till ett skrivbord där det satt två ur personalen som kollade leg och så att jag kommit på bokad tid. När det var klart fick jag en lapp med tidpunkt för dos två som redan bokats in. Jag ska tillbaka den 16 juni kl 09:55.

Sedan fick jag ställa mig i en liten kö igen tills en sköterska vinkade in mig till sitt bås. Där fick jag hänga av mig i ett av de många bemannade båsen och fylla i en liten blankett om jag fått reaktion av vaccinationer tidigare. Sedan skedde det efterlängtade sticket som förhoppningsvis har så mycket gott med sig. 

Min suddiga tatuerade nyckelpiga från 1985 skyndade fram och tittade nyfiket och undrade vad som stod på.

Efter sprutan fick man sitta ner i en kvart innan man gick därifrån. Utgången var i den änden av lokalen så de hade verkligen tänkt till vad gäller ett enkelriktat flöde genom vaccinationslokalen så man slapp möta någon.

Det hela gick på under en halvtimma. Effektivt och säkert och ett jämt flöde hela tiden tills man fick sätta sig i en kvart. Sammanlagt var det nog ca 50 patienter där i taget från det jag kom tills jag åkte.

Idag fick jag frågan från en vän på FB som rörde tobaksodlingen och jag skrev ett långt och utförligt svar till honom som försvann. Då tänkte jag att jag lika gärna kan skriva det här när jag måste skriva ner allt från början. Min vän bor i Spanien och ska odla tobak för första gången för snusproduktion. Han har fått fröer som jag skickat ner till honom. Han undrade hur många plantor han behöver för en årsförbrukning snus. Även hur mycket frökapslar han behöver spara för kommande odlingssäsonger.

Man räknar med att man får ca 100 gram torr tobak från en planta i bästa fall. Då behövs alltså tio plantor för att få ihop ett kilo. Ett kilo torr tobak blir ca 2,2 kg blött lössnus eller ca 55 dosor. Snusar man en dosa om dagen behöver man ca 70 plantor. Han i Spanien kan ha betydligt fler om han vill eftersom han inte har begränsat utrymme. Jag hade drygt 100 plantor förra året och jag ska ha några färre i år. De blir väldigt skrymmande när de växer sedan. Jag planterade dem ca 60 cm isär men det var ändå nästan omöjligt att röra sig inne i tobakslandet. Jag har rekommenderat honom att ha drygt en meter mellan varje i alla riktningar eftersom han har gott om plats. Det ska bli så roligt att hälsa på honom när jag kommer ner i vinter. Han verkar leva min dröm lite genom att ha en odlingsplätt med fruktträd och annat. Jag är väldigt nyfiken på hur det är att odla tobak på de breddgraderna. Det är säkert flera steg i min process som han kan hoppa över. Han kan ju så direkt på friland t o m.

Herregud jag går igång bara jag tänker på det! 

Det ska bli så roligt att lära sig om växtförutsättningarna på spanska fastlandet där jag aldrig varit förut. Hur ser jorden ut tro? Sandig? Torr? Ljus? Låg halt av organiskt material? Det är lite så jag tror att den ser ut men innan året är slut ska jag ha haft en näve spansk jord i handen och känt och luktat på den.

Nu får jag samla mig lite och skriva igen. Jag fick "feeling" nyss och började drömma mig iväg.

Jag gör alltid snus på 800 gram torkad tobak i varje "batch". Gör man större volymer blir det svårt att hantera tobaken i de olika stegen. T ex när man konsistensvispar snuset och smaksätter det. Om jag skulle göra större volymer skulle jag behöva dela upp tobaken i olika omgångar. 800 gram är volymmässigt perfekt för min gamla hushållsassistent som jag använder när jag gör snus. Har man bara lite för mycket trillar det över kanten på bunken när man kör igång den. Det blir så opraktiskt och onödigt söligt. Sedan ska man lagra det i kylskåpet och då har jag speciella lådor för det som rymmer en batch. 

Det är dags för mig att göra en ny batch snart och jag ska dokumentera mitt arbete så det går att följa om man vill göra eget snus.

