Sedan plockade jag upp luckorna och grundmålade en sida. Tänk när jag får sätta på beslagen och hänga upp dem igen. Det är inte så långt undan nu. Imorgon vänder jag luckorna och grundar andra sidan.
Igår morse när jag satt på järnvägsstationen i Kristinehamn och väntade på ett försenat tåg så mindes jag stationen från min barndom. Jag mindes hur annorlunda den såg ut. Bl a stod där en våg som man kunde väga sig på. Det var just en personvåg också, alltså inte för bagage.
Den var brun och manshög och hade en upphöjd fotplatta som var sliten av många fötter. Man klev upp på plattan. En tårtbitsmönstrad skiva började snurra bakom ett glasfönster på vågen och när den stannat var det dags att stoppa i en 25-öring. Ett stämpelljud hördes från vågens inre och en liten pappbit trillade ner i ett fack framför en. På pappskivan fanns ett svartvitt motiv som föreställde järnvägsstationen om jag inte minns fel. Och i ena änden hade maskinen stämplat in ens vikt i blått bläck.
Man var lättroad på den tiden. Jag minns att jag ville till stationen för att väga mig på den egendomliga vågen. Jag tror också att jag har kvar sådana där pappskivor från någon av mina många vägningar. Undrar om vågen står kvar någonstans på järnvägsstationen idag. Bortglömd i något gammalt förråd...
2 kommentarer:
Jag tycker mig också minnas den där vågen om den fanns kvar en herrans massa år efter din barndom ;-)
Jag minns när Maxi hette Kvantum och det var en liten enmansbiograf vid entrén som visade en tecknad film när man stoppade i en krona eller två. Det var nästan det mest spännande som fanns i hela världen när man oftast handlade på lilla Fastingen....ha ha.
Ha, ha, ha! Den lilla bion minns jag också!
Skicka en kommentar