En mycket märklig helg

Fredag

Efter en lång givande arbetsdag med ett onlinemöte som kändes bra och som förde mötesorsakerna framåt gick jag ut på altanen. Sivan hade legat på soffan därute på förmiddagen och när jag öppnade altandörren hoppade hon ner men jag såg att något var fel direkt. Hon hade sovit inne i natt och imorse ville hon ut. Hon hade suttit med mig på morgonen och tittat på frukost-TV och jag sniffade henne i hårbotten och kliade henne bakom öronen så hon höll på att förgås av njutning så som katter gör. Jag släppte ut henne som vanligt och det var inget mer med det.

Efter att hon hoppat ner från sin plats på soffan på altanen när jag gick ut på eftermiddagen vinglade hon runt på altangolvet. Benen lydde henne inte och hon ramlade t o m ner från altanen. Jag försökte ta henne och klappa henne och ta in henne men det gick inte. Hon flydde så snart jag närmade mig. Det var så otäckt att se sin katt så hjälplös. Hennes ansiktsuttryck såg ut precis som vanligt. Katter har ju inte en förmåga att uttrycka sig så bra med ansiktsuttryck. Hon såg ut som hon gör men hennes kropp lydde inte och betedde sig jättekonstigt.

Den förra katten vi hade - Smulan - hade drabbats av något som veterinären diagnostiserade som "Vingelsjuka". Sivan betedde sig nästan som Smul gjorde då. Vinglade och misslyckades med att gå. Sivan försökte gå in i dörrhålet hon har till boden men misslyckades och gav upp. Hon försökte istället ta sig runt på baksidan av uthuset och jag såg hur svårt hon hade. Det var så fruktansvärt smärtsamt att se att hennes kropp inte fungerade.

Jag ringde jourhavande veterinär och frågade vad det kunde vara för fel. Jag behövde förstås komma ner till kliniken för att få det utrett så jag tog en kartong och försökte få tag på henne. Det gick inte. Hon lyckades komma undan mig hela tiden. Hon brukar inte fly från mig men nu gjorde hon det. Hon kravlade in i skogen bakom uthuset som är väldigt otillgänglig. Och när jag gick ut igen kunde jag inte hitta henne bland ris och bråte bakom uthuset.

Jag ringde veterinären igen och sa att jag inte får tag i henne. Veterinären sa att de fått in flera fall då katter ätit musgift och uppvisar liknande symptom. Det är ju ett musår i år och folk lägger ut gift.

Det enda jag nu denna fredagskväll har att hoppas på är att hon sitter härutanför imorgon som om inget har hänt. Jag befarar dock att hon gått undan för att dö. Eftersom hon inte lät mig komma henne nära när jag gick efter henne förut.

Jag har haft sms-kontakt med Felix ikväll. Han är i Slädsjön med sina kusiner men jag har inte nämnt något om Sivan. Jag hoppas hon sitter här imorgon och att jag inte behöver meddela Felix att hon är borta. De två älskar varann. Felix älskar henne som en syster och är så fin tillsammans med henne. De har "kärlek" de där två. Det syns när hon ligger hos honom i soffan. Hon avgudar honom och han älskar henne. Vi har alltid skojat om att jag är pappa till de båda och att de är syskon.

Jag vill inte kontakta Felix ikväll och beskriva vad jag befarar när det gäller Sivan.

Det kanske är detta som är att vara pappa. Att hantera och meddela ett dödsbud till sin älskade son.

Men gud! Nu kom Sivan in och vinglade runt här hos mig. Hon låter mig inte ta i henne men hon vinglar fortfarande omkring och ramlar. När jag kom ut från badrummet låg hon på sin plats i soffan som vanligt. Hon hade alltså lyckats hoppa upp i soffan. Det hade hon inte klarat tidigare när jag försökte få tag på henne. En viss förbättring alltså. Det kändes bra när jag gick till sängs. Att hon var inne och låg på sin favoritplats i soffan.

Jag vaknade några gånger på natten och tittade in i soffan. Jodå! Det låg en mörk gestalt på den ljusa dynan hon har.

Lördag

I morse när jag stod och satte på kaffe hörde jag den klassiska sivandunsen när hon hoppade ner från soffan. Hon gick bort till matskålen och åt lite. När jag satte mig i soffan med min kaffekopp kom hon och lade sig bredvid mig. Jag kliade henne och hon spann som vanligt. Hon är fortfarande lite skakig. Nu ligger hon här och tvättar sig som vanligt.

Jag är fortfarande tagen av den oroliga fredagskvällen när jag inte visste hur det var med Sivan. Gud vad tankar jag hann få i mitt huvud när jag trodde att hennes liv var över. Jag hade dessutom köpt en jättepåse med torrfoder samma dag. Jag känner mig lite obekväm tillsammans med henne nu. Jag är rädd att hon ska bli sådär konstig igen så jag tittar oroligt efter varje tecken på det. 

Hon ligger bara stilla och sover så det är inte så mycket tecken att titta efter.

Tråkig höstdag annars. Jag har legat och läst hela dagen fram till nu (kl 14). Jag har läst ut alla Kafkas brev och dagböcker nu. Jag slog igen den sista alldeles nyss.

De med grå ryggar. Tio böcker med brev och tre med dagböcker. Jag har fortfarande annat "om" Kafka att läsa innan jag ger mig på hans romaner igen. Det har också börjat växa till sig ett litet torn av andra böcker på mitt nattduksbord. Sådana som står på kö när Kafkaperioden är över. Det första blogginlägget där jag nämner Kafka är från den 13 juli. Tre månader har jag alltså läst Kafka nu.

Egentligen har jag fått en bild av honom som jag inte riktigt tycker om. De mesta av breven är ju "kärleksbrev" till Felice Bauer och Milena Pollak. Han är klängig i breven och det ligger en underliggande ton av svartsjuka i hans brev. Sådant är inte så roligt att läsa och det är ju en egenskap som inte är särskilt trevlig. Hur han "kräver" brev varje dag och när han kommenterar att breven han får inte är till belåtenhet ändå. Jag känner tyvärr igen mig lite väl mycket ibland från relationer jag själv varit i när jag hela tiden känt att jag inte är något värd och inte duger någonting till. Då kan det bli så. Att man trånar så efter bekräftelse att man blir dum.