Han frågade också hur mycket blommor han behöver spara för att ha fröer till nästa sådd. Eftersom han bara ska odla en sort (Black mammoth) tycker jag att han ska utse en blomställning som får utvecklas fritt. Jag hade ju två olika sorter förra året och jag sparade en blomställning av varje sort. Då var jag också tvungen att klä in blomställningarna med nätpåsar för att ingen okontrollerad korsbefruktning skulle ske. Blommorna behöver inte insekter för att pollineras. De är som tomater att det räcker att skaka dem lite ibland. Utomhus behöver man inte tänka på det alls eftersom de skakas om naturligt när man är inne och går ibland dem. Av en blomställning får man ut 10 000-tals frön så man behöver inte mer än en. Om man låter plantorna gå i blom satsar plantorna energi på blommorna och det vill man inte. Man vill att de ska satsa allt på en stor bladmassa istället och man nyper hela tiden bort alla blomanlag man ser. Om han bara har en sort och ingen granne som också odlar tobak behöver han inte oroa sig för korspollinering heller och kan slippa att täcka blomställningen med nät.

Jag lade märke till en liten rolig sak förra året. Blommorna är rosa och trumpetliknande. De är så smala att humlorna inte kommer ner i dem. Humlorna sätter sig istället vid blombasen och biter hål för att nå godsakerna därinne. De sitter där och man ser på deras kroppar hur de puppar och suger.

Jag tittade på mina plantor idag och insåg att jag kan plantera om dem nu.

Det hänger rottrådar ur varje cell. Jag köpte jord (u-jord) ikväll som ska få ligga inne över natten och bli lite ljummen innan jag planterar om imorgon. I år har jag bara en sort och behöver inte oroa mig för korspollinering.

Jag såg hur ett rådjur bajsade idag. Det var en get som stod och betade i skogskanten och jag såg hennes vita akterspegel. Plötsligt trillade det ur ett gäng svarta kulor i överkant av den vita spegeln. Det har jag aldrig sett förut. Rådjursskit ser jag dagligen men inte när den portioneras ut i landskapet. De var tre stycken här och betade av den slyn jag tagit med röjsågen.

Ingen känning av vaccindosen jag fick i förmiddags. Inte ens öm på stället.

Mill´s Polarkaviar (Norge) - recension

En annan smalsträngig kaviar som var god.

Färgen var också väldigt aptitlig och hade en smakhöjande effekt när jag åt och tänkte på hur det såg ut när jag stoppade det i munnen.

Korkutformningen är lustig på Millsprodukterna också. För att det ska bli lättare att skruva av den. Lite samma tänk som att handtaget på en väldigt liten skruvmejsel gott och väl bör vara lika grovt som handtaget på en större dito. För känslan att hålla i.

Mill´s har dock problem med att korkarna inte tar gäng när man ska skruva på dem igen. Det händer med andra sorter också men på båda Millsprodukterna har det varit så. Man blir irriterad och tar i lite extra och då förstör man gängorna ännu mer.

Mitt (misslyckade) liv som sjöman

Min vän Dag ville att jag skulle göra ett blogginlägg om mitt liv som sjöman. Jag tyckte det var en bra idé att få ner det på pränt. Jag vet inte ens om Felix vet att jag varit på sjön. Jag förberedde mig inför detta inlägg. Fotograferade av bilder som stöd och det här blogginlägget tog fem timmar att genomföra. Men det är värt det för att bevara den historien till Felix.

Så länge jag minns har jag ju vetat att min far var en tysk sjöman. Jag har nog haft en dragning till att bli som han även om jag inte alltid varit medveten om det. När det var dags att välja yrkesbana för mig hade jag inte en aning om vad jag ville bli. Här i Kristinehamn arbetade en del personer som resemontörer åt KMW. Resemontörerna åkte jorden runt och arbetade och när de var hemma i Kristinehamn kunde de kosta på sig en massa saker. Inte nog med att de fick åka runt i världen. De tjänade väldigt bra också.

En annan sak som också lockade var att jobba som snickare i Norge. Redan då importerade de arbetskraft från Sverige. De tjänade jättebra och hade lite längre ledighet över helgerna när de var här. Några arbetade på oljeplattformar i Norge också och en del gick ut på sjön.

När jag gick ut grundskolan 1980 sökte jag till bygg och anläggning. Snickare kunde jag ju bli tänkte jag. Och jobba i Norge. Det var många jag kände också som sökte in där. Efter en termin hade jag tröttnat och slutade. Jag fick ett tillfälligt arbete ute på regementet medan jag väntade på att komma in på en utbildning jag sökt i Göteborg. "Kurs i fartygsteknik" hette utbildningen och för att överhuvudtaget ha chansen att komma ut till sjöss behövde man ha den utbildningen på den tiden. Förut kunde vem som helst gå ut på sjön men när jag ville göra det behövdes utbildning.

