Stereolupp

Inköp av fullständigt onödig utrustning pågår för fullt. Idag beställde jag en stereolupp. Jag älskar ju detaljer. Det lilla i det stora hela. Jag har länge velat ha en stereolupp och idag köpte jag en enkel variant men jag hoppas att den duger till att se vackra små strukturer med. Under min studietid fascinerades jag av att titta på allt möjligt i stereolupp. Jag fick verkligen slita mig ifrån den lilla mikrovärlden som vi inte ser med det nakna ögat.

Jag minns EU-valet. Dagen efter valet var färdigräknat minns jag att jag satt och tittade i mikroskop på hjuldjur, hoppkräftor och hydror från en höinfusion. När jag tittade på ett hjuldjur som satt och filtrerade tänkte jag: -Nu är du med i EU din stackars lille djävel.

Ikväll gjorde jag iordning en snussats igen. Jag gjorde snus på tobaksorten Black mammoth denna gång. Jag har väldigt mycket tobak kvar från skörden 2020 och det känns bra. Anledningen till att jag körde en sats utan att blanda i någon Alida var att jag ville ha med lite snus till Spanien av den sorten. Min nya bekantskap Manuel därnere har fått Black mammoth fröer. Jag vet inte hur seriöst hans odlingsförsök varit i år. Men för framtiden och hans åretruntliv i Spanien vore det förstås trevligt för honom att vara självförsörjande på snus. Han har också mark att odla på. Jag ska hälsa på honom och gå över ägorna bland citronträd och fikon. 

Det går att köpa snus i Spanien i "svenskbygderna" men om det är dyrt i Sverige vågar jag inte tänka på vad det kostar där.

Om jag skulle köpa mitt snus här i Sverige skulle det kosta 22 000 kr per år. 

Så här såg det ut när jag började med det. Då hade det stått 24 timmar i ugnen med 8 dl vatten och 100 gr salt.

Väldigt grovmalet och mycket stenhårda bladnerver. Denna tobak malde jag på det gamla sättet i en matberedare innan den nya kvarnen införskaffades. 

När det är så här mycket bitar i snuset mal jag det också med köttkvarnen. Jag tror jag slipper det sedan när jag gör snus på tobaken som den nya kvarnen malt.

I köttkvarnen blir det slätt och fint. Jag kör igenom allt två gånger. Sedan konsistenskör jag det med degrulle en stund till efteråt. Kollar om jag behöver tillföra mer vatten.

När jag är nöjd med konsistensen packar jag ner snuset i en plastlåda och där får det ligga en månad i kylskåpet innan jag bryr mig om det.

2,1 kg blev det till slut från 800 gram torr tobak.

Jag var till sjukhuset och gjorde min årliga spirometri idag också. Testerna såg jättebra ut. Ingen försämring av min KOL. Jag är glad så länge läget inte försämras. 

Spirometriundersökning är inte särskilt roligt. Jag blir helt slut efteråt. Jag ska blåsa så hårt och så länge jag kan genom ett plaströr. Det finns inget motstånd att blåsa mot. Det är därför det känns så konstigt. Jag skulle vilja ha ett litet mottryck som när man blåser upp en ballong. Men här är det bara ett rakt rör. Än så länge klarar jag det utan att ha blöja på mig också. De rekommenderar blöja om man inte tror sig kunna hålla tätt vid maxansträngning. Usch när den dagen kommer. Då är det inte roligt längre.

Vacker höstsöndag

Jag har slutat sedan länge att ställa väckarklockan på ringning. Jag vaknar ändå av mig själv i tid. Imorse låg jag och blundade och lyssnade länge innan jag gick upp. Jag kan någorlunda utläsa via ljuden ungefär vad klockan är. Idag var klockan 07:30 när jag gick upp och satte på kaffe och startade jobbdatorn. Det är så skönt att få vakna av sig själv istället för att bli uppjagad av en väckarklocka. Att bli tillsagd att gå upp av en fjompig liten musiktrudelutt ut telefonen.

Redan på morgonen tänkte jag att denna kväll ska jag ägna åt min förestående pragresa. I fredags bokade jag bussresa till och från Arlanda så nu är alla transporter bokade till och från Prag.

Igår tog jag en långtur på cykeln på förmiddagen. En fantastiskt soligt höstsöndag. Ingen vind. Allt tyst och stilla. Jag försöker hålla ett sådant cykeltempo så jag inte behöver andas med munnen. Jag cyklade förbi Maxi, ut och rundade Mio och cyklade in mot stan igen. 

Jag tog vägen via stadsparken och där pågick lite matmarknad. 

Jag köpte en fantastiskt god grillad korv med ramslök. Till efterrätt tog jag en skrädmjölsvåffla. Jag fick mig på så vis en hel lunch där. Sedan cyklade jag hemåt i sakta mak.

Väl hemma klippte jag gräset. Kanske sista gången för i år. Jag tog också in några stora hibiskusar som är mig kära och kanske kan klara sig. De större brukar kunna vara lite tåligare mot spinn. Annars åker de ut. Jag krusar ingen.

I fredags pratade jag med "L". Jag berättade att jag ska till Spanien och sa att hon kan komma och hälsa på om hon vill. Eftersom hon är så underbart omedelbar och inte har några plikter gentemot någon annan köpte hon en tur och retur Gardemoen-Alicante dagen efter. Jätteroligt. Hon är den enda i hela världen (förutom Felix) som jag skulle kunna tänka mig att resa ihop med. Hon kommer ner på nyårsafton och flyger hem den 8 januari. Samma dag som jag. Då hjälper hon mig att städa lite också. 

Vi har en förmåga att vara ensamma med oss själva fast vi är i samma rum. Hon kommer säkert att springa en hel del utmed havet. Det kommer dock inte jag att göra. Vi ska äta mycket gott den där veckan och det känns roligt för mig att prova lite restauranger innan hon kommer ner. Vi lär väl boka bord någonstans på nyårsafton också. Hon kommer ner kl 15 på nyårsafton. Nog för att jag älskar att umgås med min egen hjärna men hennes ankomst kommer jag verkligen att se fram emot.

Jag har sålt en lampa på Tradera och här ligger den i Felix soffa och vilar tills den ska hämtas av köparen från Huddinge. När jag förstod att sådana lampor är eftertraktade tyckte jag att jag lika gärna kunde sälja min. Jag fick skamlöst bra betalt för den och jag swishade halva beloppet till Felix idag. Den har ju ändå bara stått i Felix kök på övervåningen tills nu.

Världens roligaste liv

Tänk att det skulle bli så här ändå. Alla djupa gyttjegropar jag hamnat i under mitt liv. Hur jag sett hålen i marken på min väg framåt och hur jag t o m stundtals valt att gå ner i hålorna och vältra mig i elände ett tag. Ibland har jag gått runt. 

Jag behöver citera Fröding här: "Dä ä mörkt för mig i väla nu. Mörkt som i é höle, käre du."

Eftersom jag alltid gjort så så har det blivit ett så invant sätt att leva. Jag minns att jag faktiskt njutit av min egenframkallade misär. Det har varit som om jag har behövt svackorna fast jag inte kan begripa det idag. Min misär är ingenting om man jämför med riktig misär förstås. Jag har ägnat mig åt någon sorts västerländsk lyxmisär. Där man kan unna sig att vara deprimerad i perioder. Depressionerna har verkligen inte varit påhittade. Men de skulle inte kunna komma in i mitt liv och ta plats en tid idag. Det är jag nästan säker på. Därav den lyckliga rubriken på dagens blogginlägg.

Att få svackor med jämna mellanrum är väldigt bekant för mig. Oavsett om jag i framtiden kommer att hamna i svackor är jag beredd på ett helt annat sätt nu. Jag vet vad fint och bra jag oftast har det.

Pysseldag i kapellet idag. Imorgon avvecklar jag sommarträdgården med vattenslangar och allt. 

Idag planterade jag om mina förväxta jättemonsteror. Det var verkligen behövligt. De höll på att välta där de stod och har växt ut över alla håll och kanter.

Nu fick de nya mycket större krukor och med självvattningsfunktion. De halvruttna bambukäpparna bytte jag mot nya och band upp alltihop igen men med mera möjlighet att styra om de bångstyriga stänglarna allteftersom.

