lördag 23 januari 2021

En ny nivå i coronasmittan

Norge inför restriktioner. Oslo och tio kommuner däromkring stänger ner allt nu. Allt utom livsmedelsbutiker, apotek och bensinstationer. Min vän Sabina Sändh som bor och jobbar nära Oslo är förstås drabbad. Jag ska åka och hälsa på henne till sommaren när coronan lagt sig och gränsen öppnar och vi alla blivit vaccinerade. Då ska jag köpa pultost, leverpastej och konserverad torskrom. Kanske också Lappskaus eller Jojkaboller på konserv. Jag tänkte jag skulle försöka mig på att laga "Römmegröt" någon dag. En norsk gröt som jag tror jag skulle tycka om.

Jag ska vaccineras i "Fas 3". Första fasen är i stort sett klar i Värmland tror jag. Folk på äldreboenden och personal på dessa boenden. Fas 2 är personer över 70 år och sedan de som är under 70 år men i riskgrupp. Jag bland andra. Över 10 000 döda i Sverige nu. I Norge har knappt 600 dött. Konstigt att det blev sådan skillnad.

Den aggressivare varianten från Storbrittanien verkar ha börjat spridas i Norge. Sverige har också vidtagit ytterligare säkerhetsåtgärder för folk som varit i Norge. En tidsfråga bara innan den kommer hit alltså. 

Idag har Felix varit här och vi har tittat på skidor och ätit hamburgare. När jag körde honom till Smedby idag sa jag att han och jag får ta ett break i vårt umgänge nu. Han träffar ju en del folk i sin vardag och värre kommer det att bli när gymnasiet börjar köra klassrumsundervisning igen. Man kan ju också sprida smittan även om man själv inte uppvisar några symptom. Farligt.

Idag är det ett år sedan utbrottet startade i Kina. Det sprids en massa rykten i Kina nu att man kan dö av vaccinet. Förvillande information verkar blivit vanligt i sociala medier. Vem tjänar på det? Förutom att fler får lida.

Ikväll skrev jag ett förklarande brev till Felix där jag skrev ner alla mina lösenord till saker och ting. I händelse av att jag själv skulle bli sjuk och inte ta mig tillbaka. Överdrivet kanske men han får på det sättet tillgång till alla bilder jag sparat sedan digitalkameran kom. Jag säkerhetskopierade över 7 000 bilder till OneDrive förra veckan. Jag skrev ut ett A4 till honom med alla mina lösenord och lade lappen här i prediksalen. 

Jag tänkte lite på Cal Schenkel när jag gjorde det. Jag har inte hört något från honom ännu. Jag är rädd för att han kan ha blivit sjuk tyvärr. Jag kollar mailen varje dag men det finns inget nytt. Inget livstecken. Jag önskar att han givit sina lösenord till en anhörig så informationen om sjukdom eller död kunde skrivas in i hans egna kanaler. Det är ju de enda ställena jag kan söka på efter livstecken.

Idag kändes det nästan lite vårlikt. Snön töade bort och jag såg gräset fläckvis på baksidan. Jag tycker också att det är ljust lite längre på eftermiddagarna.

Nu stänger jag alltså in mig ytterligare här i kapellet tills jag blivit vaccinerad. Men jag trivs fortfarande med denna isolering. Snickaren skrev ett sms häromdagen och sa att han börjat kolla lite på boende i Spanien igen. Vi har diskuterat att kanske investera i ett boende därnere i värmen. Jag har ju dessutom kommit på att mina framtida arbetsuppgifter som jag ska sköta hemifrån lika gärna kan skötas från ett hotellrum i Prag. Eller i en egen bungalow på spanska solkusten. Något jag fasar för dock är att jag kanske stöter på lösa hundar om jag delvis flyttar ner till Spanien. Det blir bara värre och värre det där med hundrädslan. Jag skulle knappt komma på tanken att gå i skogen någon mer gång. Jag vågar inte för risken att möta en lös hund. Jag får väl börja gå upp mot Storfors utefter 26:an för att slippa sådana möten.

