Intressant med begreppet "tjusning". Vad man känner tjusning av. Jag fick ett meddelande imorse ifrån min hibiskusvän Sabina. Det startade en massa tankar hos mig och jag väljer att skriva ner tankarna för gott här i bloggen istället för att svara Sabina direkt. Jag har på den senaste tiden märkt att jag gör så. Jag får uppslag till tankar om olika företeelser och dokumenterar dem här i bloggen.
För mig är det nog lite så här vad gäller tjusning. Jag tar tobaksodling och hibiskussamlande som exempel bland annat. Det kan ta emot att veta att man har en massa moment framför sig som måste genomföras. Det gäller tobak såväl som hibbar. Det krävs en massa fysiska insatser för att allt ska gå bra. Vi människor verkar vara oerhört lata av naturen och skulle helst kanske bara ligga i en vilstol. Vi har också en förmåga att bli uttråkade och det är nog tur det. Annars kanske vi skulle bli liggandes där allihop i den där vilstolen.
Att odla är ett evighetsjobb men delmomenten i det skänker så mycket tillfredsställelse. Det utsätter också tålamodet för en prövning men bidrar också till ens tankar om att det finns hopp för framtiden. De som inte kan plantera ett äppleträd och sedan vänta på att det ska ge frukt kanske inte ska odla.
Jag tycker att jag blivit bättre på att ha tålamod med fler saker i livet tack vare att jag börjat odla. Tillfredsställelsen av att skörda äpplena från träden jag planterade för fyra år sedan får en annan dimension än om jag kunde plockat äpplen direkt när jag grävt ner trädet. Nu är jag inte mycket för äpplen så det är bara en liknelse.
Vad gäller tobak och hibiskusar är det ju ett snabbare förlopp än flera år från att man tänder hoppet tills man får skörda. Under dessa projekt avsedda att uppnå något möter man motstånd av olika slag. Ens egen lättja förstås. Att man inte orkar ta tag i ett delmoment just idag och skjuter upp det till morgondagen. Då kanske man ändå inte kan utföra delmomentet eftersom det kommer annat i vägen. Då blir drömmen en belastning istället och man känner sig dålig. Man får dåligt samvete i vilstolen för att man istället borde beta av ett delmoment. En tid i mitt liv kunde jag inte slappna av och ligga och sola i trädgården. Om jag lyfte ögonlocken fick jag se en flagnande vindskiva eller en rabatt som borde rensas. Jag fick åka hemifrån för att sola. Jag fick ingen ro.
Om man lever ihop med någon kan man också få skuldkänslor för att man hellre borde renovera hus eller liknande än att ligga och sola. Det är ofta ett feltänk i sig. Det är inte alls säkert att den andra tänker: "Där ligger du och latar dig när du vet att du borde måla vindskivorna". Den andra kanske tänker: "Det är dig väl unt att ligga där och njuta en stund eftersom jag vet att du längtat efter det hela vintern."
Just nu har jag väl fyra mera långtgående projekt igång. Jag ska riva utbyggnaden som jag inte fick ha. Det tar förstås emot eftersom den även en liten krossad dröm som jag hade. Som jag planerat varje detalj i uppförandet av men som nu gick om intet.
Jag ska inreda det utrymme i uthuset som delvis ska ersätta det utrymme som jag inte fick skapa i och med utbyggnaden.
Jag ska driva upp tobaksplantor och göra eget snus. Helst en hel årsförbrukning och jag ska ta hand om och ta sticklingar av mina hibiskusar som kan skänka glädje till mig och andra.
Inom alla dessa projekt finns delmoment som jag ser fram emot olika mycket och vad gäller några av momenten väljer jag tydligen hellre att sitta och gruva mig inför dem än att ta tag i dem. Jag hittar olika anledningar till att slippa just nu. En del delmoment ser jag fram emot men för att de ska bli av måste jag utföra delmoment som jag gruvar mig för innan. Ibland stöter jag på yttre motstånd också. Vädret till exempel. Det är för varmt för att snickra eller det regnar för mycket. Emellan de tidpunkterna som vädret omöjliggör aktivitet finns "fönster" där förhållandena är optimala. Ett sådant fönster råder just nu men det ska börja regna om några timmar enligt SMHI. Är det då ens lönt att plocka fram alla saker och etablera en arbetsplats för att kunna jobba någon timma?
En annan ojämn kamp jag måste föra när det gäller odling är ohyra och ogräs. Där gäller det att inte ge upp även om jag vet att om jag upphör med kampen kommer ohyran ta över. Det är en kamp jag aldrig kan vinna. Det är bara att inse det. En yttre kraft som bara motarbetar mig i vad jag än tar mig för. Jag brottas hela tiden med sökandet efter ett motmedel för att en gång för alla slå ner det motståndet men det går inte. Det innebär i alla fall en strävan att hitta den bästa metoden för att bekämpa ohyran och den strävan är skön att vara i och ger viss tillfredsställelse. Tänk om jag löser den frågan? Tänk om det blir jag som kommer på en metod för att få mina hibiskusar fria från ohyra? Tänk om jag kan tillverka eget guld av morgondaggen?
Jag borde nog också plocka tjuvar på mina tobaksplantor. Det tar emot. Det är redan trångt i tobakslandet och jag riskerar hela tiden att trampa sönder blad när jag kliver däri. För att kunna göra det behöver jag sätta på mig stövlar och handskar. Sedan måste jag gå böjd i en halvtimma i denna värmen och när jag har två plantrader kvar kommer jag vara helt slut. Jag kommer att vara törstig och svett. Jag kanske har blivit bromsbiten några gånger och bränt mig på en och annan brännässla.
Men när jag väl börjar går det lättare än jag trott. Det var inte så mycket tjuvar och nu har jag ju redan gått igenom en fjärdedel av beståndet. Inga bromsar flyger omkring mig heller. Rätt som det är är jag färdig.
Det blev inte så jobbigt som jag föreställt mig men framförallt är momentet utfört och behöver i och med det inte utföras på ett par dagar. Det visade sig att tiden för att gruva sig inför delomentet var dubbelt så lång som att utföra det.
Det händer ju också att man går emot lättjan och etablerar en arbetsplats trots att det är svarta moln på himlen. Att viljan är starkare än lättjan. Och tillfredsställelsen man då känner efteråt är ju värt det hela faktiskt. Om man skulle göra en lista på allt man "borde" göra skulle den bli hur lång som helst. Den kanske inte ens skulle få ett slut. Förr pratade man om att man hade en del "oskrivna brev" som låg på hög. Brev man borde skrivit för länge sedan men det har inte blivit av.
Att komma ihåg att det oftast tar mer energi att gruva sig för något än det tar att utföra det. Lite som att ta ett sommardopp i sjön. Man ångrar aldrig ett bad.
Det är antagligen det här som livet går ut på. Att få känna tillfredsställelse över alla små genomförda delmoment. Och även slutprodukten av dessa förstås.
Från det ena till det andra men som ändå är en liten detalj som gör livet värt att leva. Alla minnen som kommer tillbaka när jag kände doften av mitt loppisfynd från gårdagen.
Jag slår vad om att de flesta av er minns hur en sådan tingest doftar. En doft som aldrig verkar gå ur hur gammal kikaren än blir.
Att lära sig att ta vara på de där sekundsnabba dofterna och göra dem till en del av livet är något som skänker glädje när man levt i drygt ett halvt liv.
