söndag 5 maj 2024

Insättning av ny medicin

En mulen söndag. Trots att det är söndag behöver jag förbereda för den stora dagen imorgon. Den är stor eftersom "Inspektörsspelen" ska hållas för andra gången i historien. Det går av stapeln vid Hultets friluftsgård och det är jag (Miljösamverkan) som är arrangör. I år tillsammans med Örebro kommun. Värmlands och Örebro läns inspektörer och miljöchefer ska göra upp om en vandringspokal och det är 140 personer anmälda. Jag ska grilla åt alla dessa människor imorgon bl a. Tyvärr sammanfaller spelen med min 60-årsdag som jag inte vill att det görs en grej av. Den kan jag hellre hålla för mig själv och fira eller sörja vilket jag vill.

Jag kontaktade min vän Anders och vi gick ett riktigt långt skogsvarv i Djurgårdsskogen. 


Före det återsåg jag den gamla uterinken på Björkvallen där jag tvingades åka skridsko som barn.


Omklädningsrummet där någon vuxen drog för kung och fosterland i skosnörena så jag fick kramp efter en stund i fötterna och höll på att frysa tårna av mig. Jag minns fortfarande doften i omklädningsrummen som jag hatade.


Avbytarbåset där jag gjorde allt för att bli bortglömd och slippa ge mig ut på isen. I blöta stelfrusna jeans eftersom jag ramlat så ofta.


Självmål.

Jag har haft tre jobbiga nätter efter att jag börjat med den nya medicinen Mirtazapin. Den ger mig mardrömmar och jag hamnar i de för mig mest jobbiga situationer. Viktiga roller som tilldelas mig och som jag tar mig an där jag är spindeln i nätet. Drömmarna handlar också om stora folkmassor där jag måste trängas och situationer där det finns märkliga regler jag måste följa.

Innan jag vaknade idag drömde jag att jag hade fått ansvar för att få ihop alla människor som skulle spränga bort en bergstopp som riskerade att brytas av och falla ner okontrollerat. Jag skulle samordna en lastbilschaufför nere på marken, en som skötte en stor kran som stod på lastbilstrailern och personal uppe vid bergstoppen. Allt skulle ske via "radiotrafik" och den enda jag kunde prata med direkt var lastbilschauffören. Kranen kunde inte flytta sig själv utan stod på lastbilen. Jag själv skulle sitta i en jättestor truck som jag aldrig kört förut. Eftersom jag kört truck i många år som ung vuxen hoppade jag bara in i den och började köra men hamnade snabbt i situationer där jag behövde bromsa. På eltruckar bromsar man ofta genom att plötsligt backa när man är på väg framåt. Men på denna stora truck skedde omställningen från framåt till bakåt med en sådan fördröjning så det blev en inlärningskurva för mig. Den åkte alltid mycket längre fram än vad jag tänkte mig. Det tog tid att komma underfund med hur just denna truck fungerade och under tiden körde jag på lite saker. Inget allvarligt men väldigt pinsamt. Det började snackas och jag kände mig dum. Vissa pratade bara skit medan andra skrattade åt mig. 

Det är det mardrömmarna handlar om. Att jag får ett ansvar men inte kan leva upp till den rollen jag hamnat i. Och att folk skrattar nedlåtande.

Det är väl den där gamla känslan av att bubblan snart spricker och att alla förstår vilken jävla nolla jag egentligen är. Jag väntar bara på ett samtal från min chef där jag kommer bli avskedad. 

Känslan av att vara i händerna på någon annan och dennes godtyckliga makt plågar mig. Det är också det som ska bli så skönt med att gå i pension och det är det jag menar när jag säger att jag längtar efter att bli en fri man. Den känslan har egentligen plågat mig hela livet från lärare till chefer genom tiderna. Även kvinnor som jag varit i relationer med. Situationer där någon annan har en viss makt över mig och som jag måste rätta mig efter trots att jag egentligen inte vill.

Jag drömde också om att jag stod i en omöjlig kö för att få mat. Där handlar mitt problem om regler som jag ska följa men när jag inte förstår varför. 

Jag var jättehungrig. Jag befann mig i en kö som ringlade sig fram och tillbaka i serpentinform så som man står när man ska checka in på en flygplats. Med jämna mellanrum mötte jag samma sällskap i den fållan där de kommit lite längre än jag själv. Fållorna var så breda att man stod kanske fyra fem personer i bredd och det blev rörigt då turordningen var svår att hålla. Man stod med helkroppskontakt med sin nästa. Så mycket folk var det. Plötsligt gick det lite snabbare för halva gänget. I den andra halvan där jag ingick gick det trögare. Det där varierade så det gick väl på ett ut. Rätt som det var kom dessutom några som gick åt fel håll i kön och jag blev så irriterad på dessa "idioter". Efter timmar i kön kom jag fram och då sa serveringspersonalen att jag var tvungen att ha en bricka med mig. Jag skulle få vända och gå tillbaka för att hämta en bricka. Inte vid sidan av kösystemet utan motströms i kön. Jag försökte bana mig fram men det var nästan omöjligt och jag visste hela tiden att jag skulle behöva stå i den där kön igen. Jag var plötsligt en av "idioterna".

Att medicinen har denna effekt på mig är ju inte roligt. Men samtidigt känns det bra att den träffar precis de bristerna jag vill komma tillrätta med. Många ångestdämpande preparat ger mera ångest vid insättandet och det är väl precis det jag går igenom nu.

I mitt arbete är jag verkligen spindeln i nätet och jag måste rätta mig efter en massa regler som jag inte förstår. Regeln att man som anställd inom koncernen Karlstads kommun inte får arbeta distansarbete inte får ske från annat land är en sådan regel. Trots att reglerna för arbetslivsförsäkringar ändrats så att det ska bli lättare att arbeta så så tycker inte Karlstad kommun att det är okej. I sin skrift "Distansarbete - Arbete på annan plats än huvudarbetsplatsen" skriver man att "distansarbete är positivt" men att "socialt samspel har ett värde i sig och spelar en viktig roll för en väl fungerande arbetsplats". Det är den formuleringen som gör att jag inte får arbeta från lägenheten i Spanien. Trots att jag har ett distansarbetsavtal som säger att min "huvudarbetsplats" är i kapellet. Jag har allt mitt "sociala samspel" online oavsett var jag sitter i världen men det duger ändå inte. Det känns väldigt jobbigt att rätta sig efter det men "det bara är så".