En bit upp i skogskanten här bor en familj som har en hund. När jag möter dottern i familjen sätter hon sig på huk bredvid sin hund och pratar med den och klappar den under tiden när jag passerar. Jag ska säga till henne nästa gång vad mycket jag uppskattar det. När jag ser de där två överväger jag inte ens att vända och gå tillbaka.

Sivan har mask igen. Jag har lagt en halv tablett maskmedel i hennes matskål. Det brukar gå ett par matportioner innan tabletten är försvunnen. Men till slut får hon i sig den ändå.

Jag längtar så till våren. När nya vårtecken syns varje dag. När jag får klippa mitt lilla äppleträd och elda fjolårsgräs i diket runt tomten. När jag kan sitta ute igen. Jag tänkte faktiskt försöka sitta ute en stund idag på altanen men det var bara 2 plusgrader och skugga.

Jag har nog suttit i två timmar och pratat med Ivar i New York. Han har haft bältros men nu var han vid gott mod. Han hade varit på Manhattan för några dagar sedan och ätit "Clams Casino" på restaurangen "Asia Roma" där han och jag brukar hänga i baren. Stamgäster hade fått äta inomhus. Annars har de bara "takeaway" i dessa tider. Och en liten uteservering när vädret tillåter. Men Clams Casino alltså... Undrar om jag någonsin får sitta där i baren igen och äta dessa underbara musslor med vitlök och baconbitar. Jag kanske ska försöka göra det själv någon gång. Recept finns förstås på nätet.

Sivan har varit ute under hela mitt Facetimesamtal med Ivar. Nu är hon inne igen och har ätit upp sin halva maskmedelstablett. Jag hittade den inte bland maten hon hade kvar i skålen så jag fyllde upp fullt med den hårda kattmaten. Sivan har aldrig fått blöt konservmat av mig. "Blötmat" hittar hon själv ute i form av åkersork, skogssork och möss. Det är väl därifrån masken kommer också kan jag tänka mig.

fredag 22 januari 2021

Mormors diskbänk

Jag minns vad mycket mormors diskbänk skiljer sig från dagens diskbänkar. Inte bara för att mormor tycktes sitta ihop med sin diskbänk med osynliga trådar. 80 procent av dygnets vakna timmar fanns hon där. Matlagning och disk. Hela tiden, om och om igen. Hon mådde nog som bäst när hon fick bjuda på sin grönsakssoppa med klimp. Den rätten var hon känd för. När Gunnel och Gunnar från Krylbo kom var det alltid grönsakssoppa. De "beställde" det innan de åkte. Då mådde hon gott lilla mormor. När hon visste att gästerna var nöjda. Själv satt hon aldrig med och åt. Hon servade gästerna hela tiden och om det blev något kvar av maten såg jag henne sitta vid den utdragna skärbrädan vid diskbänken och äta lite när gästerna åkt.

Min mormor hade en fantastisk roll i min släkt. Det var runt henne man samlades de få gångerna släkten skulle umgås. Hon håll ihop oss på något vis. Inte konstgjort. Det bara blev så.

Den generationen hade också sina egenheter som deras barn ibland anammade. T ex att "slasken", det vill säga hon bredvid diskhon verkligen var en "slask". Där hamnade dagens skräp. Potatisskal, papper och allt möjligt. På kvällarna rensades slasken och skräpet flyttades ner i en soppåse under diskbänken. 
Under diskbänken stod också en konservburk som var avsedd för männens urin. Vi gick inte på toa och kissade. Varken jag eller min morbror tror jag. Man kissade i burken och sedan tömde mormor den. Det var likadant hos min moster Margit och min jämnårige kusin. Min mamma använde också slasken som mormor men hos henne hade jag en ljusblå plastpotta med handtag under diskbänken. Jättekonstigt egentligen.

Min mormor diskade också plastpåsar och hängde på tork på diskstället. Disktrasorna bestod alltid av uttjänta underkläder som fick ett förlängt liv som trasor även om det var hål både fram och bak. 

