lördag 4 april 2020

Isbjörnar

Som jag hade sett fram emot denna lördag. Ända sedan jag såg helgens väderleksprognos. Det skulle bli soligt och varmt. Det skulle bli den här helgen som jag skulle plantera om mina hibiskusar.
Jag hade ställt upp bockar för få en bra arbetshöjd. Jag skulle få stå i solen och arbeta, kanske i t-tröja.
Igårkväll snodde jag dessutom ihop en bordsskiva med en slät yta som skulle vara enkel att borsta av.

Jag har 38 hibiskusar att plantera om. Det kanske låter tråkigt men jag har sett fram emot det hela vintern. Att få vara snäll mot mina hibbar och ge dem ny, fet jord. Och bara kasta den gamla urlakade jorden.

Felix och jag gick upp vid halv-nio och åt en lätt frukost och tittade på corona-TV. Sedan gick vi en skogspromenad och åkte och hämtade thaimat. Jag var så ivrig att få börja med hibiskusarna så jag fick verkligen lägga band på mig för att inte stressa iväg Felix hem till Smedby. Jag lade fram lite grejer nära altandörren och klädde mig i arbetskläder medan Felix åt upp det sista. Sen körde jag honom till Smedby och äntligen skulle jag få börja.

Jag hade redan tidigare märkt att det blåste isiga vindar men jag hade hoppats på att det skull mojna lite och att jag skulle hamna i lä vid uthuset. Men det gick inte att vara ute i den där kylan särskilt länge. "Det blåste isbjörnar", som min vän Sabina brukar säga. Mina bröstvårtor blev stora som geléhallon och de skavde nästan sönder sig på insidan av t-tröjan. Varje rörelse var förknippad med smärta.
Det är inte bra för hibbarna att vara ute med bara rötter i den kylan heller. Jag var helt enkelt tvungen att avbryta innan jag ens börjat.

Det blev en besvikelse men å andra sidan sparade jag en fin dag till ett annat tillfälle. Kanske redan imorgon.

Det här är veckans konsthängning.

Detta var den målningen jag föll pladask för den första gången jag var hos Karin och tittade. Jag bestämde mig för denna direkt, kosta vad den kosta ville.
En närbild. Karin har valt att kalla den "Varsågod" och visst känner man sig välkommen till bords efter man tagit emot blombuketten. Kvinnan är en grå gammal mus som nu lyser upp inför min ankomst.
Hon är gammal och gisten men vacker och näpen. De där armarna har gnott under hennes långa liv och hon har fått problem med axlarna på äldre dar. Håret är alltid uppsatt i en religiös Filadelfiaknut mitt på huvudet. Ingen idag levande människa har sett henne utan den där hårknuten.
Ansiktet är ganska intetsägande utan något uttryck. Om man försökt måla dit en näsa och en mun, hade man misslyckats hur man än gjort. Hennes uttryck är bättre utan näsa och mun men om man vill kan man fantisera om att längst ner i ansiktet kanske det ändå finns en antydan till en liten glad mun.
Och blommorna. De har hon förstås själv plockat runt husknuten.

Resten av denna lördag ska jag invänta skymningen och dricka några pilsner. Jag kanske facetimar med New York också. Det blir lite mer av det i coronatider och jag fascineras över hur det sköts där. Trump "rekommenderar" ansiktsmask nu men understryker att det är frivilligt. Han själv tänker inte använda munskydd, säger han.

En annan sak jag sett fram emot att kröna denna hibiskusdag med, var att avsluta kvällen med en konsert av Santana.
Jag beställde den från cdon i veckan och fick den igår.

Fram tills det skymmer går jag ut små korta stunder och sitter och tittar på kapellet. Lyssnar efter fåglar som inte sjunger. Det verkar vara för kallt för dem också. Jag hörde lärka här idag. Annars är det mest bofinkar och kungsfågel på dagtid. På kvällarna börjar koltrastarna och jag spanar varje kväll efter morkulla.

Än så länge har jag inte hört någon rödvingetrast och rödhakarna har tyvärr slutat att sitta i midjehöjd och berätta sina små berättelser.

Bara inte sädesärlan visar sig för då känns det som om man inte har något mer att vänta och att det vänder litegrann. När tornseglarna kommer sedan i maj så är ju sommaren nästan slut.

onsdag 1 april 2020

Sprittsmidning

Jag har hört tre olika journalister som nästan sagt fel. De har börjat att säga "spritt...", och sedan hejdat sig och sagt smittspridning.

Ikväll skolade jag om de tobaksplantor som jag flyttade med pincett den 13 mars. Nu skolades de om till krukor som är ca 9 cm i diameter. Nästa gång de planteras om ska de ut på friland när risken för nattfrost är över. Det är nog närmare två månader dit.