Jag i mitten i militärrock.

Kursen i Göteborg var endast på en termin och hösten 1981 flyttade jag in på Masthuggets studenthem. Själva undervisningen skedde på "Barken Viking". Det gamla segelfartyget som numera är vandrarhem i Göteborgs inre hamn. Kursen gavs i "Sven Wingqvist gymnasiums" regi och vi hade en del teorilektioner på Sjöbefälsskolan. Där åt vi också våra skolluncher. Strax innan julen 1981 var jag klar, registrerade mig på sjömansförmedlingen och flyttade hem till mamma på Stenstaliden i Kristinehamn igen.

Någon gång i januari ringde det från sjömansförmedlingen i Göteborg. Det fanns ett ledigt arbete som bara varade en månad men jag fick ju ändå ta det. Båten hette "Thuntank 3" och var ett av tankfartygen i Thunrederiets flotta. Jag fick en tågbiljett hemskickad. Jag skulle mönstra på i Helsingborg. Jag minns att jag bytte i Motala och gick omkring flera timmar där innan nästa tåg skulle ta mig till Skåne. Jag tror jag tog taxi ut till hamnen och båten sedan. Båten skulle gå direkt ner till Amsterdam när jag gick ombord. Vi gick ner dit och sedan upp till Fredrikstad i Norge. Därefter ner till Rotterdam och sedan upp till Oslo och sedan till Göteborg. Där tog min resa slut för den gången. Jag åkte tåg hem igen.

Arbetsklädd på Thuntank 3.

Thuntank.

I Amsterdam gick hela besättningen av. Det var den första hamnen där jag var iland som sjöman i en främmande hamn. Det var också första gången jag såg mina nya kollegor i egna kläder. Några hade t o m vattenkammat hår minns jag. 

Redo att göra Amsterdam osäkert i en skinnjacka som i själva verket var av plast. Den var verkligen en riktigt dålig skinnkopia. Jag tror aldrig jag använde den igen efter denna gång. 

Vad gjorde vi då när vi packade in oss i en taxi och åkte in till Amsterdam? Givetvis hamnade vi i sådana kvarter som man trodde man skulle hamna i. Barer och horor. När mina kollegor fick höra att jag aldrig haft en hora ville de bjuda mig på den första gången. Det gick jag inte med på. Jag ville absolut inte vara med någon hora.

I Kielkanalen.

I Fredrikstad gick jag och en maskinist på disco. Han hade med sig en stor påse med någon sorts krydda som han sålde till en kille med löftet att det var jättebra marijuana. Sedan festade vi upp de pengarna och var livrädda att få den där norrmannen efter oss när han insett att han blivit lurad.

I Rotterdam var det likadant som i Amsterdam. In till horkvarteren i Taxi och sedan tillbaka till båten. Det var alltid någon som blev kvar också och inte kom med i taxin tillbaka. På morgonen efter kom det alltid någon i taxi innan vi skulle vidare. 

Det var min första resa och jag hade nog redan då tänkt att det där livet inte var något för mig. Flera av gubbarna ombord var alkoholister och fulla hela dagarna. Det var lite för tufft för mig och ett liv jag verkligen inte ville leva.

Väl hemma igen väntade jag på att sjömansförmedlingen skulle ringa igen och det gjorde de ganska omgående. Nu skulle jag åka ner till Skärhamn på Tjörn och mönstra på en liten båt som hette "Sylvan" och skulle gå svensk kustfart. 

Vi var bara fyra personer i besättningen. Jag och en annan ljungman, kapten (som också ägde båten) och en man i maskin. Jag skulle arbeta konstiga tider och de sa att de hade något konstigt avtal jag skulle följa. Jag skulle jobba tolv timmar och vara ledig tolv.

Den andra ljungmannen jobbade när jag var ledig och tvärt om. Hytten jag bodde i var så trång att jag inte kunde vända mig därinne knappt. 

Vi hade raps i lasten till Karlshamn, Lossade det och fick (vad jag tror skal från rapsfrö) med tillbaka, Jag bodde också ovanpå maskinrummet och det var olidligt varmt i hytten. Det fanns en toalett vi skulle dela på men det var också ett duschrum. Man satt på toaletten och duschade. Bredvid fanns också men tvättmaskin. Vi lagade maten själva utifrån ett schema. Vi gick från Skärhamn till Karlshamn och där låg vi i flera dagar. Jag var med vid lastning och lossning på dagen med fick också gå till stan och handla mat som vi skulle ha. Och tillaga den. Det var jag inte precis beredd på. Att även det ingick i ljungmännens sysslor. 