Hon köpte aldrig en Vettextrasa min mormor.

tisdag 19 januari 2021

Fotografier

De senaste kvällarna har jag ägnat mig åt att ta back-up på alla mina fotografier jag har sparade på min stordator hemma. Alla bilder jag tagit sedan digitalkameran gjorde sin debut i mitt liv. Det har blivit ganska många bilder på 20 år. Det vore ju en katastrof om alla dessa bilder försvann i en hårddiskkrasch. Jag har genom åren försökt att alltid ha en back-up. I min "stordator" hemma har jag två hårddiskar t ex. Men det är en Appledator och jag har laddat in bilder via Apples program "Bilder". Jag har svårt för att förstå Apples system med filer och jag har länge längtat efter att se bilderna i ett vanligt utforskarfönster i Windows.

Nu i helgen tog jag i alla fall tag i det. Jag googlade och satte mig in i hur man hittar bildfilerna i en Mac. Man ska tydligen exportera bilderna från "Bilder" och det gjorde jag. Skapade en mapp dit jag exporterade bilderna. Det blev över 7 000 bilder och filmer och det fick inte plats på en USB-sticka trots att den var på 32 Gigabyte.

I jobbet har jag ju Office365 och en lagringsplats på Onedrive. Molnlagring som dessutom är gratis. Jag kopierade ner alla bilder och filmer dit. Men det var inte så enkelt. Jag var tvungen att ladda upp filer i portioner. Inte allt på en gång som skulle vara mycket enklare. Nej jag fick ta några hundra bilder i taget och kopiera upp. Efter ett tag fick jag bara felmeddelanden hela tiden men när jag provade nästa kväll gick det bra en stund igen. Och så har jag gjort i fyra kvällar nu och nu är jag i mål. Alla mina bilder och filmer ligger i mitt OneDrive.

Bland de där 7 000 bilderna finns många dubbletter som Apples program Bilder har skapat utan att jag vetat om det. Otroligt irriterande så nu försöker jag ta bort alla dubbletter också. Men det innebär många kvällars arbete för mig om jag ens anser det mödan vårt. Det är ju bättre att ha dubbletter än att förlora bilder förstås. Hädanefter ska jag ladda upp alla bilder till OneDrive istället och inte gå via min Macdator.


Igår kom också min utskrivna blogg i pappersform. Jag började läsa lite i del 1 men jag är så kritisk mot hur jag skriver så jag slutade läsa och gick över till att ögna igenom böckerna. Jag märkte att de inte håller litterärt sett. Men blogginläggen är ändå någon sorts dagboksanteckningar som jag hoppas ha ett värde för mina arvtagare i eftervärlden.

Det blev lite av en chock att läsa det jag skrivit. Det håller som sagt var inte måttet men jag minns ändå att jag tyckte att det gjorde det när jag skrev det. Likaväl som det jag skriver just nu. Jag tycker jag skriver så bra som jag just nu kan men jag blir orolig. Det blev bara platt det jag skrivit förra året.

Jag kanske är för självkritisk men ett visst värde borde min dokumentation av mitt liv ändå ha för Felix och hans eftervärld. Jag ska fortsätta förstås.

lördag 16 januari 2021

Fortsatt kyla

Det har nog aldrig varit så skönt att jobba hemifrån som nu. 18 minusgrader när jag vaknade och jag behövde inte gå ut och skrapa och starta bilen för att skynda mig ner till en iskall perrong på järnvägsstationen.


Jag har märkt att jag fått lite dyrbarare vanor nu när jag inte åker till Karlstad varje dag. Jag lever vidlyftigare när det gäller viss mat. Förut har det gått åt minst 100:- per dag på olika lunchrestauranger i Karlstad. Där jag ofta har fått sitta med hörselproppar eftersom flera av dem har skramliga ljudmiljöer.