Det är också väldigt jobbigt för mig att följa regler som hör ihop med samhällets normer som jag inte förstår. Att psykisk ohälsa är tabubelagt, att man inte får säga n-ordet men att man får säga just n-ordet hur många gånger som helst, att det nu också införts z-ordet, att man ska träna och dricka bubbel och vara hurtig, att man inte bör skriva "man" utan hellre bör skriva "en", att koranen och bibeln är något mer än vanliga böcker av papper med pärm och inlaga som vilka sagoböcker som helst och en massa andra oskrivna regler som ändras hela tiden. 

Jag har kommit fram till att det bästa är att isolera sig från den pågående världen så man inte irriterar någon eller behöver irriteras över regler man inte förstår. Det är det jag siktar på med resten av mitt liv. Att få gå runt i min egen lilla bubbla.

lördag 4 maj 2024

Detaljer

Jag märker att jag börjat lägga märke till detaljer igen och det är ett gott tecken. Häromdagen såg jag några döda dödgrävare som låg på gräsmattan. Dödgrävare är asbaggar. En skalbagge som gräver ner döda kroppar och lägger ägg i dem. Larverna kläcks och äter sig ut ur kadavret. De har ett fantastiskt luktsinne och känner doften av as på långt håll och söker sig dit.

Direkt startade en tankekedja i min skalle. Hur hamnade de där? 


Det var sammanlagt nio stycken döda dödgrävare. Sivan kanske dödat en sork och övergett den på gräsmattan. Dödgrävarna hade hittat den och påbörjat nedgrävningen. Något annat djur har tagit sorken och dödgrävarna har blivit kvar på gräsmattan och dött. Ganska orimligt egentligen av flera skäl men det var den enda lösningen jag kom på. Orimlig eftersom allt i så fall har skett över en natt. En sork drar nog inte till sig dödgrävarna förrän den börjar lukta. Det hinner den omöjligt på en sval majnatt. Dessutom var alla dödgrävare döda. Men under dagen klarnade det i mina tankar.

Jag hade tvättat ur mina sopkärl just där på gräsmattan dagen innan. De hade förstås kommit ur matavfallskärlet. Jag har hämtning var fjortonde dag och jag hade inte gjort rent kärlet sedan förra våren. Det borde rimligen vara därifrån de kom.

Jag fick äran att vara med om ett fantastiskt ögonblick igår också. Snickaren och jag satt på altanen i den varma eftermiddagssolen efter jobbet. Plötsligt när vi satt där tysta rasade det ner en massa ved i min vedbod. Det är så varmt nu och torkningsprocesser sker i det dolda förstås. Troligen hade det gjort att det blev obalans i vedhögen och ett litet ras ägt rum. 


Saker som sker hela tiden i vår omgivning. Fysikens lagar råder därute även när vi inte är närvarande. Just denna gång var jag närvarande. 

En annan gång observerade jag en händelse som skett utan min vetskap. Bakgrunden var denna. En stor björk hade blåst ner på andra sidan om Filipstadsvägen. Den hade lagt sig över vägen och toppen låg inne på min gräsmatta. Jag ringde räddningstjänsten och de kom och sågade upp den. Drog bort grenarna från min gräsmatta och lät björkstammen ligga kvar på andra sidan med en stor rotvälta i ena änden. Jag tyckte att stammen stack ut lite väl nära vägen men de valde att inte såga av den ytterligare.

Plötsligt en dag såg jag inte stocken som irriterat mig lite. 


Den hade rest sig upp och stod plötsligt upp inne i skogen igen. Rotvältans tyngd hade fått den att resa sig igen. Det hade jag gärna bevittnat men det skedde i det tysta när det enligt fysikens lagar var dags.

Jag plockade bort årets första fästing från min mage igår. Det finns miljoner av dom här i kapellet och Sivan får fästingar hela tiden trots att jag smörjer henne med fästingmedel. Om jag inte gjorde det skulle hon troligen se ut som en vandrande druvklase när hon kom över gräsmattan.

Jag började med en ny ångestdämpande medicin i förrgår. Hoppas den lyfter mig lite ur den mörka tillvaron. Jag har direkt märkt att jag sover väldigt mycket av den. Idag vaknade jag klockan 8:40 vilket är onormalt. Jag la mig 20:30 igår och somnade så jag sov i 12 timmar. Det är skönt förstås eftersom jag just nu håller på att avverka en transportsträcka tills jag får åka ner till lägenheten. Bara det inte påverkar arbetet så jag inte kommer upp i rimlig tid på morgonen. 

Sivan har fina dagar nu. Hon ligger mest i solen men ibland låtsasjagar hon lite sork i fjolårsgräset.


Ibland blir det för varmt i solen.


Jag tog bort resterna från fjolårets tobaksodling i landet och eldade upp de torra stjälkarna direkt där de växt. 

Tidig kväll med TV och utan öl. Jag vill utvärdera medicinen lite först innan jag vågar kombinera.


Väskan fyllas på igen. Inga kläder alls numera. Allt finns redan därnere.

tisdag 30 april 2024

Säsongstart


Säsongstart för att hänga tvätt ute. Under tiden jag stod där hörde jag den svartvita flugsnapparen för första gången denna säsong också. Dubbla säsongstarter alltså.