Jag tog tag i min bokhylla också. Jag kunde inte hålla mig utan åkte till IKEA redan igår eftermiddag. Så nu utökar jag min bokförvaring med gott och väl 4 meter.

Före.

Efter.

Nu på kvällen har jag ägnat mig åt att optimera utrymmet ytterligare. Jag har nu flera hyllplan fria för nya pocketböcker i bekväm plocknivå. Jag har också flyttat alla böcker som stod bakom den vackra målningen. Förut när jag letat efter vissa titlar och inte hittat dem har jag trott att de kanske står bakom tavlan. Om det varit viktiga titlar har jag lyft bort målningen och tittat bakom. Men nu är alla bokryggar läsbara.

Santana och öl ikväll medan jag flyttar böcker hit och dit. Men nu är jag färdig. 

HSP-depp

Jag har gått med i flera HSP-grupper på Facebook för att komma i lite försiktig kontakt med likasinnade. HSP står för "High sensitive person" och det är ju numera så jag definierar mig själv. High sensitive Persson, snarare. För mig är det naturligt att vilja veta allt om denna gåva. "Gåva" vill jag nämligen betrakta det som. Det är bara det att medlemmarna i de här grupperna verkar anse HSP vara en förbannelse för dem.

Jag känner inte igen mig alls i det. Jag är ju bara glad och tillfreds med livet. Det vill jag inte skriva om där eftersom många skriver om självmordstankar, den kommande dystra hösten och den förestående julen då alla ska vara glada. Jag gick ur flera av grupperna igår utan att ha skrivit en enda bokstav där.

Jag känner mig förgiftad av det de skriver och nästan alla ropar på hjälp på ett eller annat sätt. Jag vill inte engagera mig där och riskera att bli nerdragen i dysterheten. Jag är fortfarande med i en grupp som heter "HSP-singlar" eftersom jag är en sådan. Jag vill heller inte bli något annat än en HSP-singel men identifierar mig mest med dem. I den gruppen har jag inte heller stött på denna destruktiva stämning.

Mina onlinemöten löper på med inspektörer och chefer i Värmlands och Örebro läns kommuner och jag sitter och skriver mest hela dagarna under arbetstid. Snart är jag ikapp med mina minnesanteckningar och det känns bra. Då är det dags att planera nya onlinemöten igen.

Det är dystert väder ute och jag är så tacksam för att inte behöva ge mig ut. Jag trivs så gott i min lilla skrivarvrå i prediksalen. Jag skrev till en vän som bor i Torrevieja häromdagen och han lovade att ta hand om mig lite när jag kommer ner. Han kanske t o m hade en cykel stående i garaget jag kunde låna. Mötet med honom på plats ser jag jättemycket fram emot. Den 11 december åker jag ner.

Det ska bli så roligt och intressant att komma ner till Spanien. Idag var jag i kontakt med han jag ska låna lägenhet av. Vi pratade om praktiska saker så som varmvattenberedare och vattenreningsfilter mm. Men sådana samtal gör sitt till för att jag ska få ytterligare stöd för drömmar och längtan.

Jag har börjat okynnesshoppa på nätet också. Mest småsaker som jag egentligen inte behöver. Jag har så svårt att låta bli att köpa silverringar och armband på Tradera. Det är säkert ett uttryck för något men jag tycker det är så roligt att se fram emot dessa små försändelser. Jag tycker också jag är lite "fin" när jag bär mina silversmycken. Jag "för" mig på ett lite annat vis när jag har mina smycken. Mer självsäkert liksom. Med en starkare pondus. Konstigt egentligen men det är en påtaglig känsla faktiskt som jag mår jättebra av. Böcker kan jag heller inte låta bli att köpa.

Jag möblerar om bland lite småsaker här då det blivit väldigt tomt på fönsterbänkarna i och med att jag övergett kampen mot spinnkvalstren. 

Ett antal blomkrukor får hamna i uthuset. Men eftersom jag behöver omge mig med vackra saker så försöker jag fylla tomrummen med annat jag tycker om.

Bl a denna klenod. För vanliga människor är detta inget annat än en rostig dunk. För mig är det något annat. Det är en kvarleva från en tid då vi trodde vi var odödliga och att naturen var stor nog att ta emot vad som helst som släpptes ut av oss människor. Folk som arbetar med miljöfrågor vet att Trikloretylen är bland de värsta kemikalierna vi fått för oss att blanda till. Denna kemikalie är också ett känt korsordsord. "Löser fett", brukar frågan vara. Svaret på tre bokstäver är "Tri". Tri är en förkortning av ovanstående produkt.

Denna kemikalie kunde man köpa hur som helst förr. Innan vi förstod. Den tar sig ner till grundvattnet genom tjocka betonggolv och den är svår att sanera bort där det varit utsläpp. Alla kemtvättar använde tri eller någon annan klorförening för att tvätta saker i. När jag hittade den här dunken skrek jag rakt ut av glädje. Jag hittade den under en inspektion på Djurgårdsskolan i Kristinehamn i deras panncentral. Jag frågade vaktmästaren som gick med mig om jag kunde få den. Den var ju tom också så jag fick ta med den därifrån.

Den påminner om en tid när vi bara levde på utan att ängslas över följderna. Det är inget konstigt att hitta en sådan här dunk. Nästa alla verkstäder hade en "Tritvätt" där man löste upp fett från maskindelar och dylikt som skulle underhållas.

Här står blomkrukorna för en transport till uthuset ogästvänliga kallförråd.

Jag tänkte åka till IKEA i helgen också för att köpa lite delar till bokhyllan Billy som jag tänker bygga ut på höjden. 

Jag tog in en bokhyllestege också och torkade av för att öka min räckvidd inför bokförvaring på högre höjder. Jag tömde också bokhyllans mittdels övre hylla på "prydnadssaker" och placerade ut dem på fönsterbänkarna så det inte blir så kalt där. Det blir fyra nya hyllor ovanpå alltihop har jag tänkt. Och lite omflyttning av befintligt bokbestånd för att göra plats för fler titlar i bra plockhöjd.

Den bestämda kvinnogestalten fick stå bredvid tridunken. Apoteksvågen har fått flytta in från köket.

Att sjunga kanon

Imorse när jag duschade började jag sjunga kanon med min egen hjärna.

Jag minns vad jag tyckte det lät vackert när vi sjöng kanon i skolan på musiktimmarna. "Broder Jakob" var ju en av låtarna. "Row, row, row your boat" var en annan. Jag tyckte det var så otroligt vackert. Att också ingå i den vackra effekten som uppstod med min egen lilla sångröst som ännu inte kommit in i målbrottet. Att låten avslutades i två steg. Förstastämman slutade men andrastämman hade då lite kvar. Och det kompakta tystnaden som blev resultatet av att andrastämman avslutade Broder Jacob tvärt med den andra upprepningen av "Ding, ding, dång."

Ärtsoppa

Eftersom jag tydligen inte automatiskt kommer på saker att drömma om på kvällarna hängande över google får jag väl hitta på saker som kanske kan intressera mig. Zigenarmusik har jag redan skrivit om. Orgelkonserter har jag börjat kolla lite efter också. En riktig kyrkorgel kan ju låta otroligt vackert. Det kan vara något att gå på i Prag. Varje gång jag är i New York tänker jag på att jag ska gå på orgelkonsert i The Cathedral of St. John the Devine" men det verkar aldrig bli av. Under en novembervecka i Prag kanske det skulle vara något att lägga ett par timmar på.

Samtidigt tänker jag på mina känsliga öron. Jag tror nog det skulle fungera bättre med kyrkorgel än snärtig och glad zigenarmusik. Det känns lättare att smita ut ur en kyrka också om ljuden blir obehagliga. 

Det är lite svårt att hitta saker på tjeckiska webbplatser. Det behöver ju finnas i en engelsk version och gör det inte det kommer man inte långt. Jag tänker att det kanske blir lite lättare att söka på plats också. Tynkyrkan har jag sett skymta förbi i Kafkas brev och dagböcker. Där kanske jag ska kolla upp vad de har för program. Hotellet ligger väldigt nära också.

