En mycket märklig helg

Fredag

Efter en lång givande arbetsdag med ett onlinemöte som kändes bra och som förde mötesorsakerna framåt gick jag ut på altanen. Sivan hade legat på soffan därute på förmiddagen och när jag öppnade altandörren hoppade hon ner men jag såg att något var fel direkt. Hon hade sovit inne i natt och imorse ville hon ut. Hon hade suttit med mig på morgonen och tittat på frukost-TV och jag sniffade henne i hårbotten och kliade henne bakom öronen så hon höll på att förgås av njutning så som katter gör. Jag släppte ut henne som vanligt och det var inget mer med det.

Efter att hon hoppat ner från sin plats på soffan på altanen när jag gick ut på eftermiddagen vinglade hon runt på altangolvet. Benen lydde henne inte och hon ramlade t o m ner från altanen. Jag försökte ta henne och klappa henne och ta in henne men det gick inte. Hon flydde så snart jag närmade mig. Det var så otäckt att se sin katt så hjälplös. Hennes ansiktsuttryck såg ut precis som vanligt. Katter har ju inte en förmåga att uttrycka sig så bra med ansiktsuttryck. Hon såg ut som hon gör men hennes kropp lydde inte och betedde sig jättekonstigt.

Den förra katten vi hade - Smulan - hade drabbats av något som veterinären diagnostiserade som "Vingelsjuka". Sivan betedde sig nästan som Smul gjorde då. Vinglade och misslyckades med att gå. Sivan försökte gå in i dörrhålet hon har till boden men misslyckades och gav upp. Hon försökte istället ta sig runt på baksidan av uthuset och jag såg hur svårt hon hade. Det var så fruktansvärt smärtsamt att se att hennes kropp inte fungerade.

Jag ringde jourhavande veterinär och frågade vad det kunde vara för fel. Jag behövde förstås komma ner till kliniken för att få det utrett så jag tog en kartong och försökte få tag på henne. Det gick inte. Hon lyckades komma undan mig hela tiden. Hon brukar inte fly från mig men nu gjorde hon det. Hon kravlade in i skogen bakom uthuset som är väldigt otillgänglig. Och när jag gick ut igen kunde jag inte hitta henne bland ris och bråte bakom uthuset.

Jag ringde veterinären igen och sa att jag inte får tag i henne. Veterinären sa att de fått in flera fall då katter ätit musgift och uppvisar liknande symptom. Det är ju ett musår i år och folk lägger ut gift.

Det enda jag nu denna fredagskväll har att hoppas på är att hon sitter härutanför imorgon som om inget har hänt. Jag befarar dock att hon gått undan för att dö. Eftersom hon inte lät mig komma henne nära när jag gick efter henne förut.

Jag har haft sms-kontakt med Felix ikväll. Han är i Slädsjön med sina kusiner men jag har inte nämnt något om Sivan. Jag hoppas hon sitter här imorgon och att jag inte behöver meddela Felix att hon är borta. De två älskar varann. Felix älskar henne som en syster och är så fin tillsammans med henne. De har "kärlek" de där två. Det syns när hon ligger hos honom i soffan. Hon avgudar honom och han älskar henne. Vi har alltid skojat om att jag är pappa till de båda och att de är syskon.

Jag vill inte kontakta Felix ikväll och beskriva vad jag befarar när det gäller Sivan.

Det kanske är detta som är att vara pappa. Att hantera och meddela ett dödsbud till sin älskade son.

Men gud! Nu kom Sivan in och vinglade runt här hos mig. Hon låter mig inte ta i henne men hon vinglar fortfarande omkring och ramlar. När jag kom ut från badrummet låg hon på sin plats i soffan som vanligt. Hon hade alltså lyckats hoppa upp i soffan. Det hade hon inte klarat tidigare när jag försökte få tag på henne. En viss förbättring alltså. Det kändes bra när jag gick till sängs. Att hon var inne och låg på sin favoritplats i soffan.

Jag vaknade några gånger på natten och tittade in i soffan. Jodå! Det låg en mörk gestalt på den ljusa dynan hon har.

Lördag

I morse när jag stod och satte på kaffe hörde jag den klassiska sivandunsen när hon hoppade ner från soffan. Hon gick bort till matskålen och åt lite. När jag satte mig i soffan med min kaffekopp kom hon och lade sig bredvid mig. Jag kliade henne och hon spann som vanligt. Hon är fortfarande lite skakig. Nu ligger hon här och tvättar sig som vanligt.

Jag är fortfarande tagen av den oroliga fredagskvällen när jag inte visste hur det var med Sivan. Gud vad tankar jag hann få i mitt huvud när jag trodde att hennes liv var över. Jag hade dessutom köpt en jättepåse med torrfoder samma dag. Jag känner mig lite obekväm tillsammans med henne nu. Jag är rädd att hon ska bli sådär konstig igen så jag tittar oroligt efter varje tecken på det. 

Hon ligger bara stilla och sover så det är inte så mycket tecken att titta efter.

Tråkig höstdag annars. Jag har legat och läst hela dagen fram till nu (kl 14). Jag har läst ut alla Kafkas brev och dagböcker nu. Jag slog igen den sista alldeles nyss.

De med grå ryggar. Tio böcker med brev och tre med dagböcker. Jag har fortfarande annat "om" Kafka att läsa innan jag ger mig på hans romaner igen. Det har också börjat växa till sig ett litet torn av andra böcker på mitt nattduksbord. Sådana som står på kö när Kafkaperioden är över. Det första blogginlägget där jag nämner Kafka är från den 13 juli. Tre månader har jag alltså läst Kafka nu.

Egentligen har jag fått en bild av honom som jag inte riktigt tycker om. De mesta av breven är ju "kärleksbrev" till Felice Bauer och Milena Pollak. Han är klängig i breven och det ligger en underliggande ton av svartsjuka i hans brev. Sådant är inte så roligt att läsa och det är ju en egenskap som inte är särskilt trevlig. Hur han "kräver" brev varje dag och när han kommenterar att breven han får inte är till belåtenhet ändå. Jag känner tyvärr igen mig lite väl mycket ibland från relationer jag själv varit i när jag hela tiden känt att jag inte är något värd och inte duger någonting till. Då kan det bli så. Att man trånar så efter bekräftelse att man blir dum.

Dagböckerna avslöjar inte heller så mycket om hur han tänker. Endast i undantagsfall skymtar det fram något. Hans dagböcker blir ofta referat av någon teaterpjäs han varit på eller fragment av berättelser han fått ett uppslag till och sedan kommit av sig. Det är ytterst sällan hans innersta tankar kommer fram så som man kan förvänta sig av en dagbok. Åtminstone gör jag det. Mot slutet av hans liv reflekterar han en del runt könsdriften som han anser lite obekväm och som ett bekymmer för honom. Han går till en del prostituerade men avslöjar väldigt lite. En period hade han också en del religiösa grubblerier. Han var ju jude och av den anledningen lite illa sedd bland andra kristna. Av en anledning jag aldrig förstått. Jag har försökt googla fram varför judar varit illa sedda historiskt sett - och än idag - men jag har inte kommit någon vart. Ibland kan man framskymta att han hade ett svårt förhållande till sin far. En tyrann som alltid tyckte att Franz var bortskämd och oduglig.

Vad gäller dagböcker tror jag att eftervärlden (Felix och eventuella barnbarn) bättre kommer att förstå vem Eddie var genom att läsa denna blogg.

Jag tycker däremot verkligen om hur han skriver sina romaner. Han skriver väldigt speciellt och annorlunda.

Söndag

Vaknade riktigt utsövd efter en jätteskön natt. Sivan tycks helt återställd. Idag ville hon t o m gå ut på morgonen. Det känns riktigt bra. Nu har vi alltså vintertid igen också. Klockorna har ställts om inatt. Marken är full av höstlöv och det är ruggigt och dystert ute. Jag ska försöka ta mig ut lite idag. Handla på Maxi och försöka gå en sväng. 

Jag tycker det är så tråkigt att ge sig ut och gå i detta väder men jag behöver verkligen röra på mig. När jag försökte få tag på Sivan i fredags gick jag ju in skogen bakom uthuset. Där ligger det en massa grenar och bråte och jag märkte att jag knappt kunde gå där. Jag höll på att ramla hela tiden. Min balans eller vad det är har försämrats väldigt och det var påtagligt besvärligt för mig. Jag fick faktiskt en tankeställare. Min kropp förfaller av detta "nya normala". Jag har aldrig rört mig överdrivet mycket förut heller men nu börjar det gå lite för långt för att jag överhuvudtaget ska vara i skick att vandra i Prag och odla tobak nästa år.

