måndag 19 februari 2024

Lusten som försvann

Min iver och livslust försvann. Inte så att jag inte vill leva längre men jag ser inte fram emot något direkt längre heller. Varje dag går som i ett vacuum. 

I torsdags beslöt jag mig för att gå tillbaka och jobba måndagen den 19 när mitt sjukintyg slutade gälla. Men då återkom mina besvär. Hjärtat skenade hela dagen och när jag slutligen skrev till 1177 med begäran om en veckas sjukskrivning till kunde jag bli lugn igen.

Idag pratade jag med psykläkaren och han sjukskrev mig till och med tisdag nästa vecka på min begäran. Så jag slipper söndagsångest och får starta med en kort arbetsvecka.


I lördags hade jag en sittning här för 12 personer som var bestämt sedan någon gång i december. Indisk kväll med "Butter chicken". Jag var orolig dagarna innan i och med att jag inte mår så bra psykiskt. Jag hade dessutom plågats av synbortfall på höger öga under veckan som gått. Som en grumlig vågform som täckte mittenpartiet i synfältet i höger öga. Det spädde på min oro för min psykiska hälsa. Under lördagen innan gästerna kom blev det värre också. Jag tyckte mig börja se sämre på båda ögonen. Det gick över under kvällen som tur var. Jag drack ett par glas vin till maten och det var en väldigt städad tillställning. Nu ska det dröja innan jag dricker alkohol igen. Jag verkar inte behöva alkohol lika ofta numera.

På söndagsmorgon hade jag en frödingvandring i stan med gästerna från "butterchickensittningen". Det var väldigt trevligt och jag stod och orerade om Gustaf och läste dikter. Men sedan var jag helt utmattad efter allt socialt som hänt i helgen.

Jag hörde en intressant liknelse idag när jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av "Filosofiska rummet" på en podd. Liknelsen beskrev ganska bra hur jag känner mig när jag går in på min arbetsplats Samhällsbyggnadshuset i Karlstad. Det känns som om jag halkat på en isfläck och slagit mig ganska illa och hoppas att ingen har sett det. Jag liksom skäms över min egen olycka och hade kunnat tagit smäleken om bara ingen sett fadäsen. Men när jag kommer in bland kollegorna i Karlstad känns det som alla sett att jag ramlat och har svårt att hålla sig för skratt. Ingen säger något om vurpan men alla vet. Som om de nyss stått i fönstret och sett allt och tyckt att det var rätt åt mig. Och att jag varit klumpig och att det var mitt eget fel att jag halkat. 

Man pratar inte om psykisk ohälsa på min arbetsplats. Men nästa gång jag tvingas gå in i Samhällsbyggnadshuset mot min vilja kommer troligen tankarna tillbaka och jag riskerar att få en ny panikångestattack. Platser kan bli tätt förknippade med panikångest. Det kan räcka att se en plats på avstånd eller på bild för att en attack ska triggas. Tänk att behöva förklara detta fenomen för någon som aldrig upplevt det. Som skulle kunna reagera genom att säga: -Nu får du väl ta och skärpa dig! Det är ofta så jag bemöts. -Ta dig i kragen! Men om jag inte har en krage då?

Både Wittotsi i det italienska skidskyttelandslaget och Tandrevold i det norska beskrev liknande besvär de haft under sin skidskyttekarriär. Tandrevold beskrev hur allt bara låste sig när hon gled in till skjutmattan inför en skjutserie i stå. 

Hjärnspöken som de som inte drabbats inte verkar kunna förstå.

Jag förundras inte över saker nu längre. Allt är lika ointressant. 


Som en påbörjad messmörsmacka.

All iver inför livet är plötsligt borta. Ivern kommer säker tillbaka. Frågan är bara när. Jag älskade mitt arbete. Jag är rädd för att inte det heller kommer att bli detsamma igen.

måndag 12 februari 2024

Kommande vintrar

Var på fysisk undersökning kl 8 fredags på morgonen. Höll på att försova mig. 10 grader kallt och en iskall bil med allt vad det innebar. Lång diskussion med läkare och han undersökte mig lite översiktligt. Oroväckande att jag har en infektion. Provsvaret sa det också. Inte bara mina febernätter. 

Rörelse och smärtstillande. Det är det som gäller. Det finns ingen annan lösning. Risken är att alla mina vintrar kommer att se ut så här i fortsättningen sa läkaren.

Problemet är mitt beteende. Att jag inte motionerar och kurar ihop mig när det börjar bli kyligt, blir stel och orörlig. Ju mer jag beter mig så desto värre blir det. Men jag kan nog inte leva annorlunda. Hösten 2019 hade jag samma besvär förra gången. Jag fick ont september då också. 

I torsdags märkte jag något annat som oroade mig. Jag kan inte ta djupa andetag längre. Det tar liksom stopp innan jag når maxdjupet. Jag får panik när jag inte får luft som jag ska. Jag får kontakta lungkliniken i Karlstad också nu när jag ändå är sjukskriven. Jag börjar bli innerligt trött på min kropp nu. 

Axlarna har blivit något bättre, andningsproblem har tillstött och sinnessjukdomen har jag inte hunnit börja ta tag i ännu. 

Febernatt natt till söndag igen. Jag trodde jag skulle slippa det åtminstone.

Modstulen. Orkar inget. Jag har fått en grönalg i akvariet som jag borde parera för och ta bort så fort det går men orkar inte blöta ner mig. Läser, medicinerar, tittar ut på snön och isen, ligger, dricker mängder med iskallt vatten, slumrar, tittar på TV, mikrovärmer mat och lägger mig igen. Tänker mycket på återgången till arbete. Jag vet inte ens om jag vill tillbaka. Jag har tappat lusten för det mesta. Tänker mycket på Spanien.

Jag måste få till en seriös diskussion med min arbetsgivare om arbete i Spanien vintertid. Jag förstår inte varför det är så känsligt. Ska ringa facket till veckan och diskutera hur folk på andra arbetsplatser gör. Och Försäkringskassan också angående samma sak.


Idag fick jag blommor. En liten kvast med jättevackra tulpaner. 


Den var från "Medlemmarna" i Miljösamverkan. Jag blev glad för gesten även om jag egentligen inte vet vilka fysiska personer blommorna var ifrån. Egentligen spelar det inte så stor roll.

Jag skrev ett tack i vårt diskussionsforum och tackade för blommor och omtanke.

torsdag 8 februari 2024

Bra dag igen

Begränsat med smärtor och bara lite feber på natten. Slappade på förmiddagen och åkte upp på provtagning kl 11.


Skulle tydligen lämna urinprov men det gick inte. Jag kunde ta hemma sa hon och lämna in det när jag ändå ska upp imorgon förmiddag. 


Undrar bara hur jag ska få in pisset i röret. Får fundera på det. Undrar hur tjejer gör.

Åkte till Maxi och handlade och träffade Sigge som vanligt. Vi pratade krämpor en stund och Sedan åkte jag hem och slappade igen. Gjorde matlådor. Stekt falukorv med stuvade makaroner. Kollade på TV.

Det var den dagen det...

onsdag 7 februari 2024

En bättre dag

Bättre än de flesta jag haft den senaste tiden. Fick kontakt med Regionen. Jag ska upp och lämna prover imorgon och på undersökning på fredag. Jag tycker jag börjar få till medicineringen också.

Har inte varit ute alls idag. Det rasade ner en massa onödig snö i natt igen. 

Räkorna arbetar med en stor iver och de har nästan betat bort alla kiselalger som börjat täcka delar av rötter och stenar i akvariet. 

På den nedre bilden ser man kiselalgerna som en grå luddig beläggning på roten. 

Här är två av räkorna.



Jag ser alla tre samtidigt numera också men ynglet har jag inte sett sedan jag släppte i dem.

