Det blir allt svårare för mig att stå ut med mänskligheten. Varje dag får jag bekräftat att det är bäst att stänga in sig och umgås med sin egen hjärna. Det är särskilt i trafiken det märks att det vore bäst att vara ensam. Och på nyheterna. Så mycket elände och ondska människan ställer till med varje dag i hela vår värld. Det är sällan som något gör att jag skulle vara villig att omvärdera den uppfattningen.
Min tillvaro här blir allt mer plågsam av andra skäl också. Ovissheten inför de två återstående åren innan jag kan ta ut en riktig pension. Jag grubblar över det så det nästan blivit omöjligt för mig att läsa böcker. Jag orkar inte läsa filosofi längre. Det kräver sådan närvaro och den kan jag inte uppbringa nu.
Jag har börjat läsa "Skogsliv vid Walden" av den sanne misantropen Henry David Thoreau igen. Jag läste den för 30 år sedan och jag är mera mottaglig och förstående nu än vad jag var då. Jag fick boken i present av en lärarinna som tyckte boken var som klippt och skuren för mig. Det var den redan då men den är det ännu mera nu men jag störs hela tiden av att tankarna vandrar i väg och jag tappar bort mig i läsningen. Då är det lättare att försvinna i TV-tittande men nu har jag sett allt som är intressant på SVT. TV4 orkar jag inte med värst länge på grund av den fördummande reklamen. På Youtube verkar jag också sett allt jag vill konstigt nog så det blir att jag fastnar i True crime för att vältra mig i världens elände istället när jag inte kan fly från den.
Mycket klokhet i nedanstående definitioner av en melankoliker och en misantrop som "Gemini" försåg mig med. Jag skickade definitionen till min vän Ylva och hon ansåg att det var en på pricken riktig beskrivning av mig.
En melankoliker beskrivs ofta som en person med ett djupt, eftertänksamt och ibland vemodigt sinnelag. Begreppet har rötter i den antika temperamentläran, där melankolikern ansågs styras av "svart galla", men i modern mening handlar det mer om en personlighetstyp präglad av seriositet och analytisk förmåga.
Här är de främsta kännetecknen för en melankoliker:
1. Djupt reflekterande och analytisk
Melankolikern är sällan ytlig. De tenderar att analysera händelser, samtal och existentiella frågor på djupet. De söker efter mening och sammanhang snarare än snabba kickar eller enkel underhållning. Detta gör dem ofta till skickliga strateger, filosofer eller konstnärer.
2. Perfektionism och hög standard
Många melankoliker drivs av en inre önskan om ordning och kvalitet.
Detaljfokus: De har ett öga för detaljer som andra missar.
Självkritik: Eftersom de sätter ribban högt för sig själva (och ibland för andra), kan de drabbas av självtvivel om resultatet inte blir perfekt.
3. En förkärlek för ensamhet
Till skillnad från den utåtriktade sangvinikern behöver melankolikern tid ensam för att ladda sina batterier och bearbeta sina tankar.
4. Känslomässig intensitet och empati
Även om en melankoliker kan verka reserverad utåt, pågår det ofta ett intensivt känsloliv på insidan. De har ofta en hög grad av empati och kan känna in stämningar och andras lidande mycket starkt.
5. Estetisk och intellektuell känslighet
Det finns ofta en stark dragning till det vackra och det tragiska. Melankolikern kan finna en speciell sorts njutning eller tröst i:
Konst och musik: Särskilt verk som rör vid livets allvar eller skönhet.
Natur och tystnad: Miljöer som tillåter kontemplation, såsom en stilla skog eller en välskött trädgård.
6. Det "sköna vemodet"
Till skillnad från klinisk depression, som är ett tillstånd av apati, är melankoli ofta ett aktivt tillstånd. Det handlar om en förmåga att se livets förgänglighet och finna ett slags värde i det vemodiga. Det är en insikt om att ljus och skugga hör ihop.
