Steg 1 i emballering av avfuktare

Ikväll började jag att packa in min avfuktare inför flygresan (om två månader). Det gör ju inget att vara ute i god tid. Detta första steg har jag funderat över länge och så här blev det.

På sidorna satte jag ett skydd av plast som ser ut som wellpapp i profilen. D v s kanaler som går mellan två lager av släta plastytor. Jag åkte ner till Beijer häromdagen och fick några kantskyddslister jag tidigare observerat när jag varit där. De jag fick skulle de kasta så det blev gratis. 

Det är rejäla skydd faktiskt. Själva finishen på apparaten är jag inte så noga med. Det viktigaste är att den inte går sönder.

Nu återstår bara ett segt ytskikt och lämpliga handtag för hanteringen. Vet jag någon som har en sådan där apparat som man ser på flygplatser ibland där man ställer väskan på en roterande platta och väskan lindas in i klingfilm? Jag får fundera vidare på det.

Imorgon har jag tänkt att folkbada nere på stan igen. Det ser ut att bli lite tråkigt väder så jag kan nog inte sitta på någon bänk tyvärr.

Torsdag i kapellet

Arbetsdag som vanligt. Mindre än två månader kvar till avresa. Jag funderar fortfarande på hur jag ska få med min avfuktare ner på flyget. Den väger runt 16 kg utan emballage och måtten gör också att jag kan checka in den som ett extra bagage. Jag hade redan bokat ett extra incheckat bagage eftersom jag tänkte ha med mig en extra resväska med böcker. Men jag behöver ju inte böcker mer nu när jag köpt läsplatta.

Den vita kuben på golvet handlar det om.

Jag köpte också en liten kärra att dra den på mellan de olika transportmedlen på väg till Spanien. Kärran packar jag ner i resväskan under själva flighten.

Jag har skaffat lite emballage också och ska försöka packa in den i helgen. Undrar om det finns någonstans i stan där jag kan få paketet inplastat efteråt. Jag måste komma på en lösning på handtag så jag och flygplatspersonalen kan hantera den enklare.

Skjutningarna och sprängningarna fortsätter i Sverige och det blir bara värre och värre. Flera personer dör eller skadas varje dag nu. Många "oskyldiga". Sådana som egentligen inte ens är delaktiga i konflikten som råder mer än att de är släkt eller bor granne med någon gangster. Det är nedslående att se nyheterna nu. Det finns heller inte någon lösning på problemet i sikte. Polisen står handfallen. Boende i de drabbade områdena är förtvivlade. Om det är så att vi borde sätta upp kameror nästan överallt så tycker jag att det skulle vara en bra idé. Det blir ju alltid diskussioner om den enskildes integritet men tyvärr tror jag att vi måste finna oss i det i framtiden. Mig spelar det ingen roll att bli övervakad hela tiden. Ingen är intresserad av vad jag gör ändå.

Efter nyheternas inslag på TV4 med blåljus och avspärrningar kommer den där jävla reklamen. Pernilla Wahlgren dansar runt och sjunger med bäbisröst iförd rosa prinsesskläder. Den överviktiga lilla prinsessan gör reklam för Ozonair luftrenare. Det kolliderar något alldeles fruktansvärt. TV4 har ingen som helst känsla för hur saker landar hemma hos folk i TV-sofforna. Ett mörkt allvar blandas med en glittrig rosa marshmellow- och bubbelgumsvärld. Äckligt!

Felix med kamrat var här och åt indiskt igår. Det var jättegott. Beef Korma. 

Jag tog tag i en av mina monsteror och band upp den ikväll. Den andra hade jag redan bundit upp. 

Det blir en del trassel att reda ut och få ihop igen. Jag kanske gör det fjärde år så egentligen är det väl inget större jobb. Nu är de på plats igen.

Jag håller min diet men står nu och trampar på 95 kilo. Det sjönk fort från 100 till 95 men där står jag stilla nu ett tag tycks det som.

Det går åt en del ägg i alla fall. Men det är en mat jag aldrig tröttnar på.

Det är på helgerna det händer under denna period

En intressant arbetsvecka till ända. Det har varit mycket jobb och många tvära kast men den slutade med succé. Som sig bör.

Jag har kört uppskattade utbildningar och möten och avslutade det hela med miljöchefsträff i Karlstad igår som blev väldigt uppskattad. 

Direkt när jag kom hem efter fredagens, ganska krävande, möte, körde jag ut till Arenan och lastade ur mina böcker inför storloppisen idag.

Jag fick ett bord utefter ena kortväggen. En trevlig liten plats där jag dukade upp med mina böcker. Försäljningen gick väl sådär. Jag kunde föra över 1 000 kr till mitt spanienkonto efter dagen i alla fall. Men jag fick vara med om en del häftiga möten med människor också.