Jag kämpar på med mitt mående. Idag hade jag ett långt samtal med två kvinnor jag tycker väldigt mycket om och det kändes faktiskt lite hoppfullt efter det. Sivan och jag gick ut på altanen och tog en tidig kväll i det fina försommarvädret. Ingen "True crime" efter jobbet som vanligt. Jag måste vänja mig av med att insyn i "Whitetrash-bostäder" i Amerikas sydstater. Där svarta unga män skjuter varandra hela tiden. Alla får sedan livstids fängelse. Kvinnorna har blivit våldtagna hela sina liv av äldre släktingar och jag vet inte hur många liter utsmetad torkat blod i röriga bostädet i USA jag sett. Och hur många kilometer avspärrningsband. "Police line - do not cross".  Det står inte "don't cross" lite lättsamt. Det står "DO NOT CROSS" på allvar. Jag vet inte vad det är jag fascineras av med det där. Jag kan inte läsa böcker som är blodiga och "spännande" men True crime kan jag titta på hur länge som helst. jag kanske behöver jämföra mig och inse att sådär jävligt har jag det inte i alla fall.

Jag lyssnar på blues och citerar en textrad av Roffe Wikström: "När man sumpat hela skiten är blues det som finns kvar". Fint.

Om en vecka fyller jag 60. Om en månad åker jag till min kära lägenhet.

Enligt mitt bloggverktyg är detta mitt 2000-de inlägg.

fredag 29 mars 2024

Måendet

Att få vara den man är. När man fyller 50-isch börjar saker och ting klarna. För mig hände det vid 55. 


55+ har man väl aldrig viljat bli men när det väl blev så kändes det ändå väldigt bra. 

Jag såg ett program med psykologen Anders Hanssen där han talade om personlighet. Gener eller miljö? Eller både och som det brukar vara förstås. Han anser att personligheten är avhängig av de gener vi bär. Miljön påverkar men vi verkar parera för det under livet och försöker hamna inom den rådande normen istället för att vara de vi är fullt ut.

Men vid en viss tidpunkt anser vi det mindre viktigt att leva upp till förväntningarna omgivningen har på oss och vi vill istället utveckla de personlighetsdragen vi fått med oss i generna.

Det är väl lite så jag gjort när jag valt att bli en eremit. Jag har inte så stort intresse av folk längre. Jag vill helst vara själv och fundera. Helst i min lägenhet i Spanien. Inte här i kapellet. Inte nu längre. Det ska bli så skönt att inte behöva vara uppdaterad med miljölagstiftning och all annan lagstiftning som jag har att hålla någorlunda koll på i mitt arbetsliv. Jag längtar så efter min pension när jag kan bli en fri man och lägga upp dagarna som jag vill. Läsa böcker när det regnar och få sol på näsan när solen skiner. 

3 år kvar.

Ikväll tittade jag på en dokumentär om snickaren Björn Christiernsson. Han som var snickare i "Äntligen hemma" med Timell. Timell blev "Persona non grata" efter de övergrepp han gjorde sig skyldig till. Liksom Paulo Roberto.

Björn har valt att komma ut som transperson. Han har valt att komma ut som den han egentligen alltid känt sig som. En fantastisk dokumentär i två avsnitt som kanske alla borde se. Inte utan att jag blev rörd av dokumentären.

Det är ju att "komma ut" på ett extremare sätt än att bara bli den man alltid viljat vara. Men han gjorde det. Istället för att vantrivas med allt. Det är den resan jag också påbörjat nu även om det kommer innebära väldigt små skillnader hur omvärlden ser på mig. Huvudsaken är att man själv känner sig som den man alltid borde varit. Björn har verkligen kommit att bli en förebild med sin beslutsamhet. 

Jag har tyvärr så svårt att komma tillbaka till den Eddie jag var innan den senaste depressionen drabbade mig. Jag som mådde så bra... Tyvärr har jag för stunden tappat livsglädjen och framtidshoppet. Jag bara väntar på att allt det där ska utvecklas igen. Och jag är övertygad om att det kommer att göra det.

lördag 16 mars 2024

Stora frågor

Vissa frågor är så stora att jag inte kan greppa dem. Universum och kvantfysik och sådant förstås men även frågor som det finns svar på. 

Var bor alla skidåkare och deras team när det är en helhelg med skidor i Falun t ex. Falun kan väl inte ha så mycket hotellkapacitet eller har Falun det? Pressen måste väl också bo någonstans. Och åskådarna. Jag får inte ihop det riktigt.

I morse när jag såg nyheterna pratade de om narkotikahandel och gängkrig som vanligt. Då funderade jag på vilka det är som köper droger. Jag är inte bekant med den världen längre. Ingen jag vet bidrar till att langarna och gängens förmögenheter växer. Är det bara i storstäderna? Jag vet att det finns mycket i Kristinehamn men jag vet ingen som använder det. Är det gängen själva som konsumerar det mesta? Jag har så svårt att förställa mig att det är en massa svenskar som står för kundunderlaget men så är det förstås. Men vilka?

Man pratar om så många åtgärder man ska ta till mot den enorma narkotikahandeln. Åtgärder i skolorna, Socialtjänsten, fler poliser, tuffare straff men varför satsas det så lite på att strypa efterfrågan på droger?

Det är mycket man inte begriper.


Har börjat göra Thé på bockhonsklöverfrön. Jättegott.

Jag har svårt att komma tillbaka till den livsglädje jag kände innan vintern psyksvacka. Inget är särskilt roligt längre. Jag har jobbat i två veckor nu och det har i alla fall gått bra. Vardagen är annars bara kall och grå. Tre år och två månader kvar till pension nu. Det ska bli så underbart att bara smita ut bakvägen och ha så lite som möjligt att göra med mänskligheten efter det.

På tisdag ska jag göra entrecote till Felix i min Sous-vide. Jag kollade min blogg för att se vilka tider och vilken temperatur jag använde förra gången och insåg att det var tre år och fyra månader sedan jag använde den senast. Det känns som ett par månader sedan. Tre år går så otroligt fort.


Drack vin och lyssnade på musik.

måndag 11 mars 2024

Lite fakturering och lite möte

Arbetsdag. Indiskt till lunch från igår. Imorgon kommer Felix och äter indiskt med mig på kvällen.