Jag har provat ut ett litet trebent kamerastativ också så jag ska kunna ta selfies när jag sitter på parkbänkar. Eller kanske filma när jag matar sumpbävrar.

Minst en paternosterhiss ska det bli. Jag kanske kommer att hänga lite hos Milos på "Bric a brac" också. Han var rolig att prata med. Han har bra koll på historien och jag kan ställa vilka frågor jag vill om Prag till honom. 

Jag har börjat planera ett inköp på IKEA också. Jag behöver bygga ut mina bokhyllor i prediksalen och har fått en idé. 

Möten hela dagen idag och en massa minnesanteckningar att skriva. Under tiden gjorde jag mitt livs första ärtsoppa. Den blev jättegod. Jag lade gula ärtor i blöt igår kväll och idag hade de svällt och jag kokade dem. 

Jag köpte en rejäl bil färdigkokt fläsklägg som jag skar upp och hade i. Fläsklägget låg ju i lite lag i förpackningen och den lät jag gå med.

Felix skulle ju köra upp imorgon men är inte riktigt kry. Han har gjort ett nytt covidtest men det var negativt. Han kan ändå inte köra imorgon men har fått en ny tid den 6 oktober.

Lite vacuum

Just nu händer inte så mycket. Jag jobbar, läser och sover. Jag famlar lite i blindo efter drömmar och planer för hösten och vintern. Jag kollar lite på Prag och jag kollar lite på Torrevieja men jag kommer inte riktigt in i de drömbubblor jag brukar hamna i när jag sitter vid datorn. En transportsträcka känns det som.

I helgen malde vi den ena snusfabrikörens tobak i alla fall. Jag har börjat kasta hibiskusar. Nu lägger jag ner det intresset. Jag tog in några stycken efter sommaren men de hade spinn på sig efter några dagar. Nu orkar jag inte längre. Nu åker allihop. Vi får väl se vad jag snöar in på härnäst. Det brukar ju alltid vara något jag nördar ner mig i.

En efterlängtad nyckelknippa

Idag hade jag hoppats på att nyckelknippan till lägenheten i Spanien skulle landa hos mig med posten. Men icke. Jag gick till brevlådan strax efter nio och det var post i den. Det kunde jag se eftersom min tyngd jag lägger på locket var borttagen. Men ingen nyckelknippa. Däremot en bok jag längtat efter. Jag blev jätteglad för boken men ängslig för nyckelknippan som skulle ha postats i Norge den 10 september.

Idag har jag haft en utbildning för inspektörerna online hela dagen. Jätteintressant och föreläsaren pratade i sex och en halv timme. Att han orkade! Det blev en lång dag som inte tog slut förrän 16:30. Men det var en intressant dag om hygien och smittskydd hos tatuerare. Väldigt uppskattad av inspektörerna också.

Vid en bensträckare på eftermiddagen stack jag ner till brevlådan igen. Det har nämligen hänt att jag fått post två gånger samma dag förut. Och där låg det efterlängtade kuvertet men det var rena turen att nycklarna var kvar i påsen. 

När jag lyfte påsen ur brevlådan ramlade nycklarna ur och landade på botten av brevlådan. Hade de ramlat ur när brevbäraren lagt påsen på lådan hade nyckelknippan hamnat i diket bakom brevlådan bland alla brännässlor. Om påsen varit tom hade jag inte trott att nycklarna skulle kunnat ramla ur när den lades ner i min brevlåda och jag hade aldrig letat där. Så smart är man inte. Jag är säker på att jag hade trott att nycklarna gnagt sig ur påsen någon annanstans i hanteringen. Det var först när de ramlade ur påsen när jag lyfte den som jag förstod att detsamma kunde hänt när brevbäraren lyfte över påsen i lådan.

Ikväll fick jag besök av min kära konstnär Karin Fast Aronsson också. Hon återlämnade en påse böcker hon lånat och hon fick chans att betrakta sina gamla målningar som jag köpt. Hon hade levererat en målning till höstsalongen här på konstmuseet. Jag ska bjuda med Felix på vernissagen den 2 oktober. Min vän Bengt Löfgren har också ett bidrag där tror jag.

Ni som hängt med mig ett tag känner till "Fejk-Sivan". Idag var hon här igen och letade efter Sivans matskål. Det var längesedan hon var här nu och det syntes att hon åldrats. Hon hade blivit grå i pälsen på ställen där Sivan inte blivit grå så nu var det lätt att se att det inte var den riktiga Sivan. Fejk-Sivan är rädd för mig och rinner iväg mot skogskanten så fort hon får se mig. Hon "rinner" verkligheten. Slimmad efter marken försvinner hon bara. Inga skutt eller galopperande. Jag ser inte hur benen rör sig. Hon bara rinner iväg. Och fort går det.

Som att vara nykär

Jag lever fortfarande på rosa moln efter att kunskapen om min personlighetstyp landade i min hjärna. All ledig tid skulle jag vilja vara i min högkänsliga bubbla och fördjupa mig mer och mer för att förstå. Jag har börjat gå ut på promenader och lyssna på HSP-podden. HSP betyder High sensitive person och hela tiden känner jag igen mig när de går igenom sina egenheter.

Redan i det första avsnittet började jag gapskratta. En av tjejerna i podden beskrev hur hon kom hem och rev av sig alla smycken så fort hon kunde. Hon kände sig instängd av ringar och armbandsur. Precis så gör jag också. Jag vill gärna ha mina ringar på mig när jag är bland folk men när jag kommer hem åker de av fortare än kvickt. Ofta före jag tar av mig skorna t o m. Tjejen i podden var också tvungen att ta av sig BH-n.

Det här med att vara känslig för subtila intryck är typiskt för en sån som jag. Små dofter, vackra detaljer, subtila ljud och subtil beröring. Det är därför jag heller inte kan stänga ute folk småprat i min omgivning. Omedvetet tar jag in deras samtal trots att jag verkligen inte vill höra vad de pratar om. Om jag sitter på en restaurang med eget sällskap kan jag tappa fokus på vad min vän pratar om när jag blir störd av samtalat som pågår vid bordet bredvid. Jag kan inte värja mig mot det intrycket. Är det dessutom stimmigt behöver jag nästan gå där ifrån.

Det är nog tur att jag inte träffar så mycket folk. Jag skulle nog bli ännu mer odräglig än jag redan känner mig i mina blogginlägg och berätta om min insikt som nyfrälst.

Nu har det varit några kalla nätter igen. I går efter jobbet åkte jag till XXL i Karlstad och tänkte köpa en ny jacka. Men jag är en omöjlig kund. Mina krav är att den inte får vara svart eller mörkblå. Jag vill inte gå runt i "uniform" och se ut som alla andra. De hade en som "gick an". En orange jacka som inte fanns i min storlek. Jag beställde den då från XXL på nätet på stående fot i affären. Jag skulle få lämna den tillbaka på affären om den inte passade. Problemet är också att jag har så stort midjemått så jag drar storlek XXL men även den storleken kan visa sig sitta åt runt magen. Och större jackor finns inte. Som om min kropp vore så stor att det inte finns kläder att köpa till den. Konstigt.

Felix och jag lunchade på Panncentralen idag. Det var längesedan vi sågs nu. Hans liv rullar på med skolarbete, körkort och relation. Våra liv rullar på på varsina håll. Precis som det ska vara.

5,862 kg malt snus blev resultatet av 2021 års tobaksodling. Ikväll malde jag det sista.

Söndag i en högkänslig mans liv

Imorse tänkte jag på min kommande vistelse i Torrevieja. Jag har kommit fram till att det kanske är onödigt att hyra bil. Det blir ganska dyrt och efter vad jag hört försöker uthyrarna skinna en på pengar med värdelösa försäkringar, höga depositionsavgifter och omöjliga diskussioner på spanska om repor i lacken som inte fanns när man hämtade ut bilen. Det är en näring jag inte vill vara med och upprätthålla.