Till att börja med vill jag beskriva hur det kändes att "vika ut sig" med sina böcker offentligt. När folk besöker mig är det naturligt att de tittar i mina bokhyllor. Liksom jag själv alltid tittar i folks bokhyllor när jag är på besök. Om folk inte ens har en bokhylla blir jag lite fundersam. Jag har i tidigare blogginlägg gjort en ganska stor sak av innehållet i folks bokhyllor och det säger ju en del om bokhylleinnehavaren. Ibland har jag blivit besviken när jag sett folks bokhyllor. Som att de kanske inte var de personerna jag trodde de var när jag lärde känna dem. Att ställa ut sina egna böcker offentligt så här var lite som att öppna upp mitt inre för insyn för vem som helst. Jag kände mig generad. Men de flesta var inte ens intresserade.

Men plötsligt kände jag; -Har jag några "skämsböcker". Böcker som jag egentligen inte riktigt ville kännas vid. När tanken kom över mig plockade genast bort "Fanny Hill" och förvarade den "under disk", en erotisk bok som var mycket omtalad när den kom. Den blev känd som den första erotiska romanen. Jag tog fram den från gömstället och visade den för vissa utvalda personer under dagen och fick den faktiskt såld till slut. Den vänder sig till kvinnor och den representerar genren "flickporr" lite.

Faktum är att jag inte heller egentligen ville kännas vid att jag "provläst" Jan Guillio och inte tyckte om det. Jag tänkte att de kanske skulle vara lättsålda och att jag skulle bli dömd eftersom jag erbjöd dem till försäljning. Jag vill inte bli förstådd som ytlig och "mainstream". 

Jag tänkte nog lite väl mycket konstigt innan loppisdagen som inte skulle visa sig att stämma. Jag hade föreställt mig att folk skulle köpa högvis med böcker av mig. Att jag stod och vek ihop tomma kartonger som blivit överflödiga eftersom jag har så bra och intellektuell smak. Men icke. 

Jag kunde se på långt håll hur folks blickar skannade av borden de snart skulle passera. När de sedan passerade nära mitt bord såg jag på dem att de redan - utifrån "fjärrbetraktelsen" - uteslutit just mitt bord för närmare granskning. Å andra sidan såg jag på långt håll också vilka som skulle stanna vid mitt bord och fastna en stund. De flesta av dem köpte faktiskt något också. Nördar. Och som jag älskar de där nördarna.

Jag tänker särskilt på en ganska ung pojke som bläddrade en stund bland utbudet och frågade - lite under lugg - -Har du något av Kafka? Jag blev så glad. Jag svarade att jag hade allt av Kafka men inte med mig idag. Han hittade emellertid en massa annat och blev nog min bästa enskilda kund idag.

Jag försökte locka till mig förbipasserande genom att ropa: -Högklassig litteratur till humana priser.
-Inga deckare och ingen fantasy, men det hjälpte inte. Jag fick höra argument som att; min bokhylla är full, jag har böcker så jag klarar mig i många år o s v. Många sa att de lyssnar på böcker och det kan jag förstå. Men att de inte har mer plats i sina bokhyllor förstår jag inte. Har de då köpt böcker för att fylla en bokhylla och nöjt sig när den är full?
Men själva läsningen då? Vill de inte fortsätta med det? Var läsandet underordnat böckerna som inredningsdetalj?

Jag hade ett annat möte med en tjej som jag varit lärare för när jag arbetade på Brogårdsgymnasiet. Hon frågade helt enkelt vad jag rekommenderade och jag rekommenderade en "Steinbeck" till henne. -Läs första sidan i denna bok, sa jag till henne. Jag gjorde det själv först och håret på min högerarm reste sig av vällust. Hon läste första sidan också - och jag sa till henne att hon inte skulle ta hänsyn till hur jag reagerat. Hon fick gärna ställa tillbaka den om hon ville - men hon köpte den faktiskt. 25 kr för flera timmars underbar underhållning. Efteråt tänkte jag att boken kanske är väl grabbig för henne. Det var "Det stora kalaset" jag sålde till henne. Hoppas hon finner den fascinerande när hon läser den.

Det är svårt med böcker. Man vill inte bli trugad att läsa dem men man kan heller inte låta bli att truga på böcker på personer man tror skulle gilla dem. Nyligen har jag "trugat" på min vän "Vylva" böcker faktiskt. Jag hoppas hon gillar de titlarna jag trugade på henne. Jag fick helt enkelt för mig att hon skulle gilla de böckerna utifrån det lilla jag vet om henne. 