Dagböckerna avslöjar inte heller så mycket om hur han tänker. Endast i undantagsfall skymtar det fram något. Hans dagböcker blir ofta referat av någon teaterpjäs han varit på eller fragment av berättelser han fått ett uppslag till och sedan kommit av sig. Det är ytterst sällan hans innersta tankar kommer fram så som man kan förvänta sig av en dagbok. Åtminstone gör jag det. Mot slutet av hans liv reflekterar han en del runt könsdriften som han anser lite obekväm och som ett bekymmer för honom. Han går till en del prostituerade men avslöjar väldigt lite. En period hade han också en del religiösa grubblerier. Han var ju jude och av den anledningen lite illa sedd bland andra kristna. Av en anledning jag aldrig förstått. Jag har försökt googla fram varför judar varit illa sedda historiskt sett - och än idag - men jag har inte kommit någon vart. Ibland kan man framskymta att han hade ett svårt förhållande till sin far. En tyrann som alltid tyckte att Franz var bortskämd och oduglig.

Vad gäller dagböcker tror jag att eftervärlden (Felix och eventuella barnbarn) bättre kommer att förstå vem Eddie var genom att läsa denna blogg.

Jag tycker däremot verkligen om hur han skriver sina romaner. Han skriver väldigt speciellt och annorlunda.

Söndag

Vaknade riktigt utsövd efter en jätteskön natt. Sivan tycks helt återställd. Idag ville hon t o m gå ut på morgonen. Det känns riktigt bra. Nu har vi alltså vintertid igen också. Klockorna har ställts om inatt. Marken är full av höstlöv och det är ruggigt och dystert ute. Jag ska försöka ta mig ut lite idag. Handla på Maxi och försöka gå en sväng. 

Jag tycker det är så tråkigt att ge sig ut och gå i detta väder men jag behöver verkligen röra på mig. När jag försökte få tag på Sivan i fredags gick jag ju in skogen bakom uthuset. Där ligger det en massa grenar och bråte och jag märkte att jag knappt kunde gå där. Jag höll på att ramla hela tiden. Min balans eller vad det är har försämrats väldigt och det var påtagligt besvärligt för mig. Jag fick faktiskt en tankeställare. Min kropp förfaller av detta "nya normala". Jag har aldrig rört mig överdrivet mycket förut heller men nu börjar det gå lite för långt för att jag överhuvudtaget ska vara i skick att vandra i Prag och odla tobak nästa år.

Igår började jag läsa Max Brods biografi över sin vän Franz Kafka. Max Brod är en viktig person i Kafkas litteraturhistoria. Han pushade Kafka att publicera det han skrivit och han räddade Kafkas litterära kvarlåtenskap från att brännas. Brod hade fått i uppdrag att bränna allt när Kafka dött. När Brod fick uppdraget sa han att han aldrig skulle göra det även om han visste att det var Kafkas yttersta vilja. Detta berättade han för Kafka men Kafka stod inte på sig utan lät det bero. Brod tolkade det som om att Kafka egentligen var smickrad över Brods svar och det blev aldrig mer något sagt om saken.

Brod som själv var en känd författare i dåtidens Europa gav sedan ut de romaner som Kafka inte gav ut under sin livstid. Även dagböcker och brev såg han till att de publicerades. Det är extra intressant att läsa boken som Brod skrivit om honom. Han som umgåtts med honom och som troligen var den personen som kände honom bäst. Jag hoppas jag får en lite bättre syn på personen Kafka efter att ha läst Brods bok.

Kafka är nog den författare det skrivits flest böcker om av alla författare. Det finns hundratals personer som försökt att ge sig på att tolka Kafkas litterära produktion. Han var så annorlunda och skrev på ett sätt som var så speciellt. Många har gett sig på att tolka vad han egentligen menade med det han skrev. Hur mycket som var självbiografiskt och hur mycket som bara var uppdiktat. Man ser hur olika litteraturvetare försöker hitta hemligheten med det han skriver. Det kan man ju ta för vad det är men det är ändå intressant att se hur andra tolkar det man själv inte har den intellektuella kapaciteten till.

Man ska nog läsa Kafka för vad han skrivit och inte för att försöka tolka det på något sätt. Ibland blir det så egendomligt att man frestas att försöka förstå vad han menar. Om man kan försöka att undvika att tolka är det enklare att läsa honom. Bara njuta av hur han formulerar sina meningar och språket han använder. Av de personerna han beskriver i sina berättelser.

Om man inte läst honom tidigare kan jag verkligen rekommendera att man läser "Förvandlingen" som förstabok. Sedan kan man läsa de andra om man gillade den första. "Brev till fadern" är också en fantastisk bok som man annars kan börja med. Brevet lästes nog aldrig av fadern Hermann. Franz gav det till sin mamma för vidarebefordran men det överlämnades troligen aldrig till pappan. Båda de böckerna är ganska tunna men ger mersmak. Ur "Brev till fadern" hämtar jag följande stycke:

"Du hade helt av din egen kraft arbetat dig fram så långt, därför hyste du obegränsat förtroende till din egen uppfattning. Du satt i din länsstol och regerade världen. Din uppfattning var riktig, varje annan var förryckt, överspänd, onormal, svagsint. Och ditt självförtroende var så stort, att du inte behövde vara konsekvent för att alltid ha rätt. Det kunde också inträffa, att du inte hade någon åsikt alls i någon fråga och att till följd därav alla åsikter, som i det fallet överhuvud kunde finnas, måste vara utan undantag felaktiga. Du kunde till exempel skälla på tjeckerna, så på tyskarna, så på judarna och det inte i urval utan generellt, och till sist fanns det ingen kvar mer än du själv. Du blev för mig det gåtfulla, som finns hos  tyranner, vilkas rätt är grundad på deras person, inte på deras idéer."