140 plantor som ska växa till sig i ytterligare ett tag.

Jag jobbar hemifrån på dagarna nu. Restriktionerna blir fler och fler. Jag har varit i kontakt med mina vänner i New York. De har det betydligt tuffare än vad jag har det i lilla Kristinehamn. För mig är det inte så stor omställning att leva här och gå runt i mina tankar i skogskanten. Jag märker inget av coronaepedimin mer än att TV-tablåerna har förändrats och att det varje dag kommer nya förhållningsregler vid Folkhälsomyndighetens presskonferens kl 14 på TV.

På ett vis är det intressant att betrakta denna katastrof från läktaren som jag gör. Det blir spännande att se vad det blir av alltihop den dagen vi kan sätta oss ner och blicka tillbaka. Det är mer och mer självklart att det kommer att finnas en tid före och en tid efter Corona. Jag är förvånansvärt likgiltig inför alltihop.

Igår när jag skulle somna tittade jag lite på nyheter från New York. Då presenterade de tre avlidna. En jazzmusiker som spelat med Miles Davis, 62 år gammal. En karismatisk svart präst som blev 46 och en kvinna som blev 36 år. Det gav mig skrämselhicka och det är väl det de amerikanska nyheterna vill åstadkomma. Tidigare har man bara hört om 70+ som är i riskzonen och de flesta som inte klarar sig verkar vara 85+. Plötsligt kände jag mig som om jag tillhörde en riskgrupp. Jag är ju man dessutom vilket tydligen också är en nackdel.

Nejdå. Så länge jag kan råda över mig själv häruppe så är jag inte orolig. Och inte behöver jag vara orolig för Felix heller. Däremot hoppas jag verkligen att hans mormor och morfar slipper att drabbas. Jag själv har ingen generation över mig att oroa mig för annars.


söndag 29 mars 2020

Tankar från skogskanten

Den här tiden på året är det som allra bäst att bo häruppe i skogskanten. Fåglarna börjar sjunga en efter en. En del sorter gör uppehåll några dagar men sen är de tillbaka igen. Idag har jag inte hört rödhake och koltrast. Jag var också ute nyss och tittade och lyssnade efter morkulla men det kanske är tidigt. En humla har jag sett idag. Och några fjärilar. Men förvånansvärt lite fåglar. Jag såg en gröngöling idag i alla fall. Det är inte varje år jag gör det. Men när jag sett den första sädesärlan är det nästan redan på väg åt fel håll. Jag får hoppas det dröjer ett tag till.

Jag skurade växthuset både utvändigt och invändigt idag. Det var en del algpåväxt både ute och inne. Efter rengöringen blev det så fint och genomskinligt.

Jag har ju fått en massa hästskit också. Jag är lite orolig för att gödslet är för färskt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag försökte vända runt det lite för att få ner syre i det tjocka lagret av syretärande processer. Jag vattnade också men behöver nog låna en jordfräs för att luckra med jämna mellanrum. Jag har testplanterat en tobaksplanta i hästskiten.
Jag ska följa den och se om den överlever.

När jag vattnat och plockat lite, lade jag mig på uthustrappan och blundade en stund. Det blev lä och varmt nere vid marken men annars blåste det lite isigt idag igen.
Sivan låg i andra änden av trappan.

Lite vårtecken också. Jag satt och hoppades på att humlan skulle hitta en av blommorna men det gjorde den inte när jag såg den.

Jag kom på att jag är ganska väl rustat för coronapandemin om det skulle krävas att leva i karantän en tid. Jag vet ju inget bättre än att gå ensam häruppe i skogskanten.

lördag 28 mars 2020

Sysslor som underlättar dagdrömmeri

Felix och jag pratade idag om hur bra man tänker när man duschar. Man behöver inte vara närvarande med hjärnan eftersom alla moment görs per automatik. Vi pratade om andra situationer också. T ex gräsklippning där hjärnan kan fundera på annat när arbetet görs. Jag har haft sådana jobb i mitt liv också. När jag ställt mig vid en arbetsstation och kroppen jobbade och jag dagdrömde. Jag kunde egentligen hängt av mig min hjärna i skåpet när jag bytte om på morgonen.

Vi har klippt ett stort äppleträd hos hans mamma idag. Därefter åkte jag till två personer till och klippte träd. Det är så underbart att det är dags att klippa nu. Felix har blivit duktig på att klippa också. Han har blicken och tänket för det.

Jag har haft en hibiskuseftermiddag här och har planterat om ett antal och lagt ut andra till försäljning i en hibiskusgrupp på FB. Nu lyssnar jag på Santana och tar en pilsner. Min plan är att ringa New York om en stund och höra hur coronaläget är där.