Jag var nere till vaccinationslokalen på Västerlånggatan och fick mig min 5:te covidspruta idag också.


Passerade Carl Nesjars vackra isskulptur också.

söndag 10 mars 2024

Söndag

Gick upp tidigt och kollade skidskytte på SVT play. Åt frukost och åkte till Maxi för att kompletteringshandlar tomater. 


Satt i entrén en timme efteråt och folkbadade. Hälsade på några stycken men inte alls så många som jag brukar. Träffade min gamla klasskamrat Pär som satt sig en stud och pratade trots att han hade ett rejält lass med smörgåstårta i famnen. Vi pratade pensionärsdrömmar.

När jag kom hem fortsatte jag med min Kheema och satte på ris också. 


Det blev jättegott.


Jag tror att min vän Sven Bornemark blir sugen när han ser min Mangopickle.

Jag hittar lite saker på SVT play som är sevärt faktiskt. Har snart sett alla avsnitt av serien "Ett enklare liv" som fått mig att drömma mig bort igen.

lördag 9 mars 2024

En första arbetsvecka avklarad

Första arbetsveckan efter sjukskrivningen är nu genomförd. Den gick riktigt bra. Jag kände mig faktiskt efterlängtad och behövd. Jag lade märke till att när jag höll i möten online var jag väldigt forcerad i talet. Som att jag omedvetet ville överkompensera för min tystnad i två månader.

Det är minusgrader och jag är sällan utomhus. Jag har släpat mig runt på 20-minuterspromenaden ett par gånger under veckan i alla fall. Jag har gått upp i vikt igen under sjukdomsperioden. Hur mycket vet jag inte men det märks på svångremmen.

Vårfåglarna lyser med sin frånvaro. Jag har hört kattuggla ett par sena kvällar när jag lagt mig. Ingen pärluggla i år hittills. Jag tittade till mina uggleholkar en dag när jag var ute och i den ena holken ligger någonting stort som blockerar ingångshålet. Holken sitter så högt upp så jag inte ser vad det är men det ser ut som en stor barkbit. Något djur måste aktivt stoppat in det i holken. Det finns ingen möjlighet att den stora biten har blåst in i holken av sig själv. Jag har försökt titta med kikaren men den gamla loppiskikaren är oduglig. Jag tänkte ta ett foto med teleobjektivet men jag hittar inte min kamera. Det är ganska vanligt att jag inte hittar saker här i kapellet. Och i den lilla lägenheten i Spanien också förresten. 

3 månader kvar innan Spanien men jag drömmer mig dit varje dag. Det är runt 20 grader på dagarna där nu och mandelträden börjar ha blommat klart. Här blommar faan inga mandelträd, den saken är säker. Runt nollan här denna mulna lördag. Jag fantiserar om att bygga ett litet lähörn på uteplatsen där jag kan sitta lite avskärmad från vind och den religiösa dansken på den sidan om mig. Jag funderar på en låg spaljé. Jag får inte bygga högre än 120 cm. Jag vill ju så gärna ha bouganvilla någonstans men jag vet inte var. Jag har sett att det finns markiser som man sätter upp vertikalt på väggen. Den sitter skyddat i en kassett när man inte använder den. Sedan drar man ut den och sätter fast den i nederkant i ett fäste som sitter fast i marken. Då får man en avskärmande vägg som blir 180 cm hög och 3 meter lång. Ett parasoll behöver jag också till framsidan. Då lär jag hyra en bil för att få hem de grejerna.

Jag ska succesivt börja byta ut lite furumöbler nere i lägenheten också. Jag lever ju i ärvd inredning till stor del därnere. Det är väldigt mycket furu och det börjar jag bli innerligt trött på vid det här laget. Dörrar, skåpluckor och garderober är också av furu. 

Jag fryser hela min vakna tid. Jag har aldrig varit med om en frusnare vinter. Åldern? Det måste vara det. Jag har varit varm som en gjutjärnskamin hela mitt liv men den självgenererade värmen får jag inte till längre.

Felix fyllde 21 år i veckan och jag hade honom här på födelsedagskvällen och bjöd på lite mat.

Jag tog en sväng med bilen ner till COOP och hämtade en handske som jag tappade därinne förra helgen. Sedan blev det Maxi för lite handling. Parkeringen vid Maxi var full. Vid COOP var den tom. Konstigt men det är alltid så. 

Jag tänkte göra en indisk Kheema så jag kan bjuda Felix på det till veckan. Kheema är en köttfärsröra med potatis i. Men först var jag tvungen att göra mer Garam masala. Den jag tidigare gjort har tagit slut.

Det går åt en del kryddor.


Här ligger lite olika kryddor. Svarta kardemummakapslar, gröna kardemummakapslar, svartpeppar, muskotnötter, muskotblomma, lagerblad, kanel och stjärnanis. I stekpanna har jag redan lagt kummin-, och korianderfrön också


Jag rostade allt väldigt försiktigt innan jag malde ner alltihop. 


Nu har jag garam masala ett tag. Jag använder en tesked då och då.

Jag påbörjade också matlagningen. Olja, ghee, lagerblad, kardemummakapslar och kanel fräste en stund. Fyra rödlökar hackades och gick i och bryntes. Sedan riven ingefära och riven vitlök. 


Där är basen till de flesta indiska rätter.


Jag drack ett par glas vin till matlagningsbestyren och eldade i kaminen.

Sedan brynte jag köttfärsen och lät det puttra ihop lite. 


Sedan ställde jag ut det på altanen på avsvalning tills imorgon då jag fortsätter med matlagningen. Imorgon puttrar jag igång alltihop igen och fortsätter. Det ska i tomat härnäst men det glömde jag att köpa. Jag fortsätter helt enkelt imorgon när jag köpt lite tomater.

Jag fick väldigt ont i axlarna igen idag när jag höll på med matlagningen. Inte bra!