Dagens sista kund var nog ändå den käraste. Det var en gammal flickvän till mig. Flera av böckerna var signerade av henne. "Grattis på födelsedagen, Eddie". Bl a Stig Cleasson "Vem älskar Yngve Frej?". Hon pekade sedan på mitt exemplar av "Papillon" och sa: -Den här fick jag av dig i present när jag gjort abort.
Barnet som aborterades var mitt.

Hon fick ett exemplar av min egen bok "Allt det vackra jag har i min hjärna" med dedikation. Det var jättetrevligt att träffa henne. Vi gick skilda vägar i slutet av 1990-talet. Jag har sett henne ett fåtal gånger efter det.

Till våren får jag en ny chans att tvinga på kristinehamnarna mina böcker då det blir en ny storloppis i Arenan.

Efter att jag gått med i Viktväktarna har min viktminskning varit bra. I morse vägde jag drygt 95 kilo. När jag började äta annorlunda för en och en halv vecka sedan låg jag på 100,8 kg. Det går fort i början förstås. Men det känns väldigt bra. Jag känner mig smidigare trots att jag fortfarande är ett stort kylskåp som baxar mig runt i världen. Ikväll gör jag avsteg från Viktväktarnas rekommendationer och dricker vin. Jag behövde det nu efter arbetsveckan som varit och efter dagen i utsatt läge på Arenan. Egentligen behövde jag det bättre i går men då var jag helt förbi av den intensiva dagen med att hålla ordning på en massa människor på ett möte och bara somnade efter att jag ätit när jag kommit hem.

Jag provade ett så kallat "Orange vin" som jag fått rekommenderat för flera år sedan. Det var gott. Jag tittade på TV och drack vin och lyssnade på skyfallet utanför. Böckerna låg kvar i sina brödkartonger ute i bilen. Jag tände t o m kandelabern fast det inte hunnit bli mörkt.

Det blev en tidig kväll och det var en ny upplevelse att registrera "poäng" för vin och öl i Viktväktarnas app ikväll.

Söndag igen

Jag är faktiskt inte så där jätteförtjust i söndagar. Det blev hyfsat väder ändå och jag spelade in en del i min snustillverkningsserie jag har på YouTube. 

Igår var det fjärde dagen i rad som vågen visade under 100 kg och det kändes bra. Jag fortsätter mitt lilla experiment med Viktväktarnas modell. Det är ett nytt litet utforskningsäventyr. Att försöka komma på vilka maträtter som är kalorisnåla men ändå mättande och hyfsat goda. Jag längtar väldigt efter curry, den saken är säker. Googlade på "blomkålsris" i morse t o m.

Igår folkbadade jag ute på Arenan också. Det var "Föreningsdagen" och ett antal föreningar visade upp vad de har att erbjuda för föreningsliv. 

Här kunde man prova på hästhoppning men jag var för feg för det. Jag är lite rädd för hästar.

Mina vänner spelade blues från scenen och vi var tre gamla gubbar som satt och tittade.

Jag träffade många bekanta och vi pratade krämpor så som äldre människor gör. Jag skördade tobak när jag kom hem. Odlingen har verkligen tagit sig och det ser ändå ut att bli en del tobak även i år.

De skjuter varann fortfarande helt okontrollerat i Stockholm. Alla borde väl vara döda snart så det blir lite lugnare men de är många de där som lever för att tillskansa sig marknadsandelar när det gäller att förse de dumma svenskarna med droger. Felix var i Karlstad hela dagen med sitt grabbgäng. Hans dag gick i ölets och sportens tecken vad jag förstod. Fotboll på TV på dagen på någon krog och sedan hockey mellan Färjestad - Skellefteå på kvällen. Fullständigt ointressant om man frågar mig.

Jag fick tips igår om att det förekommer bluesspelningar regelbundet i Torrevieja och det är något jag kommer att undersöka närmare i vinter. Jag önskar så att jag vore där redan nu. Att jag hade vaknat i min sköna spanska säng i morse och fått äta frukost i min lilla inglasning i solen.

Arbetsveckan över igen

Då var det fredag igen då. Det har inte hänt så mycket denna höstvecka heller. Jag träffade en gammal vän på Maxi häromdagen. Inte en släkting men en kvinna som befunnit sig i utkanten av min släkt hela mitt liv. Vi umgicks några gånger när jag var liten. Hon är några år äldre än jag. Jag har sett henne i ögonvrån hela livet och vi har väl hälsat ibland. På Maxi häromdagen sa jag -Hej Lajla, när jag såg henne! Vi pratade en stund. Hon frågade mig om jag skrivit en bok och det har jag ju. Hon hade sett boken någonstans. Hon hade också just skrivit en bok, sa hon och vi beslöt oss för att byta böcker med varandra.