Igår började jag läsa Max Brods biografi över sin vän Franz Kafka. Max Brod är en viktig person i Kafkas litteraturhistoria. Han pushade Kafka att publicera det han skrivit och han räddade Kafkas litterära kvarlåtenskap från att brännas. Brod hade fått i uppdrag att bränna allt när Kafka dött. När Brod fick uppdraget sa han att han aldrig skulle göra det även om han visste att det var Kafkas yttersta vilja. Detta berättade han för Kafka men Kafka stod inte på sig utan lät det bero. Brod tolkade det som om att Kafka egentligen var smickrad över Brods svar och det blev aldrig mer något sagt om saken.

Brod som själv var en känd författare i dåtidens Europa gav sedan ut de romaner som Kafka inte gav ut under sin livstid. Även dagböcker och brev såg han till att de publicerades. Det är extra intressant att läsa boken som Brod skrivit om honom. Han som umgåtts med honom och som troligen var den personen som kände honom bäst. Jag hoppas jag får en lite bättre syn på personen Kafka efter att ha läst Brods bok.

Kafka är nog den författare det skrivits flest böcker om av alla författare. Det finns hundratals personer som försökt att ge sig på att tolka Kafkas litterära produktion. Han var så annorlunda och skrev på ett sätt som var så speciellt. Många har gett sig på att tolka vad han egentligen menade med det han skrev. Hur mycket som var självbiografiskt och hur mycket som bara var uppdiktat. Man ser hur olika litteraturvetare försöker hitta hemligheten med det han skriver. Det kan man ju ta för vad det är men det är ändå intressant att se hur andra tolkar det man själv inte har den intellektuella kapaciteten till.

Man ska nog läsa Kafka för vad han skrivit och inte för att försöka tolka det på något sätt. Ibland blir det så egendomligt att man frestas att försöka förstå vad han menar. Om man kan försöka att undvika att tolka är det enklare att läsa honom. Bara njuta av hur han formulerar sina meningar och språket han använder. Av de personerna han beskriver i sina berättelser.

Om man inte läst honom tidigare kan jag verkligen rekommendera att man läser "Förvandlingen" som förstabok. Sedan kan man läsa de andra om man gillade den första. "Brev till fadern" är också en fantastisk bok som man annars kan börja med. Brevet lästes nog aldrig av fadern Hermann. Franz gav det till sin mamma för vidarebefordran men det överlämnades troligen aldrig till pappan. Båda de böckerna är ganska tunna men ger mersmak. Ur "Brev till fadern" hämtar jag följande stycke:

"Du hade helt av din egen kraft arbetat dig fram så långt, därför hyste du obegränsat förtroende till din egen uppfattning. Du satt i din länsstol och regerade världen. Din uppfattning var riktig, varje annan var förryckt, överspänd, onormal, svagsint. Och ditt självförtroende var så stort, att du inte behövde vara konsekvent för att alltid ha rätt. Det kunde också inträffa, att du inte hade någon åsikt alls i någon fråga och att till följd därav alla åsikter, som i det fallet överhuvud kunde finnas, måste vara utan undantag felaktiga. Du kunde till exempel skälla på tjeckerna, så på tyskarna, så på judarna och det inte i urval utan generellt, och till sist fanns det ingen kvar mer än du själv. Du blev för mig det gåtfulla, som finns hos  tyranner, vilkas rätt är grundad på deras person, inte på deras idéer."

Jag stekte biffar för att ha till köttpålägg. 

Jag brukar göra det och sedan äta dem på Hönökaka med majonäs och aromat. Jag käkade en omgång till brunch. Sedan gick jag och lade mig med min bok igen. Pulvret i den lilla rosa skålen är ett godis som jag gör till mig själv. Det är en blandning av ammoniumklorid (salmiak) och lakritspulver. Jag doppar fingertoppen i det och slickar sedan av den. Det är jättegott men ger mig halsbränna ibland.

Gick sedan ut och gick "varvet". Filipstadsvägen norrut och Karlsbergsvägen tillbaka. En promenad på 13 minuter. Det fick räcka för denna gång. Längst upp på min runda när jag precis vänt kom Lars Calais och tutade med bilen. Vi blev ståendes och pratade i ca tio minuter. Han skulle in till Jörgen och hjälpa honom med ett läckande tak.