Det är 17 grader i Torrevieja. Tittat på TV. Läst lite. Ska lägga mig tidigt och läsa.

tisdag 6 februari 2024

Insikt

"Insikt" är ett ord som har en dubbel betydelse i min värld. Den vackra betydelsen är att man plötsligt förstår. "Katarsis". Jag tror inte det går att gå tillbaka från ett sådant ögonblick till att inte förstå. Den ledsamma betydelsen är de undersökningar som utförs när näringslivet sätter "betyg" på kommunerna näringsidkarna och privatpersonerna verkar i. Ofta det det otroligt missvisande resultat som de förtroendevalda älskar att ta spjärn mot när de försöker få tillsynsmyndigheterna att vara lite vänligare när de beslutar saker. Lite som att be oss att se mellan fingrarna eftersom företaget är så viktigt för sysselsättningen i kommunen. 

Igår skulle jag egentligen varit i Karlstad för att intervjuas av Falcks som är vår företagshälsovård. Men jag hade så ont att jag inte tog mig dit. Vi löste det via Teams och det var ju bra mycket bättre. Förslaget var mitt. Att jag och min chef skulle mötas med en "tolk" som skulle försöka göra så att min chef skulle förstå hur det är att vara högkänslig och ha panikångest på en arbetsplats. Bland kollegor som jag har så otroligt lite gemensamt med. Särskilt när det gäller vad som är viktigt i livet.

Detta första möte med företagshälsovården inkluderade däremot bara mig. Chefen skulle ha en egen sittning och sedan skulle vi ta det därifrån. Jag var ju förstås fokuserad på min sida av saken. Felix sa för några dagar sedan att: "Försök att sätta dig in i hennes (chefens) situation också". Men det är ju hon som inte förstår, tänkte jag. Jag sa ändå att jag givetvis skulle försöka.

Igår under samtalet med samtalskvinnan berättade jag om vad som hänt. Varför jag kraschat denna gång. Själva kraschen inleddes av en serie händelser. Jag har ofta problem med att bara "träda in" i Samhällsbyggnadshuset. Jag kände av de hemska vibbarna direkt den där torsdagen. Sedan byggdes det på och jag var tvungen att fly. Jag och chefen pratade i telefon senare under dagen. Vi bokade ett avstämningsmöte via Teams dagen därpå. Inför det mötet fick jag panikångest och direkt efter det somnade jag. Det är vad som brukar hända. Jag somnade i kontorsstolen. I mina drömmar hörde jag att telefonen ringde. Om och om igen. Om och om igen. Efter ca en halvtimma började det koppla. Det är hos mig det ringer. Någon som är otroligt ihärdig. Plötsligt slog det mig att det kanske är dags för avstämning. Jag svarade alldeles förvirrad och bad att få fem minuter innan vi kunde hålla avstämningen.

Jag gick på toa, drack vatten och satte på mig mitt headset och ringde upp. Och fick en utskällning. När vi gjort upp en tid ska jag vara på plats. Annars ska jag meddela förhinder. Jag försökte förklara att jag somnat och inte kunde hjälpa att det blev som det blev. Sedan spädde hon på med att jag inte meddelat Karlstads kommun någon närmast anhörig. Någon hon kunde kontakta om det blir så här. Om jag plötsligt försvinner från jordens yta. Jag blev ledsen och kränkt och fick ytterligare stöd för att chefen förstår ju inte alls hur min hjärna funkar.

När jag berättade det för samtalskvinnan sa hon: -Det är så många kvinnor reagerar när de blir oroliga för någon som betyder något för dem. Och plötsligt förstod jag.

Det var precis så jag själv reagerat de otaliga gånger Felix mamma kom hem oväntat sent från jobbet. Jag stod och tittade ut genom fönstret i Smedby och tänkte: -Nu måste hon väl ändå snart komma cyklandes runt hörnet Brinken - Söråsgatan. En olycka? Varför har hon inte hört av sig annars? Det kan omöjligen ta 20 minuter att cykla från biblioteket till Smedby. Jag målade upp skräckscenarion. Hade jag hört några sirener? Hade jag hört om bommarna gått ner vid järnvägen? Hur kan hon lämna mig med oron som hon vet att jag känner varje gång det blir så här?