Igår skedde detta byte och vi satt här och pratade en stund. Det var ett trevligt återseende med en person som känt till mina familjeförhållanden någorlunda. Jag har ju också känt till hennes släkt lite så vi hade en del att prata om. Jag har börjat läsa fragment av hennes bok.

Jag har också börjat äta lite nyttigare. Jag blir ju bara tyngre och tyngre så jag behöver gå ner några kilon för att klara av det jag vill. Eftersom jag inte orkar röra på mig så värst mycket får jag dra ner lite på maten istället.

Dagens frukost. Lägg märke till det tunna lagret av pålägg. Kaviarlagret är så tunt att det nästan är genomskinligt. Och en banan. Jag tror inte jag ätit banan på flera år innan. 

Det blir lite spretigt blogginlägg eftersom jag egentligen inte har något att skriva om. 

Igår såg jag en ny stadsdel jag inte sett förut. Detta har de byggt upp snabbt. Mitt emot gästhamnen.

När jag letade bland gamla papper hittade jag min vän Björnas visitkort från tiden han hade svampodling i källare ute på mariebergsområdet. Jag hjälpte honom att skörda någon gång.

Främling

-Men Eddie, när du själv är i Spanien. Är inte du en främling då för de som har sin tillhörighet där?

-Jo. Men då vill jag ju vara en främling. Det är ju därför jag är där. Jag vill förundras över spanjorerna och deras sedvänjor. Förundras över den karga naturen och det bördiga odlingslandskapet. De vulkaniska bergarterna, det salta vattnet, utbudet i livsmedelsbutikerna. Trafikvett och annat vett som många gånger går stick i stäv med vårt. Tyvärr är det svårt att komma spanjorer i Torrevieja in på livet. De har väl en syn på oss blekfisar till nordbor också kanske. Torrevieja är bara för turister och de som arbetar i turistnäringen. De är inte nyfikna på oss. Vi är bara "i vägen" för dem; i köer i butiker, i trafiken, överallt. Trots det är de ofrivilligt beroende av våra Euro. Det märktes nog inte minst under pandemin. 

Det finns knappt några genuina spanska restauranger i Torrevieja, det serveras pommes frites till allting och de flesta matställena vänder sig mot turisterna. Vill man äta spanskt får man förfölja ett gäng gubbar i varselkläder och se var de äter. Då är det istället risk för att det blir språkförbistring då de ogärna pratar engelska. Jag ser också hur trötta de är på oss som inte bemödat oss att lära oss spanska.

I de flesta länder är det inget problem. När jag är i Tjeckien förväntar sig ingen att jag kan tjeckiska så där försöker man så gott man kan och möts på halva vägen. Men i Spanien. De anser - också med all rätt - att spanska är ett världsspråk som alla borde lära sig. Men man kan inte lära sig alla världsspråk. Jag har blivit otroligt oförskämt avsnäst även i Frankrike och utskälld för att jag varit så lat och inte orkat lära mig franska.

Men i ett mänskligt möte med en annan människa behöver inte språket vara ett problem bara båda vill försöka att med hjälp av teckenspråk, teckningar, lexikon och lite glädje förstå varandra tillräckligt. Som t ex när jag ville köpa en tumstock på Carrefour. Jag greppade efter min tumstock i den imaginära benfickan, tog upp den och vek ut den och låtsasmätte något i varuhuset. Den butiksanställde fattade ingenting tills jag kom på att de inte har tumstockar i Spanien. De använder talmeter istället och när jag satte upp en ny pantomimpjäs och hanterade en sådan var det inga problem längre. Och vi skrattade gott båda två även om han inte fattade vad min första pantomim betydde.

Egentligen är inte Torrevieja något för mig men samtidigt så är det perfekt. Jag lever billigt i ett skönt klimat, Jag trivs otroligt bra i min lägenhet och det räcker långt. Men jag saknar det genuina, oavsett vad det genuina är. Allt är bara "plast", "hitte-på" förutom naturen som gör som den vill och kan. Men kulturen finns inte där. Och verkligen inte den kulturen jag tycker om. Kulturen är religiöst präglad med kyrkor för en religion jag inte är van vid. Jag förstår inte riktigt katoliker. Och absolut inte muslimer. Spåren från romarriket intresserar mig inte heller egentligen. Inte heller tiden när morerna hade sin storhetstid i området. Den moriska byggnadskonsten kan vara tilltalande men den sätter ändå inga djupa intryck i mig.

