Förberedande resa till Prag

 Igår söndag gjorde jag en massa förberedande resor till Prag. Jag kollar Youtube-klipp om restauranger och lägger till intressanta saker i min kartapp så allt är fixat när jag kommer dit. Bland annat så vet jag nu var jag kan äta konfiterad anka. Jag vet också var jag kan åka paternosterhiss.

Jag måste säga att jag fått en liten annan syn på Prag efter jag tittat på Youtube-klippen. En del klipp handlar om hur man ska undvika att bli lurad som turist. Jag har sett allt det där de visar men aldrig gått på det. Det har väl hänt att jag köpt en alldeles för dyr flaska vatten i någon närbutik men värre än så har jag inte blivit lurad.

Tittandet på Youtubeklippen har gjort att jag kommer att undvika turistfällorna ännu mer än vad jag gjort tidigare. Om man skulle försöka vara en vecka i Prag utan att gå över Karlsbron kanske. Det vore en bedrift. Men lika dumt som att undvika det bara för att ha gjort det, kan det kännas att gå över den för att ha gjort det så man kan kryssa av det på någon bucket-list. Någon bucket-list har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha.

Idag har jag skrivit klart minnesanteckningar från ett långt möte förra veckan. Jag har börjat spela in mina möten nu för att jag lättare ska kunna skriva minnesanteckningar. Det blir inte riktigt bra det heller. Jag skriver för mycket istället. Jag kom upp i tio sidor minnesanteckningar och jag undrar om någon orkar läsa detta.

Igår (söndag) fick jag mail från personalen i caféet på jobbet där det stod att de saknar mig. Det var ett jättefint mail och jag blev jätteglad. En av killarna där ska göra en ny batiktröja åt mig. Han är jätteduktig och förser snart hela arbetsplatsen med batiktröjor till de som önskar.

Idag köpte jag en matprodukt som jag aldrig köpt förut.

Burken kostade 62 kronor men det var frestande att prova. Yoghurtbollar av getmjölk. De var kanska goda faktiskt. De påminde starkt om fårost förvisso med en viss getsmak. Jag åt fyra stycken och jag kommer garanterat att äta upp alltihop. Jag fick libanesisk feeling när jag hade köpt burken så jag köpte kikärtor och liba också och gjorde hummus när jag kom hem. Det fick bli min lunch.

Försenad lunch mitt i mötesanteckningar och jobb.

Jag hade så lite räkningar denna månad att jag fick mer pengar än vanligt över på mitt räkningskonto. Då blir det liksom att jag försöker komma på något onödigt att köpa. Jag är inte van att ha så särskilt mycket pengar över varje månad. Men jag ska försöka hejda mig och lägga lite pengar på hög till Pragresa istället.

Det blev ytterligare en bok om Kafka idag som jag letat efter ett tag. Den beställde jag från ett antikvariat så nu har jag något att se fram emot under denna vecka också. En så skön känsla att öppna brevlådan och se en inpackad bok är gott och väl värt 170 kronor. Det tycker i alla fall jag. 

Jag avslutade mitt försök att få en brevvän i Prag också. Jag raderade min profil eftersom jag inte verkade få några svar från Prag. Jag fick en brevvän från Toronto däremot och vi skriver lite till varann.

Stekta sparvar flyger i min mun

Jag skrev tidigare i ett inlägg att jag tror att jag är på toppen av mitt liv just nu. Trots en del motgångar tycks jag ändå ha förmågan att numera rycka på axlarna åt detta. Detta med Covid har varit en välsignelse för mig. Jag förstår att det orsakat många lidanden men för mig innebär det fortfarande bara ett bättre liv. Jag slipper umgås med folk när jag inte vill. Jag har fått igång jättesnurr på det här med att jobba hemma. Jag har nog aldrig trivts så bra med mitt jobb som nu. Jag känner att jag kan ha en gedigen verksamhet från soffan i vardagsrummet. Jag känner verkligen att jag om möjligt gör ännu mera skillnad nu än före Coronan.