Nu till veckans konsthängning.

Här hänger den till mitt beskådande i reklampauserna på TV.
Karin valde att kalla den "Vilse i pannkakan" men när hon och jag diskuterade den gick den under namnet "Mosaiken".

Målningen ser ut som en jättestor julgranskula eller en väldigt stadsplanerad ö i ett mörkblått hav.

Det finns glödande skärvor runt ön och det är de jag lägger märke till när jag detaljstuderar målningen.

Det här är en av de målningarna som, enligt mig, markerar en lite ny inriktning i hennes måleri enligt det resonemanget jag förde i det förra blogginlägget om hennes målningar.



Dessa underbara "skärvor" som flyter runt huvudobjektet. I det här fallet tillför skärvorna så mycket. Tänk om det kulle vara helblått runt "ön". Glöden i målningen och framförallt i skärvorna är minst lika viktiga som själva huvudobjektet.

Jag hade en vän på besök igår och både hon och hennes dotter förstod precis vad jag menade när jag förklarade vad jag såg i målningarna.

En sista detaljbild av själva huvudmotivet som jag tycker så mycket om. Det kanske Karin också gjorde eftersom att signaturen hamnade precis där.

tisdag 24 mars 2020

I tidningen

Igår var det reportage om snusodlingen i Nya Kristinehamnsposten och idag hade Nya Wermlandstidningen publicerat reportaget.

Byfånen har visat upp sig igen.

lördag 21 mars 2020

Hästskit och vacker konst

Förra helgen efterlyste jag 10 kubik hästskit på Facebook och fick svar ganska omgående. Idag var Felix och jag och tittade på dyngstan som jag ska få ta ifrån. Jag har också kontaktat "Traktor-Mats" som har en hjullastare. Det blir tre vändor för honom med skopan som tar 3-4 kubik i varje lass.
Jag har förberett så att han kan tömma sina skopor här på måndag morgon.

Felix och jag åkte sedan till Väse-rasta och åt lunch. Sedan åkte vi till min konstnär i Karlstad för att hämta de två sista verken jag köpt i denna omgång. Mer om det nedan när jag presenterar veckans hängning.

När jag kom hem satte jag mig i solen. Jag plockade bort presenningarna där min tobakslycka planeras. Jag lät dem torka lite och vek ihop dem och lade in dem i uthuset. Sedan satt jag bara och lyssnade på fågelsången.

Det är inte mycket till fågelsång ännu. En ringduva som satt och ropade lite neråt staden. Efter en stund flyttade han norr om kapellet och fortsatte att ropa som de gör. Ingen särskilt vacker sång precis. En hackspett knackade lite på ett murket träd och satt och pysslade med det. En nötväckas tröstlösa läte hördes. Talgoxe och blåmes lät lite sporadiskt. Den som dominerade dagens fågelsång var Kungsfågeln. Men det var bara en av varje liksom. Ingen symfoni precis. I torsdags hörde jag två bofinkar i alla fall men de drog nog vidare norrut. Det dröjer nog inte många kvällar innan morkullan flyger över här och sisar.

Låt mig presentera veckans tavelhängning.
En fantastisk skapelse som är en blå-lila röra av mosaikbitar som föreställer det jag bestämmer att den ska föreställa.
I närbild.
Och nu till mina älskade detaljer.
Vad är det för något? Ett garnnystan? Underbara kulörer tillsammans i alla fall.
De två övre hörnen i målningen också. Som om tavlan är belyst snett uppifrån i båda hörnen ovanifrån vilket den också är i denna hängning. Det ska bli spännande att se hur de övre hörnen gestaltar sig när tavlan blir belyst på ett annat sätt när den lämnar sin tillfälliga hängning.
Den sammanhållna mosaikbollen som inte alls är rimlig i förhållande till det övriga motivet. Inte för att det spelar någon roll men eftersom den är där så är den vacker och värd att beskriva.
Tavlan har heller ingen horisont.
Helhetsintrycket blir någon form av "collage" men vi tar några detaljer till.
Mjuka former helt plötsligt bland allt det kantiga. Hmm? Trevligt!
Plötsligt ett annat mönster i tavlan. Helhetsbilden ger ett ihopplock av ganska lika stora fält (mosaikbitar) men här var det något annat.
Och kulörerna vandrar från vänster till höger. Vitt övergår i rosa som övergår i gult. Det känns som en jätteudda färgskala men här kunde den inte bli bättre.