Nuförtiden tycker jag mig ha råd med "Ejderns kaviar" t ex. Den fick jag ibland när jag var liten. Oftast låg det en tub "Kalles" i kylskåpsdörren men ibland låg där en tub Ejderns. Den har alltid varit mycket dyrare än Kalles. Ett tag hade vi Mills kaviar minns jag också. Kaviar har alltid funnits i mina kylskåp och numera köper jag fyra tuber åt gången. Det är så odrygt att en tub knappt räcker till fem äggmackor.

Entrecote unnar jag mig också ibland. 


Här kör jag två stycken i Sous-viden så behöver jag bara steka dem sedan. 1 timme och 45 minuter på 57 grader denna gång. 


De ser inte så jätteroliga ut när man tar upp dem ur vattenbadet. Alldeles gråa och tråkiga. Men när jag torkat av dem och smetat in dem med majonäs och sedan steker dem blir de perfekta.

Det går åt mycket ved när man är hemma hela dagarna har jag märkt. Jag pratade med min vedleverantör idag och beställde två kubikmeter till våren. Jag kommer att klara mig på det jag har i vinter men sedan är det dags att fylla på igen. Det är något visst med att kasta in torr ved i vedskjulet och sedan stänga dörren.

Hela förmiddagen har jag suttit vid min datorarbetsplats och börjat lägga in nya adresser på ställen jag vill besöka i Prag. 


Den här gången gör jag också en exceltabell där jag kan skriva lite mer om varje ställe. Ett vanligt attribut jag använder är: "Genuin tjeckisk mat (bricklunch)". Sådana ställen älskar jag. Tjeckisk arbetarmat. Jag har gått igenom en del Kafkaböcker också för att se var han bott. 13 adresser i Prag har jag plockat fram. I böcker om Kafka används de tyska namnen på gatorna så jag måste översätta namnen till det de heter idag när de har tjeckiska namn så det är lite knöligt. Jag tror det var först efter sammetsrevolutionen 1968 som de gick tillbaka till tjeckiska på ett annat sätt än tidigare.

Jag kollar youtubeklipp med mattips och antecknar också. Sedan lägger jag in det i min kartapp i telefonen. Jag lär mig hitta lite under tiden också.

Härom kvällen ropade jag in Sivan. Det var jättekallt och jag förstod inte ens vad hon skulle ut och göra. Efter en timma ropade jag in henne och hon hoppade från grop till grop i skarsnön och när hon äntligen kom upp på altanen så skrek hon och kröp nästan över altangolvet. Hon gick raka vägen in till en stolsdyna som låg på golvet och lade sig på den. Jag klappade henne en stund och tänkte att hon blivit sjuk. När jag borstat tänderna hade hon hoppat upp i soffan ändå. Den natten sov hon under min säng på golvvärmen. Jag tror hon skrek för att hon frös. Sedan dess har hon inte varit ute.

Idag lade jag till en vän på FB och tog bort henne direkt efteråt. En kvinna jag aldrig träffat och jag har sett den där vänförfrågan en längre tid nu och funderat på vem hon är. Jag kände mig obekväm med att se den där vänförfrågan varje gång jag öppnade FB. Jag vill inte lära känna någon ny människa nu. Jag vill ju samtidigt inte avvisa någon så där abrupt men jag visste inget bättre sätt. Det kändes fel att avböja vänförfrågan så jag gjorde så där. Det är inte roligt att bli avvisad. I alla fall inte för mig. Hoppas inte hon tyckte det var jobbigt.

Jag får gå många turer till vedskjulet nu. Både i morse och nu på eftermiddagen var det ett sånt där "blått" ljus ute. Det är som om snön reflekterar den blå grynings- och skymningshimlen.

Jag fick en avisering i går kväll att min utskrivna kapellblogg är på väg med Postnord. Det blev två böcker och jag ska sätta mig och läsa igenom dem när de anländer. 2021 års kapellblogg kommer förhoppningsvis att innehålla en reseberättelse från Prag. Tidigare har jag ju haft specialbloggar för mina resor. Det var dumt att göra så visade det sig. Lättare att hitta reseberättelserna men det är betydligt svårare att skriva ut en massa småbloggar.