Jag blev ju aldrig lättad och glad när hon väl kom hem. Jag var ju så arg så jag kokade. 

Då förstod jag varför min chef reagerade som hon gjorde och då blev det ju plötsligt något fint. Hon hade varit genuint orolig. Det var en mycket intressant insikt.

En gång fick jag diagnosen GAD. Det betyder generaliserat ångestsyndrom. Det betyder att man alltid oroar sig för småsaker. Jag kallades ibland "skräckscenario-Eddie" av mina vänner på universitetet. Jag försökte alltid övertyga alla i min omgivning hur farligt allt i världen var. Om vad som skulle kunna hända om vi inte var försiktiga. Precis så som min mormor och mamma alltid gjort under min uppväxt. Jag har verkligen försökt att inte överföra det till Felix men det har inte varit lätt. Jag har säkert gjort det ändå.


Idag drack jag kaffe på morgonen för första gången på en vecka. Normalt är det så alla dagar börjar i kapellet men det har inte varit så nu. Orsaken är att jag inte orkat sätta på kaffe på morgonen. Jag har gått från sängen till fåtölj eller soffa och blivit sittande där. Tittat på nyheter. Tills jag blivit illamående av hunger. Då har jag tvingat i mig något att äta. Sedan har jag blivit sittandes/liggandes igen.

Idag väntade jag hela dagen på att de skulle ringa från Regionen och meddela vilken tid jag kunde komma för undersökning men ingen ringde. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt nu. Jag ska försöka ringa imorgon bitti. Fy faan vad tråkigt det här är.

Jag åkte till akvariebutiken i Karlskoga och köpte fyra räkor varav tre klarade hemresan. Jag vet iofs inte hur skicket var på den når butiksägaren fiskade upp den. 

Jag planterade lite nyinköpta växter också. Lilaeopsis mauritiana.


Jag bytte sedan halva vattenmängden och tillsatte de startkemikalier som är brukligt. Jag mätte pH också och det ligger lite lågt. Jag tillsatte pH-höjare och mätte igen. Sedan höll jag på så tills jag kom upp i pH 7.

Nu vet jag att vid varje vattenbyte på ca 10 liter behöver jag höja pH med 30 ml av kemikalien. De smala bladen på växterna i bakkant tillhör de nya växterna. De växer och går upp till ytan sedan. Nere till höger syns något litet brandgult. Det är en av de tre första djuren som är lite blyga i början. 


Close-up. Den är ca tre centimeter i verkligheten. Men små ögon har hon. Faktum är att jag har fyra djur i mitt akvarium. Jag fick med ett litet bonusyngel av räka som jag säkert inte kommer att se innan den växt till sig. Om den överlever så länge. Det finns risk för att den sugs in i filtret dock.

Jag glömde fråga vad räksorten hette men det ska jag givetvis ta reda på.

Om två veckor kommer de fiskar jag tänkt köpa.

Idag fick jag dödsbud igen. Det var min trogne vän Mats Borgfors som dött 62 år gammal. Han fick en stroke för sex år sedan och har sedan dess varit i princip sängliggande med med fantastiskt stöd från omsorgen. Jag har inte hälsat på honom när han legat hemma. Jag har inte orkat. Jag blev så otroligt berörd när jag hälsade på honom i början när han låg på sjukhus med alla slangar överallt. Jag kände redan då att jag aldrig ville se honom så igen.

Många otroligt fina minnen fick vi tillsammans ändå.

söndag 4 februari 2024

Tredje dagen i sängen

Oj vad fort kroppen tacklar av. De tre senaste dagarna har jag legat i sängen, tittat i taket, läst, tänkt, slumrat, förfasat mig över min arbetsgivare. När jag ska upp ur sängen går det knappt. Armarna har inte styrka nog att trycka upp överkroppen. Jag får rulla ur med underkroppen först. Jag skulle behöva ett sådant där handtag som hänger ovanför sjukhussängar.