Det blev sedan TV-tittande resten av kvällen innan jag fällde in hovarna för denna dag.

lördag 2 mars 2024

Förundran i köket och "schmalz"

I onsdags hade jag ett samtal med min chef som gjorde att jag genast kände mig bättre till mods. Allt var inte lika hopplöst och nattsvart efter samtalet som innan. Det gjorde mig så gott att jag planerat att börja arbeta på måndag.

Jag har ju haft bekymmer med att jag har slutat att förundras men häromdagen fick jag en liten förundransupplevelse i köket när jag tittade ner i min äggryta.


Jag hade kokat ägg och kylt ner dem i vatten och sedan hade de blivit stående i vasken en stund. Ett vackert bubbelmönster hade bildats.

När jag var nere och träffade min pappa i Tyskland för första gången 2004 bjöd han mig på ett hemmagjort pålägg som heter "schmalz". Det var en blandning av ister, salt, lök och mejram. Idag gjorde jag mitt eget schmalz.


Jag skar upp 400 gr rökt grisister 


i små tärningar och smälte ner alltihop på svag värme. 



Kvar blir små kuber av bindväv som blev lite krispiga att tugga på.


Jag avlägsnade bindvävskuberna 


och tillsatte en hackad lök och mejram och lät puttra. Det blir ju konfiterad lök i grisister. 


Sedan fick det stå och svalna innan jag ställde in det i kylskåpet. 


Jag testade en schmalzmacka innan jag stängde kylskåpsdörren också. Gott men lite för dåligt med salt så det fick jag ha på i efterhand.

Ikväll spelar "T-Bear" från Arvika nere på "Bowlingen". Jag hade längtat till detta datum men kände mig tyvärr allt för folkskygg för att gå dit. 

måndag 19 februari 2024

Lusten som försvann

Min iver och livslust försvann. Inte så att jag inte vill leva längre men jag ser inte fram emot något direkt längre heller. Varje dag går som i ett vacuum. 

I torsdags beslöt jag mig för att gå tillbaka och jobba måndagen den 19 när mitt sjukintyg slutade gälla. Men då återkom mina besvär. Hjärtat skenade hela dagen och när jag slutligen skrev till 1177 med begäran om en veckas sjukskrivning till kunde jag bli lugn igen.

Idag pratade jag med psykläkaren och han sjukskrev mig till och med tisdag nästa vecka på min begäran. Så jag slipper söndagsångest och får starta med en kort arbetsvecka.


I lördags hade jag en sittning här för 12 personer som var bestämt sedan någon gång i december. Indisk kväll med "Butter chicken". Jag var orolig dagarna innan i och med att jag inte mår så bra psykiskt. Jag hade dessutom plågats av synbortfall på höger öga under veckan som gått. Som en grumlig vågform som täckte mittenpartiet i synfältet i höger öga. Det spädde på min oro för min psykiska hälsa. Under lördagen innan gästerna kom blev det värre också. Jag tyckte mig börja se sämre på båda ögonen. Det gick över under kvällen som tur var. Jag drack ett par glas vin till maten och det var en väldigt städad tillställning. Nu ska det dröja innan jag dricker alkohol igen. Jag verkar inte behöva alkohol lika ofta numera.

På söndagsmorgon hade jag en frödingvandring i stan med gästerna från "butterchickensittningen". Det var väldigt trevligt och jag stod och orerade om Gustaf och läste dikter. Men sedan var jag helt utmattad efter allt socialt som hänt i helgen.

Jag hörde en intressant liknelse idag när jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av "Filosofiska rummet" på en podd. Liknelsen beskrev ganska bra hur jag känner mig när jag går in på min arbetsplats Samhällsbyggnadshuset i Karlstad. Det känns som om jag halkat på en isfläck och slagit mig ganska illa och hoppas att ingen har sett det. Jag liksom skäms över min egen olycka och hade kunnat tagit smäleken om bara ingen sett fadäsen. Men när jag kommer in bland kollegorna i Karlstad känns det som alla sett att jag ramlat och har svårt att hålla sig för skratt. Ingen säger något om vurpan men alla vet. Som om de nyss stått i fönstret och sett allt och tyckt att det var rätt åt mig. Och att jag varit klumpig och att det var mitt eget fel att jag halkat. 

Man pratar inte om psykisk ohälsa på min arbetsplats. Men nästa gång jag tvingas gå in i Samhällsbyggnadshuset mot min vilja kommer troligen tankarna tillbaka och jag riskerar att få en ny panikångestattack. Platser kan bli tätt förknippade med panikångest. Det kan räcka att se en plats på avstånd eller på bild för att en attack ska triggas. Tänk att behöva förklara detta fenomen för någon som aldrig upplevt det. Som skulle kunna reagera genom att säga: -Nu får du väl ta och skärpa dig! Det är ofta så jag bemöts. -Ta dig i kragen! Men om jag inte har en krage då?

Både Wittotsi i det italienska skidskyttelandslaget och Tandrevold i det norska beskrev liknande besvär de haft under sin skidskyttekarriär. Tandrevold beskrev hur allt bara låste sig när hon gled in till skjutmattan inför en skjutserie i stå. 

Hjärnspöken som de som inte drabbats inte verkar kunna förstå.

Jag förundras inte över saker nu längre. Allt är lika ointressant. 


Som en påbörjad messmörsmacka.

All iver inför livet är plötsligt borta. Ivern kommer säker tillbaka. Frågan är bara när. Jag älskade mitt arbete. Jag är rädd för att inte det heller kommer att bli detsamma igen.

måndag 12 februari 2024

Kommande vintrar

Var på fysisk undersökning kl 8 fredags på morgonen. Höll på att försova mig. 10 grader kallt och en iskall bil med allt vad det innebar. Lång diskussion med läkare och han undersökte mig lite översiktligt. Oroväckande att jag har en infektion. Provsvaret sa det också. Inte bara mina febernätter. 

Rörelse och smärtstillande. Det är det som gäller. Det finns ingen annan lösning. Risken är att alla mina vintrar kommer att se ut så här i fortsättningen sa läkaren.

