Den första.
Jag fick besked om att jag har KOL. Det har förändrat mitt liv lite. Jag har levt i riskgruppstänket från pandemins början egentligen. Jag får gå igenom min blogg för året när jag får den i utskrift i min hand. Men som jag minns den nu så fick jag KOL-beskedet samtidigt som restriktionerna blev mer uttalade.
Det innebar att min arbetsplats blev här i kapellet oavsett om jag ville det eller inte. I början gick luften ur mig. Hur skulle jag kunna arbeta för inspektörerna i länen när min största arbetsuppgift är att arrangera möten. I min personliga utvecklingsplan förra året kom jag överens med min chef om att jag ville försöka hålla några onlinemöten för att närma mig den tekniken lite. Det kom så mycket nya regler och hänsyn under våren så jag började med att ordna miljöchefsträffar online en gång i veckan för att cheferna skulle få inspiration av varandra att driva ett miljökontor på distans. De regelbundna mötena visade sig vara väldigt lyckade. När det lugnade sig lite enades vi om att köra möten varannan vecka istället. Men ingen av oss ville vara utan det. Vi fortsatte så året ut.
Till slut blev jag riktigt bra på att anordna onlinemöten och det blev så att vi kunde ha korta snärtiga möten ofta istället för stora samlingar under heldagar när vi fick transportera oss runt om i regionen. Det blev allt mer självklart med den nya mötesformen. Det blev snarare t o m bättre än de fysiska mötena vi haft tidigare. I alla fall mycket effektivare.
Kroppsligen blev jag lite mera orkeslös. Jag gick upp i vikt också som jag brukar och blev mera stillasittande. Jag har fått problem att säga en hel mening ibland utan att få hämta andan också. Det anser jag vara besvärande. Inte för att jag har bråttom att få ur mig min mening. Snarare att jag är rädd att lyssnarna ska bli irriterade på att jag blir flämtig i ett kör. När jag grävde i tobakslandet blev jag snabbt trött. Gjorde ett ryck och sedan fick jag sätta mig en stund. Det var ingen större uppoffring ändå. Jag är ändå ganska uthållig om jag får ta det i den takt jag vill.
Utöver min KOL har jag inte varit sjuk under hela året. Inte hosta, inte förkyld, ingenting. Det är inte helt ovanligt att jag slipper förkylningar när andra får. Jag brukar sällan vara sjuk.
Det andra otroligt trevliga är att Felix har träffat en underbar liten flicka. Jag har så länge unnat honom att få känna förälskelse och jag ser på honom hur mycket han tycker om henne. De är så gulliga mot varann. Jag är glad för att han trivs så med livet. Skolan och allting tycker han om. Det är så många vilsna ungdomar idag som mår dåligt av olika skäl och jag är så glad att han slipper sådant. Hjärnspöken och en inre press att vara duktig. Han hanterar allt det på ett jättebra sätt.
Jag känner honom ganska bra och behöver aldrig vara orolig för honom. Jag är inte det minsta orolig att han ska börja ta dåliga beslut och hamna snett. Han är inte sådan. Han är en så otroligt fin ung man och han är nog den enda jag kan tänka mig att umgås med längre stunder. Till exempel under en resa men dat var så längesedan jag reste ensam nu så det kommer att dröja ett tag innan vi gör någon resa tillsammans.
Det tredje stora som hänt är att jag har min arbetsplats hemma i kapellet fr o m nu. Det är så stort att jag tror verkligen det är bland det bästa som hänt i hela livet.
Nu är 2020 över om några timmar. Det var det första året i den nya pandemiåldern som jag tror detta bara var en början på. Men vi kommer att anpassa oss till det också. Det kommer aldrig bli som 2019 igen. Eller 1968 eller vad som helst. Det är nya spelregler fr o m nu.
Befolkningsökning sker exponentiellt. I alla fall i teorin. Som exemplet med vetekorn på ett schackbräde. I den första rutan ligger ett vetekorn. I den andra rutan två och i den tredje rutan fyra, o s v med en fördubbling i varje ruta. Vid schackbrädets sista sextifjärde ruta skulle inte landets samlade veteskörd räcka till för att komma upp i det antalet vetekorn som skulle ligga på sista rutan.
Vid vår tideräknings början fördubblades den mänskliga befolkningen på 1 500 år. Runt 1990 fördubblades den på 30 - 40 år. Om befolkningstillväxten skulle fortsätta att öka i den takten i 5 000 år till skulle jordens befolkning väga lika mycket som hela universum.
Sjukdomar, krig och naturkatastrofer reglerar tillväxten som tur är. De parametrarna har alltid funnits som regulatorer för verklig befolkningsökning till skillnad från teoretisk. Coronan skördar en väldig massa liv nu. Vi gör allt vi kan för att bromsa detta döende och nu har vi kommit på ett vaccin. Detta är inte det sista massdöendet som kommer att ske i människans historia. Vad blir det nästa gång? Kärnvapenkrig? Meteoritnedslag? Klimatförändring? Det enda som är säkert är att det kommer att ske. Hur och när vet vi inte. Inte heller hur omfattande döendet kommer att bli.
När befolkningen är nere på en nivå på jorden då klotet förmår att föda och åter kan bära människorna, kommer befolkningstillväxten öka exponentiellt igen. Det går i vågor som alla ekosystem. Det är ett gynnsamt år för harar t ex. Då ökar rävarna och hararna minskar. Då försvinner det rävar eftersom det blir brist på mat och hararna kan öka igen. Upp och ner hela tiden där allt är beroende av annat.
Plockar man bort rävarna helt kommer andra faktorer hålla nere hararna. Blir det för mycket harar börjar sjukdomar smitta lättare mellan individer, det kanske blir svårare att hitta mat för ett stort antal harar och beståndet decimeras igen. Tills det att det blir så få harar kvar att smittspritningen inte blir lika effektiv och maten räcker och blir över.
Jag tror att vi börjar närma oss den gräns som gör att stora "döenden" kommer att bli vanligare än vad de varit förut.
Trots detta tror jag att 2021 kommer att bli ett underbart år. Kanske det bästa hittills i alla fall för mig nu när omvärlden anpassats mera till min takt.
Gott nytt år!