Jag tycker det börjar märkas att vi går mot ljusare tider. Jag tycker det är lite mera dagsljus nu än för någon vecka sedan.

Ikväll blir det musik i kapellet. Kandelabern är tänd och det sprakar i kaminen. Norrlands guld 3,5 rinner ner en efter en.

torsdag 14 januari 2021

Tänk sommaren ändå...

Denna vecka har jag längtat efter värmen. Ljuden av fåglarna på försommaren och mina vindspel i skuggan på altanen. Clematisen. Piprankorna. Kroppsarbete utomhus och belöning med iskall burköl när arbetsdagen är över. Vilken skillnad mot nu. 

Det har varit minusgrader dygnet runt några dagar och bilen har ett hårt, tjockt pansar av snö som jag inte kan få bort innan det töar. Jag skulle sett till att ta bort det medan tid var men snön var så tung då så jag orkade inte skotta. Min ork tar slut fort när jag skottar blötsnö. Den kvällen när det regnade på det tjocka snötäcket som lade sig dagen innan borde jag förstås tagit bort snön från bilen. Anledningen till att jag inte gjorde det var att det skulle ha bildats stora högar runt bilen. Jag visste att kylan var på väg och då skulle alla fyra hjulen hamnat inom en vall av snö som jag inte skulle ta mig ur.

Jag har suttit inne och jobbat hela veckan. Och eldat. Det är i princip de enda gångerna jag varit ute. För att hämta ved. Sivan sover på soffan i prediksalen hela nätterna. När jag går upp på morgonen går hon också upp. Jag dricker kaffe och hon äter. Sedan försvinner hon. Då går hon till mitt sovrum och lägger sig under sängen. På golvets golvvärme. Det kan vara lite kylslaget på morgonen i prediksalen. Särskilt om jag eldat i kaminen dagen innan. Det är som att det ordinarie värmesystemet slagit av sig lite när jag eldat och sedan inte hunnit återgå till det normala under natten.

Jag tittar på "Farmen" och norska "Bonde söker fru" på kvällarna. Där är det sommar och det är så vackra bilder från Norge. Grönt och frodigt. Det är skönt att vila ögonen på. De norska bönderna och deras friare är intressanta att följa. Hur de närmar sig varandra och funderar på vad den andre tycker och tänker.

Svenska farmen tycker jag har börjat lite segt. Det är ingen deltagare som jag direkt tycker om. Det är tydligen en kille från Kristinehamn med men jag får inte riktigt grepp om vem av dem det är. Den jag tror att det är jobbar som barpianist enligt TV4. Någon sådan tror jag inte ens att det finns här i stan. Var skulle han sitta och spela i så fall?

Det tar ett tag innan man lär känna farmens deltagare men en del av dem tycker jag riktigt illa om redan efter en vecka av olika skäl. 

Ja tänk sommaren ändå. Det är min årstid det. Försommaren medan fåglarna sjunger. Stillheten här i skogskanten. Små projekt med lite snickrande (skapande) och glädjen när något blir klart. T ex att spadvända tobakslandet. Jag vet inte hur mycket till spadvändning det blir. Jag kanske inte behöver krångla med det. Jag ska i alla fall tillföra mera gödsel innan jag sätter ut tobaksplantorna.

Klippa gräset. Vattna. Jag undrar hur mycket hibiskusar jag har kvar nästa sommar. De är hårt ansatta av spinn här och en efter en ställs de ut åt sitt öde på altanen. Det är så oerhört ledsamt men de små spinnkvalstren kommer antagligen vinna kriget. Bara för att sedan själva dö när de tagit kol på alla hibbar och de inte längre har någon värdväxt kvar att pina.

Jag har fortfarande inget hört från Cal Schenkel heller. Om han är sjuk så får jag hoppas att han klarar sig och inte blir en av de nästan 400 000 döda i USA. Viruset sprids bara mer och mer världen över. Vaccinationer har påbörjats men ännu verkar det inte haft någon bromsande effekt på pandemin. Jag själv vet inte när jag får vaccinera mig. Till veckan har jag en läkartid över telefon och då hoppas jag få reda på mer. Om jag kommer bli kallad eller om jag måste ställa mig i kö någonstans.