Då tittade jag på bussanslutning från flygplatsen i Alicante till Torrevieja. Det går med drygt en timmes mellanrum fram till kl 21 den dagen jag kommer ner. Jag kommer ner 15:45 och det ska gå en buss 17:00. Resan in till Torre tar ca 40 minuter men enligt tabellen ska den vara framme 18:00. Nåväl. Till lägenheten är det lite för långt att gå så det får bli en taxi då. In med resväskan och ut igen direkt. En promenad på en dryg halvtimma till Punta Prima och Jysk som stänger kl 21 på lördagar. Sedan kanske taxi hem därifrån. In och lasta ur och ut igen för en promenad på 650 m eller 8 minuter till Aldi som stänger kl 22 för att handla lite mat att ha i kylskåpet. Jag försökte hitta Aldis sortiment på nätet för att drömma mig bort till ostar och salami och snacks. Jag kan sitta i timmar och titta på livsmedelsbutikers utbud i utlandet för att fantisera och förundras och jämföra priser. Det är svårt när jag inte kan språket. "Pollo" vet jag vad det betyder och det aktar jag mig för eftersom jag inte gillar kyckling. Tyvärr verkar det inte finnas någon webbshop så jag kommer bara åt deras sortiment via gamla reklamblad i form av pdf-er. Eller rättare sagt; jag vet inte om de har webbshop eftersom jag inte förstår spanska.

Så ser min plan ut nu efter att ha pratat lite med han jag ska låna lägenheten av idag på morgonen. En bättre plan än den med hyrbil och åka till IKEA och köpa samma saker som jag kan köpa på Jysk. Mycket billigare och mindre krångel. Då behöver jag heller inte ta med min GPS hemifrån för att hitta när jag kör bil.

Jag låg och läste i sängen nästan hela dagen i mitt lilla sovrum med perfekt läsbelysning. Där är det lätt att känna trivseln av att vara i en bubbla. På eftermiddagen tog jag bilen till Maxi och tog en promenad i de kvarteren. Men det var jobbigt och jag blev väldigt varm så jag inte stod ut utan fick vända och gå till bilen igen. Det var kvavt och jättefuktigt så det kändes som att huden inte kunde andas. Som att jag kvävdes eller drunknade i tung varm fuktig luft. Jag fick nästan panik.

Jag blev också arg när jag gick där. Besviken över hur jag skyfflats mellan olika terapeuter och mediciner ända sedan 20-årsåldern. Diagnoser av olika sorter som inte stämt in egentligen men som legat närmast till hands för att kunna stoppa in mig i ett sorts fack. GAD är en av diagnoserna jag fått. Generaliserat ångestsyndrom.

Jag har alltid varit ängslig av mig. Har aldrig vågat göra något bus egentligen utöver att palla äpplen trots att jag inte ens gillade äpplen. Men man var ju tvungen att göra det i pojkgänget. Mitt första och enda öknamn jag haft fick jag när jag var i 7-årsåldern av den flera år äldre killen som hette Hans men kallades för "Moster". Vi spelade fotboll på gräsmattan på Djurgårdsplatån och jag fick plötsligt se en vacker blomma i skogskanten som jag inte kunna låta bli att springa och titta på. Det var en mjölkört. Moster tyckte förstås att det var olämpligt att göra så mitt under vår viktiga match och han och bröderna Skaan började kalla mig "Eddie-fjant" efter den händelsen. Som tur var fick namnet inget fäste utanför den lilla skaran av tuffa grabbar och jag tog mig egentligen aldrig illa vid mig för det heller. Det finns många som haft en värre barndom än det.

Jag har ju den senaste tiden kommit underfund med hur bra jag mår. Jag mår så bra att jag nästan skäms för att berätta det. Jag har inte riktigt begripit varför men varit nöjd så länge det varar. Men nu vet jag. Jag har slutat att anpassa mig till andra människor och slutat bry mig om vad de tycker och tänker även om jag går utanför normerna. Jag har egentligen aldrig brytt mig om det men har ändå inte riktigt fullt ut kunnat stå för det då. Jag förstår nu att jag är en högkänslig person. Varför kunde inte de där psykologerna och terapeuterna sett det när de utredde mig. Det är ju så självklart att det är skrattretande.

Tänk om jag hade fått förstå det redan när jag började känna mig udda.

Några av er som läst det jag skrivit i så många år nu här i bloggen har nog funderat över hur den där Eddie fungerar. Han som nästan kan börja gråta av att höra en koltrast sjunga eller att se ståndare och pistill mitt i en vacker hibiskus. Jag har ju alltid varit sådan och det är så långt ifrån den norm som manlighet innebär. I alla fall i de flestas ögon. Jag har alltid känt mig udda. En särling som hellre ligger och läser dikter än går på fotboll med ett stimmigt grabbgäng. Jag har heller aldrig förstått kopplingen mellan alkohol och sport. Att man ska dricka starköl till tipsextra och dricka avslagen ljummen öl i stora mjuka genomskinliga plastglas på Färjestads läktare. Glas som är så mjuka att man knappt törs hålla i dem eftersom de ger efter så mycket.

Grabbgäng som åker på golfresor och festar dygnet runt. Tjejer som åker till Barcelona med sitt tjejgäng och dricker cava och gnäller på träbockarna till män de har därhemma. Varför har de inte istället sett till att ha en partner de kan resa och uppleva saker tillsammans med istället. Varför delar de självmant upp sig i grabb- och tjejgäng? Det är lätt att tycka att man själv är konstig när man inte tycker sådana där gängresor är roliga eftersom många tycks älska det sättet att umgås med sina vänner (och också undvika att umgås med sina partners och riskera att hamna i situationer då man kanske måste vara lite romantisk, bevare mig väl).

Flera av mina vänner är mer eller mindre högkänsliga. Det förstår jag nu. Jag hoppas bara att de kommer underfund med det tidigare än vad jag gjort. Mitt liv hade i mångt och mycket sett annorlunda ut då. Jag hade sluppit timmar, dagar, veckor, månader, år av att fundera på vad det varit för fel på mig.

Du kan testa dig lite här om du är en av mina vänner som jag tror är högkänslig. I så fall vet du vem du kan prata med som kommer att förstå dig.

Lördag

Imorse när jag vaknade var det lördag. Jag gick upp kl 08:30 trots att jag lagt mig tidigt igår. Jag var så fruktansvärt trött redan kl 18 igår. Det var meningen att Sabina skulle kommit förbi på eftermiddagen men hon skulle bli senare än så så jag blev tvungen att skriva till henne att jag behövde lägga mig.

Idag när jag satt och drack kaffe på morgonen och tittade lite slött på morgon-TV flög det in en fågel i ett fönster till prediksalen. Jag hörde en smäll och såg lite ljusa dun singla ner från en liten fläck som blivit på fönstret. Jag sprang ut och tittade men jag hittade ingen skadad fågel nedanför. Det händer nästan dagligen nu. Att en fågel flyger in i fönstret. Jag undrar om det är någon rovfågel som är här och jagar. Jag har märkt att det varit så förr när fåglar flyger in i fönstren.

På trappan stod två clematisar och jag förstod att Sabina varit här och ställt av dem. Ledsamt att jag inte hann träffa henne men det blir förhoppningsvis tillfälle fler gånger.

Nu står de här på baksidan. Jag ska gräva ner dem sedan.

"L" har ju tävlat igen och jag såg en blänkare från Nya Kristinehamnsposten på FB på morgonen. 

Jag åkte direkt till Maxi och köpte tidningen. Det var en intervju med hennes lagkamrat Cassandra. Det var egentligen Cassandras tävling men hennes tävlingspartner hade blivit skadad en vecka innan loppet. Hon kontaktade då "L" och hon var inte sen att ställa upp. Jag vet att detta var en dröm som gick i uppfyllelse för "L" och jag är så otroligt glad för hennes skull.

Nu har jag läst ut den första boken av Elaine N Aron, "Den högkänsliga människan - konsten att må bra i en överväldigande värld". Jag har också blivit medlem i SFH (Sveriges förening för högkänsliga). Jag har förstått att jag är på helt rätt väg när det gäller att utforska mitt eget inre. Aron är tydligen något av en guru inom denna värld men jag tyckte hon var lite jobbig att läsa. Lite för "hurtig" för min smak. Jag misstänker att det kan vara en översättningsgrej. Jag tyckte inte om att hon påstod en massa saker om mig i boken. "Du som alltid varit blyg", t ex. Jag har aldrig varit blyg. 