Jag vet egentligen inte i vilket land jag skulle vilja leva. Tyskland - nej, Finland - nej, Grekland - kanske, Spanien - uppenbarligen, USA - nej. Men vill jag bo i storstad, småstad eller på landet? Småstad är jag ju van vid och när jag var yngre ville jag bo på landet. Nu har jag blivit för bekväm för att bo så. Småstad är jag egentligen lite trött på men storstad skulle funka. Men inte i Sverige. Där har det mörka tagit över på ett skrämmande sätt. Det har det säkert gjort i London, Marseille och Barcelona. Jag är ju så rädd för kriminella. Först måste jag få chansen att prova om jag kan trivas. Jag vet t ex att jag skulle trivas på Manhattan. Där skulle jag gärna bo. Där skulle jag kunna vara anonym och själv välja mitt umgänge. Det är lite likt känslan av att bo i mitt inhägnande område i Torrevieja. Det räcker för mig att tvingas hälsa på grannar. Det gör mig inget och det kommer jag heller aldrig ifrån. Jag vill gå för mig själv och förundras. Det räcker för mig. En likasinnad livskamrat skulle jag nog kunna tänka mig att släppa in. Och umgänge med andra människor som jag tycker om men på mina villkor. Ett tag tänkte jag mig att flytta till någon liten by i Ungern. Jag tycker om Ungerns mat men inte det katolska samhället, sommarvärmen men troligen inte vintrarna, priset på mat och dryck och små restauranger. De forna öststaternas kollektivtrafik i storstäderna älskar jag.

Fram tills det att jag bestämmer mig sitter jag här i kapellet och jobbar, läser och tittar på skogen runt omkring. Och drömmer. Dagdrömmer om framtiden när jag får vara en fri man och lägga upp dagarna precis som jag vill.

Igår läste jag ut min första egenköpta e-bok på min läsplatta. Jag älskar konceptet läsplatta men fick en obehaglig insikt när jag läst ut min första inköpta bok. Boken var Solvej Balle "Om uträkning av omfång 1". Jag tyckte mycket om boken men det var jobbigt att inte kunna gå in i prediksalen och ställa in boken i bokhyllan efteråt. Böckerna i bokhyllan har alltid haft ett stort värde för mig och det är svårt att göra sig av med dem även om jag tvingar mig till det nu. Jag sålde 20 böcker häromdagen till en vän.

Nu tog jag mig an sista delen av Knausgårds "Min kamp". Den köpte jag först som pappersbok men köpte den sedan också som e-bok p gr a skillnaden i formatet. Pappersboken är omöjlig att läsa liggandes på rygg i sängen. Jag säljer hela sviten av pappersböcker (6 band) för 400 kr nu. Ca 500 kr på Adlibris.

Idag hade jag en ganska jobbig dag psykiskt. Sorgsen och ville egentligen gråta fast jag förstod inte varför. Gråta och kräkas. Kanske för att jag märker hur kroppen börjar svika mig och att jag är oförmögen att göra någonting åt det. Jag har problem med min högerarm som domnar efter en stund vid datorn och när jag ska sova. Det enda jag egentligen vill är för övrigt att sova. Kroppen har blivit så tung och jag blir ängslig flera gånger när jag rör på mig då jag nästan tappar balansen. Jag är framtung. Fötterna är för korta och för smala för att kunna parera vinglingarna. Såvitt jag vet är det svårt att göra något åt själva fötternas kontaktyta mot marken om jag inte skulle gå i snöskor till vardags. Ett annat alternativ är förstås att minska kroppsvikt och volym. Fördela om vikten så jag inte faller framåt av mig själv när jag står rätt upp och ned.

Jag har fått en tid den 20 september till arbetsterapeut för armen och axlarna i alla fall. 

Tankar vid Varnan

Låg länge i sängen och drog mig på morgonen och gick upp först runt kl 9. Ägg och kaviarmacka direkt och sedan kaffe och lite TV. Jag tänkte åka ner till stan och sätta mig någonstans för att skriva lite. Jag fick någon form av uppslag där på morgonen i duschen. -Eddie. Väntar du på något, började i alla fall tanken?

Jag parkerade vid Dollarstore i vanlig ordning ock ställde p-skivan på 11:15. Sedan gick jag in på Lions loppis ett varv och därefter ner till stadsparken där jag satte mig på en bänk och tog upp min anteckningsbok och skulle börja skriva. Pennan var helt tom på blyertsstift i min stiftpenna. Det ramlade bara ut några korta stumpar när jag matade fram stiftet. 

Jag packade ihop igen och gick ner på stan. Siktet var inställt på Minervabokhandeln för att köpa stift. Jag vill inte ha annat än hårdhet B på mina stift. De är lite svåra att få tag på. På Maxi och i de flesta affärer finns HB med de är för hårda tycker jag. När jag frågade efter 0,7 stift B hade hon bara 2B. Det har jag aldrig köpt förut men jag fick ju helt enkelt prova. HB är uteslutet.