Efter Karlshamn gick vi till Falkenberg och där stack jag ifrån båten när ingen såg och tog ett tåg hem. Aldrig att jag ville jobba på den där trånga skorven under de villkoren. Jag bara drog därifrån.

Väl hemma i Kristinehamn tänkte jag att det skulle bli svårt att få en ny båt när jag bara hade stuckit. Men en morgon ringde det allt. Jag minns det så väl. Jag satt i hallen hos mamma och pratade i telefon Givetvis hade vi telefonen i hallen. På ett rött telefonbord med en dyna bredvid att sitta på. En utdragbar låda för förvaring av telefonkatalogen. Medan jag satt där och pratade om mitt nästa jobb kittlade det till under ena armen på mig. En svettdroppe lämnade armhålan och rullade ner för min ena sida.

Båten hette Linné och jag skulle mönstra på i Venedig den 6 maj. Min 18-årsdag. Arbetet skulle vara i två månader. När det blev den 6 maj åkte jag taxi till Karlstad och flög därifrån i ett litet tvåmotorigt Cessnaplan till Göteborg. Det var bara fyra sittplatser för passagerare. Det var jag och tre gubbar med attachéväskor som var med på den flighten. På Landvetter bytte jag till ett plan till Frankfurt och i Frankfurt träffade jag flera av besättningen som skulle mönstra på. Sedan flög vi ner till Venedig. Vi skulle ligga en natt på hotell innan vi skulle ut till båten. Jag minns när jag slängde mig på sängen på mitt hotellrum i Venedig och tänkte att det inte var så dumt att fira sin 18-årsdag på detta sättet.

Jag och en matros gick på restaurang och åt och drack. När vi skulle lämna restaurangen fick vi en saltad nota. Vi påpekade att priserna som stått i menyn inte stämde med notan. Då kom servitören in med en meny med de saltade priserna. En annan meny än den vi valde från när vi beställde. Vi ställde till ett jäkla liv och smet därifrån utan att betala alls. 

Vi blev jagade en bit men lyckades komma undan. Dagen efter åkte vi taxi till Mestre som orten heter där Venedigs hamn ligger. Jag tror vi låg vid kaj i en vecka ungefär. På kvällarna tog vi taxi till Mestre och festade. 

En kväll skulle vi åka tillbaka till båten och hämta något. Jag skulle sitta kvar i taxin tills de andra varit ombord och hämtat det de skulle men jag och taxichauffören blev ovänner. Han ville åka därifrån men jag försökte förklara för honom att de andra kommer snart och då vill vi åka in till Mestre igen. Han ville inte förstå och han ville ha betalt och lämna. Vi gick ur bilen och stod och skrek till varann och han gick till bilen och hämtade ett tillhygge och skulle "ta" mig men då sprang jag tillbaka till båten och fick skäll av de andra för att jag släppt taxin.

Jag vet inte varför vi låg i Mestre en vecka men det kunde varit för att arbeten skulle utföras på båten. Jag tror vi väntade på att få ett uppdrag också. Så verkade det vara lite. Att vi plötsligt fick ett par laster och redan låg stand-by i området liksom. Väntade på nya frakter. 

Plötsligt hade vi fått uppdrag och åkte till Grekland. Till en stad som hette Volos. Därifrån sedan gick vi till Tartus i Syrien fram och tillbaka. Två dygn till sjöss sedan lossa och lasta och sedan iväg igen. Så höll det på hela första månaden och jag var inte iland en enda gång. Jo förresten. Jag var iland en gång i Syrien och kissade. Jag kände att jag ville göra det bara. 

Jag vantrivdes så ombord tillsammans med de andra. Varannan dag passerade vi Rhodos och jag ville varje gång kasta mig i och simma till stranden jag legat på något år innan. Jag såg hur folk badade. Jag hade varit där i tre veckor när jag var 17 år. Tre veckor med ett enkelrum och jag festade hela tiden.

Linné hade ju en stor akterramp som man bara gick iland ifrån. Vi transporterade lastbilar, trailers och långtradare mellan Grekland och Syrien. Chaufförerna vågade inte åka från Grekland till Syrien genom Turkiet eftersom det fanns så mycket vägpirater och skit där. Chaufförerna sa också att turkarna kastade barn framför bilarna för att få ut på försäkringar och för att stoppa långtradarna så de kunde plundra dem.

