Nerresan och första dagen i dagsljus

Inte kunde jag somna på fredagskvällen. Jag satt vaken och väntade på att klockan skulle bli kvart i två så jag kunde åka och plocka upp Felix hemma hos sin manna. Jag satt i fåtöljen med Sivan på magen och tittade på finsk true crime till jag kunde åka. Och jag frös. Det var fem minusgrader ute på natten och det var helt dött i trafiken. Vi körde ner till busstationen och bussen kom i tid. Nu hade jag fraktat alla saker en gång. Felix hjälpte mig. 

Det var bussbyte i Västerås men det gick också bra med all packning. Jag behövde inte gå två gånger med packningen som jag trott. 

Nästa etapp tog mig till ett iskallt Arlanda i snöstorm och vi var där kl 6 på morgonen. Jag tog en bagagevagn men jag kunde inte lasta allt på den. Jag monterade av den lilla tranportkärran från avfuktaren och packade ner kärran i det stora bagaget.

Men det var i alla fall lättare att dra dessa två ekipage.

Incheckningen gick också bra. Helt lugnt. Ingen kö. Avfuktaren vägde exakt 23 kg och den stora väskan vägde bara 19. 4 kg tillgodo.

Det var skönt att bli av med de tunga grejerna.

Sedan var det bara att gå igenom säkerhetskontrollen. Jag fick ha med vätskan ombord. Det var nya bud nu. Jag behövde inte heller ta fram min laptop. Tydligen kan de scanna vätskorna man för med sig och analysera dem på så sätt. Men i den blå kabinväskan hade jag min nyinköpta skruvdragare. Och dessutom en slipmaskin. Det fick jag verkligen inte ha och om jag vetat det hade jag givetvis flyttat över detta till den stora väskan. Jag skulle behöva checka in den blå väskan också så jag fick gå ut igen med byxorna på väg att ramla av mig. Skärpet orkade jag inte ta på mig igen. 690 kronor kostade det att checka in den lilla skitväskan. Sedan fick jag passera säkerhetskontrollen en gång till och då kunde jag slappna av sedan.

Man får inte ha med något in i kabinen som man inte kan tänkas ha användning för under själva resan. Det är många saker man inte har användning för under en flygresa men om man drar det till sin spets hade jag aldrig fått haft med mig Franklin i min ryggsäck. Inte min stora kamera heller. Inte mitt ihopfällbara paraply, inte mina kilar som jag alltid har i ryggsäcken för att palla upp vingliga bord på uteserveringar och inte min mössa.

Jag satt och nickade till flera gånger vid gaten. 5 timmars väntan. Jag lyssnade på Pekka Pohjola. 

Men flighten gick i alla fall bra. Planet var inte fullt och jag satt allra längst fram på plats 1C.

När vi landat tog jag god tid på mig vid bagagebandet och satte fast den lilla kärran på avfuktaren igen. Jag var klar kl 16 men min bussbiljett in till stan gällde bussen kl 17. Jag satt i solen och väntade den timman. Det var jätteskönt och jag var felklädd i långbyxor och en hoddie och en fleecetröja över armen. Det var fortfarande ljust.

Här åkte bussen bredvid snabbtåget som går till Madrid.

När jag slog på mobilen igen hade mina kära vänner Micke och Karin försökt kontakta mig. De var tydligen i Torrevieja helt oplanerat och de frågade om jag ville äta med dem på greken kl 18. Tyvärr var jag för trött och det skulle bli snoigt. Det var inte så jag hade föreställt mig min ankomst så jag tackade nej. När jag kom in till Torrevieja efter en timmas bussresa släpade jag med mig allt till taxifickan bredvid och tog en taxi hem. 

Det hade hunnit bli mörkt redan. Klockan var drygt 18. När jag stod utanför grinden till området visste jag att jag behövde ta mig ca 100 meter till med mitt opraktiska bagage.

Men här står det då äntligen innanför dörren i lägenheten.

Jag orkade inte packa upp någonting utom det jag var tvungen att packa upp. Men jag kopplade in batteriet på scootern och tog en sväng till Carrefour. Jag var jättehungrig.

Kärt återseende. 

Jag tog också en varm macka med bacon och ost i caféet utanför.

Jag handlade sedan det viktigaste och åkte hem. Jag började väl packa upp lite oorganiserat men var så trött att jag tog en skön dusch och gick till sängs. Och gud vad gott jag somnade. Jag hade gjort upp med Micke och Karin att jag skulle följa med dem till citronmarknaden på söndagsmorgonen så jag ställde klockan. Jag ville gärna vara med om den första gryningen.

Den första gryningen

Jag blev så otroligt glad när jag vaknade och insåg att jag var i lägenheten.

Jag gick upp och började packa upp lite mer och åt två ostmackor och en persimon. Micke och Karin kom kl 9 och vi åkte upp till marknaden. Det var jätteroligt att träffa dem igen.