Jag tänkte lite på min egen uppväxt när jag gick min promenad idag. Jag har för mig att jag skrivit om det tidigare i bloggen. Mina första levnadsår - fram till jag var sju år - levde jag i en lägenhet tillsammans med morfar, mormor och min mamma. Min mamma var väldigt ung när hon fick mig. Blott nitton år, på sitt tjugonde. Hon var långt ifrån uppgiften mogen. Hon fick i flera sammanhang också skämmas för att ha blivit gravid med en tysk sjöman på en båt i hamnen. Det var ju ingen merit direkt och fick nog lida mycket för det under sitt liv. Jag fanns i alla fall och låg där i barnvagnen som ett levande bevis på hennes smutsiga leverne. Jag umgicks mycket med min morfar när jag var liten. Han var sedd som en tyrann inom familjen men han var alltid snäll emot mig. Det var kvinnorna som hade problem med honom. Jag minns när jag köpte denna tavla.

Jag såg min egen gamla familj framför mig i bilden trots att jag var vuxen när jag köpte den. Det var en hel del sådant i min familj. Morfar arbetade (ibland). Han blev inte långvarig på samma arbetsplats. Han gjorde sig ovän med arbetsbasen och fick väl antagligen sparken på grund av uppstudsighet. Kom hem full eller inte alls när han fått lön.

Min mamma behandlade väl mig lite likt Kafkas far. Oavsett vad jag ville eller tog mig för i ungdomen var det; onödigt, dumt, opassande eller farligt. Hon trodde aldrig på mig. Att jag skulle klara av något eller lyckas i vad jag företog mig. -Vad var det ja sa, var något jag hörde ideligen när jag misslyckades med något? När jag sedan växte upp och ändå lyckades med vissa saker växte mitt förakt till henne. Hon blev "ingen" för mig. Ingen jag behövde eller tyckte om. När hon sedan blev dement och ringde till mig ideligen och var rädd och behövde hjälp och grät som ett barn började jag hata henne. Nu är hon i alla fall borta som väl är.

Pandemin tar ett nytt tag om Sverige och många europeiska städer upplever också en andra våg. Jag är ännu inte personligt drabbad av sjukdomen men väl av de restriktioner pandemin kräver. Söndagseftermiddagen börjar och jag ser fram emot när det skymmer igen så jag får lägga mig och läsa.

Sivan ligger på sin dyna i soffan och allt är som vanligt igen.

Lat söndag

Vilken fin söndag! Underbart väder hela dagen och jag började dagen tidigt med att hänga fram all tobak som hänger bakom uthuset i solskenet. Nu på kvällen har jag hängt tillbaka allt igen. Imorgon ser det ut att bli en liten begränsad skörd. En handfull blad har mognat under dagen. Med undantag för ca en timmas arbete har jag suttit i skuggan på altanen hela dagen. Jag läser Kafkas brev till Felice Bauer och året är 1913. Jag läser en stund och sitter och tittar och lyssnar en stund. Jag lutar huvudet mot ryggstödet och blundar en stund. Sädesärlorna kom inte hit och badade idag.

Jag strök dörrarna på uthuset med "roslagsmahogny", en blandning av trätjära, linolja och balsamterpentin. 

De blir så vackra och det luktar så gott. Nu ska de klara en blöt vinter igen.

Konstigt men nu längtar jag till sängen och att få lägga mig och fortsätta att läsa.

Sivan har redan lagt sig.

Sädesärlorna

Både igår och idag har jag haft besök av en massa sädesärlesyskon utan föräldrar. De kommer i en liten sädesärleflock och slår sig ned på gräsmattan och börjar spatsera så som bara sädesärlor kan. De fångar lite flygande insekter som flyr från deras sädesärlesfötter när de trippar fram genom gräset. Ibland slår de sig ner vid "fågelbadet" och badar en stund. Ett "tonårsgäng" som drar runt utan föräldrar. Jag ser att det är årsungar eftersom de inte har den distinkta färgteckningen än. De är bara luddigt färgade men man kan ana hur det ska bli. Deras föräldrar har fött upp dem under en takpanna här som vanligt.

Mitt fågelbad är egentligen ett vattenfyllt bleck med glaskulor i så insekterna ska kunna sitta ner och dricka lite vatten i värmen. Sivan dricker där också men de senaste dagarna har det förvandlats till ett sädesärlesbad. Jag såg en fjäril som satt och drack där häromdagen också.

Det är faktiskt inte så jättelyckat att fåglar badar i Sivans vattenskål. Man kan utgå ifrån att alla fåglar har salmonella. Katter kan också få salmonella och sedan föra över det till oss. Men jag resonerar så här. Sivan sover ute hela somrarna. Jag klappar henne ca en gång i veckan och då tvättar jag händerna efteråt. Sivan dricker ljummet vatten med salmonellabakterier i men hon äter också småfåglar så jag tror inte att salmonella är en stor grej i kapellet.