Det gick hela tiden rykten på båten om var vi skulle härnäst. Min enda vän ombord var kocken.

Jag minns inte ens vad han hette. Han var den enda som inte söp varje dag och spelade kort. Han och jag spelade badminton i det ena lastrummet på kvällarna och vi hade också en filmprojektor. Man kunde beställa film till olika hamnar och jag beställde filmen "Hair". Sedan fick vi ha den några veckor innan den skulle lämnas tillbaka. Det var filmspolar stora som LP-skivor och vi fick trä igenom filmremsan genom projektorn och sedan spola tillbaka filmen när vi sett klart. Kocken och jag tittade på filmen varje kväll medan vi hade filmen.

Kocken och jag brukade också stå på fördäck och titta ner i havet på efter flygfisk och delfiner. Delfinerna la sig ofta framför fartygets bulb och lekte och åkte snålskjuts. Därframme hördes inte heller maskinerna så det bara susade i vinden där.

Men det var verkligen ingen rolig tillvaro på den båten. Alla (utom jag och kocken) söp dagligen och spelade kort. 

Plötsligt en dag märkte vi att vi var på väg mot ett annat håll helt plötslig. Vi gick mot Italien. Vi passerade Reggiosundet mellan Sicilien och fastlandet till Neapel. Runt Medelhavet fanns fenomenet "Tjinxargubbar". I varje hamn kom de ombord och besättningen tycktes inte bry sig om dem. Det var försäljare som hade ett stort tygknyte med sig med varor de ville sälja. I Syrien köpte jag en kaftan, palestinasjal och sådana där svarta ringar av textil som man sätter fast palestinasjalen på huvudet med. En komplett arabdräkt alltså. 

I Neapel kom det ombord tjinxare som sålde guld och smycken. Man fick alltid låsa sin hytt noga. Jag blev övertalad att ta med en av dem in i hytten där han skulle visa vad han hade. Han tog fram tjocka guldarmband och en diamantring. Ringen satte han på sig och drog en lång reva i min spegel med. Han bad mig hålla i ett brett guldarmband i ena änden medan han själv höll i den andra änden. Sedan tog han fram en kniv och drog eggen mot armbandet och visade mig att han fick guldspån på knivseggen efteråt. Han berättade också att det var småpojkar som stal guldet i guldaffärer. När jag ändå sa att jag inte var intresserad försökte han istället sälja en pistol till mig.

I Neapel låg vi flera nätter och även där försökte kollegorna få mig till en hora. Vi var på stan och festade och jag märkte att något var i görningen. Kom nu Eddie sa de och skrattade och ledde iväg mig till en tvärgata. Där stod en korpulent kvinna i leoparddress och log åt mig. Hon stod i dörröppningen till ett litet utrymme som saknade dörr. Det hängde bara ett lortigt och trasigt skynke som draperi och därinne såg jag en säng med en skumgummimadrass. Inga lakan. Bara en naken solkig skumgummimadrass. Jag vägrade förstås. Jag tror de redan hade betalt för mig men jag vägrade. 

Vi var i Neapel när IFK Göteborg vann någon turnering över ett italienskt lag hade jag för mig. UEFA-cupen? Jag minns inte men det var ett väldigt liv på stan och vi kände oss lite obekväma minns jag. I Neapel lastade vi militärfordon tror jag. Merchedesfordon. Lastbilar, skåpbilar med kompletta verkstäder som man såg om man kikade in i fönstren. Allt skulle till Libyen och Tripoli och Khadaffi. 

Vi var iland en gång i Tripoli. Allt var stängt. Det var nog siesta. Men vi gick in till Khadaffis gröna torg ändå. På bilden syns "Helga" närmast mig i mörkt hår. Hon var mässtjej och serverade och var i köket. Sedan "Gnistan". Telegrafisten. Med stort hår och solglasögon "Ralle" han var den jag jobbade med på dagarna. Till höger Stefan från Göteborg. Alltid butter och såg farlig ut. Han hade svart bälte i karate sa han.

Jag på gröna torget. En t-tröja med Peter Tosh "Legalize marijuana".

Sedan åkte vi mellan Italien och Libyen fram och tillbaka i en månad. Jag minns inte om det var fyra dygn i sjön då och sedan hamn. Vid en resa möttes vi av militära patrullbåtar som lotsade oss till kaj. Det visade sig att vi haft en container ombord som innehöll en massa guld. Guldmynt hörde vi sedan.