Jag stekte biffar för att ha till köttpålägg. 

Jag brukar göra det och sedan äta dem på Hönökaka med majonäs och aromat. Jag käkade en omgång till brunch. Sedan gick jag och lade mig med min bok igen. Pulvret i den lilla rosa skålen är ett godis som jag gör till mig själv. Det är en blandning av ammoniumklorid (salmiak) och lakritspulver. Jag doppar fingertoppen i det och slickar sedan av den. Det är jättegott men ger mig halsbränna ibland.

Gick sedan ut och gick "varvet". Filipstadsvägen norrut och Karlsbergsvägen tillbaka. En promenad på 13 minuter. Det fick räcka för denna gång. Längst upp på min runda när jag precis vänt kom Lars Calais och tutade med bilen. Vi blev ståendes och pratade i ca tio minuter. Han skulle in till Jörgen och hjälpa honom med ett läckande tak.

Jag tänkte lite på min egen uppväxt när jag gick min promenad idag. Jag har för mig att jag skrivit om det tidigare i bloggen. Mina första levnadsår - fram till jag var sju år - levde jag i en lägenhet tillsammans med morfar, mormor och min mamma. Min mamma var väldigt ung när hon fick mig. Blott nitton år, på sitt tjugonde. Hon var långt ifrån uppgiften mogen. Hon fick i flera sammanhang också skämmas för att ha blivit gravid med en tysk sjöman på en båt i hamnen. Det var ju ingen merit direkt och fick nog lida mycket för det under sitt liv. Jag fanns i alla fall och låg där i barnvagnen som ett levande bevis på hennes smutsiga leverne. Jag umgicks mycket med min morfar när jag var liten. Han var sedd som en tyrann inom familjen men han var alltid snäll emot mig. Det var kvinnorna som hade problem med honom. Jag minns när jag köpte denna tavla.

Jag såg min egen gamla familj framför mig i bilden trots att jag var vuxen när jag köpte den. Det var en hel del sådant i min familj. Morfar arbetade (ibland). Han blev inte långvarig på samma arbetsplats. Han gjorde sig ovän med arbetsbasen och fick väl antagligen sparken på grund av uppstudsighet. Kom hem full eller inte alls när han fått lön.

Min mamma behandlade väl mig lite likt Kafkas far. Oavsett vad jag ville eller tog mig för i ungdomen var det; onödigt, dumt, opassande eller farligt. Hon trodde aldrig på mig. Att jag skulle klara av något eller lyckas i vad jag företog mig. -Vad var det ja sa, var något jag hörde ideligen när jag misslyckades med något? När jag sedan växte upp och ändå lyckades med vissa saker växte mitt förakt till henne. Hon blev "ingen" för mig. Ingen jag behövde eller tyckte om. När hon sedan blev dement och ringde till mig ideligen och var rädd och behövde hjälp och grät som ett barn började jag hata henne. Nu är hon i alla fall borta som väl är.

Pandemin tar ett nytt tag om Sverige och många europeiska städer upplever också en andra våg. Jag är ännu inte personligt drabbad av sjukdomen men väl av de restriktioner pandemin kräver. Söndagseftermiddagen börjar och jag ser fram emot när det skymmer igen så jag får lägga mig och läsa.

Sivan ligger på sin dyna i soffan och allt är som vanligt igen.

Febernatt igen

Återigen en sådan där konstig natt då jag haft feber. Men när jag vaknade imorse var det som det inte hänt.  Jag blir inte klok på detta. Vi får se hur det blir inatt.

Och jag läser fortfarande min Kafka. Jag är på januari 1920. Han har fyra år kvar att leva. Han har sedan september 1917 vetat att han har tuberkulos. Han bröt i stort sett direkt med sin dåvarande flickvän när han fick beskedet. Jag tror allvarligt talat att han kände det som en lättnad.

Värt att hålla i minnet när man läser hans brev är att det är bara "bevarade" brev från honom till någon annan man läser. Breven till honom vet man inget om Ibland skymtar det fram vad den han skrivit till skrivit i tidigare brev. Ibland inte. 

Ytterligare saker måste man också hålla i minnet. Kafka levde i dåvarande Österrike - Ungern fram till 1918. Det var först efter det Tjeckoslovakien blev en egen nation. Han var tyskktalande tjeckisk jude. Minoritet upphöjt med tre alltså. Det här judeföraktet har jag aldrig förstått. Det var utbrett även då i Europa. Sedan kom andra världskriget. Första världskriget hade redan inneburit förluster inom Kafkas familj. Kafka hade tre systrar; Elli, Valli och Ottla. Jag har kommit att tycka jättemycket om Ottla. Hon var yngst i familjen och hon och Franz hade ett särskilt förhållande. Franz hade minst sagt ett dåligt förhållande till sin far. 1919 skrev han ett hundra sidor långt brev till sin far där han inte är nådig när han beskriver sin uppväxt under tyrannen Herman Kafka. Ett fantastiskt brev jag läst flera gånger. Han skickade emellertid aldrig brevet.

Andra världskriget gjorde att mycket brev och annat försvann. Det beslagtogs och brändes. Alla tre systrarna dog i koncentrationsläger. Det finns ändå en del bevarat men man kan bara spekulera i hur mycket det funnits om inte nazisterna gjort det de gjorde.

Det är ganska talande när man går på den nya judiska kyrkogården i Prag. Murgröna växer över alla gravstenar och det är som en djungel där. Det finns inga kvar som vårdar gravarna. Det är också tydligt att 1940-talet är överrepresenterat när det gäller dödsdatum på stenarna.

Nya judiska kyrkogården är för övrigt Centraleuropas största kyrkogård och det är fantastiskt att gå omkring där. Olsany-kyrkogården heter den och ligger en bit utanför stadskärnan. Klicka på länken och titta på bilder från kyrkogården. Många turister vill gärna se den gamla judiska kyrkogården som ligger väldigt centralt i Prag. Den nya är inte dålig den heller och där får man dessutom vara ifred.

