Måendet

Att få vara den man är. När man fyller 50-isch börjar saker och ting klarna. För mig hände det vid 55. 

55+ har man väl aldrig viljat bli men när det väl blev så kändes det ändå väldigt bra. 

Jag såg ett program med psykologen Anders Hanssen där han talade om personlighet. Gener eller miljö? Eller både och som det brukar vara förstås. Han anser att personligheten är avhängig av de gener vi bär. Miljön påverkar men vi verkar parera för det under livet och försöker hamna inom den rådande normen istället för att vara de vi är fullt ut.

Men vid en viss tidpunkt anser vi det mindre viktigt att leva upp till förväntningarna omgivningen har på oss och vi vill istället utveckla de personlighetsdragen vi fått med oss i generna.

Det är väl lite så jag gjort när jag valt att bli en eremit. Jag har inte så stort intresse av folk längre. Jag vill helst vara själv och fundera. Helst i min lägenhet i Spanien. Inte här i kapellet. Inte nu längre. Det ska bli så skönt att inte behöva vara uppdaterad med miljölagstiftning och all annan lagstiftning som jag har att hålla någorlunda koll på i mitt arbetsliv. Jag längtar så efter min pension när jag kan bli en fri man och lägga upp dagarna som jag vill. Läsa böcker när det regnar och få sol på näsan när solen skiner. 

3 år kvar.

Ikväll tittade jag på en dokumentär om snickaren Björn Christiernsson. Han som var snickare i "Äntligen hemma" med Timell. Timell blev "Persona non grata" efter de övergrepp han gjorde sig skyldig till. Liksom Paulo Roberto.

Björn har valt att komma ut som transperson. Han har valt att komma ut som den han egentligen alltid känt sig som. En fantastisk dokumentär i två avsnitt som kanske alla borde se. Inte utan att jag blev rörd av dokumentären.

Det är ju att "komma ut" på ett extremare sätt än att bara bli den man alltid viljat vara. Men han gjorde det. Istället för att vantrivas med allt. Det är den resan jag också påbörjat nu även om det kommer innebära väldigt små skillnader hur omvärlden ser på mig. Huvudsaken är att man själv känner sig som den man alltid borde varit. Björn har verkligen kommit att bli en förebild med sin beslutsamhet. 

Jag har tyvärr så svårt att komma tillbaka till den Eddie jag var innan den senaste depressionen drabbade mig. Jag som mådde så bra... Tyvärr har jag för stunden tappat livsglädjen och framtidshoppet. Jag bara väntar på att allt det där ska utvecklas igen. Och jag är övertygad om att det kommer att göra det.