Jag träffade Ronny Ivar på stan och blev sittande och pratade med honom. Fler människor kom förbi och vi pratade en bra stund så jag t o m hann bli orolig att min tvåtimmars parkeringstid skulle gå ut. Ronny och jag gick mot bilen men stannade vid Torggrillen för jag hade t o m blivit hungrig igen. 

En halv special kostade 75 kr. Senast jag åt en sådan kostade den 59 tror jag. Vi gick sedan till bilen så jag fick sätta p-skivan på 14 istället och sedan gick vi tillbaka till stadsparken och satt och pratade en stund till bakom Ölme diversehandel. Vi gick tillbaka mot bilen igen och jag behövde köpa något att dricka. Ronny skulle hem. Jag gick in på Coop och köpte en flaska vatten, gick förbi bilen igen och skruvade upp p-skivan till kl 15 istället. Sedan gick jag ner till soffan där jag hade satt mig på morgonen då stiften var slut. 

Och så började jag skriva.

-Väntar du på något, Eddie?

-Väntar? Nej men däremot ser jag fram emot saker. Väntar låter så passivt. Under tiden sitter jag här i staden som en gång var min. Nu har den mot min vilja tagits över av människor från ökenområdena i mellanöstern. Jag sitter i staden som jag saknar. Där jag numera känner mig som en främling. Jag känner mig inte välkommen här längre. Det finns längre inte plats här för sådana som jag.

-Men vad ser du fram emot då?

-Att det ska bli kväll så jag får lägga mig och läsa, att det blir fredag - trots att det är lördag idag - så ytterligare fem arbetsdagar passerat. Att det blir den 25 november så jag får åka ner till Spanien igen. Att det blir april 2028 så jag får gå i pension i maj och flytta ner till Spanien. Men innan dess ska det hända så mycket andra saker som jag inte vet något om ännu. Jag kanske dessutom hinner ändra mig innan jag går i pension. Sådana lappkast har jag gjort förr. Men så ser mina planer ut nu. Många kubikmeter vatten ska ha runnit förbi platsen där jag nu sitter med Varnan rakt framför mig. Många familjer från mellanöster ska passerat bakom soffan där jag sitter. Mellanösternmammor med hucklen och fotsida tygutstyrslar, pratandes arabiska och deras stora högljudda mellanösternbarnaskaror. Några mellanösternpappor ser jag inte. De sitter på andra platser i staden och spottar nötskal.

Varnan är sig lik. Hon ser likadan ut som hon gjorde när jag var liten. Änderna ser likadana ut och låter likadant. Vad är egentligen "Varnan"? Är det vattnet i den lilla älven? Är det omgivningarna som gör att vattnet rinner just där det rinner som är Varnan? Men det är ju inte samma vatten som rinner där nu som när jag var liten förstås. Själva vattenmolekylerna utgör inte Varnan förrän de rinner in i just den lilla dalgången som är en förutsättning för att älven ska få sitt namn. Längre norrut heter hon istället Spjutbäcken. Under en kort sträcka ner mot Vänern heter hon Stampen. Sedan Kärleksforsen där hon slås ihop med Övrekvarnsbäcken. Sedan är hon just Varnan. Sedan löses Varnan upp och blandas med Vänern.

Varnan är alltså det vatten som i varje givet ögonblick befinner sig i just denna dalgång. Varnan är det som kluckar mot de stensatta stränderna när man går längs henne.

På samma sätt är inte gatorna, husen och torgen Kristinehamn. Det är människorna som vid varje givet ögonblick har sin tillhörighet i staden. Det är de som är Kristinehamn tills de - liksom Varnan - runnit ut ur staden tidsmässigt eller geografiskt. Det är därför jag inte känner igen mig här längre.

Jag gillade 2B-stiftet.

Blueskväll den 6 oktober

Jag tänkte jag skulle gå på Mastis den 6 oktober för att se mina vänner i "Walking Canes" spela blues. 

Tittade på Santana och John McLaughlin från Montreux jazzfestival 2011 ikväll. En helt underbar konsert. 

Kandelabern i full gång och Norrlands Guld förstås.

Jag ska bjuda med Felix på spelningen på Mastis den 6 oktober så han får en inblick i min "gubbvärld" innan jag flyttar till Spanien. Felix har varit med så många år nu så han känner igen musikerna i "Walking Canes" men han har nog aldrig hört dem.

Det kanske är sista chansen att se sin pappa bland sina vänner. Jag kan förvisso inte bedöma hur roligt det är för honom att se. Men det är ett steg i att lära känna sin pappa mera på djupet. Hur den lönnfeta gubben kan bete sig när han får feeling. Han och hans gäng är välkomna upp till kapellet den 6 oktober för en blueskväll med avslutning med mina vänner på Mastis. Studiebesök i gubbvärlden.