Jag får sitta här och arbeta, elda och drömma om sommaren och en pragresa. Att tiden går vet jag. Rätt som det är är det sommar igen. Det är så mycket vi inte vet om 2021. Hur det kommer att bli. Men som tur är vet vi ännu inte vad vi inte vet.

lördag 9 januari 2021

Appledag med Felix

Normalt har Felix ärvt mina gamla telefoner. Jag byter iPhone i jobbet vartannat år och då ges jag möjlighet att köpa ut min gamla. Det har jag alltid gjort så att Felix har fått den. Han hade en iPhone 7 Plus nu. Den köpte jag ut för två år sedan för 3 500:-. Nu var det dags för mig att byta ut min iPhone 8 Plus och då skulle det kosta 5 500:- och det tyckte jag var lite väl mycket. Det är inte så stor skillnad på den jag har nu och den han har. Han har visat intresse av att "steppa" upp rejält och han har aldrig haft en "ny" telefon. Han har alltid ärvt mina.

Och sedan har Ivar i New York ärvt Felix gamla.

En ny värstingiphone är dyr. Jag föreslog att vi skulle dela på kostnaden och betala en tredjedel var; han, jag och hans mamma och att det skulle bli hans födelsedagspresent från oss. Dessutom hade han fått ett presentkort av mig i julklapp på 1 000:- och så skulle han få 1 700:- i inbyte för sin 7 Plus på Macforum i Karlstad.

Igår ringde vi och lade undan en blå iPhone 12 med 128 Gb minne.

Imorse kom han här på cykeln och var jätteivrig att få åka till Karlstad. Vi gjorde en säkerhetskopia på innehållet i hans lur innan vi åkte. När vi gjort telefonbytet käkade vi och åkte sedan till Elgiganten i Välsviken där han köpte trådlösa hörlurar till den nya telefonen. Sedan hem för "unpacking". Han hade redan tittat på en unpackingfilm på YouTube så han visste vad som skulle finnas i kartongen.


Här sitter en lycklig son.


Sakta och metodiskt packade han upp telefonen först. Medan vi läste in innehållet till den nya telefonen, packade han upp hörlurarna och satt dem på laddning. 

Allt gick smärtfritt och han satt och gullade med telefonen medan vi tittade på längdskidorna på TV.


En ny uppgraderad version av sonen på väg hem till sin mamma.

Jag vet precis hur han känner sig med sin nya telefon.

Jag får en ny telefon i mars men jag är inte riktigt så ivrig inför det som honom. Jag kommer att få en iPhone XR men det duger åt mig. Han kommer att fnysa åt min telefon eftersom hans nya är vassare på allt.

Men det unnar jag honom verkligen.

torsdag 7 januari 2021

Frisk

Jag har faktiskt lärt mig att tänka på att jag är frisk. Att jag hittills inte blivit sjuk i Covid. Någon gång varje dag tänker jag att jag fortfarande är frisk.

Lite som när man sitter i väntrummet hos tandläkaren och väntar på att bli uppropad. Med de ljud av borrar som går i varje behandlingsrum borta i korridoren dit man snart är tvungen att gå. Och doften hos tandläkaren. Ibland när jag suttit där i väntrummet har jag tänkt att jag alla andra dagar på året slipper det. Jag har tänkt att jag ska tänka på det ibland. Att "idag slipper jag gå till tandläkaren" och så försöker jag att njuta av det. Jag gör faktiskt det ibland.

Lite så gör jag nu också. "Idag är jag frisk". Jag har inga andningssvårigheter och jag känner smak och lukt. 

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att bli allvarligt sjuk i Covid och jag är glad om jag klarar mig undan viruset tills jag blivit vaccinerad. Tills dess lullar jag gärna runt häruppe i kapellet för mig själv och är nöjd med mitt hälsotillstånd.