Carl Michael Bellmans son, Carl ligger begravd där också.

Förberedande resa till Prag

 Igår söndag gjorde jag en massa förberedande resor till Prag. Jag kollar Youtube-klipp om restauranger och lägger till intressanta saker i min kartapp så allt är fixat när jag kommer dit. Bland annat så vet jag nu var jag kan äta konfiterad anka. Jag vet också var jag kan åka paternosterhiss.

Jag måste säga att jag fått en liten annan syn på Prag efter jag tittat på Youtube-klippen. En del klipp handlar om hur man ska undvika att bli lurad som turist. Jag har sett allt det där de visar men aldrig gått på det. Det har väl hänt att jag köpt en alldeles för dyr flaska vatten i någon närbutik men värre än så har jag inte blivit lurad.

Tittandet på Youtubeklippen har gjort att jag kommer att undvika turistfällorna ännu mer än vad jag gjort tidigare. Om man skulle försöka vara en vecka i Prag utan att gå över Karlsbron kanske. Det vore en bedrift. Men lika dumt som att undvika det bara för att ha gjort det, kan det kännas att gå över den för att ha gjort det så man kan kryssa av det på någon bucket-list. Någon bucket-list har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha.

Idag har jag skrivit klart minnesanteckningar från ett långt möte förra veckan. Jag har börjat spela in mina möten nu för att jag lättare ska kunna skriva minnesanteckningar. Det blir inte riktigt bra det heller. Jag skriver för mycket istället. Jag kom upp i tio sidor minnesanteckningar och jag undrar om någon orkar läsa detta.

Igår (söndag) fick jag mail från personalen i caféet på jobbet där det stod att de saknar mig. Det var ett jättefint mail och jag blev jätteglad. En av killarna där ska göra en ny batiktröja åt mig. Han är jätteduktig och förser snart hela arbetsplatsen med batiktröjor till de som önskar.

Idag köpte jag en matprodukt som jag aldrig köpt förut.

Burken kostade 62 kronor men det var frestande att prova. Yoghurtbollar av getmjölk. De var kanska goda faktiskt. De påminde starkt om fårost förvisso med en viss getsmak. Jag åt fyra stycken och jag kommer garanterat att äta upp alltihop. Jag fick libanesisk feeling när jag hade köpt burken så jag köpte kikärtor och liba också och gjorde hummus när jag kom hem. Det fick bli min lunch.

Försenad lunch mitt i mötesanteckningar och jobb.

Jag hade så lite räkningar denna månad att jag fick mer pengar än vanligt över på mitt räkningskonto. Då blir det liksom att jag försöker komma på något onödigt att köpa. Jag är inte van att ha så särskilt mycket pengar över varje månad. Men jag ska försöka hejda mig och lägga lite pengar på hög till Pragresa istället.

Det blev ytterligare en bok om Kafka idag som jag letat efter ett tag. Den beställde jag från ett antikvariat så nu har jag något att se fram emot under denna vecka också. En så skön känsla att öppna brevlådan och se en inpackad bok är gott och väl värt 170 kronor. Det tycker i alla fall jag. 

Jag avslutade mitt försök att få en brevvän i Prag också. Jag raderade min profil eftersom jag inte verkade få några svar från Prag. Jag fick en brevvän från Toronto däremot och vi skriver lite till varann.

Alla de växter jag omger mig med

Jag har haft en jobbig natt. Återigen har jag vaknat av att jag piper och knarrar i luftrören. Det var därför jag sökte vård förra gången och fick diagnosen KOL. Jag fick ett läkemedel som gjorde att jag slutade pipa och knarra. Efter jag fått diagnosen fick jag byta läkemedel men nu har det blivit sämre igen. När jag väl vaknat efter mitt knarrpip kan jag inte somna om. Jag harklar mig och tar ett testandetag för att se om jag fått bort ljudet. Det har jag vanligen inte. Det kan ha ändrats något och ibland blir det nästan tvåstämmigt. Det blir att jag hela tiden ligger och tänker på min andning och då är det lika bra att gå upp.

Igår flyttade jag all tobak från hängplatsen bakom uthuset. Jag spände upp linor i taket inne i uthuset häromdagen och nu fyllde jag på med ytterligare tobaksknippen.

Nu är det tomt här igen.

Här hängde jag upp tobaken.

I taket och i en våning under men allt fick plats härinne. Det betyder att jag inte behöver bygga torkhus.

På dagarna står det öppet och fläktar genom tobaken och på nätterna ska jag köra en liten fläkt för att få lite rörelse på luften därinne.

Idag avvecklar jag mer och mer inför hösten. Jag städade växthuset imorse och tömde vattenslangen och hängde upp den. Jag satte min fönsterskrapa på laddning och byggde om ställningen så jag kan stå på den och göra ren fönster utifrån. Igår kväll googlade jag på Prag i vanlig ordning. Jag beställde också några böcker om Kafka från ett antikvariat. Jag har också sökt en brevvän i Prag. Jag tänkte jag skulle få kontakt med någon där som jag kan dricka kaffe med när jag är på plats till våren. Någon som förstår språket men ändå kan tala engelska. Jag hittade en gift kvinna i min ålder som jag skrev till men har inte fått något svar. Däremot är det en kvinna i min ålder i Canada som har hittat mig och skrev till mig. Det var ju inte riktigt det jag har tänkt mig. Jag tänkte aldrig på att någon skulle kontakta mig. Jag är intresserad av Prag och inte hur det fungerar i Canada. Jag ska ändå svara henne i Canada men sedan går jag nog ur den där brevvänsklubben. Jag får knyta kontakter på plats istället.

Imorse åkte jag till Smedby och hämtade den gamla kompostkvarnen. Den har inte tuggat i sig något på 20 år. Jag tänkte jag skulle testa och mala ner tobaksstammarna i den.

Det fungerade över förväntan.

Jag tänkte faktiskt skörda tobak sista gången idag men jag insåg att jag inte behöver mer blad. Jag beslutade mig för att avveckla tobakslandet istället.

Den här gröten blir resultatet av två plantor.

Sedan sprider jag ut det allteftersom jag tar ner plantor.

Jag tog ner en tredjedel av tobaken idag. Jag orkade inte mer. Jag har nog sämre uthållighet än vad jag haft tidigare. Jag pustar och blir andfådd för minsta lilla nuförtiden.

När jag tagit bort alla plantor ska jag gräva upp rötterna så gott jag kan också. De får jag köra till tippen. Sedan har jag tänkt köra på ett lager hästskit och sedan täcka över alltihop med presenningar för vintern.

Förra helgen när Sabina var här satt vi och pratade. Plötsligt sa hon: -Det känns som om jag håller på att förlora min hibiskusvän, Eddie. Jag fick erkänna att det tar emot mer och mer för mig att kämpa mot ständiga angrepp av ohyra. När jag tittar på mina älskade hibiskusar så detaljgranskar jag dem efter ohyra. Inte efter om det är några nya knoppanlag på gång eller nya ivriga skott. De slutar skänka mig glädje mer och mer tyvärr. Det är mer bekymmer än glädje nu. 

Tiny Tina försöker ändå göra mig på bättre humör och slå ut lite men hon lyckas aldrig slå ut mer än så här.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit med om denna resa förut med mina hoyor när jag slutligen slängde allihop men då var det ullöss. Nu är det spinn.

Jag tänker på vad det skulle innebära att förlora alla växter. Mitt kapell har ju kommit att bli växter. Med de fina fönsterbänkarna och mina nio piedestaler. Vad skulle prediksalen vara utan all den grönskan? Vad skulle jag börja med istället som kunde ge mig den avkopplingen det innebär att plantera om växter och gå och vattna?

Jag har provat det mesta i bekämpningsmedelsväg men inget fungerar. Jag skulle vilja kunna hälla i något i vattnet jag vattnar med som gjorde att ohyran dog. Sådana medel finns förstås men bara för yrkesmässigt bruk. Det enda jag inte provat är så kallade nyttodjur i form av skalbaggar eller rovkvalster. Men jag vill inte ha en massa flygande skalbaggar i prediksalen heller.

Drömmarnas tid

Nu går jag in i drömmarnas tid. Drömmarna och förväntningar om något jag har bestämt mig för att skapa ett äventyr av. Jag ser alltid till att ha drömmar. 

Prag är det som gäller och jag läser och antecknar i min lilla reseguide. 

Egentligen behöver jag inte reseguider eftersom de så sällan highlightar sådant som jag tycker är intressant. Det finns väl alltid något som passar mig förstås men den lilla boken utgör ett stöd för mina drömmar på hemmaplan innan resan. Något jag kan ta i och bläddra och anteckna i. Sedan blir de ju inaktuella efter något år också. 

När jag var i New York köpte jag ibland en reseguide som hette "Not for tourists guide to NYC". Den beskrev restauranger och annat i olika kvarter men den blev så snabbt inaktuell att det kom en ny varje år. Jag har kvar tre stycken sådana men de är ingenting att ha idag. Turistböcker blir väl aldrig omoderna i sina beskrivningar av slott och statyer och grejer. Jag tittar inte på saker för att ha sett dem. Jag har inget behov av att tala om att "Jag var där". Däremot tar jag reda på var sådant ligger som intresserar mig. På det viset gör jag en egen liten turistguide. Jag gör ofta pilgrimsresor i - för mig - betydelsefulla människors fotspår. Kafka är ju en sån grej i Prag förstås. Caféer han satt på o s v. 

Det här drömmandet är en så stor del att det nästan är större än själva drömmen. Det får mig att må bra. Idag har jag t ex tänkt på att jag kanske borde ha med ett litet sittunderlag i ryggsäcken om jag vill sitta och det är kallt. Jag har alltid vissa "bra-att-ha-saker" i ryggsäcken. Fällkniv med sax, några påsklämmor att försluta öppnade chipspåsar med i ryggsäcken och kilar att sätta under vingliga bordsben på uteserveringar så att borden inte blir jullriga.

Igår var Sabina här. VI käkade lunch på Panncentralen. Jag tog en märklig pasta som var väldigt god. De gör pasta på parmesanost, ströbröd och ägg med lite muskot. 

Rejäl pasta som kändes "fullkorn" men den var väldigt god. Till det en sås med Salsiccia och Karljohansvamp. Sabina åt carbonara.

Till efterrätt deras egna Tiramisu. Mycket god!

Sabina och jag satt och pratade ett par timmar innan hon åkte tillbaka till sina vänner i Karlstad.

Jag har gjort en annan upptäckt här också under min karantäntid hemma sedan i mars. Jag har gått upp i vikt. Jag rör mig ju inget numera med undantag för små insatser med tobak och småsnickerier. Jag har börjat parkera bilen längst bort från entrén på Maxi så jag ska få en liten promenad ifrån bilen. 

Åter till upptäckten jag gjort.

I ett blogginlägg för ett antal år sedan minns jag att jag skrev att jag hade köpt en svångrem i New York. Efter lite eftertanke insåg jag att det kanske var den sista svångremmen jag köpte eftersom de i princip är outslitliga. Men nu ser det ut som att det blir ett inköp av svångrem till i mitt liv.

Jag är inne på sista hålet nu och det finns knappt någon rem kvar att göra nya hål i. Konstigt nog hade jag inte förutsett detta när jag skrev inlägget för några år sedan.

Jag köpte en liten tavla igår på Konstmuseet också.

En tavla som föreställer "Birgitta den saliga kon" av karlstadskonstnären Kerstin Wessberg.

Det blev ingen slutskörd av tobak i helgen heller. Det har regnat hela helgen här så jag har inte varit ute något.

Min favorithibiskus blommar i alla fall.

Perfekt dag och kväll

Jag har fått en del gjort idag med avseende på mitt ordinarie jobb och nu sitter jag i soffan och ska titta på Daniel Ståhl när han kastar diskus. Jag längtar till sängen där en av böckerna med Kafkas brev kommer att ta slut idag. Jag är på 1916. Jag har redan tagit fram nästa bok. Dagböcker under den perioden jag har läst brevkorrespondensen.

Jag har satt igång en laddning surgurka igen. Det är så himla gott. Den här gången hade jag i lite korianderfrö också. Jag provar med lite olika saker.

Ikväll är en sån där kväll när jag mår oförskämt bra igen. Det finns inget mer jag behöver än det jag redan har. Jag grunnar fortfarande på om jag ska bygga en torklada eller ej nästa år. 

Min KOL märker jag inte så mycket av. Jag har problem med luftrören när jag vaknar på morgonen men sedan märker jag inget. Det är så otroligt skönt att slippa vara bland folk. Jag var med på ett onlinemöte med Havs- och vattenmyndigheten idag och det var iofs roligt att se en massa kända ansikten igen. Det var också skönt att slå av videokameran och på ett ögonblick vara ensam igen.

Anledningen till att jag skriver här trots att jag inte har så mycket att komma med är att jag har insett den utskrivna bloggens värde. När jag bläddrar i mina bloggböcker ångrar jag att jag inte varit mera produktiv med skrivandet än jag varit. Händelselösa dagar behöver också få sitt utrymme i min blogg.

Längtan

Märkligt vad mitt liv förändrats den senaste tiden. Från och med i våras känns det som. På dagarna längtar jag till kvällen när jag får lägga mig och läsa. Jag håller fortfarande på med Kafkas brev och dagböcker. Jag är på maj 1916 nu. Hans brev är trevligare ett läsa nu. Han har rett ut ett och annat med sin kvinna Felice Bauer och är inte helt uppslukad av tankarna på henne.

Om man tittar ner på mitt liv lite från ovan får man ett intryck av en eremit som lever lite vid sidan av världen runtomkring. Normalt handlar jag på ICA Maxi en gång om dagen men nu gör jag inte ens det. Mina arbetsdagar fylls med mer arbete nu när "höstterminen" kommit igång. Folk är tillbaka på jobbet och jag kan ha onlineumgånge med kollegor runt om i Värmlands och Örebro län.

Mina dagar går ut på att vakna, dricka tre koppar kaffe till nyheterna på TV. Jobba, ta ett trädgårdsvarv, jobba, hacka grönsaker, sätta igång ett långkok, jobba, röra i grytan, jobba, kolla på Folkhälsomyndighetens pressträff, jobba, plocka ur en tvättmaskin, jobba, stänga av datorn, titta på tv till och med nyheterna kl 19:30, ligga och läsa, släcka kl 21:30, sova.

Sedan börjar det om igen. På helgerna är det likadant förutom att jag inte startar jobbdatorn då. Om vädret tillåter i helgen så skördar jag resten av tobaken och hänger tobaksblad överallt där jag kan. Klockan är 19:00 nu och jag kanske smyger till sängs redan och börjar läsa.

Hösten ÄR här!

När jag öppnade altandörren kl 8 imorse och skulle känna in dagen hörde jag domherren. Hösten 2020 är således här och nu kan vad som helst hända. Jag måste vara mera vaksam på att det kan bli frostnätter. Jag behöver planera för att ta in hibiskusarna igen och fundera över hur jag ska torka tobaken utan att den fryser för mig. Luftfuktigheten är ett problem när det gäller torkning nu och jag får ta in mer och mer tobak i prediksalen för att få den att torka.

Ikväll startade jag dessutom upp en avfuktare i mitt lilla pannrum där jag hängt tobak.

Under dagen har jag haft långkok på spisen. En pörkölt. En ungersk köttgryta och det är för mig en typisk hösträtt. Jag ska äta den imorgon med nokedli och crème fraîche.

Jag fortsätter att läsa min Kafka och även om det är obehagligt att läsa det han skriver just nu så ska jag igenom det. Ibland dyker fantastiskt vackra saker upp. Framförallt i dagböckerna som jag läser nu. Jag läser breven och när jag läst ut en bok med brev så läser jag ikapp samma tid i dagböckerna. Jag har ett block bredvid sängen där jag antecknar platser i Prag som jag ska kolla upp på plats. Jag förbereder en pilgrimsresa på samma sätt som jag brukar göra.

Är hösten här nu?

Det känns som om hösten kom denna helg. Blåsigt och kyligt. Lite dystert och tomt. 

Jag har legat och läst hela dagen. Instängd i mörkret i mitt minimala sovutrymme med bara läslamporna tända. Igår hade jag en väldigt trevlig musikkväll med öl. Jag somnade jättegott vid 23:30 och vaknade ca kl 8 och insåg att jag sovit fantastiskt gott. Men ändå. Det kändes ihåligt på något vis. Jag kände mig lite överflödig. Som om jag inte vore till någon nytta. Det kan ju bli lite sådana känslor dagen efter man mått väldigt bra och druckit lite öl. 

Att lägga sig och läsa Kafkas brev till Felice Bauer gjorde mig inte bättre till mods. Han bröt förlovningen mellan dem efter ett antal velandet fram och tillbaka. Jag vet ju däremot att deras omöjliga relation kommer att hålla på ett par år till fram och tillbaka. Jag lider med båda två och jag vet lite hur de har det båda två också. Samma problem men från två olika håll. Ja usch! Läsningen får mig att tycka lite illa om Kafka. Det ville jag ju egentligen inte. Att det skulle bli så. Men det kan inte hjälpas. 

Hans inställning till mänskligheten är något jag gillar däremot. Där är vi lika han och jag. Då ler jag för mig själv när han beskriver sig i relation till andra människor.

Nu har jag tittat på TV en stund och ska snart lägga mig och fortsätta att läsa. Vilken märklig dag! Var denna dag bara en transportsträcka till nästa arbetsvecka?

Idag jätteskörd

Varje morgon nu på sistone har jag gått ut i växthuset för att kolla in hur Tiny Tina utvecklar sig. Hon håller mig verkligen på halster men i slutet av denna dag kanske hon blottar sig för första gången.