I april 2013 var jag i Madison Square garden och såg Eric Claptons "Crossroads konsert". Den tittar och lyssnar jag på nu och minns tillbaka. Dan Aykroyd var konferencier men han är inte med överhuvudtaget på inspelningen. Konstigt. Det måste hänt något så han inte fick vara med. Allan Holdsworth spelade också men han finns inte med på inspelningen heller. Han verkade vara full när jag såg konserten. Det kanske var därför han inte var med på inspelningen. Han dog tyvärr en kort tid efter konserten. En mycket speciell och intressant gitarrist. 

Men mycket bra gitarrister såg jag då. Första kvällen avslutades med två låtar av "Allman brothers". "Why does love got to be so bad" och "Whipping post". Felix ska på konsert med John Mayer till våren. Mayer var med på Crossroads när jag var där men lämnade inget större avtryck i mitt minne. Spelade mest akustiskt. Det kanske var därför. Han gjorde "Don't let me down" tillsammans med  Keith Urban i en väldigt bra version däremot. Jag minns hur jag fick feeling högst uppe på läktaren i MSG då.

Efter John Mayer spelade Buddy Guy och Quinn Sullivan. Quinn var fortfarande bara ett barn då. Men ett underbarn. Tyvärr behandlades han fortfarande styvmoderligt då av Buddy Guy och Eric Clapton. Det var nästan så jag tyckte synd om honom hur han behandlades. Men han kommer att ta revansch. Buddy Guy verkar vara en riktig dretsäck med sin lilla löjliga ankmun.

Sedan spelade "Allan brothers". Det var då jag fick mitt lystmäte. Jag hade aldrig hört dem innan. När Whipping post startade var det en idiot bredvid mig som sjöng med i texten vilket besvärade mig mycket. En amerikansk fyllskalle. Jag tog tag i honom och sa: -Iv'e never heard them before so please can you shut the fuck up!"

And he did...

Sedan tog jag tunnelbanan upp till mitt hotell på "Upper west side" och var nöjd med den första kvällen av två.

Intet nytt

Jag har börjat få stora problem med min högerarm igen. Det jag förra gången tolkade som karpaltunnelsyndrom har nu blossat upp igen och kanske värre än förut. Jag sitter ju vid dator och arbetar hela dagarna och det började efter vistelsen på Selma Spa i slutet av förra veckan. Då satt jag vid olika bord lite hipp som happ och skrev direkt på min laptop. Jag skrev väldigt mycket också. I helgen började jag sedan kladda med mina akrylfärger också. Det gjorde säkert inte saken bättre. Små noggranna rörelser med en spänd högerarm.

Jag gör lite mat i alla fall. Jag har börjat göra snabbluncher med hamburgare. Det går fort och det är gott.

Även om det ligger två hamburgare på tallriken här äter jag bara en vid varje tillfälle. Det räcker.

Jag tog också tryckkokaren i bruk igen och gjorde Bigos. Polsk "Jägargryta".

Denna gång tog jag fransyska istället för högrev. Det blev lite överkokt på en halvtimma och nästa gång låter jag den gå endast i 20 minuter.

Så här såg den ut i kokaren innan jag lät den koka.

Så här såg den ut serverad med creme fraich. Felix var här och åt också. Han älskar denna surkålsgryta men kommer troligen inte bli så populär i lunchrummet när han värmer de här matlådorna.

Det har blivit glest mellan blogginläggen och det är för att jag får ont i armen och axlarna vid datorn. Därför försöker jag vila så mycket som möjligt efter jobbet.

Igår och idag var jag ute och gick efter jobbet också. Jag måste röra på mig men det är det tråkigaste jag vet. Att gå omkring häruppe i Marielund.

De gängkriminella skjuter varandra dagligen som vanligt. I natt började de skjuta varandras mammor också. Ska det aldrig ta slut på detta elände. Det är drygt två månader kvar tills jag åker till Spanien och slipper värja mig mot att höra om detta på nyheterna. Då Sverige börjar likna världens sämsta land har väl turisterna nere i Spanien stor lust att prata om det dåliga Sverige hela tiden men det tar jag avstånd ifrån. Då säger jag faktiskt stopp om de kommer in på det samtalsämnet. Jag vill vara därnere delvis för att slippa höra talas om det och leva i det. Det blir bara värre och värre med alla de här gängkriminella och alla branscher de ger sig in i och skor sig på och förstör för de seriösa. Jag skäms inför andra länders medborgare över att vi tappade kontrollen helt över dessa människor från andra länder som vi tagit emot år efter år.