Jag vågar inte gå ut i halkan. Felix tyckte att jag stod och balanserade konstigt igår mitt på ett betonggolv hos Wafab och han hade rätt förstås. Hela jag är instabil.

Jag är hungrig men orkar inte laga mat. All mat jag tänker på kväljer mig. Jag har så fruktansvärt ont i axlar och rygg. Högerhanden är för det mesta bortdomnad. När jag sitter rakt upp och ner framför TV:n får jag jätteont. Just nu är den enda ställningen jag kan vara i är platt på rygg med högerarm utefter sidan.

Här ligger jag alltså och väntar på något som jag inte vet vad det är. Imorgon ska jag på "utredningssamtal" till Karlstad. Jag fasar redan för att kliva på det där förhatliga tåget. Fasar för att någon av kollegorna ska se mig. Fasar för allt som har med Karlstad att göra. Imorgon ska den känsliga historien berättas igen. När ingen tror på mig. När jag ser på dem hur de tänker. "Skärp dig", det där kan väl inte vara något problem. Du överdriver.

Jag vill sätta mig på ett plan till Spanien nu istället och ta hand om mig där. Jag fryser dygnet runt här och på nätterna har jag feberfrossa och skakar och blir genomsvett.

Damhockey på TV utan publik.

Maratontittning på "En plats i solen" på TV4-Play. Översköljd av denna casinoreklam.

Åkte och hämtade pizza. 


Den var precis så äcklig som jag föreställt mig. Kebabpizza. "Gangsta-kost". Det var många år sedan jag åt kebabpizza. Åt en fjärdedel och ställde in resten i kylen. En ny skjut-, och sprängvåg har börjat i Stockholm igen. Undrar hur många av offren som dör med kebabpizza i maginnehållet. Det borde gå att göra statistik på. Garanterat mer än hälften. 80%?

Fördomar? Ja.

lördag 3 februari 2024

KIA Picanto

Provkörde en KIA Picanto hos Wafab Bil idag. En trevlig bekantskap. Bra acceleration när jag skulle ut på E18. Imponerad faktiskt.

Jag la mig när jag kom hem runt lunch och låg i flera timmar och läste och slumrade. Tänkte och hade ont. Var ute hos Mary Dalevi och hämtade akvariesten som jag fått av maken Stefan.

Boken jag läser nu heter "Långsamhetens lov" av Owe Wikström. Ganska torftig bok. Han är religiös också vilket skiner igenom för mycket. Ibland så jag blir jag rent ut sagt förbannad faktiskt. Jag trodde den var mer filosofiskt inriktad. Det är inte ens säkert att jag läser ut den. 

Jag började på en annan bok innan men den avbröt jag efter 20 sidor. "Studier i kemi" i den där "roliga genren" som "En man som heter Ove" och "Hundraåringen" m fl. Ska böcker försöka vara roliga är de aldrig bra. Det är min erfarenhet. Bah! Längtade så efter boken "Melankoliska rum" men jag hittade den inte. Den är säkert i Spanien. Jag hade behövt läsa den igen nu. Fantastisk bok.

Förberedde akvariet lite inför djur till veckan förhoppningsvis.


Så här ser det ut nu. Växterna börjar ta sig lite i alla fall medan andra har lossnat och svävar i den fria vattenmassan. Det ska bli lite mer växter i bakkant också.

Tänker mycket på jobbet också och det blir jag tyvärr inte gladare av. På tisdag ska jag till företagshälsan och ha ett samtal om hur jag upplever min situation. Det blir bra det. Jag orkar vare sig skriva eller tala med folk på stan frågar hur jag mår. Jag skyr faktiskt folk lite även om jag sitter lite undanskymt och folkbadar.

La mig tidig och läste.