Gick upp kl 4 och fakturerade deltagaravgifter. Jag hade legat en stund och hört att det droppade ute och blev glad igen. Det var snöblandat och temperaturen låg på 0. Kl 6 var jag klar med faktureringen.
Tänker mycket.
Ser något av ett förhållningssätt till mina krämpor ta form. Det känns som om händerna sitter fast direkt på axlarna. Som 70-talets neurosedynbarn. Jag har känt så förr faktiskt.
Hur obekväm jag än kände mig var jag jag ändå tvungen att uppdatera min chef med mitt mående. Jag kan inte bara tystna men det tog emot. Jag behövde skriva till henne hur jag tänker och att jag inte tänkt klart. Det själsliga måste jag nog ta hjälp med att förklara för henne. Någon utomstående som kan förklara vad som händer i sinnessjuka hjärnor. Jag tycker faktiskt om ordet "sinnessjuk". Det är ganska träffande men så stigmatiserande och förlegat. Jag har i alla fall inget emot det.
Jag skickade ett utförligt mail på morgonen. Sedan kraschade jag totalt. Vem är jag att skriva ett brev till min chef där jag beskriver hur jag upplever min situation? Där hon är en av parterna. Jag fick panikångest igen och somnade rakt upp och ner i kontorsstolen.
Höll på att missa min telefontid med fysioterapeut. Vaknade tre minuter innan. Vi hade ett bra samtal. Hon tipsade även om att man kunde få läkarkonsultation över nätet i Regionens regi så man slipper anlita de privata.
Höll i en timmes onlinemöte med inspektörer och samlade på mig mer oskrivna minnesanteckningar i form av videoinspelning som underlag för senare anteckningar. Fick skärpa mig för att inte börja gråta.
Jag lyckades senare komma igenom växeln till Regionen efter onlinemötet och de skulle ringa upp mig kl 10:38. Ingen ringde förstås. Däremot ringde den läkare jag varit i kontakt med på vårdcentralen. Han hade missat ett meddelande från mig i sin inkorg men nu ringde han. Så jag fick prata ordentligt med honom. Han som redan träffat mig och vet lite mer.
Nu äntligen skrev han ut medicin som tydligen ska hjälpa. Och sömntabletter. Dessutom fick jag besked om att jag var uppsatt för besök hos fysioterapeut den 14 februari. Nu ska jag gå på morfin i två veckor. Det har jag aldrig gjort förut.
Jag hade ett nytt onlinemöte kl 13 men jag ville verkligen åka och handla och få mina journalhandlingar från Spanien inscannade till Försäkringskassan. Jag får ju ingen sjukersättning annars heller. Så jag hämtade medicinen och lyckades hitta en människa på sjukhuset till slut som kunde hjälpa mig. Alla var ovilliga till en början och frustrationen steg. Det började bli bråttom att ta sig hem till onlinemötet också så jag beslutade där och då att ställa in mötet. När jag gjort det beslöt jag mig också för att sjukskriva mig. Och att denna gång ska jag heller inte arbeta när jag är sjuk som jag brukar. Jag ska inte svara i telefon eller på e-post. Slå av alla aviseringar från alla system som pingar efter min uppmärksamhet. Det går inte längre.
Nu återstår en ny kontakt med min chef för att förklara hur jag tänker igen. Jag skrev till henne men vågar inte läsa svaret på ett par dagar tror jag.
Det som från början varit en fysisk åkomma gick mer och mer över i att bli en psykisk. Den psykiska problematiken har förstärkt den fysiska genom att jag gått på helspänn. Smärtan från axlarna har förstärkt den psykiska problematiken genom att göra mig kroppsligt oduglig. Det har också fått mig att bli ängslig för min framtid. Att jag kanske inte är önskvärd att ha som anställd längre. Har jag blivit ett för stort problem för både chef och kollegor och för hela organisationen? Är detta slutet på mitt yrkesliv? Kommer de att försöka bli av med mig?
Jag kommer att sjukskriva mig från och med i morgon. Då tänker jag också hålla mig borta från allt vad jobbet heter. Inte använda Outlook eller Teams. Inte svara på någonting så som jag tidigare brukat göra. Jag skulle vilja stänga av alla aviseringar och sådant så jag verkligen får vara i fred. Jag måste ta reda på hur jag får ställa mig själv åt sidan på det viset så jag inte begår överträdelser som kan leda till uppsägning eller något sådant.
Just nu är jag helt uppslukad av att organisationen vill bli av med problemet "Eddie Persson". Så kommer det antagligen att vara tills någon försöker övertyga mig om annat. Vilket jag befarar att inte kommer att ske. Ingen "räddningsaktion" precis. Jag känner att jag lämnar 250 personer i sticket men jag kan inte annat i den situationen jag befinner mig.
Jag hatar den offerkofta jag satt på mig också och ska blogga så lite som möjligt om detta i fortsättningen. Nu måste jag försöka leva med den fantastiska inställningen jag ändå har till mitt liv och min framtid.
Jag älskar och hatar den där jävla Eddie ändå som ställer till det så jävligt för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar