Nu när vindspelen i kapellet är på sin plats är jag förstås nöjd. Jag satte upp dem inatt när jag kom hem. Jag kunde inte hålla mig.
Jag har dem på en ställning så jag kan flytta runt dem så de låter "lagom". De spelar ganska starkt när man är för nära.
Installationen av vindspelen har redan gett mig glädje. Jag kunde ju förutse att de skulle låta vackert tillsammans med suset från asplöven i skogsbrynet bakom uthuset men de har fått ytterligare två effekter.
När jag var på Maxi förut framträdde en del toner ur skvalmusiken som spelas i bakgrunden i butiken. Jag kände liksom igen tonerna från vindspelen och de ställde sig liksom i ett led framför de andra tonerna. Hur det kommer att påverka framtiden vet jag inte. Jag kanske kommer att störa mig på det i tid och otid när jag hör tonerna.
Den andra bieffekten är att jag måste nämna min bästa väns Ivars namn varje gång någon frågar var jag fått tag på vindspelen. Jag blir alldeles varm inombords när jag får nämna hans namn och plocka upp honom ur minnet för ett ögonblick.
Det hade jag inte kunnat förutse.
Det kanske är det som är skillnaden mellan att vara intelligent och normalbegåvad. Man kan förutse hur det ska låta tillsammans med aspsus men inte så mycket mer. Om man varit intelligent kanske man kunnat förutse fler effekter av vindspelen.