Konstnärens måleri har förändrats lite sedan jag lärde känna henne. Från att ha målat ganska stora fält med samma kulör, målar hon nu mera gärna i mindre och avgränsande fält. Jag gillar båda delarna men ser en förändring. En trend liksom. En utveckling åt något håll.
Jämför t ex med denna. Man känner i alla fall igen krukans form. Det är också ganska lätt att föreställa sig ovanstående tavla, fragmenterad i mosaikbitar.


Tavlan som var föremål för veckans hängning var den första målningen jag köpte utan att se den "live" först. Jag fick ett foto av den i min telefon och kunde inte annat än att skriva i versaler: "JAG TINGAR DEN".

Sorgligt nog tog jag målningen framför näsan på Karins make som sa att det var det finaste hon målat. Det har han aldrig sagt förut.

lördag 14 mars 2020

Solig vårdag

Felix och jag vaknade upp till en solig vårdag med isiga vindar. Jag fick med honom ut och sitta i solen vid uthusväggen en stund och jag visade hur man kan få det att brinna i torra löv med ett förstoringsglas. Det hade han aldrig sett förut.
När jag kört honom till Smedby åkte jag till Maxi för att se alla coronautmanare som är där för att hamstra. Toapapper, pasta och ris är slut. Jag var väldigt nöjd som fick tag på ett paket snabbitsocker. Tydligen har folk börjat hamstra torrvaror på grund av coronaviruset.

Jag pratade med min vän Ivar i New York häromdagen. Jag frågade vad han tyckte om sin president. Han blev tyst och jag såg hur han laddade för att tala om vad han tycker. Cock-sucker och mother-fucker var med flera gånger i harangerna som kom som svar på min fråga. -Fattar du hur dumma vi amerikaner är, frågade han? -Ölmärket "Corona" har gått ner i försäljning med 40% sedan coronautbrottet började.

När jag kom hem från Maxi satte jag upp en växthusarmatur i uthuset.
Arbetsinsatsen gick så fort och jag tänkte att jag var tvungen att dra ut på det för att få pyssla längre.
Men jämna mellanrum satte jag mig i solen och Sivan låg bredvid trots de isiga vindarna. Mina bröstvårtor blir så styva när jag blir kall och hängslena på hängselbyxorna skaver så illa att det gör ont bara jag rör mig litegrann.

Jag hade hört på väderleksrapporten på morgonnyheterna att man varnar för gräsbränder så jag passade på att bränna ur mina diken.
Jag gör det varje vår och det är en ytterst trivsam arbetsuppgift. Även det arbetsmomentet gick för snabbt och jag blev sittande vid uthusväggen igen.

Jag satt och funderade på att bygga till ett litet utrymme på den norra gaveln av kapellet så jag gick och mätte lite. Ett snedtak med glespanel runt om som skulle bli en torklada för tobak och ytterligare ett utrymme att förvara onödiga ägodelar i. Även ett garage för släpkärran med ett överbyggt golv en meter ovanför marken. Då kan jag förvara släpkärran under det golvet och få förvaring ovanför. Jag ska ta hit snickaren för ett byggmöte och undersöka om jag måste ha bygglov för ett sådant tillbygge.

Alla 140 tobaksplantor är omskolade nu också. Lite mer finns att läsa om det i systerbloggen "Kapellyckan".
Så här såg såbrättet ut efter omskolningen. De plantorna till vänster har ca två veckors försprång.

Nya Kristinehamnsposten var här och gjorde reportage om tobaksodling och det publiceras under veckan som kommer.

Nu till helgens konstverk.
"Kiruna" heter tavlan och tillkom efter att konstnären varit på tjänsteresa just till Kiruna. Det föreställer något som inspirerades av utsikten från ett hotellfönster.
Med lite vilja kan jag se en grön gardin till höger och att det snöar utanför. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att jag blir glad när jag ser den. Lystern. Glöden och den varma ombonade känslan av att vara inomhus. Jag minns första gången när jag såg denna i konstnärens källare. Den stod på golvet lutad mot väggen och bara lyste.
Två snöflingor utanför i vinternatten sammanfaller exakt med gardinens prickar.
Längre ner på gardinen finns en fantastiskt vacker prick med kontur.
Det är en av de finaste sakerna på hela tavlan.
Horisonten i tavlan är rak men någonting händer där den stora tulpanlika blomman står. Marken bildar liksom ett litet dike.
Och glöden i den svävande blomman är helt fantastisk.

Det här är en vanlig syn i kapellet.
Sivan som tröttnat på att vara ute och vill in. Om jag går fram till henne och tittar henne i ögonen brukar det synas att hon tar till en liten jamning för att ytterligare förstärka hur gärna hon vill in.

Häftigt att hon försöker säga något till mig när jag uppmärksammat henne. Hon jamar inte innan vi fått ögonkontakt.