Nu är jag inne på den andra boken inom samma område, "Från foten av Tibidabo till Vysehrad - På resa i en introvert högkänslig mans själ" av Jonaz Juura. Flera av avsnitten i den skulle jag själv kunnat vara författare till. Så på pricken beskriver han min inre värld och jag kan nästan inte sluta läsa.

Idag låg jag i sängen och läste och blundade om vartannat. När jag blundade hörde jag enstaka regndroppar på fönsterblecket och krypgrundsavfuktarens lilla ljud under huset. Den har gått dygnet runt i över tio år nu. En bil passerade då och då och det lät lite som ett bakgrundssus av bilar även ute på 26:an.

Jag fick känslan av julafton. Så här brukar jag tillbringa eftermiddagen på julafton numera. Mätt och belåten. Jag har nyss kommit hem från Felix mamma där vi ätit jullunch. Då brukar jag hamna här i sängen och blunda och lyssna. Jag hör hur bilar far förbi på självaste julafton. Hur förväntansfulla människor sitter i sina bilar med julklappar på väg till någon de tycker om. Minst lika många ekipage åker mot en påtvingad gemenskap i en familj som de egentligen inte vill umgås med och här ligger jag och slipper alltihop. Jag njuter också verkligen av att inte behöva träffa släktingar till Felix och behöva redogöra för hur jag lever och tänker. Att bli sedd som en särling som vanligt. De tycker nog om mig eftersom jag skänkt dem Felix men de förstår mig inte. Det har de aldrig gjort och kommer heller inte att göra. Men det gör heller inget. Huvudsaken är att Felix känner mig bättre än någon annan och förstår mig.

Idag försökte jag mig på en tillbakablick över de senaste åren. Jag fattar nog inte riktigt vad som hänt och varför allt blivit så här. Att jag skulle få uppleva ett liv när jag mår så otroligt bra psykiskt. Jag försöker ta vara på varenda sekund och vill vårda den och må så skönt så som jag inte trodde var möjligt. I hela mitt liv har jag varit lite ängslig men inte nu. Tänk att jag skulle behöva bli 50+ innan jag förstod.

Både förra helgen och denna har jag brottats med lusten att dricka öl. Ofta ser jag fram emot att tillbringa en stund med att uppleva en annorlunda verklighet som ett litet rus kan ge. Jag tycker att jag tänker stort och bra efter lite alkohol. Jag blir kreativ och får lust att göra en massa saker. Samtidigt vill jag vara snäll mot min lever som utför ett jättejobb alla dagar i veckan genom att ta hand om de mediciner jag tar. Ibland känner jag av att den får jobba extra hårt. Det hände förra gången jag drack öl då det högg till lite i den. Jag behöver längre inte dricka alkohol för att slappna av och må bättre för stunden som jag gjort tidigare i livet. Jag mår så bra jag kan ändå nu men jag är så van att må lite annorlunda någon gång i veckan så det är det som lockar.

Medan jag satt i valet och kvalet ringde "L" på Facetime och vi pratade i flera timmar. Efter samtalet kändes det självklart att öppna en öl. Vi berörde så stora och djupa saker att jag behövde någon sorts återhämtning och då tog jag till den medicin jag känner bäst, nämligen Norrlands guld, 3,5. Jag är inte van att kunna prata med någon som henne och jag mår bra efteråt även om jag blir överväldigad och utmattad.

Hon berättade en så rolig sak som hon mindes. Hon hade färgat ögonbrynen vid ett tillfälle och kom ut ur badrummet. Felix mötte henne och utbrast: "Var är min kamera?". Hon såg ju ut som en clown med färg överdrivet påstruket över ögonbrynen. En så underbar reaktion från en sexåring. Hon älskade Felix och gör det än. Han älskar henne också det är jag säker på.

Nåväl. Jag öppnade en öl och satt mig vid datorn. Jag satte ihop ett bildspel om tobaksodling och snusproduktion att ha till cirkelstarten i januari 2022. Om någon anmäler sig vill säga. Det kan man ju inte veta men jag tror nog att det finns ett intresse i att bli självförsörjande på snus nu när skattepålagan även gäller råtobak.

Ikväll lägger jag mig och slumrar in med en massa intressanta tankar jag haft under dagen och under samtalet med "L" och imorgon är en ny dag.

Tankar i en 57-årig hjärna

Vad vill jag egentligen? Med resten av livet. Jag tänker. Jag vill resa men inte över Atlanten igen. Östeuropa? Spanien? Vinterboende på varmare breddgrader? Lägenhet eller hus som vinterboende? Stad eller landsbygd? Spanienvistelsen över julen kommer nog att ge en del svar hoppas jag. Men dit är det långt. Först ska jag till Prag och kvällarna ägnar jag nu till att planera lite. Jag ska kolla lite på hyrbil i Torrevieja också. Det kanske är lika bra att boka en nu. 

Jag tänker att jag tar en hyrbil direkt på flygplatsen i Alicante när jag kommer ner. Åker till lägenheten och lastar ur. Åker sedan till IKEA och handlar det jag behöver för mitt boende. Storhandlar också när jag ändå har bil. Jag har inte bestämt än om jag behåller bilen några dagar eller om jag lämnar tillbaka den dagen därpå. Man kan lämna bilen inne i Torrevieja så jag behöver inte till flygplatsen i Alicante med den.

Undrar hur jag kommer att trivas? Jag brukar ju trivas så länge jag kan få vara ostörd och bestämma själv när jag vill bli engagerad i något. Jag skulle gärna vilja ha tillgång till en cykel när jag är där. Så jag inte blir så begränsad. Jag kanske köper en oväxlad begagnad hoj. Jag har redan många frågor om Torrevieja. Det finns ju Facebookgrupper för svenskar i Torrevieja men det är ingen idé att ställa frågor där. Folk är så elaka mot varandra så det är inte någon idé. Om jag skulle fråga var jag kan få tag på en begagnad cykel skulle jag säkert få 30 svar. Några skulle vara vettiga. Några skulle bli osams om vems tips som var bäst och sedan skulle admin stänga tråden för att folk blev ovänner. 

Jag ställde en fråga där en gång. Efter det blev jag avstängd från gruppen en månad. Jag frågade hur de olika stadsdelarna var att bo i. Vilka delar ska man akta sig för o s v. Det blev ju ett väldigt liv i tråden och jag blev avstängd. Jag kontaktade admin för att få förklarat vad jag gjort för fel. -Du borde förstått att frågan skulle leda till bråk i tråden, svarade han. Sedan dess har jag inte skrivit något. Bara tittat på vad andra skriver för att se om jag kan snappa upp något vettigt. Många som t ex frågar efter svenska produkter så som knäckebröd får ofelbart rådet att stanna i Sverige istället för att komma ner till Spanien och plåga andra med sina dumma frågor. Det känns egentligen inte som jag vill beblanda mig med de där idioterna. Jag har blivit allergisk emot skitsnack. Jag har börjat säga ifrån när någon pratar skit om andra. Jag är inte intresserad. Jag vill skaffa mig en egen uppfattning om folk och inte få en mindre smickrande beskrivning av någon jag aldrig ens mött.

Folk som bara ger upphov till negativ energi när jag varit i kontakt med dem har jag redan börjat göra mig av med. Jag ska också börja säga nej allt oftare till saker som tar tid ifrån mig när jag skulle kunnat umgås med mig själv den tiden istället. Jag hör ju hur illa det låter men jag behöver faktiskt inte foga mig efter någon norm om jag inte vill.

Jag är väldigt spänd på hur mitt distansarbetsavtal kommer att skrivas. Mitt kommer att bli lite speciellt hur som helst om man jämför med andras. Kommunen har någon form av mall på gång. En dag i veckan kan man få arbeta på distans utan att ha ett speciellt distansarbetsavtal. Vill man kunna arbeta på annan plats två dagar i veckan eller mer ska man teckna ett distansarbetsavtal som på ett enkelt sätt sägas upp av bägge parter om det inte fungerar. Vissa aktiviteter verkar kunna innebära obligatorisk närvaro. APT (arbetsplatsträff) kan bli ett sådant tillfälle. De hålls väl en gång varannan månad ungefär men om jag måste åka hem till Sverige för att närvara vid ett sådant möte på två timmar skulle det ju ställa till det för mig. Eftersom min tjänst är så speciell brukar jag t o m glömmas bort så det vore ju konstigt om jag vore tvungen att vara med nu. Ofta är det så att varje avdelning ska berätta några minuter vad som är på gång på deras avdelningar just nu. Jag har nästan alltid glömts bort där. Men det gör inte så mycket även om jag stundtals tyckt att det är lite tråkigt att glömmas bort som en del av miljökontoret.