Här tar vi oss an marknaden (Karin framför med "dramaten" och Micke till höger i bild). Marknaden är gigantisk. De skulle köpa grönsaker och läder. Karin är syfröken till vardags i Enköping och köper läder till skolarbete. När hon fått vittring på de där läderbitarna är hon ostoppbar,

Hennes skinnberoende är stort och ohejdbart. Det är t o m så illa att Micke är rädd för att hon ska skära av hans förhud vid ett obevakat tillfälle för att någon av eleverna ska kunna få möjlighet att sy en liten fingerborg av människoskinn.

Här har hon kommit fram till läderbitsförsäljaren. Han hälsade henne välkommen åter med en kram. Hon är en bra kund till honom och får lite fördelar när hon handlar. Men hon betalar en bra slutnota sedan när affären går igenom.

Micke och jag var måttligt intresserade så vi gick och tog "Second breakfast" hos en svens tjej som heter Jeanette, Hon har en liten restaurang som heter "Perom pom pom" inne på området. 

Jättegod toast Skagen.

Sedan handlade vi grönsaker och åkte tillbaka in till stan. Jag köpte vitlök, oliver, tomater, bananer och lök. Jag plockade lite citroner hos dem innan Micke körde hem mig.

Väl hemma startade jag en tvätt. Tvättkorgen var full efter Felix och min vistelse här i somras. 

Jag kokade pulversoppa och tog en ostmacka och en persimon på eftermiddagen. Städade uteplatsen och spolade av den. Vädrade igenom lägenheten flera timmar. Inga otrevliga upptäckter gjordes i dagsljus heller. Inget mögel, ingen ohyra eller annat otrevligt. Lite saharadamm överallt så det blir lite halt på klinkergolvet. 

Jag la ut citronerna och tomaterna i solen på ytterligare lite mogning.

Alltså jag älskar det här stället. Jag älskar t o m att tvätta och städa. Jag gick i kortbyxor och bar överkropp hela dagen hemma och pysslade, Jag har aldrig trivts så bra som här i hela mitt liv. 

Området år tyst. Nu är det tyst som om jag vore mitt på landsbygden. Jag har heller inte sett någon här som jag känner igen. Jag såg hur Danny drog upp stålpersiennen i morse. Petra har jag inte sett än. Det verkar inte som hon är här. Det verkar som hon är iväg på en kort resa att döma av vad som ändå står utanför hennes boende.

Efter en stund åkte jag till Carrefour och beställde installation av min spishäll och tog svängen om storkinesen för att inhandla lite husgeråd som jag planerat att köpa. Sedan satte jag mig och bloggade i två timmar. Det var en del att ta igen. Jag drack ett par smärtsamt iskalla San Miguel till bloggandet. Jag hade en tid att passa. Kl 19 skulle jag träffa Micke och Karin på en italiensk restaurang ganska nära mig där jag aldrig varit förut. De åker hem redan imorgon så jag måste boosta umgänget med dem. De kommer tillbaka den 20 december och då har jag lovat att jag ska bjuda dem på "Butter Chicken" här hos mig.

Kl 18:30 knallade jag ner mot den italienska restaurangen där vi skulle träffas. De är dåliga på att beskriva exakt var de menar man ska träffas.

Kl 18:55 fick jag denna bild och 3 minuter senare var jag där. Stället heter "Da Fabio & Claudia Mammamia". När jag kom satt sällskapet redan på plats och vi tog en öl innan vi beställde. Jag beställde pizza och de andra beställde lite av varje. 

Som aptitretare fick vi surdegs gnocci med stark chilisås och det var gudomligt gott. Nästan så jag skulle kunnat äta en hel varmrätt med detta. De andra beställde förrätter som jag fick smaka på.

Så här såg den ena förrätten ut. Med bladguld på.

Här är bild på två huvudrätter. 

Karins pizza. Sju sorters ost. Inte fyra som brukligt är.

Så har såg min ut. Micke tog en likadan. En inbakat ljuvlig sak med Gorgonzola hälld över. Det är den godaste pizzan jag någonsin ätit. Ändå är jag snart 60 år. Felix, Felix, Felix... Nästa gång du kommer hit så!

Närbild på kletet.

Vi som beställt pizza orkade inte äta upp så jag fick med mig min och Karins rester hem. De åker till Sverige imorgon vid fem på morgonen.

Vi tog ett glas grappa efter maten men jag gillar inte sånt. Sedan fick vi en lemoncello till notan och det var då jag insåg att jag tappat luktsinnet under kvällen.

Jag kände helt enkelt inte att det doftade citron. Alla andra tyckte det doftade påtagligt. Jag kanske fått covid igen.

En jättetrevlig kväll och jag kan verkligen rekommendera denna restaurang. Inte helt billigt men helt underbart.

Sedan gick jag hemåt med två pizzakartonger.

Jag la märke till spår efter hundar längs hela hemvägen.

Jag orkade bara uppmärksamma tre stolpar men det ser ut så överallt. Fräscht va?

Nu står pizzorna i min kyl. Det blir lunch imorgon. Imorgon är det dessutom arbetsdag.

Imorgon ska det bli varmt.