Hon hade dristat sig till att lätta lite på förlåten idag och ikväll kanske hon visar sig i all sin prakt. Ett antal andra hibiskusar var mindre blyga idag på morgonen.

Överst en NoID 18 sedan El capitolio, El capitolio sport och en Dainty pink.

Och så detta nyförvärv. Min gamla bekant Anna har förstått att jag är intresserad av hibiskusar och nu när hennes gamla hibiskus växt sig för stor för lägenheten i Majorna i Göteborg ville hon sätta in den på äldreboendet "Kapellet". Vi pratades vid en stund och pratade gamla minnen. Hoppas jag får chansen att sitta ner och prata med henne längre vid ett annat tillfälle.

Denna för mig nya planta fick namnet NoID 27 (Anna).

Jag bad Anna skriva ner växtens historia och hon skrev följande:

Jättetrevligt med växtens historia. Denna lapp ska jag spara tillsammans med växten.

Här står "tanten" bredvid mormorshibiskusen.

Idag har jag skördat jättemycket tobak. Black Mammoth har mognat snabbt denna period med tryckande värme. 

Jag skördade drygt 20 tunga knippen idag och hängde på tork.

Nu på eftermiddagen drar det in åska här. Jag flyttade in från altanen men hoppas kunna flytta ut igen om det drar över snabbt.

Kafka har kommit till mitten av 1913 och han skriver bara brev till sin flickvän Felice Bauer och breven börjar nästan bli lite obehagliga. Det kryper lite i mig när jag läser det han skriver. Han är väldigt "klängig" och vet inte vad han vill med Felice. Jag förstår faktiskt inte att hon orkar med honom.

Pragdrömmar

Idag hade jag sädesärlorna här igen. Det är inte varje dag de kommer och idag ville de inte bada. Idag var de tre stycken. Häromdagen var de sex och någon dag kom de som sagt inte alls. Inget tydligt mönster alltså. Men de är lustiga att se. Hur de springer fram på sina små ben. Andra fåglar hoppar jämfota för att ta sig framåt på marken medan sädesärlorna verkligen promenerar eller springer.

Varje ledig stund jag har på kvällarna drömmer jag om min nästa pragresa som jag inte ens vet när den blir av. Jag är inne på Tripadvisor och kollar in restauranger, klickar mig vidare in på restaurangernas menyer och planerar vad jag vill äta. Det är roligt att titta i prislistorna i menyerna också. Lägger till pluttar i min pragkarta i telefonen. Jag har kollat upp ett par loppisar och jag har skapat mig ett uppdrag när jag kommer till Prag. Jag ska försöka få tag på ett rörpoströr. 

I Prag fanns ett rörpostsytem fram till 2002. Det lades ner i samband med en stor översvämning 2002. Man skickade brev till varann via detta system som var ordentligt utbyggt. Kafka använde ofta rörpost för att meddela sig med sin vän Max Brod. Det var ett väldigt omedelbart system där man kunde skicka meddelanden som kom fram fort, typ: -Ska vi ta en fika vid sjutiden?

En sådan postkapsel vill jag försöka få med mig hem. Det går att se bild på moderna rörkapslar här men jag vill hitta en från sekelskiftet när Kafka använde dem.

Jag ska också titta efter en ny väska tillverkad av bilbälten som jag köpte där en annan gång. Jag har hittat tre butiker som säljer dem men de har blivit så väldigt dyra. De har blivit designprylar på ett sätt som de inte var när jag köpte min.

Den lilla hibiskusen "Tiny Tina" gäckar mig fortfarande och vill inte slå ut. Jag kollar flera gånger om dagen men det har jag gjort i flera veckor nu.

Till helgen ska jag skörda mycket tobak hoppas jag. 

Det syns på de närmaste plantorna här vad barplockade de är nedtill. Det mognar bra i värmen. 

Jag ska också få en stor gammal hibiskus av en väninna som fraktar den ända från Göteborg till mig.

Lat söndag

Vilken fin söndag! Underbart väder hela dagen och jag började dagen tidigt med att hänga fram all tobak som hänger bakom uthuset i solskenet. Nu på kvällen har jag hängt tillbaka allt igen. Imorgon ser det ut att bli en liten begränsad skörd. En handfull blad har mognat under dagen. Med undantag för ca en timmas arbete har jag suttit i skuggan på altanen hela dagen. Jag läser Kafkas brev till Felice Bauer och året är 1913. Jag läser en stund och sitter och tittar och lyssnar en stund. Jag lutar huvudet mot ryggstödet och blundar en stund. Sädesärlorna kom inte hit och badade idag.

Jag strök dörrarna på uthuset med "roslagsmahogny", en blandning av trätjära, linolja och balsamterpentin. 

De blir så vackra och det luktar så gott. Nu ska de klara en blöt vinter igen.

Konstigt men nu längtar jag till sängen och att få lägga mig och fortsätta att läsa.

Sivan har redan lagt sig.

Hemmakontoret på en altan

Ja jag sitter i mitt hemmakontor på altanen på dagarna och försöker få ihop en spännande höst för miljö- och hälsoskyddsinspektörerna i Värmlands och Örebro län. Jag kunde suttit på en altan på Manhattan eller i Prag nu. Det spelar ingen roll. Jag arbetar med ett tangentbord och en telefon som jag nästan alltid gör. När jag inte fixar möten och utbildningar. Då är jag ju förstås på plats och ser till att mötestillfället går smidigt med pauser och luncher och allt. I dessa tider går ju inte det.

Det är andra tider nu då jag får planera onlinemöten istället. Det funkar förvånansvärt bra. Men om det krånglar så krånglar det ofta riktigt ordentligt.

Nu på kvällen har jag skördat några knippen tobak. Den ena sorten - Alida - Har jag snart skördat klart. Den verkar mogna tidigare än den andra sorten jag har.

Igår började jag med en lista på adresser Kafka bott på i Prag.