Problemet är mitt beteende. Att jag inte motionerar och kurar ihop mig när det börjar bli kyligt, blir stel och orörlig. Ju mer jag beter mig så desto värre blir det. Men jag kan nog inte leva annorlunda. Hösten 2019 hade jag samma besvär förra gången. Jag fick ont september då också. 

I torsdags märkte jag något annat som oroade mig. Jag kan inte ta djupa andetag längre. Det tar liksom stopp innan jag når maxdjupet. Jag får panik när jag inte får luft som jag ska. Jag får kontakta lungkliniken i Karlstad också nu när jag ändå är sjukskriven. Jag börjar bli innerligt trött på min kropp nu. 

Axlarna har blivit något bättre, andningsproblem har tillstött och sinnessjukdomen har jag inte hunnit börja ta tag i ännu. 

Febernatt natt till söndag igen. Jag trodde jag skulle slippa det åtminstone.

Modstulen. Orkar inget. Jag har fått en grönalg i akvariet som jag borde parera för och ta bort så fort det går men orkar inte blöta ner mig. Läser, medicinerar, tittar ut på snön och isen, ligger, dricker mängder med iskallt vatten, slumrar, tittar på TV, mikrovärmer mat och lägger mig igen. Tänker mycket på återgången till arbete. Jag vet inte ens om jag vill tillbaka. Jag har tappat lusten för det mesta. Tänker mycket på Spanien.

Jag måste få till en seriös diskussion med min arbetsgivare om arbete i Spanien vintertid. Jag förstår inte varför det är så känsligt. Ska ringa facket till veckan och diskutera hur folk på andra arbetsplatser gör. Och Försäkringskassan också angående samma sak.


Idag fick jag blommor. En liten kvast med jättevackra tulpaner. 


Den var från "Medlemmarna" i Miljösamverkan. Jag blev glad för gesten även om jag egentligen inte vet vilka fysiska personer blommorna var ifrån. Egentligen spelar det inte så stor roll.

Jag skrev ett tack i vårt diskussionsforum och tackade för blommor och omtanke.

torsdag 8 februari 2024

Bra dag igen

Begränsat med smärtor och bara lite feber på natten. Slappade på förmiddagen och åkte upp på provtagning kl 11.


Skulle tydligen lämna urinprov men det gick inte. Jag kunde ta hemma sa hon och lämna in det när jag ändå ska upp imorgon förmiddag. 


Undrar bara hur jag ska få in pisset i röret. Får fundera på det. Undrar hur tjejer gör.

Åkte till Maxi och handlade och träffade Sigge som vanligt. Vi pratade krämpor en stund och Sedan åkte jag hem och slappade igen. Gjorde matlådor. Stekt falukorv med stuvade makaroner. Kollade på TV.

Det var den dagen det...

onsdag 7 februari 2024

En bättre dag

Bättre än de flesta jag haft den senaste tiden. Fick kontakt med Regionen. Jag ska upp och lämna prover imorgon och på undersökning på fredag. Jag tycker jag börjar få till medicineringen också.

Har inte varit ute alls idag. Det rasade ner en massa onödig snö i natt igen. 

Räkorna arbetar med en stor iver och de har nästan betat bort alla kiselalger som börjat täcka delar av rötter och stenar i akvariet. 

På den nedre bilden ser man kiselalgerna som en grå luddig beläggning på roten. 

Här är två av räkorna.



Jag ser alla tre samtidigt numera också men ynglet har jag inte sett sedan jag släppte i dem.

Det är 17 grader i Torrevieja. Tittat på TV. Läst lite. Ska lägga mig tidigt och läsa.

tisdag 6 februari 2024

Insikt

"Insikt" är ett ord som har en dubbel betydelse i min värld. Den vackra betydelsen är att man plötsligt förstår. "Katarsis". Jag tror inte det går att gå tillbaka från ett sådant ögonblick till att inte förstå. Den ledsamma betydelsen är de undersökningar som utförs när näringslivet sätter "betyg" på kommunerna näringsidkarna och privatpersonerna verkar i. Ofta det det otroligt missvisande resultat som de förtroendevalda älskar att ta spjärn mot när de försöker få tillsynsmyndigheterna att vara lite vänligare när de beslutar saker. Lite som att be oss att se mellan fingrarna eftersom företaget är så viktigt för sysselsättningen i kommunen. 

Igår skulle jag egentligen varit i Karlstad för att intervjuas av Falcks som är vår företagshälsovård. Men jag hade så ont att jag inte tog mig dit. Vi löste det via Teams och det var ju bra mycket bättre. Förslaget var mitt. Att jag och min chef skulle mötas med en "tolk" som skulle försöka göra så att min chef skulle förstå hur det är att vara högkänslig och ha panikångest på en arbetsplats. Bland kollegor som jag har så otroligt lite gemensamt med. Särskilt när det gäller vad som är viktigt i livet.

Detta första möte med företagshälsovården inkluderade däremot bara mig. Chefen skulle ha en egen sittning och sedan skulle vi ta det därifrån. Jag var ju förstås fokuserad på min sida av saken. Felix sa för några dagar sedan att: "Försök att sätta dig in i hennes (chefens) situation också". Men det är ju hon som inte förstår, tänkte jag. Jag sa ändå att jag givetvis skulle försöka.

Igår under samtalet med samtalskvinnan berättade jag om vad som hänt. Varför jag kraschat denna gång. Själva kraschen inleddes av en serie händelser. Jag har ofta problem med att bara "träda in" i Samhällsbyggnadshuset. Jag kände av de hemska vibbarna direkt den där torsdagen. Sedan byggdes det på och jag var tvungen att fly. Jag och chefen pratade i telefon senare under dagen. Vi bokade ett avstämningsmöte via Teams dagen därpå. Inför det mötet fick jag panikångest och direkt efter det somnade jag. Det är vad som brukar hända. Jag somnade i kontorsstolen. I mina drömmar hörde jag att telefonen ringde. Om och om igen. Om och om igen. Efter ca en halvtimma började det koppla. Det är hos mig det ringer. Någon som är otroligt ihärdig. Plötsligt slog det mig att det kanske är dags för avstämning. Jag svarade alldeles förvirrad och bad att få fem minuter innan vi kunde hålla avstämningen.

