Jag behöver verkligen ha den där ensamma stunden på El Zocomarknaden varje söndag. Jag går mitt varv med mina hörselproppar och tänker. Idag tittade jag efter en jättevacker lampa som Mary tänkte köpa när de var här senast. Jag har tittat efter den alla söndagar jag varit där men inte sett den. Idag skrev jag till Mary att tiffanylampan inte finns kvar.
Hon svarade: -Nej. Vi köpte den innan vi åkte hem. Jätteroligt! Nu står den alltså i Kristinehamn. Jag tror faktiskt det är den vackraste lampan jag någonsin sett.
När jag satte mig på mitt café kom servitrisen fram och ställde en café con leche framför mig innan jag hunnit beställa. Det uppskattade jag verkligheten. Den känslan av "tillhörighet" är väldigt trevlig. Jag beställde ytterligare en kopp sedan. Två - ibland tre - koppar är lagom. Jag satt och tittade på folk som vanligt. Det var mulet och kallt. Jag hade både mössa och hoddie på mig. Jag hade fått för mig att jag skulle titta efter någon som hade en skrattgrop men det var utsiktslöst. Folk går omkring och är avslappnade och då faller ofta ansiktet ihop till ett lite allvarligt uttryck. Munnen stäng och rak som ett litet streck. Eller sur stängd mun. Man ser aldrig någon som går omkring och ler. Om de går runt med öppen mun ser de ointelligenta ut och är "mouth-breeders". Det är allt annat än attraktivt.
Sedan satt jag och tänkte på näsans trekantighet. Den är trekantig i profil men också framifrån. Även underifrån faktiskt. Jag tänkte också på att alla dessa människor jag såg för bara några timmar sedan låg i sina sängar. Det som fick dem att gå upp var troligen ett mer eller mindre påtvingat toalettbesök. En del av dem gick och la sig igen en stund men andra påbörjade denna sista söndagen i januari. De hade redan igår tänkt att de skulle åka till El Zocomarknaden och tänkt på att det vore bäst att ta med lite kontanter.
Efter en och en halv timme kom solen fram ur molnen och det blev underbart varmt och skönt. Efter en stund började det komma mer folk också. Det var väldigt lite folk där när jag kom. Jag köpte ingefära och färsk gurkmeja.
Härom dagen köpte jag en liten "minihack" på Carrefour. Minihack är Anna Bornemarks benämning på en enkel liten matberedare bara till att hacka mindre mängder grönsaker i. Benämningen kändes bra så jag kommer också alltid att säga "min minihack" hädanefter. Smidigare än att dra fram en matberedare vid varje hacktillfälle. Dessutom har jag glömt kniven till min matberedare i Kristinehamn men har längtat så efter egengjord hummus. Igår gjorde jag äntligen underbar hummus. Idag körde jag ingefära, gurkmeja och vitlök i den och frös in i kuber.
En sådan blandning ingår i all indisk mat och det är ofta det som gör att jag tvekar inför att ställa mig och laga indiskt. Det är så tråkigt att skala och riva ingefära och vitlök så det tar alltid emot.
Nu tar jag bara fram en fryst stor kub varje gång och slänger i pannan när jag fräst löken. De indiska färdigrätterna till vänster i fryslådan är jättegoda. Bara att koka ris. Jag köper dem på den brittiska livsmedelsbutiken i Quesada.
Nackdelen med färsk gurkmeja... Fingrar som en nikotinist.
När jag skalade lyssnade jag på ett album av REO Speedwagon som jag ock Bäse alltid lyssnade på när vi festade och skulle ut på krogen i sommarkvällen. Låten "I can't fight this feeling anymore" var höjdpunkten på skivan. Jag känner smaken av kall ölburk i munnen när jag hör den. Lättlyssnad amerikans pop. Andra artister i genren var Journey, Foreigner, Boston m fl. Lyssnade på Foreigners "Head games" sedan där min favoritlåt hette "Rev on the red line".
Här sitter jag inväntar och inventerar pollinerarfaunan. Stor dagsvärmare kommer och sticker in sin snabel i Lobeliorna titt som tätt. Bin kommer också men även solitära getingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar