Jag hymlar inte med att pandemin är det bästa som hänt mig på mycket länge. Det var delvis den påtvingade isoleringen som gav mig knuffen jag behövde i rätt riktning för att "komma ut". Människorna runt omkring oss i våra organisationen har varit med om ett par omvälvande år under pandemin och är inte samma personer som när de tvingades arbeta hemifrån tidigt under 2020. Många har sett fördelar med detta. Fördelarna har växt fram under de här två åren. Så även nackdelarna förstås. Många har ändå tyckt om att kunna arbeta mer flexibelt för att bland annat få ihop livspusslet. Det går inte att sudda ut dessa positiva upplevelser och tro att de anställda skulle nöja sig med något annat nu när allt kanske är över för denna gång. Det måste vara värt någonting att pendla till ett kontor för att utföra ett arbete som man själv tycker utförs bättre i det egna hemmet än tillsammans med andra i arbetsplatsens fysiska lokaler.
Min arbetsgivare håller på att ta fram riktlinjer för det nya flexibla arbetslivet. Arbetsgivarna måste erbjuda bättre arbetsmiljö och teknik för att det ska vara värt att pendla till ett kontor. Saker som bättre ergonomi, modernare teknik, snabbare/stabilare uppkopplingar, kreativa möten, godare kaffe, fikasällskap mm. Om dessa saker är lika bra eller till och med bättre hemma finns inget incitament för att pendla i timmar med osäker kollektivtrafik till en sämre arbetsmiljö. Eller att ta bilen med dagens drivmedels-, och parkeringskostnader ur den egna plånboken. Om olika arbetsgivare erbjuder olika villkor kommer detta förstås vara en dealbreaker för sökande vid anställningar och för att få behålla personal.
Större kommuner som Karlstad kan dra nytta av att de just är "större". Det är betydligt svårare för mindre kommuner att få adekvata sökande att välja bland när de utlyser en tjänst. Speciellt om det är anställningar med begränsad varaktighet i en liten anonym kommun i en helt okänd landsände. Där har till exempel Karlstad som centralort en fördel. Det är inte lika enkelt för Årjäng och Eda förstås. Eda heter inte ens Eda om man letar efter det på kartan. Där heter centralorten Charlottenberg.
Den fördelen kan än så länge Karlstad utnyttja men vad händer om grannkommunen (Forshaga, Kil, Grums eller Hammarö (som i min värld för övrigt heter Skoghall) börjar locka med generösare villkor. Då kan man ju bo i Karlstad och arbeta åt en liten arbetsgivare ändå.
Många vittnar om att bland de första frågorna som ställs av den sökande vid en anställningsintervju numera är hur mycket man kan arbeta hemifrån. Den frågan var helt otänkbar före 2020 och skulle förmodligen diskvalificerat den sökande direkt.
Det viktigaste en arbetsgivare bör kunna erbjuda idag är villkor som tar hänsyn till individen. Vi är så otroligt olika och en fråga vid en anställningsintervju skulle kunna vara: "Om du helt och hållet själv skulle få möjlighet att planera din egen arbetsvecka - hur skulle den i så fall se ut?". Någon skulle vilja vara på kontoret hela tiden. Någon annan skulle vilja ha fullgod och modern teknik installerad i hemmet och arbeta därifrån så ofta som möjlig och skulle inte ens behöva ha en fast plats i kommunens kontorsbyggnad.
Alla arbetsgivare har nog gjort någon form av inventering av hur de redan anställda skulle vilja arbeta i den "nya normala" världen. Jag märker att det är så i min omvärld då jag har kontakt med många arbetsgivare. Villkoren ser väldigt olika ut bland de olika arbetsgivarna. Det snackas om 49% hemma, respektive 51% på "Huvudarbetsplatsen". En del anser att huvudarbetsplatsen mycket väl kan vara i någons egna hem medan andra anser att det alltid är det fysiska kommunkontoret. De som vill arbeta 50% eller mer hemifrån ska skriva distansarbetsavtal. Annars tycks inte det behövas. Arbetsveckor kan se olika ut också och ibland kanske man inte kan arbeta hemifrån alls. Ibland behöver man inte heller lämna hemmet under en hel vecka vad tjänsten anbelangar.