Ikväll för jag över alla adresser (blå pluttar) till min kartan som jag alltid använder när jag reser. Det är en digital karta man laddar ner men när man använder den på plats så kan man se var man är trots att man är off-line. GPS-en i telefonen funkar ju utan uppkoppling. Appen heter CityMaps2go och jag har använt den i många år nu och är jättenöjd med den. När jag nu för över adresserna till telefonen får jag en bra överblick.

Jag gör alltid så här när jag intresserar mig för någon historisk person. Eller musikband för den delen. Min Allman brothersresa till Macon, GA i USA till exempel, alla adresser och gravar jag besökt i New York, Woodstock och Gustaf Fröding. Jag vill liksom befinna mig på platser där historiska saker ägt rum. 

Någon gång kanske jag tar mig till träsket där Lynyrd Skynyrd kraschade med ett flygplan. Platsen finns ju kvar även om man inte ser några spår. Men att ta i samma dörrhandtag som Gustaf Fröding och ligga i en grässlänt där 500 000 människor låg i augusti 1969 är stort för mig.

Redan nu förbereder jag mig alltså inför en stadsvandring i Prag som jag inte vet när den blir av. Jag siktar på våren 2021. Men det är ju så med resor; att vägen dit - drömmen och planeringen - är en stor del av själva resan. Förväntningar och iver.

Ikväll tog jag in de första torra tobaksbladen. Nu ska de få ligga på ett lakan inomhus några dagar så att det där utomhusråa försvinner. Sedan lägger jag bladen i en flyttkartong märkt "Black Mammoth" och fyller på tills allt är skördat om någon månad.

Som avslutning lägger jag upp några bilder på hibiskusar som blommar idag. 

De är ju så ofattbart vackra.

Imorgon får jag några till.

Sabina och jag ska träffas i Årjäng imorgon kväll. Norskarna stänger gränsen igen natt till lördag och vi har en del att ta igen Sabina och jag. Vi ska byta hibiskusar och jag skulle inte bli förvånad om jag har lite norsk leverpastej med mig hem.

Sista helgen

Då var den här. Den sista helgen på semestern. Fyra veckor som att knäppa med fingrarna. Som vanligt har jag redan tänkt på denna helg. Redan för fyra veckor sedan då det verkade vara en ocean av tid som jag skulle få vara en fri man. Jag minns hur fort sommarloven gick när jag var liten. Och hur man tänkte att man skulle njuta av varenda minut alla dagar under ledigheten. Samtidigt som man visste att rätt som det var kunde man räkna ner dagar och timmar till skolstart. Nu är jag där igen. Räknar ner till fångenskapen då man inte gör som man vill längre. Då man är ofri. Det låter värre än vad det är. Jag gillar mitt jobb men jag är hellre fri.

Jag undrar hur många timmar jag suttit här på altanen i sommar. Och bara tittat rakt ut i luften mot skogsbrynet 20 m härifrån. Och tobaksodlingen. Och uthuset och växthuset. Detta är första året jag sitter och läser på altanen. Läsning har jag alltid tidigare ägnat mig åt när jag gått och lagt mig på kvällarna men i år har det även lästs en hel del dagtid. Framförallt har jag läst Kafka och Kafkas brev. Nu mot slutet har jag läst Kafkas dagböcker från samma tid som brevskrivningen spänner över. Jag har pausat i mars 1913 vad gäller breven och nu läser jag ikapp dagböckerna till samma tid.

Ikväll ska jag försöka få i mig ett antal öl. Jag har haft problem med öldrickandet i år. Jag har orkat ett par tre stycken sedan har jag tröttnat, ätit och gått och lagt mig med mina böcker istället. Trots det har jag gått upp väldigt i vikt. Men det är förstås sviter av den konstiga våren också. Jag har ju inte ens behövt gå från järnvägsstationen i Karlstad till Samhällsbyggnadshuset sedan i mars. Men jag struntar högaktningsfullt i att jag gått upp. Rätt som det är går jag ner igen. Det är liksom mitt öde. Jag funkar tydligen så.

Annars har jag pysslat med min tobak.

Denna bild är från idag. Fröerna var stora som saltkorn när jag sådde. Inte sockerkorn utan saltkorn.

Jag torkar på tre olika ställen. När jag buntat ihop bladen till knippen, hänger jag dem på torkvindan. Sedan flyttar jag dem till baksidan av uthuset när kvällen kommer. Ibland tar jag ner dem från baksidan och hänger ut dem i solen lite. Vissa blad (knippen) är knastertorra nu redan.

Här hänger blad i olika stadier.

Här är också den lilla löjliga Ford Fiestan som jag öste galla över tidigare i sommar. Det är nog den mest opraktiska bilen jag haft. Motorsvag så jag knappt vågade köra ut på E18 och glida in i övriga trafikflödet. Det gick inte att accelerera nog bra. Jag fick knappt i det jag köpt när jag varit på IKEA i bagageutrymmet och den kunde inte ha takräcke. Fyrväxlad. Varje gång jag behövde en eller två brädor fick jag koppla på släpkärran. Jag tyckte jag var miljömedveten när jag köpte den. Den drog lite bensin och var motorsvag. Men det fick jag bittert ångra.

Men nu har jag bytt.

Detta är min nya bil. En Ford Fikus (Focus) av samma årsmodell. Diesel men den drar bara en halvliter milen. Det har jag kunnat verifiera redan. Sex växlar och fartkontroll. Jag har saknat fartkontroll. Den är jättetrevlig att köra dessutom. Felix och jag var till Sjötorp här om dagen.

Igår tokblommade en massa hibiskusar men jag fotograferade inte. De har alla varit med på bild förut. Nu har jag däremot en spännande blomning på gång.

"Tiny Tina" som aldrig blommat tidigare. Jag vet redan nu att det kommer att bli en favorit. Lila, små och näpna blommor.

Solen har nu hamnat bakom ett dis men det är varmt och skönt på altanen. Så varmt så jag har en bordsfläkt som kyler mig lite. 

Kvällens blogspot.

I prediksalen spelar Roffe Wikström "Live 2005". Undrar om man får se honom live igen. Han är lite skruttig har jag hört den gamle bluesmannen.