När man som jag lever ensam i en självvald bubbla har jag märkt att jag får en otroligt skev självbild och jag tror att jag betyder något för världen. Och att allt här utanför inte riktigt angår mig om jag inte själv aktivt väljer det. 

Jag slipper att bli påmånglad saker som annars drabbar mig i samhället. Hurtiga ungdomar med ett skrivunderlägg som försöker få några minuter och ställa några oväsentliga frågor till mig på Drottninggatan i Karlstad. Om vad jag tänker när jag ser den här logotypen t ex. Jag avskyr att bli påflugen på det sättet. 

Människor som låter och luktar i kollektivtrafiken. Jag vill inte att de kommer så nära mig att jag känner deras kroppsvärme. Bara ett varmt säte på en buss får mig att hata min situation. För att inte tala om lukten på offentliga toaletter. Då kommer jag alldeles för nära mina medmänniskor. Allt detta slipper jag nu och jag väljer helt själv nu när jag vill ha människor nära mig.

Men det här med att må bra är också konstigt. Det är som om det inte riktigt är PK att må bra. Det känns som om man behöver hålla inne med att man mår bra för att inte göra sin medmänniska som mår dåligt ledsen.

Jag minns en gång på en arbetsplats där jag jobbade att det var en tjej som var så oerhört lycklig för att hon blivit med barn. I arbetsgruppen fanns en annan kvinna som försökt jättelänge att bli med barn. Av hänsyn till henne ville den blivande mamman inte visa sig glad. Jag förstår det dilemmat men det är så ledsamt.

Jag märker att jag börjar bli gammal. Jag får allt fler diagnoser och som mitt liv ser ut nu så har jag tre sjukdomsspår som var och ett kräver medicinering. 

Psoriasis som jag behandlar med sprutor och håller symptomen i schack. När jag fick börja med sprutorna förändrades hela mitt liv till det bättre. 

Min sinnessjukdom. Så hette det i alla fall förr och jag tycker det låter bra. Det låter som vad det är helt enkelt. Med mediciner har jag även där fått ett bättre liv när det numera inte alltid ligger ett mollackord på i bakgrunden av min sinnesstämning. Den medicineringen har dessvärre gjort att jag har svårt att somna. Men det har jag förstås också medicin mot nu som jag tycker hjälper. 

Och nu KOL. Jag har trasslat lite med mediciner där men nu känns det som om även det löst sig. Och att jag tack vare min KOL kan hävda att jag behöver avhålla mig från umgänge har hittills bara gynnat mig. 

Förutom nu när Felix varit lite sjuk ett par dagar. Han var på provtagning för Covid men han hade det inte visade sig. En vanlig säsongsinfluensa alltså men jag får ändå vara försiktig i mitt umgänge med honom också förstås. Det är ju lite tråkigt men han lever ändå allt mer sitt eget liv nu.

Faktum är att det känns som om stekta sparvar flyger i min mun. Jag kom att tänka på uttrycket när jag lyssnade på Roffe Wikström för ett tag sedan. Jag har ju hört uttrycket så länge jag minns och har också kunnat använda det ibland. Jag googlade det nu och det är tydligen ett väldigt gammalt uttryck. Det kommer från en saga om landet "Schlaraffenland" där allt finns i överflöd. Istället för vatten rinner det honung, mjölk och vin i floderna och fåglarna flyger omkring tillredda, färdiga att ätas.

Jag tycker om uttrycket av någon anledning. Jag minns att jag förstod direkt vad det innebar när jag hörde det första gången. Liksom att strö salt i såren, skära guld med täljkniv, glida på en räkmacka och födas med silversked i munnen. Vi använder ju oss av likande aforismer och jag tror de får en ganska lång livslängd om de är bra. Gustaf Fröding hittade på egna som i några fall kom att bli någorlunda långlivade. "En ros är en ros även i ett sprucket krus" används ibland men att åma sig som "en orm på en lie trädd" används däremot inte så ofta.