Jag gick på toa, drack vatten och satte på mig mitt headset och ringde upp. Och fick en utskällning. När vi gjort upp en tid ska jag vara på plats. Annars ska jag meddela förhinder. Jag försökte förklara att jag somnat och inte kunde hjälpa att det blev som det blev. Sedan spädde hon på med att jag inte meddelat Karlstads kommun någon närmast anhörig. Någon hon kunde kontakta om det blir så här. Om jag plötsligt försvinner från jordens yta. Jag blev ledsen och kränkt och fick ytterligare stöd för att chefen förstår ju inte alls hur min hjärna funkar.

När jag berättade det för samtalskvinnan sa hon: -Det är så många kvinnor reagerar när de blir oroliga för någon som betyder något för dem. Och plötsligt förstod jag.

Det var precis så jag själv reagerat de otaliga gånger Felix mamma kom hem oväntat sent från jobbet. Jag stod och tittade ut genom fönstret i Smedby och tänkte: -Nu måste hon väl ändå snart komma cyklandes runt hörnet Brinken - Söråsgatan. En olycka? Varför har hon inte hört av sig annars? Det kan omöjligen ta 20 minuter att cykla från biblioteket till Smedby. Jag målade upp skräckscenarion. Hade jag hört några sirener? Hade jag hört om bommarna gått ner vid järnvägen? Hur kan hon lämna mig med oron som hon vet att jag känner varje gång det blir så här?

Jag blev ju aldrig lättad och glad när hon väl kom hem. Jag var ju så arg så jag kokade. 

Då förstod jag varför min chef reagerade som hon gjorde och då blev det ju plötsligt något fint. Hon hade varit genuint orolig. Det var en mycket intressant insikt.

En gång fick jag diagnosen GAD. Det betyder generaliserat ångestsyndrom. Det betyder att man alltid oroar sig för småsaker. Jag kallades ibland "skräckscenario-Eddie" av mina vänner på universitetet. Jag försökte alltid övertyga alla i min omgivning hur farligt allt i världen var. Om vad som skulle kunna hända om vi inte var försiktiga. Precis så som min mormor och mamma alltid gjort under min uppväxt. Jag har verkligen försökt att inte överföra det till Felix men det har inte varit lätt. Jag har säkert gjort det ändå.


Idag drack jag kaffe på morgonen för första gången på en vecka. Normalt är det så alla dagar börjar i kapellet men det har inte varit så nu. Orsaken är att jag inte orkat sätta på kaffe på morgonen. Jag har gått från sängen till fåtölj eller soffa och blivit sittande där. Tittat på nyheter. Tills jag blivit illamående av hunger. Då har jag tvingat i mig något att äta. Sedan har jag blivit sittandes/liggandes igen.

Idag väntade jag hela dagen på att de skulle ringa från Regionen och meddela vilken tid jag kunde komma för undersökning men ingen ringde. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt nu. Jag ska försöka ringa imorgon bitti. Fy faan vad tråkigt det här är.

Jag åkte till akvariebutiken i Karlskoga och köpte fyra räkor varav tre klarade hemresan. Jag vet iofs inte hur skicket var på den når butiksägaren fiskade upp den. 

Jag planterade lite nyinköpta växter också. Lilaeopsis mauritiana.


Jag bytte sedan halva vattenmängden och tillsatte de startkemikalier som är brukligt. Jag mätte pH också och det ligger lite lågt. Jag tillsatte pH-höjare och mätte igen. Sedan höll jag på så tills jag kom upp i pH 7.

Nu vet jag att vid varje vattenbyte på ca 10 liter behöver jag höja pH med 30 ml av kemikalien. De smala bladen på växterna i bakkant tillhör de nya växterna. De växer och går upp till ytan sedan. Nere till höger syns något litet brandgult. Det är en av de tre första djuren som är lite blyga i början. 


Close-up. Den är ca tre centimeter i verkligheten. Men små ögon har hon. Faktum är att jag har fyra djur i mitt akvarium. Jag fick med ett litet bonusyngel av räka som jag säkert inte kommer att se innan den växt till sig. Om den överlever så länge. Det finns risk för att den sugs in i filtret dock.

Jag glömde fråga vad räksorten hette men det ska jag givetvis ta reda på.

Om två veckor kommer de fiskar jag tänkt köpa.

Idag fick jag dödsbud igen. Det var min trogne vän Mats Borgfors som dött 62 år gammal. Han fick en stroke för sex år sedan och har sedan dess varit i princip sängliggande med med fantastiskt stöd från omsorgen. Jag har inte hälsat på honom när han legat hemma. Jag har inte orkat. Jag blev så otroligt berörd när jag hälsade på honom i början när han låg på sjukhus med alla slangar överallt. Jag kände redan då att jag aldrig ville se honom så igen.

Många otroligt fina minnen fick vi tillsammans ändå.

söndag 4 februari 2024

Tredje dagen i sängen

Oj vad fort kroppen tacklar av. De tre senaste dagarna har jag legat i sängen, tittat i taket, läst, tänkt, slumrat, förfasat mig över min arbetsgivare. När jag ska upp ur sängen går det knappt. Armarna har inte styrka nog att trycka upp överkroppen. Jag får rulla ur med underkroppen först. Jag skulle behöva ett sådant där handtag som hänger ovanför sjukhussängar.

Jag vågar inte gå ut i halkan. Felix tyckte att jag stod och balanserade konstigt igår mitt på ett betonggolv hos Wafab och han hade rätt förstås. Hela jag är instabil.

Jag är hungrig men orkar inte laga mat. All mat jag tänker på kväljer mig. Jag har så fruktansvärt ont i axlar och rygg. Högerhanden är för det mesta bortdomnad. När jag sitter rakt upp och ner framför TV:n får jag jätteont. Just nu är den enda ställningen jag kan vara i är platt på rygg med högerarm utefter sidan.