Jag vet i alla fall att min chef plockat bort mig från listan på de som behöver ha kontorsplats i Samhällsbyggnadshuset i Karlstad inför 2022.

Igår fick jag nästan fem kubik brunnen hästgödsel hemkörd. I helgen ska jag kratta isär det och täcka med presenningar.

Imorse hade jag en fästing på magen igen. Jag förstår inte hur de för tredje gången denna sommar kan hamna på min mage. Kanske för att det är magen jag ser. Jag kanske har hela ryggen full också. Jag är ju bara ute och går på gräsmattan på dagarna. Sivan är också oskyldig eftersom jag inte har henne så nära denna årstid.

Jag krattade ut dyngan lite och vintertäckte med presenningar. Jag gjorde det redan nu för att inte få in så mycket vindburna fröer från träd och växter. Jag tror iofs björkarna fröat av sig redan men ändå. Jag kommer att avtäcka någon vecka innan jag ska sätta ut plantorna och bereda jorden då inför odlingssäsongen. 

Troligen blir det en snuscirkel i ABFs regi under 2022. De kommer att gå ut med det i november troligen. Ni som vill vara med kan ju vara lite på tå då.

Väldigt lite händer nu

Väldigt lite händer i kapellet just nu. Åtminstone sådant som har med det verkliga livet att göra. Jag är inne i en arbetsintensiv period vad gäller arbetslivet. För mig innebär det att jag sitter och skriver stora delar av dagarna. Då blir det inte mycket till skrivande på kvällen.

Jag skyndade mig att klippa gräsmattan mitt på dagen så jag skulle få röra mig lite. Det kom små regndroppar under tiden och gräset är väldigt vått av daggen. Det var lite tungklippt idag.

Igår kollade jag tågförbindelsen från Prag till Kutna Hora, en liten ort i Tjeckien som jag tänkt åka till i november. Avgång kl 10:03 tisdagen den 2 november. Jag tar en promenad till järnvägsstationen på måndagen och köper en biljett på plats istället för att krångla med det nu.

Felix har i alla fall klarat teorin inför körkortet. Det är ca två veckor kvar till uppkörning.

Det verkar också som att det kommer bli en ABF-kurs om snusproduktion där jag ska vara cirkelledare. Idag ringde de och pratade lite med mig. 

Film

Igår tittade jag på Kusturicafilmen "Arizona dream". Den är bland de sämre tycker jag. Ikväll blev det "Zigenarnas tid". Den gillar jag bättre.

Jag fick tre nya filmer med posten idag.  Två av filmerna hade jag inte behövt köpa. De fanns tillgängliga på siten "Cineasterna" och därifrån kan man streama en massa titlar. Det enda man behöver ha är ett lånekort på biblioteket. 

Zigenarnas tid fanns inte där. Det kanske beror på att inte namnet är PK längre. Jag provade att streama en film av Roy Andersson, "Giliap" men ljudkvaliteten var så dålig att jag inte hörde vad de sa. Det fanns heller inga undertexter. Det finns mycket intressanta titlar där i alla fall och jag ser fram emot att utforska mera. Jag har aldrig varit mycket för film men de här smala speciella titlarna har jag alltid gillat ändå.

Det finns en annan site också som funkar på samma sätt. Den heter "Viddla" men den har jag inte utforskat alls ännu.

Jag beställde körning av hästgödsel idag också. Transporten kommer troligen ske under veckan.

"L" genomförde ännu ett osannolikt lopp idag. World championship Swimrun. Tiden blev 10 timmar och 41 minuter. Hon och hennes teamkamrat kom på plats 13 av damerna. Helt otroliga och jag följde dem över mållinjen i direktsändning på FB.

Min fd kollega Alf tittade förbi en stund och fick kaffe. Jag fick en bananbakelse. Det var väldigt längesedan jag såg honom. Han har just gått i pension och vet ännu inte riktigt vad han ska göra med resten av sitt liv. Men jag är säker på att han kommer på något.

Jag orkade bara drygt en halvtimma av den nya filmen sedan började ögonen gå igen. Just nu är det mycket på mitt jobb som det är lite bråttom med.

Läsa lite nu och sedan sova gott!

Min version av Bigos

Vaknade tidigt men lyckades somna om. Jag hade en jättejobbig dröm när jag vaknade. Att jag var på en kursgård med en massa människor och vi skulle åka hem därifrån. Det var i New York och jag har alltid en egen bild av New York i drömmarna. Staden har ett helt annat utseende än det verkliga. Det är svårt att förklara men om jag skulle rita en karta av Manhattan utifrån hur det ser ut i mina drömmar skulle det se jättekonstigt ut. Endast en ytterst liten del skulle jag kunna rita detaljerat. I stort sett bara ett kvarter. Resten skulle vara okänt land men långt i fjärran finns också en bro som går till något. Kartan skulle alltid bli lika om jag ritade när jag drömt. 

En annan sak som återkommer i mina drömmar är att jag har en massa saker med mig. Alla andra har packat sin väska för hemfärden utom jag. Det blir stressigt för mig eftersom vi helst skulle varit ute på flygplatsen redan nu. Jag brottas med alternativet att bara vräka ner allt jag har i väskan och springa till att försöka prioritera vad jag ska ta med tillbaka hem. Ofta hittar jag saker som jag glömt att jag tagit med också. En trave böcker t ex. Inatt förbannade jag mig själv för att jag hade tagit med allt Lego som jag hade när jag var liten. Det var jättemycket Lego och allt var dessutom ihopbyggt och väldigt skrymmande. Då står jag inför ett jättejobbigt val. Ska jag lämna kvar Legot? Det får verkligen inte plats i resväskan. Jag vill ju inte förlora mitt kära gamla Lego. Samtidigt vill jag inte att städpersonalen ska tycka illa om mig eftersom jag lämnat Legot till dem att ta reda på. Jag hamnar i en massa olika dilemman och det är det som gör det till en mardröm i det närmast. Dilemmat sitter i en stund in på förmiddagen också.

Idag var det söndag. 

Inte en lika vacker höstdag. Idag fick jag för mig att laga min version av Bigos. Bigos är en polsk gryta med surkål. Med surkål får vi också i oss bra mjölksyrebakterier. Inte när den ingår i ett långkok kanske. För att även detta blogginlägg ska innehålla lite bilder valde jag att dokumentera mitt recept.

I en långkoksgryta. Smält smör. Jag väljer alltid extrasaltat smör att steka i. Aldrig margarin och i undantagsfall olja. Jag kan tänka mig att man har olja i originalreceptet.. Eller ister. Men inte jag.

Sedan i med mycket lök. 3 mellanstora lökar hade jag. Den ska bara bli genomskinlig, inte brynt. Ett paket Hemgårdens bacon också. Här väljer jag ut ett baconpaket där jag ser att det är mycket fett på skivorna. Baconets roll i min Bigos är som krydda. Därför finhackar jag baconet och när grytan är klar går det inte hitta ett fysiskt spår av det i anrättningen. Förutom den rökiga smaken och det var därför jag hade i baconet.

Under tiden häller jag upp surkålen i ett durkslag. Jag väljer denna surkål på påse eftersom mängden är bra till min gryta. 500 gr. Det finns annan sorts surkål på burk också men det är för stor mängd i dem 8oo gr tror jag och det blir lite väl mycket.

När jag är nöjd med utseendet på denna blandning tar jag av grytan från spisen och låter den sluta puttra. Sedan har jag i paprikapulver. Mycket ska det vara. Ca 6 matskedar men det går knappast att ha i för mycket. Man får aldrig "steka" paprikapulver. Därför tar jag av grytan från spisen.