Nåväl. Nu sitter jag i alla fall här i min soffa och gapar och stekta sparvar flyger i min mun.

Lungor, lungor, lungor

Jag hade en hemsk natt med besvär från luftvägarna. Det knarrpep som vanligt på utandning men inatt även på inandning. Jag har hostat och varit uppe och gått runt i natt och hela förmiddagen satt jag i ett onlinemöte och hostade med avstängd kamera och mikrofon. Jag ringde sedan 1177 och fick en tid kl 15:15 på sjukhuset.

En läkare lyssnade på lungorna på mig och jag ska gå tillbaka till den medicin jag började med. Det känns bra. Den fungerade ju.

Idag kom en laddning Kafkaböcker jag beställde i helgen. Titlar som sedan länge är slut på förlagen och som numera återfinns bara på antikvariaten.

En förstagångsblommare också.

NoID 21  Enkel vit.

Drygt 200 000 döda i USA nu av Corona.

Kafka och jag - de lungsjuka

Nu är det vardagar igen och jag gör inget annat än att sitta här och jobba och vänta på att jag ska få gå och lägga mig och läsa. En tur om dagen till Maxi blir det också. Ofta strax före lunch. Då är det inte så mycket folk där heller. Men den lilla glimten av andra människor behöver jag ändå.

Jag läser fortfarande Kafka. Just nu brev och något stort hände häromkvällen när jag kom till månadsskiftet augusti-september 1917. Kafka fick diagnosen tuberkulos. Nu är vi lungsjuka båda två. Det är intressant hur han ser på sin sjukdom och hur han skriver om sjukdomen till sina vänner. Han visste ju att det var en dödsdom men jag vet att han levde 7 år till efter diagnosen. Min KOL är väl inte så farlig men man vet väl aldrig. 

Det ska bli intressant att läsa vad han skriver i dagböckerna i samband med att han får diagnosen. Jag har en halv bok av brev kvar innan jag fortsätter med dagböckerna.

Idag smakade jag på min andra sats surgurka. Den blev jättebra och hela korianderfrö var en hit. Väldigt svårt att beskriva vad de tillförde men det var en smak jag inte känt förut. Inte alls lik den gröna kryddan koriander.

Etappseger över tobaken i alla fall

Lika dum natt inatt med en massa pipknarr och sömnsvårigheter. Jag gick ut ganska tidigt och fortsatte med tobaken. Men det var kämpigt och jag tänkte ge upp flera gånger. Orken finns inte där. Nackdelen med att avbryta är att man måste starta upp allt igen nästa gång när man orkar fortsätta. Jag kämpade således tills jag var klar. Genomblöta handskar och händerna såg ut som de legat blöt en timma. 

Otroligt skönt att det är klart i alla fall. Nästa steg är att ta bort rötterna men de verkar inte sitta så hårt som väl är.

Efter en lång och varm dusch åkte jag till Maxi och handlade lite. När jag kom hem malde jag all torr Alida tobak som jag har torkat inne.

1,6 kilo. Det väger så otroligt lite. Det kanske blir ett hekto till när all Alida är torkad och mald. Drygt 30 plantor har jag haft. Det här räcker till ca 4 kg färdigt snus. Det borde bli ca 80 snusdosor. Jag har räknat lågt hela tiden så jag tror snarare att det räcker till ca 100 dosor.

Nu har jag kroppsarbetat nog för denna helg. Nu blir det soffan resten av dagen och tidigt sänggående med läsning.

Alla de växter jag omger mig med

Jag har haft en jobbig natt. Återigen har jag vaknat av att jag piper och knarrar i luftrören. Det var därför jag sökte vård förra gången och fick diagnosen KOL. Jag fick ett läkemedel som gjorde att jag slutade pipa och knarra. Efter jag fått diagnosen fick jag byta läkemedel men nu har det blivit sämre igen. När jag väl vaknat efter mitt knarrpip kan jag inte somna om. Jag harklar mig och tar ett testandetag för att se om jag fått bort ljudet. Det har jag vanligen inte. Det kan ha ändrats något och ibland blir det nästan tvåstämmigt. Det blir att jag hela tiden ligger och tänker på min andning och då är det lika bra att gå upp.

Igår flyttade jag all tobak från hängplatsen bakom uthuset. Jag spände upp linor i taket inne i uthuset häromdagen och nu fyllde jag på med ytterligare tobaksknippen.

Nu är det tomt här igen.

Här hängde jag upp tobaken.

I taket och i en våning under men allt fick plats härinne. Det betyder att jag inte behöver bygga torkhus.

På dagarna står det öppet och fläktar genom tobaken och på nätterna ska jag köra en liten fläkt för att få lite rörelse på luften därinne.

Idag avvecklar jag mer och mer inför hösten. Jag städade växthuset imorse och tömde vattenslangen och hängde upp den. Jag satte min fönsterskrapa på laddning och byggde om ställningen så jag kan stå på den och göra ren fönster utifrån. Igår kväll googlade jag på Prag i vanlig ordning. Jag beställde också några böcker om Kafka från ett antikvariat. Jag har också sökt en brevvän i Prag. Jag tänkte jag skulle få kontakt med någon där som jag kan dricka kaffe med när jag är på plats till våren. Någon som förstår språket men ändå kan tala engelska. Jag hittade en gift kvinna i min ålder som jag skrev till men har inte fått något svar. Däremot är det en kvinna i min ålder i Canada som har hittat mig och skrev till mig. Det var ju inte riktigt det jag har tänkt mig. Jag tänkte aldrig på att någon skulle kontakta mig. Jag är intresserad av Prag och inte hur det fungerar i Canada. Jag ska ändå svara henne i Canada men sedan går jag nog ur den där brevvänsklubben. Jag får knyta kontakter på plats istället.

Imorse åkte jag till Smedby och hämtade den gamla kompostkvarnen. Den har inte tuggat i sig något på 20 år. Jag tänkte jag skulle testa och mala ner tobaksstammarna i den.

Det fungerade över förväntan.

Jag tänkte faktiskt skörda tobak sista gången idag men jag insåg att jag inte behöver mer blad. Jag beslutade mig för att avveckla tobakslandet istället.

Den här gröten blir resultatet av två plantor.

Sedan sprider jag ut det allteftersom jag tar ner plantor.

Jag tog ner en tredjedel av tobaken idag. Jag orkade inte mer. Jag har nog sämre uthållighet än vad jag haft tidigare. Jag pustar och blir andfådd för minsta lilla nuförtiden.

När jag tagit bort alla plantor ska jag gräva upp rötterna så gott jag kan också. De får jag köra till tippen. Sedan har jag tänkt köra på ett lager hästskit och sedan täcka över alltihop med presenningar för vintern.

Förra helgen när Sabina var här satt vi och pratade. Plötsligt sa hon: -Det känns som om jag håller på att förlora min hibiskusvän, Eddie. Jag fick erkänna att det tar emot mer och mer för mig att kämpa mot ständiga angrepp av ohyra. När jag tittar på mina älskade hibiskusar så detaljgranskar jag dem efter ohyra. Inte efter om det är några nya knoppanlag på gång eller nya ivriga skott. De slutar skänka mig glädje mer och mer tyvärr. Det är mer bekymmer än glädje nu. 

Tiny Tina försöker ändå göra mig på bättre humör och slå ut lite men hon lyckas aldrig slå ut mer än så här.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit med om denna resa förut med mina hoyor när jag slutligen slängde allihop men då var det ullöss. Nu är det spinn.

Jag tänker på vad det skulle innebära att förlora alla växter. Mitt kapell har ju kommit att bli växter. Med de fina fönsterbänkarna och mina nio piedestaler. Vad skulle prediksalen vara utan all den grönskan? Vad skulle jag börja med istället som kunde ge mig den avkopplingen det innebär att plantera om växter och gå och vattna?