Vi firade midsommar ombord. Vi gjorde en pool av en presenning och njöt på fördäck. 46 grader i skuggan var det då. Kollegan "Ralle" håller om mig. Vi drack litervis med vatten hela tiden när vi jobbade. Och åt salttabletter och malariamedicin. 

Men på midsommar drack vi öl. 

Sedan gick vi mellan Tripoli och en annan italiensk hamnstad som hette Marina Di Carrara. Sedan gick vi till Tripoli och upp till franska Tolon. Där skulle jag mönstra av och jag åkte taxi till Nice med några fler ur besättningen som också skulle hem. 

Vi flög till Stockholm. Sedan skulle jag flyga till Karlstad dagen därpå ifrån Bromma. Jag hade förväntat mig att mina kompisar skulle hämta mig med bil sedan i Karlstad så jag klädde ut mig till arab med min kompletta arabklädsel när jag lämnade hotellet i Stockholm på morgonen. Detta var alltså 1982 och då fanns det verkligen inga araber i Sverige. Jag var ju också jättesolbränd och hade mörka solglasögon. 

När jag kom till Bromma tittade alla på mig. Jag minns att jag mötte artisten Lasse Lönndahl på Bromma och han tittade storögt på mig. Väl ombord kom flygvärdinnan och frågade mig om jag önskade något. På engelska förstås. Jag svarade på värmländska: -Ja kan ta ett sånt där fruköstpaket. Jag verkligen skämdes i min utstyrsel.

När jag landade i Karlstad var inte mina kompisar där. De hade förstås glömt bort mig. Jag ringde till min kusin Leif och sa att jag inte tar mig hem eftersom de andra verkar ha glömt bort mig. Då kommer han på motorcykel och tror han ska kunna hämta mig. Han hade t o m en extra hjälm åt mig. I arabkläder med resväska. -Glöm det, sa jag bara och efter en stund kom min bil med mina kompisar i alla fall. Vi åkte direkt till Maxi och jag gick in i arabkläder och köpte en back folköl. Sedan festade vi hela sommaren hemma hos Bäses föräldrar på Odalvägen när de var i stugan i Viggetorp.

Sjömanslivet var verkligen inget för mig. Jag ville inte dricka alkohol dagligen och spela kort på kvällarna. Dessutom blev jag sjösjuk för minsta lilla. Det blev aldrig bättre. Jag hade alltid en hink med mig att spy i när jag jobbade. På söndagarna ombord på Linné var det alltid något extra till middag. 

Ibland var det sådan sjögång att vi hade blöta vita dukar på borden så att inte porslinet skulle åka omkring på bordet. En gång utanför Marina di Carrara låg vi för ankare ute på redden. Vi skulle bada från båten och hängde ut lotslejdaren att klättra på på utsidan men det var så strömt att man fick kämpa och simma för att hålla sig kvar vid båten. När jag skulle upp drog de upp lejdaren så jag inte hade något att ta tag i. De jävlades med mig en hel del eftersom jag var yngst ombord. Jag fick panik och simmade så gott jag kunde och jag rev upp händer. knän och fötter på skrovet som var fullt med havstulpaner. När de väl släppte ner lejdaren igen och jag kunde klättra upp såg jag att jag hade haft en brännmanet alldeles bakom mig. En gigantisk sådan. Själva manetklockan var säkert en halvmeter i diameter.

Jag var en udda fågel ombord. Jag drack inte och var aldrig med och spelade kort. Jag hade bara kocken att umgås med och han var bra. Min förman hatade mig och gav mig alltid skitjobben. Min närmaste kollega Ralf var alkoholist. "Ralle" slog till mig en dag när jag enligt honom gjort ett fel. 

De andra i besättningen misshandlade honom några dagar efter det som hämnd för smällen han gett mig. Jag tror det var den karatekunniga Stefan som ledde misshandeln. Ralles ansikte var helt igenmurat efteråt och när jag tittade på honom slog han ned blicken. Det kändes väl ändå bra att jag hade dem på min sida men det var ju osunt ändå att ha ett sådant arbetsklimat runt sig. 

Efter den resan jag kom på andra tankar och var säker på att sjömanslivet inte var något för mig. De lyckades i alla fall aldrig få mig till någon prostituerad och det är jag väldigt glad för idag. Eller glad, förresten. Det har aldrig funnits i min värld att utnyttja sådana tjänster.