En fantastisk kväll på altanen med Roffe Wikström som spelar musik inifrån prediksalen. Det blir så varmt i kvällssolen att jag har en bordsfläkt som står och går vid min sida. Kalla Norrlands guld 3,5 kommer väl till pass en sådan här kväll.

Nu tror jag att det blivit sädesärlekväll och att de gått och lagt sig. Jag är ensam igen nu på altanen.

Solen är på väg ner och jag stänger av bordsfläkten så jag hör Roffe Wikströms smäktande gitarrtoner tydligare.

Stilla sensommarkväll

Ikväll är det en sådan där stilla sensommarkväll som uppträder någon gång per år. Inga fåglar sjunger. I perioder hoar skogsduvan lite försiktigt men däremellan hörs inget liv från djurriket. Inte ens insekter. Jo förresten. Någon trollslända som flyger mellan kapellet och uthuset och åstadkommer ett litet fladdrande ljud med vingarna. Det är en sådan där kväll då hela skogsbrynet är stilla utom en enda asp som rasslar med löven. Som om vinden bara kom åt just det trädet.

Sivan kom nyss. Hon lunkade över gräsmattan i sakta mak, åt lite och lade sig sedan på soffan.

Det är varmt på altanen och helt stilla. Nästan för varmt när jag sitter i direktsol. Det enda ljud som hörs kommer från 26:an där någon ströbil passerar. Jag hör också båtar från Varnumsviken då och då. Det har ju varit en konstig Pokerrun i år utan den där stora festen som brukar höra ihop med det evenemanget. Det verkar som om de där åbäkena till båtar är kvar i stan och tar sig några turer nu på kvällen.

Det knäpper plötsligt till ibland när mekanismen som sköter öppning och stängning av ett takfönster i växthuset börjar röra sig. Det ska förstås stänga nu inför natten. 

Det verkar vara någon kläckning av flygmyror också. Det blir fler och fler i motljuset över trädgården. Jag är inte så förtjust i de där kläckningarna. Flygmyrorna dråsar ner överallt och jag vill inte ha dem på mig. Vare sig i håret eller innanför kragen.

Jag har ett visst ansvar för grannkatten Doris denna vecka. Jag sitter här och spanar efter henne. Hon brukar gå nedför Karlsbergsvägen vid den här tiden på kvällarna. Jag har portionsförpackningar med blötmat redo här på altanen. Vi kommer ganska bra överens hon och jag men hon är lite reserverad. Så fort jag hör att fåglarna börjar föra mer liv och bli oroliga så spanar jag efter henne. Det brukar vara ett gott tecken på att det är en katt i närheten. Jag har också tagit på mig att vara vårdnadshavare för grannens robotgräsklippare. Den kör i diket ibland och då räddar jag den.

Nu är solen nere under trädtopparna och det blev svalt och skönt här på altanen. Inga mygg. Inga knott, bromsar eller fläckflugor. Jag har inte sett en enda geting här i sommar heller. I våras såg jag någon drumlig drottning men henne slog jag ihjäl på en gång.

En ekorre klättrar upp för en asp i skogsbrynet. Det är inte så ofta jag ser ekorrar här. Han undersökte ett bohål där jag tror det bott hackspettar.

Idag körde jag in bilen på baksidan av kapellet och den har hamnat mitt i blickfånget för mig här där jag sitter. Ju mera jag tittar på bilen desto overkligare blir det. Bilen är min men jag uppskattar inte dess former. Bara dess funktion. Jag har aldrig sett (tittat på) bilen i sin helhet förut. Jag har sett dörren där jag kliver in och instrumentbrädan. Den är ett bruksföremål. Jag har också sett fören och aktern på den när jag letat efter den på någon parkering. Jag har nog aldrig tänkt på hur hela min bil ser ut i profil. Jag har sett andra bilar i trafiken som jag vet är av samma modell som min men aldrig min egen. Den är ful. Silverfärgad och ful. När man köper begagnat kan man inte välja kulör.

Hemester

Idag påbörjade jag en liten semestervecka här innan sommarsemestern. Jag är ledig nästa vecka och jobbar sedan två veckor innan min fyraveckors sommarsemester.

Jag ska riva denna dröm som jag haft. Det känns jättetungt men nu ska det ske.