Tankar

Ibland kan jag längta efter en famn. Ingen bryr sig om mig till vardags. Ingen tycks ha mig i åtanke när jag inte är med. Ingen utom Felix.

Men det behövs inte heller. Detta är inga mörka tankar. Det är bara vad det är och jag vill inte ha det annorlunda. Förutom att jag ibland skulle vilja lägga mig i en älskads famn.

Trots detta anser jag att mitt liv inte skulle kunna vara bättre än det är. 

Konstigt.

Idag började de montera solpaneler på maxitaket.

Matlådor

Det är väl ungefär så det är. Förbereda inför kommande dagar. Vara till för Felix och serva honom med "Butter Chicken" som jag vet att han tycker så mycket om.

Fyra till honom och två till mig.

Det luktar curry i hela kapellet och jag älskar det.

Under veckan som gick var jag en natt på Selma spa i Sunne. Kick-off inför hösten. Jag tycker det är lite trevligt ändå. Få träffa mina kollegor - som jag tycker ganska mycket om - och veta att det är under en begränsad tid. Jag fick mycket besvär av min ljudkänslighet däremot och kunde inte vara med så mycket när det var gemensamma grejer. Måltiderna är hemska mad allt stim och fruktansvärd ljudmiljö. Första lunchen gick jag ut på altanen och åt ensam. När arbetsdagen var slut på torsdagen hade vi några fria timmar. Många tränade eller gick ner i Spaavdelningen men jag lade mig i en liggstol och läste Kafkas "Processen". Plötsligt blev jag sugen på alkohol så jag gick och köpte ett glas rödvin.

Det smakade bra. Jag låg och läste och drack rödvin. Jag tog ett glas till... Efter en stund började folk komma tillbaka från sina PK-övningar och jag satte mig med dem och tog ytterligare ett glas. Och sedan ett till. Kl 19:30 var det middag. Jag kom lite på efterkälken så när jag klev in i matsalen insåg jag direkt att jag inte skulle kunna sitta bland alla skrattande och skrikande kollegor så jag vände i dörren. Jag fick några servitörer att duka upp åt mig i ett avskilt utrymme en bit därifrån.

Här satt jag ju däremot jättebra och kunde verkligen njuta av den underbara maten. Jag njöt verkligen. Luktade över tallriken flera gånger innan jag provsmakade. Åt lite och tittade på maten och luktade igen. Helt i min egen lilla värld. Jag önskade att jag fått sällskap av åtminstone någon men jag förblev själv.

Några strökollegor som passerade satte sig en stund. Bl a min chef. Jag brukar alltid be om att när man anmäler sig till de här övernattningarna så ska möjligheten finnas att välja om man vill sitta i en stillsam miljö men det har de aldrig gått med på. Jag vet att flera av kollegorna tycker det är jobbigt att sitta i stora matsalen med alla andra. Men än så länge "vågar" de inte annat. Det är inte enligt normen. Man riskerar att få en tråkighetsstämpel. Det kan ju jag fullständigt skita i som tur är och det gör jag också. Och har så gjort de senaste kickofferna. Jag mådde otroligt gott i min ensamhet med den goda maten. Och drack två glas vin till.

Efter middagen gick största delen av gänget ner till baren. Jag också men jag drack inget mer. Sex glas vin var precis lagom. Det blev en trevlig kväll. Vi satte väl oss i baravdelningen vid niotiden och jag och några till var kvar där till klockan ett. Då var jag helt nykter igen. Sedan sov jag jättegott och var uppe till frukosten före kl 7. Jag var trött under fredagen och längtade till att få lägga mig i min egen säng på kvällen. Jag pinade mig och höll mig uppe till kl 22 och sedan la jag mig och läste och sov så skönt som jag inte minns när jag gjorde senast. Vaknade kl 8 på lördagsmorgonen.

Tog det lugnt på förmiddagen och tog en tur till Maxi. Jag visste att elektroniken med betalkorten inte fungerade så jag skulle inte kunna handla där. Jag parkerade där i alla fall och gick sedan till Smedbyborg för att lämna över ett USB-minne med fotografier på huset och Borgforssläkten till Jossa som bor där nu. De skulle fira Jannica idag som fyllde 60 år.

Jag gick tillbaka till Maxi men det gick fortfarande inte att handla där. Då åkte jag ner och parkerade vid Coop och tog en promenad på stan. Frälsis spelade på torget.

Underbart värmländsk skylt.

Jag handlade det jag behövde på Coop istället och åkte hem och började med maten. Det tog några timmar och jag satte mig och tittade på playen mellan varven.

Jag tog fram målargrejer framåt kvällningen och chokade med en Norrlands djup (6,8%) innan jag gick ner till 3,5:orna igen. Det funkade bra.