Här ligger jag alltså och väntar på något som jag inte vet vad det är. Imorgon ska jag på "utredningssamtal" till Karlstad. Jag fasar redan för att kliva på det där förhatliga tåget. Fasar för att någon av kollegorna ska se mig. Fasar för allt som har med Karlstad att göra. Imorgon ska den känsliga historien berättas igen. När ingen tror på mig. När jag ser på dem hur de tänker. "Skärp dig", det där kan väl inte vara något problem. Du överdriver.

Jag vill sätta mig på ett plan till Spanien nu istället och ta hand om mig där. Jag fryser dygnet runt här och på nätterna har jag feberfrossa och skakar och blir genomsvett.

Damhockey på TV utan publik.

Maratontittning på "En plats i solen" på TV4-Play. Översköljd av denna casinoreklam.

Åkte och hämtade pizza. 


Den var precis så äcklig som jag föreställt mig. Kebabpizza. "Gangsta-kost". Det var många år sedan jag åt kebabpizza. Åt en fjärdedel och ställde in resten i kylen. En ny skjut-, och sprängvåg har börjat i Stockholm igen. Undrar hur många av offren som dör med kebabpizza i maginnehållet. Det borde gå att göra statistik på. Garanterat mer än hälften. 80%?

Fördomar? Ja.

lördag 3 februari 2024

KIA Picanto

Provkörde en KIA Picanto hos Wafab Bil idag. En trevlig bekantskap. Bra acceleration när jag skulle ut på E18. Imponerad faktiskt.

Jag la mig när jag kom hem runt lunch och låg i flera timmar och läste och slumrade. Tänkte och hade ont. Var ute hos Mary Dalevi och hämtade akvariesten som jag fått av maken Stefan.

Boken jag läser nu heter "Långsamhetens lov" av Owe Wikström. Ganska torftig bok. Han är religiös också vilket skiner igenom för mycket. Ibland så jag blir jag rent ut sagt förbannad faktiskt. Jag trodde den var mer filosofiskt inriktad. Det är inte ens säkert att jag läser ut den. 

Jag började på en annan bok innan men den avbröt jag efter 20 sidor. "Studier i kemi" i den där "roliga genren" som "En man som heter Ove" och "Hundraåringen" m fl. Ska böcker försöka vara roliga är de aldrig bra. Det är min erfarenhet. Bah! Längtade så efter boken "Melankoliska rum" men jag hittade den inte. Den är säkert i Spanien. Jag hade behövt läsa den igen nu. Fantastisk bok.

Förberedde akvariet lite inför djur till veckan förhoppningsvis.


Så här ser det ut nu. Växterna börjar ta sig lite i alla fall medan andra har lossnat och svävar i den fria vattenmassan. Det ska bli lite mer växter i bakkant också.

Tänker mycket på jobbet också och det blir jag tyvärr inte gladare av. På tisdag ska jag till företagshälsan och ha ett samtal om hur jag upplever min situation. Det blir bra det. Jag orkar vare sig skriva eller tala med folk på stan frågar hur jag mår. Jag skyr faktiskt folk lite även om jag sitter lite undanskymt och folkbadar.

La mig tidig och läste.

fredag 2 februari 2024

Zakir Hussein (fortsättning på förra blogginlägget)

Zakair Hussein. En indisk musiker som alla musiker från västvärlden tyckts ha velat spelat med. Ofta anlitad till många album världen över. Jag har träffat honom många gånger. Jag har burit hans tablas och mattor in till scenen på Nefertiti i Göteborg när han spelat där med den svenska folkmusikgruppen "Mynta". Han tittade på mig och nickade när jag erbjöd mig att bära hans viktigaste instrument. Hans matta som han alltid satt på. Jag har stått i timmar för att få hjälpa bandet att komma tillrätta som en jävla groupie. Men jag har gjort det av kärlek och för att få ihop minnen med musikerna.

Jag har inte bloggat på ett par dagar. Det blir för mycket negativt för mig och jag blir inte gladare av att beskriva hur jag hela tiden mår dåligt. Inga förbättringar har skett i alla fall. Det är precis som innan både med kroppen och psyket. Panikångest igår men inte idag.


Idag folkbadade jag en stund på Maxi i alla fall. Hade kunnat suttit där längre men började känna mig dum. Som en pensionär.

måndag 29 januari 2024

En bra dag

Utöver axelsmärtor och viss panikångest har det varit en bra dag. 

Fick lite feeling och fyllde akvariet en första gång. Det blev lite som jag trodde. En del av mitt "hardscape" flöt upp och flera av växterna hade inte riktigt rotat sig. Men det var ett hyfsat resultat ändå.


Jag ska byta vatten om någon dag och ställa saker tillrätta så gott det går.

Hade ett bra samtal med Nordea idag angående planen för avveckling av Eddie Perssons verksamheter i Kristinehamn. Jag kan gott och väl gå i pension 2027. D v s när jag fyller 63. Tidigare t o m om jag börjar förbereda mig redan nu. 

Jag tycker det ser ljust ut för mig. Nu återstår bara att få till de sista åren i tjänstgöring trots att ingenting lockar mindre än det. Jag hoppas att få till villkor som är intressanta och vi ska börja diskutera det till veckan som kommer.


Åt någon form av smashed burger till lunch. Stekt surdegslimpa. Två extremt tillplattade nötfärsbiffar á 125 gr. Stekt halloumi emellan och mangoraya. Ibland blir jag sugen på mangoraya. I plastflaska. Jag äter väldigt dåligt nu men kan inget annat.


Fick en försändelse också. Rökelse helt enligt "the man of too much". Eldade på som helvete på eftermiddagen.


Och på eftermiddagen satte jag mig och lyssnade på indiska ragor med L. Shankar (violinist) och drack starköl. Vilket ljud jag har här nu när högtaleriet låter underbart. Jag har aldrig hört bättre hi-fi-ljud.