Jag satt och tog en öl medan min tobaksodling vattnades ikväll. Jag har plockat ogräs och tjuvar idag och det blir nog tjuvplockning även imorgon. När jag druckit en sexpack vågade jag klättra upp på altantaket och rensa hängrännor också.

Sivan kommer alltid på kvällarna och idag fick jag chansen att kleta på henne Frontline mot fästingarna som det kryllar av häruppe. Något har hänt med hennes tänder sedan ca ett år tillbaka. Jag tror hon förlorat en kindtand och därför ser hon ut som hon har en snus inne ibland.

Det var alldeles för varmt för henne idag vart hon än tog vägen. Det brukar sluta med att hon rullar sig i sand vid infarten från grusvägen som går här bakom.

Vilken otrolig kväll det blev. Varmt och stilla så att man inte vet hur man ska hantera det. Men ett litet moln som löstes upp till intet någon minut efter bilden togs. Något händer dessa vackra sommarkvällar. Man vill på något sätt att det alltid ska vara så här och man vet inte hur man ska ta vara på en sådan här kväll för att ha kvar den i minnet.

Inramad av klematis och med mormors hibiskus i hörnet sitter jag här i tystnaden.

Det här har blivit min plats på jorden. Där jag är Eddie fullt ut och det har blivit en plats jag alltid återvänder till. Skillnaden mellan en sunkig bar på Manhattan, en slamrig tunnelbanestation och stillheten här utgör de två världar jag vill leva i. Men kapellet är nummer ett!

Sivan

Jag sitter på altanen och lyssnar. Tar en öl. Fåglarna sjunger. Fågelsången domineras av lövsångare och svartvit flugsnappare. Koltrasten ligger på lite i bakgrunden. Nötväckan försöker göra sig hörd och låter som hon gör året runt. Definitivt ingen sommarfågel. Hon känns bara besvärande i sammanhanget. I år har jag haft mycket grönsångare runt kapellet. De låter som om man sätter snurr på en femkrona på en bordsskiva och låter den lägga sig tillrätta när den snurrat klart. Ett par korpar flyger över kapellet dagligen och "korplåter".

Sedan är det suset av träden. Björkarna susar på sitt sätt men imorgon tror jag asparna börjar susa somrigt häruppe. De börjar få sina löv nu och de kommer kanske att börja skallra redan imorgon. Det ser så ut.
Asp. Populus tremula. Tremula - Darrande, skakande. Som tremble på engelska.

När jag sitter här och lyssnar på naturen och mina klockspel, kommer Sivan. Hon har varit borta hela dagen. Gud vet var. Jag ställer fram matskålen och en vattenskål. Hon är inte intresserad. Alltså har hon ätit sedan imorse när jag såg henne senast. Gud vet vad.

Hon lägger sig bara vid mina fötter och njuter av kvällssolen.

Sivan och jag har levt ihop här i tio år. Från början var det Sivan och Molly men nu är bara Sivan kvar. De kom båda från katthemmet. Det var Molly jag ville ha men de sa att Sivan helst kommer med på köpet. De ville helst inte sära på det där två tjejerna. Jag tog med Sivan också. Sivan var omöjlig från början. Ville inte ha kontakt. Mollyn däremot ville alltid ha kontakt. Mollyn blev galen. Hon började uträtta sina behov inne och varje dag när jag kom hem låg det en ny hög på golvet. Det gick inte. Jag fick ta bort henne. De hade levt som uteliggare i Filipstad innan de flyttade in i kapellet.

Sivan verkade inte sakna Mollyn så värst. Hon blev min katt när Mollyn försvann. Hon började bli tillgiven. Och nu har hon börjat älska Felix. Och han älskar henne. Det är fantastiskt att se dem ihop. Hur Felix tittar på henne och hur han rör vid henne. Hur hon rör vid Felix.

Nu är kapellet hennes hemvist. Dit hon kommer tillbaka. Inte varje dag men det är hennes fasta punkt i tillvaron.

Här lägger hon sig och sträcker ut och reagerar inte på ljuden som hör till kapellet. Mina klockspel. Hon lyfter inte ens på ena örat när det börjar pingla. När jag harklar mig. När jag öppnar en öl sprätter hon till lite men inte om jag går en sväng på altanen. Hon är trygg här.

Hon är så vacker och jag blir tillfredsställd av att hon accepterar mig och trivs med mig. Hon är lite reserverad mot andra än mig och Felix. Det gick bra för Sivan efter Filipstadsvistelsen.