Huvudarbetsplats är ett hemskt administrativt ord som absolut inte har något med arbetsglädje att göra i min värld. "Huvud" antyder att det är något som är viktigare än något annat; typ huvudbyggnaden, huvudrollen, huvudfrågan, huvuduppgiften eller överhuvudet. Rent motbjudande i min värld eftersom det är någon annan som avgjort vad som ska vara viktigast för just mig. Jag anser att mitt hem numera är min huvudarbetsplats.
Jag har distansarbetsavtal där jag själv bestämmer var jag vill sitta för dagen om jag väljer mellan att sitta i mitt hem på Filipstadsvägen 22 eller i Samhällsbyggnadshuset i Karlstad. På någon annan plats är det oklart om jag får sitta. Det kan man ju också undra varför egentligen. Om mitt arbete gör det möjligt borde jag ju lika gärna kunna sitta i en fjällstuga i Åre under vinterhalvåret och åka längdskidor i elljusspår på kvällarna om tekniken och ergonomin vore rätt. Eller på ett vandrarhem i Vålberg. Eller till och med på häktet i Jönköpings polishus.
Jag sitter alltså hemma och åker verkligen ingenstans i onödan längre. Jag har bra teknik och ergonomi. Betydligt bättre än den som erbjuds i kommunhuset. Jag har det tyst runt omkring mig. Behöver aldrig riskera att bli störd förutom av telefonen. På sommaren kan jag sitta korta stunder på altanen i skuggan och arbeta. Jag trivs så och har inget större personligt behov av att träffa människor, varken vänner eller kollegor. Det är min arbetsgivare som tycker att jag borde ha behållning av det däremot. Jag umgås helst och diskuterar via Teams. Jag slipper helst att betraktas som ett UFO på kafferaster när jag varken tränar, dricker bubbel eller tycker om att umgås med familjen.
Man behöver inte heller resa för att vara med på möten längre så varför skulle man det? Det går inte längre an för en organisation att säga "Vi erbjuder inte hybridmöten inom vår organisation". Det måste väl vara bättre att ordna med tekniken så att sådana möten blir genomförbara och ligga i framkant där. Det är mer attraktivt att vara först med det nya än sist med det gamla. Det finns så otroligt många vinster med att slippa resa och övernatta för att delta i möten och utbildningar. Både personliga och samhällsekonomiska vinster. Snart kommer man förhoppningsvis förstå att det inte är försvarbart att åka på konferenser till synes helt i onödan. Och dessutom belasta skattekollektivet med tveksamma andliga övningar och spabehandlingar.
Några mötesrum i kommunhusen skulle behöva anpassas till att bli hybridmötesrum i olika storlekar. Att ha BYOD-möten (Bring Your Own Device-möten) är också bra om man bara får tillgång till bra teknik. Man har ett eget ansvar för den egna tekniken och kan inte "drabbas" av att en organisatör inte har koll. Vid fysiska möten idag sitter ofta mötesdeltagarna med en laptop uppslagen framför sig och tar anteckningar direkt på den. Alla har egen skärm och egna inmatningsmöjligheter med kamera, mikrofon och tangentbord så det finns ju egentligen ingen anledning för dem att sitta i samma rum ens. Det kan finnas invändningar mot att man missar mingel och gemensamma fria stunder om man inte träffas fysiskt.
Jag skulle kunna tänka mig att åka på en BYOD-konferens där alla deltagare satt på sina hotellrum hela konferensen och träffades för att luncha, fika, gå ut och promenera och så vidare fysiskt. Varför inte? Då riskerar inte heller någon deltagare att "hamna på läktaren" på grund av mötesarrangörens odugliga utrustning med mikrofoner och kameror och allt som kanske behövs.
Det var skönt på altanen ikväll. Två exemplar av boken redo att signeras vid avhämtning ikväll. Den nya beställningen är på väg hit och det har tydligen sålts fem exemplar av bokhandlare. Jag får rapport när något säljs därute.
Klematisen börjar blomma så smått. Tobaken i bakgrunden börjar få rätt färg också. Inte bara gula blad längre.