Jag rör om i blandningen och tillsätter sedan grytbitar. Här ca ett kilo. Stora grytbitar delar jag ytterligare en gång. Redan här tänker jag att jag ska äta denna rätt med sked och därför anbassar jag alla bitar så man slipper ha gaffel och kniv och dela på stora bitar.

Jag rör ihop den nya blandningen och häller i ca 2 dl vatten och ställer på grytan på spisen igen. Jag tillsatte också en köttbuljongtärningar. Det går bra med grönsaksbuljong också. Sedan får detta puttra under lock. En halvtimme ungefär.

Sedan i med en hackad morot modell större och potatis.

Jag tog två medelstora potatisar och skar upp. Jag får för mig att min Bigos blir lite mer trögflytande när jag har i potatis. Att stärkelsen reder anrättningen lite. 

I med surkålen också.

Sedan är det bara lämna alltihop åt sitt öde att puttra lite under lock.

Efter ca två timmar från att jag startade hade jag i en uppskuren Gyulai kolbász. Den andra korven i paketet mumsade jag på som den var under tiden. Korven är ungersk så den kanske inte ska vara i en polsk gryta men jag vill ha det så. Korven används bl a i en ungersk rätt som heter Rakot krumpli som också är väldigt god. Jag gjorde en Rakot krumpli en gång som gjorde att min mage kraschade fullständigt. Mycket fet och kryddstark rätt som gjorde att jag fick äta kokt torsk och ägg en tid efteråt.

Vid närmare eftertanke kan man nog utesluta baconet eftersom den ungerska korven är så rökig. Egentligen skulle jag vilja ersätta smöret med baconfett men det går inte att få tag på. Ister är väl det som kommer närmast men det har ju ingen smak direkt.

Jag gör denna rätt på en höft varje gång. Men den här gången skrev jag ner vad jag hade i.

Serveras med en klick creme fraich och äts med sked.

Det smakade som det skulle. Jag fick besök av en av de andra snusfabrikörena så han fick chans att smaka. Vi blev sittandes och prata i flera timmar. Om tobak, om böcker, om mat, om film. Han tipsade mig om bibliotekstjänsten "Cineasterna". För oss som gillar lite smalare filmer verkar det vara helt perfekt. Det enda man behöver är ett lånekort på biblioteket. Jag ska fixa lånekort till veckan.

Jag vägde den malda tobaken och kom upp i exakt 4 900 gram men då har jag lite kvar att mala. Troligen såpass mycket så jag hamnar strax över 5 kg totalt. Jag ska räkna ut ett plantsnitt sedan när jag malt allt.

Underground

I går kväll började jag min lilla egna Kusturica festival här. Jag började med filmen "Underground" som t o m var bättre än jag mindes den. Det är ovanligt. Det brukar vara tvärt om. De tre filmerna jag beställt är på väg till mig nu. Paketet startade sin resa igår.

Det var endast 3 grader när jag vaknade kl 07:30. En fin stilla höstdag igen. Det finns mycket rönnbär, ormbunkarna börjar bli bruna och nötskrikan skriker till med sitt ödsliga rop ibland. Precis så som det ska vara en fin höstdag.

Dagen utvecklade sig inte alls som jag trott. Jag hade tänkt göra klart tobakslandet inför gödsel men jag hittade på en massa annat istället.

Jag åkte och handlade på morgonen. Böcklingpastejen börjar ta slut så jag tänkte fylla på lagret lite. Det fanns bara en tub kvar på Maxi tyvärr. Jag köpte ingredienser till en Bigos. Det är tid för tunga grytor nu när hösten står för dörren. Sedan åkte jag och hälsade på vännerna Anders och Lisa i Kålerud. Jag fick kaffe och bulle och vi gick runt och tittade. De ska odla tobak 2022 för snusproduktion och vi gick och tittade ut en yta som skulle kunna lämpa sig. Anders röker saltlakrits. 

Jag fick en ask rökt lakritssill av honom. Jättegod men den ska ligga till sig ytterligare ett tag enligt Anders. Jag var där i nästan två timmar. Trevliga människor och en katt som heter Anette.

På hemvägen åkte jag upp till de jag ska få hästgödsel av. Jag ska beställa frakt av en hjullastarskopa till veckan. Sedan började jag gräva upp enstaka ogrästuvor i tobakslandet. Men tröttnade när jag gjort en tredjedel. Jag tog fram jordfräsen och körde lite för att prova den. Konstruktionen är inte riktig optimal. Den har två hjul som den kan rulla lite på. Det vore nästan bättre om det suttit som en liten pulka under. Men den gör sitt jobb i alla fall.

Det var så varmt och skönt ute. Stilla och torr luft. Jag tänkte att jag kanske skulle passa på att mala tobak idag istället. Vädret var optimalt för det. Så det gjorde jag.

Jag kunde stå i solen på altanen och mala nästan allt.

Tyvärr har jag ingen våg att väga plastlådan på utan måste väga lite i taget. Jag behöver köpa en plastlåda till innan dess. Lådan kommer nog att bli ganska precis helt full av årets skörd när jag malt det sista. Lådan är på 32 liter.

Ikväll blir det Finnkampen en stund och sedan ska jag titta på filmen "Gadjo dilo" som inte är en Kusuricafilm men det skulle mycket väl kunnat varit det. Precis samma lortiga människor, ren sprit, lera, guldtänder och hucklen. En minst sagt "mustig" film vad gäller såväl personligheter som språk.

Inga öl i helgen heller.

"L" ska göra ett nytt lopp på måndag. Ötillö swim-run i Stockholmsskärgård och jag har tänkt följa henne via datorn även denna gång. Vilken kvinna hon är! Vilket pannben och vilken envis vilja att förverkliga sina drömmar. Jag gör ju också det men det har ju ingenting med fysisk eller psykisk prestation att göra det jag ägnar mig åt.

Vi högkänsliga

Idag skickade jag in ett förslag till min arbetsgivare. Vi ska gemensamt inom miljöförvaltningen arbeta fram en väg mot det nya miljökontoret och hur vi vill att det ska se ut 2025. Hur vi ska förenkla och prioritera. Hur vi ska digitalisera det som går att digitalisera och hur vi ska bli ännu bättre på att vara till för Karlstadsborna. Det senare gäller inte riktigt mig. När den meningen kommer upp byter jag alltid automatiskt ut "karlstadsborna" mot "personalen på miljökontoren i Värmlands och Örebro län". Det är de jag är till för.

Vi har uppmanats att komma in med förslag på sådant vi ska ta med oss i arbetet inför 2025. Jag har ju en viss förkärlek för de mjukare frågorna. Så här skrev jag:

"Förslag till MF 2025
Vi är alla olika personlighetstyper. Vi har olika sexuell läggning, vi är av olika kön, religion, etnicitet, med mera. Alla är olika men alla personlighetstyper finns och behövs.

Personligen har jag känt mig lite annorlunda i hela mitt liv. Ibland har jag känt mig helt fel tillsammans med andra och det har inte alltid riktigt accepterats. -Kom igen nu Eddie! Var inte en sån glädjedödare och torrboll. -Ska vi alla anpassa oss efter dig som inte tål höga ljud och stimmig miljö eller uppskruvade spektakel? Nej tänker jag. Det behöver ni inte alls. Men berätta för mig vad som kommer att hända så kan jag välja om jag vill prova att vara med eller avstå.

De senaste åren har jag kommit underfund med vad jag behöver för att må riktigt bra. Jag var väl 55 år när det stod klart för mig och jag har försökt förklara det på olika sätt på arbetsplatsen. Jag har märkt att det sjunkit in hos er i min omgivning och de senaste åren har varit fantastiska för mig både på arbetet och privat. Med ganska enkla anpassningar har mina behov kunnat efterkommas. Jag håller de som möjliggjort detta mycket högt och är dem evigt tacksam. Här vill jag arbeta tills pensionen.

Det senaste året har jag förstått att jag tillhör de ”högkänsliga” personerna i samhället. Vi är många som tillhör den personlighetstypen även om vi inte ännu förstår det själva. För mig har det gått upp för mig tämligen nyligen. Före det trodde jag bara att jag var udda. När jag tänker på mina kollegor ser jag direkt vilka som troligen också är högkänsliga. Vetskapen om att de finns bland oss är viktig för att dessa personer ska må bra. Tydligen är ca 20% av befolkningen högkänsliga. Bland de högkänsliga hittar vi samhällets olyckligaste människor men också de lyckligaste. Jag har under de senaste åren kommit att tillhöra de senare. Tidigare har jag varit och nosat på den olyckliga sidan.