Jag har provat det mesta i bekämpningsmedelsväg men inget fungerar. Jag skulle vilja kunna hälla i något i vattnet jag vattnar med som gjorde att ohyran dog. Sådana medel finns förstås men bara för yrkesmässigt bruk. Det enda jag inte provat är så kallade nyttodjur i form av skalbaggar eller rovkvalster. Men jag vill inte ha en massa flygande skalbaggar i prediksalen heller.

Drömmarnas tid

Nu går jag in i drömmarnas tid. Drömmarna och förväntningar om något jag har bestämt mig för att skapa ett äventyr av. Jag ser alltid till att ha drömmar. 

Prag är det som gäller och jag läser och antecknar i min lilla reseguide. 

Egentligen behöver jag inte reseguider eftersom de så sällan highlightar sådant som jag tycker är intressant. Det finns väl alltid något som passar mig förstås men den lilla boken utgör ett stöd för mina drömmar på hemmaplan innan resan. Något jag kan ta i och bläddra och anteckna i. Sedan blir de ju inaktuella efter något år också. 

När jag var i New York köpte jag ibland en reseguide som hette "Not for tourists guide to NYC". Den beskrev restauranger och annat i olika kvarter men den blev så snabbt inaktuell att det kom en ny varje år. Jag har kvar tre stycken sådana men de är ingenting att ha idag. Turistböcker blir väl aldrig omoderna i sina beskrivningar av slott och statyer och grejer. Jag tittar inte på saker för att ha sett dem. Jag har inget behov av att tala om att "Jag var där". Däremot tar jag reda på var sådant ligger som intresserar mig. På det viset gör jag en egen liten turistguide. Jag gör ofta pilgrimsresor i - för mig - betydelsefulla människors fotspår. Kafka är ju en sån grej i Prag förstås. Caféer han satt på o s v. 

Det här drömmandet är en så stor del att det nästan är större än själva drömmen. Det får mig att må bra. Idag har jag t ex tänkt på att jag kanske borde ha med ett litet sittunderlag i ryggsäcken om jag vill sitta och det är kallt. Jag har alltid vissa "bra-att-ha-saker" i ryggsäcken. Fällkniv med sax, några påsklämmor att försluta öppnade chipspåsar med i ryggsäcken och kilar att sätta under vingliga bordsben på uteserveringar så att borden inte blir jullriga.

Igår var Sabina här. VI käkade lunch på Panncentralen. Jag tog en märklig pasta som var väldigt god. De gör pasta på parmesanost, ströbröd och ägg med lite muskot. 

Rejäl pasta som kändes "fullkorn" men den var väldigt god. Till det en sås med Salsiccia och Karljohansvamp. Sabina åt carbonara.

Till efterrätt deras egna Tiramisu. Mycket god!

Sabina och jag satt och pratade ett par timmar innan hon åkte tillbaka till sina vänner i Karlstad.

Jag har gjort en annan upptäckt här också under min karantäntid hemma sedan i mars. Jag har gått upp i vikt. Jag rör mig ju inget numera med undantag för små insatser med tobak och småsnickerier. Jag har börjat parkera bilen längst bort från entrén på Maxi så jag ska få en liten promenad ifrån bilen. 

Åter till upptäckten jag gjort.

I ett blogginlägg för ett antal år sedan minns jag att jag skrev att jag hade köpt en svångrem i New York. Efter lite eftertanke insåg jag att det kanske var den sista svångremmen jag köpte eftersom de i princip är outslitliga. Men nu ser det ut som att det blir ett inköp av svångrem till i mitt liv.

Jag är inne på sista hålet nu och det finns knappt någon rem kvar att göra nya hål i. Konstigt nog hade jag inte förutsett detta när jag skrev inlägget för några år sedan.

Jag köpte en liten tavla igår på Konstmuseet också.

En tavla som föreställer "Birgitta den saliga kon" av karlstadskonstnären Kerstin Wessberg.

Det blev ingen slutskörd av tobak i helgen heller. Det har regnat hela helgen här så jag har inte varit ute något.

Min favorithibiskus blommar i alla fall.