Vi har ju olika ”mjukare” värden vi tar upp med jämna mellanrum inom organisationen. Genustänk är viktigt just nu hos de flesta arbetsgivare. Jämställdhet och jämlikhet vill vi självklart också värna om och dagar ägnas åt att diskutera sådana frågor. Den enskilde anställdas kanske behöver komma i fokus ett tag. Särskilt i spåren av pandemin när jag tror många har kommit underfund med vilket arbetssätt de skulle vilja se i framtiden.

En satsning på medarbetarnas personliga mående tror jag är ett framgångskoncept och del i att bli en attraktiv arbetsgivare som får behålla sina anställda och locka nya."

Jag kanske inte har så stora förhoppningar på att man ska lyssna på mig i detta men försöka duger. Jag har verkligen blivit lyssnad på i det lilla, enskilda formatet men att det ska slå igenom på förvaltningsnivå eller ännu bättre på organisationsnivå kan jag bara hoppas på.

Skulle även kommunen kunna bli en trygg arbetsgivare för dessa "Hikikomoris" som finns i vårt samhälle. Ett inslag om dessa personlighetstyper finns på SVT idag. En säregen resurs men ett win-win-förhållande av bästa sort kanske?

Igår stoppade jag in en portionssnus när jag la mig för att läsa och i morse vaknade jag med två snusar inne. Har jag haft besök av en snusfé i natt månne?

Idag fortsatte jag med förberedelser för nästa säsongs tobaksodling. 

Jag klippte slutligen av den sparade blomställningen och hängde den att mogna inne i en solig del av uthuset. Jag tror nog att den mognar utan att behöva stå på stjälk.

Jag fortsatte att gräva bort nyutvecklad grässvål och tog sedan en paus och åkte och hälsade på snickaren i Ölme. När jag pratar mycket blir jag numera hes helt plötsligt. Mitt i en mening nästan. Det skedde när jag var i Ölme ikväll. Jag har märkt av det tidigare när jag har haft långa möten med jobbet också. Det är en följd av den medicinen jag suger i mig för min KOL. Det går över efter en stund om jag slutar prata.

När jag kom hem från Ölme grävde jag det sista så jag skulle vara klar inför morgondagen. Imorgon ska jag gräva bort enstaka tuvor och fördela om jorden lite i landet och sedan ska jag prova jordfräsen på riktigt för att luckra upp jorden innan nytt hästgödsel ska på. Gödsel hoppas jag få någon gång under nästa vecka.

Kusturica

I förrgår beställde jag tre filmer av Emir Kusturica. Jag har några sedan förut och blev sugen på att se dem igen. Zigenarnas tid hade jag en inspelning av sedan tidigare men nu beställde jag den "på riktigt". Det fanns ytterligare två titlar jag inte kände till så jag beställde de också. "On the milky road" och "När pappa var borta".

Dessa har jag sedan länge men jag ska se om dem igen.

"Svart katt, vit katt" är favoriten. T o m Felix gillar den och begär att få se den ibland. "Gadjo Dilo" hör egentligen inte dit eftersom det inte är Kusturica men det är en film i samma genre. Jag vet inte vad genren kallas. Några av dem skulle jag ändå kalla "Zigenarfilmer".

Filmerna är roliga för en person med detaljsyn som jag själv. Ofta utspelar det sig en parallell handling i bakgrunden och jag upptäcker nya saker hela tiden i "Svart katt, vit katt".

Det får bli en Kusturicahelg framöver när mörkret kommer. Tyvärr finns inte filmerna i Blu-rayformat men den bristande kvaliteten på vanliga DVD-filmer glömmer man som tur är efter en stund.

Idag var jag på kontoret i Karlstad för första gången efter att pandemin bröt ut. Jag var där och tömde mitt skåp eftersom min huvudarbetsplats fr o m 2022 (nu egentligen) är i hemmet. Det var roligt att dricka automatkaffe igen och se några inspektörer i helfigur.

Det här var vad jag hade kvar i mitt skåp. En halvfull flyttkartong med egentligen bara skräp.

Jag har en vän där också som tillverkar batiktröjor åt mig. 

Han hade två stycken klara till mig som jag köpte av honom.

Min lilla väska som jag bar min laptop i till mina möten åkte med hem. Men jag hittade lite roliga saker också. 

Denna underbara teckning som jag fick av en liten flicka en gång. Jag har flera alster av henne någonstans och hon insåg inte vad mycket glädje hennes teckningar spred och sprider än idag. Hon producerade sådana här teckningar hela tiden. Jag ska rama in denna och sätta upp den. Varje liten detalj i den är helt underbar.

På hemvägen från Karlstad stannade jag och lunchade på Väserasta.

Och en ny ring från Tradera. Jag har ju så svårt att låta bli.

Jag plockade lite fler knölsyskor idag. Jag ser även revormstörel stå bredvid men den är visst otroligt giftig så den kommer jag inte att röra.

Kvällen tillbringade jag med en bokcirkel online med helt okända människor via zoom. Boken handlade om "Den högkänsliga människan - Konsten att må bra i en överväldigande värld". Det var Sveriges förening för högkänsliga personer (SFH) som hade bjudit in. 

Jag har lärt mig jättemycket om högkänslighet nu och det känns verkligen som jag funnit mig själv. Inte nog med att jag tidigare mått så otroligt bra psykiskt det senaste åren. Vetskapen om att jag garanterat hör hemma bland de 20% av befolkningen som är högkänsliga har gjort mig ännu mera klarsynt nu.

Jag trodde inte livet kunde bli bättre än för några veckor sedan. Sedan dess har jag läst mycket och kommit till jättefina insikter. Det verkar som om livet bara blir bättre och bättre.

Drömmen om parkbänkarna

Idag tog jag en lunchpromenad upp till restaurangen på golfbanan. 

Jag var där först men jag satt och njöt medan jag väntade på att lunchen skulle serveras.

Maten var god.

Jag hade utsikt över golfbanan och såg små män som gick omkring och slog på en varsin boll. Jag kan förstå att de ser en tjusning i det även om det inte är något för mig. Det är en fin tillrättalagd miljö de går runt i och när vädret är så vackert som nu måste det vara fantastiskt.

När jag gick tillbaka plockade jag med mig lite utblommade knölsyskor efter vägen.

Här ska de få ligga och torka lite. De har redan börjat släppa från sig lite fröer. Jag ska ge lite fröer till min blomvän "Ami" också.

Idag när jag parkerade vid Maxi fick jag en känsla av Manhattan. Jag drog ner den svala luften i lungorna. Det var tyst och stilla. Samma känsla som jag får när jag kliver ut från hotellet bland de första mornarna när jag vaknar så tidigt. Jag fick till en Manhattankänsla som innebär att jag känner en iver för dagen som ligger framför mig. Vad ska jag göra idag. Alla möjligheter finns, liksom. Var ska jag ta mina sittningar i timmar och titta på folk och staden. Idag satt jag på uteserveringen på Kristinehamns golfbana men det kunde lika gärna varit på en bänk i Washington square park.

"L" och hennes bedrift på "Iron man" i Köpenhamn beskrevs i Kristinehamnsposten idag. Givetvis köpte jag ett exemplar för att få läsa. 

Jag träffade hennes pappa utanför Maxi också. Han var så stolt över sin dotter. Han är en underbar liten man den där TV-Anders.

När jag ska till Prag i november ska jag ta med ett bekvämt och varmt sittunderlag. Det känns som om parkbänk kunde bli ett tema för min kommande pragresa. Jag hade några fina parkbänksupplevelser när jag var där i augusti.

Den här t ex. Tyvärr låg båtarna förtöjda så tätt att utsikten stördes lite.

På denna bänk på den nya judiska kyrkogården hade jag kunnat sitta hur länge som helst.

Ett tema som går ut på att sitta och titta på folk känns överkomligt men det gäller nog att ha varma kläder i november.