Idag händer det. Resa till Prag. Det kommer att bli en lång dag och jag räknar med att checka in på hotellet mellan kl 22 och midnatt.
Som vanligt är jag nervös för resan och för att allt ska klaffa.
Det är något visst med att ge sig ut på en resa utan resesällskap. Frågar man mig är det bättre än att resa tillsammans med någon. Troligen behöver man ha en viss personlighet för att över huvud taget komma på tanken.
Härom kvällen skrev jag till Felix att det kanske inte är säkert att jag någonsin kommer att åka till New York igen. Att jag känner mig lite "färdig" med den staden. Det kan låta lite konstigt. Att vara färdig med jordklotets huvudstad. De senaste gångerna jag varit där har jag kommit på mig själv med att jag blivit blasé. Jag går och går där utan att uppskatta det jag ser. Jag har varit där 13 gånger och ungefär 10 dagar varje gång. Mycket har förändrats sedan jag var där första gången 2008. Till det sämre eller också är jag bara besviken på att stället jag var på förra året inte fanns kvar denna gång. Det är inte många favoritställen kvar nu som jag kan gå tillbaka till som fanns där när jag var där i början.
Flygresan är också något som gör att jag känner motstånd för att planera en ny tripp dit. Och jetlaggen som jag far så illa av. Värre när jag flyger tillbaka till Sverige igen. Det tar mer än två veckor innan min hjärna kommer underfund med Sveriges klockslag och tideräkning.
Och Ivar. Min älskade vän Ivar som bor i the Bronx. Och Su. Den lilla filippinska polisen jag lärde känna under den senaste resan. Jag har bara träffat bra människor när jag varit där. Om jag inte åker dit igen kommer jag troligen aldrig träffa Ivar mer. Han lär inte komma hit. Den saken är klar.
Felix och jag skrev lite till varann och jag hoppas att han provar på att resa på egen hand. Det är så stort (tycker jag) att resa ensam. Ingen att komma överens med, ingen att kompromissa med, ingen att diskutera vad man ska äta med när man blir hungrig om man nu ens blir hungrig samtidigt. En resa i ens egen hjärna.
Idag gjorde jag sista arbetsdagen innan min Pragresa. Jag åker på söndag. Ikväll ska jag ta några öl och tänka.
Igår var Felix här och vi pratade lite om hans studier efter gymnasiet som han går ur nu till sommaren. Om han inte blir tvungen att göra lumpen förstås. I ett förvirrat ögonblick svarade han på någon inbjudan att göra värnplikt. Det innebär att han måste till Stockholm och mönstra till veckan. Jag är rädd för att de sätter klorna i honom där. Han ångrar att han svarade på den där inbjudan.
Felix är lite inne på att läsa teknisk fysik. Hans betyg är så pass bra så han faktiskt har chansen att komma in där. Teknisk fysik klingar ståtligt i mina öron. Det är bland det svåraste man kan läsa på universitetet. Läkarlinjen är en annan högstatuslinje liksom tandläkarlinjen och veterinärlinjen. Så var det i alla fall när jag var inne i universitetsvärlden. Chalmers och KTH är de lärosäten där det är svårast att komma in på teknisk fysik. Det är också de mest eftertraktade. Men utbildningen finns på fler ställen. Bl a i Karlstad. En utbildning för nördar som det kommer att gå bra för när de sedan ska ut i arbetslivet. Det blir spännande att se hur han tänker när det är dags.
I förrgår bokade jag biljetter på två jazzkonserter i Prag. Den första på tisdag kväll. MEZINÁRODNÍ FESTIVAL JAZZOVÉHO PIANA - SÓLOVÉ RECITÁLY 3. koncert på Novoměstská radnice. Två pianister spelar jazz och det jag sett på nätet låter jättefint.
Jana Bezek, en kvinnlig pianist från Slovakien och Samuel Yirga Mitiku från Etiopien. Det kan nog bli en trevlig kväll. Lagom musik för mina känsliga öron också hoppas jag.
Kvällen därpå ska jag till "Jazzrepublic" på en gratiskonset med ett band som heter "Jazz Caravan". Bandet består av Adam Tvrdý electric guitar, Bharata Rajnošek sax, trumpet, flute, flugelhorb, looper, František Uhlíř double bass, Jaroslav Minář drums. Jag kanske kan hoppas på lite bossanovatakter den kvällen. Jag har bokat ett bord långt från scenen men i mitten av auditoriet.
Idag gjordes det också klart att jag ska vara cirkelledare för en ABF-kurs under 2022. Jag ska lära gubbar och gummor hur man kan bli självförsörjande på snus. Kursen börjar den 8 februari och det sista av 11 sammankomster är någon gång i oktober.
Imorgon lär jag röja här i kapellet för Felix ankomst på söndag. Jag kanske rensar hängrännorna inför vintern också.
Ikväll hade jag besök av en av Kristinehamns snusfabrikörer som ingår i min lilla snuskrets. Vi satte tobak på jäsning som ska stå tills imorgon kväll så imorgon får han pallra sig hit igen och ta reda på det och blanda till det som han vill ha det. Detta kommer också att bli ett moment som jag tänkte kursdeltagarna i nästa års snusodlingskurs jag ska hålla i ABFs regi ska få vara med om.
Jag har också meddelat SFH (Sveriges förening för högkänsliga) att jag kan tänka mig att vara gruppledare för medlemmar bosatta här i mitt närområde. Jag tänker mig en Värmlandsgrupp där även medlemmar i SFH från grannkommunerna i Örebro län kan vara med. Jag har emellertid ett dilemma. I FB-grupper för högkänsliga är det mycket diskussioner om hur illa högkänsliga människor far. De är många gånger vilsna och griper efter halmstrån. Så är det ju inte alls för mig. För mig är det en välsignelse.
Jag skulle verkligen vilja att jag här i denna del av Sverige skulle få igång diskussioner om det positiva i det hela. Jag befarar att diskussionerna kommer att handla om hur folk gått in i väggen. Det är väl OK så länge inte hela verksamheten kommer att handla om det. Att gå in i väggen och hamna i depressioner, vilket tyvärr de högkänsliga ibland gör i större utsträckning är de andra. Om fokus kommer att hamna på det negativa tror jag inte att jag orkar särskilt länge.
När det är dags kommer jag försöka värva medlemmar på de sätten jag kan. Via de kontaktvägar jag har. För att vara med i Värmlandsgruppen måste man vara medlem i moderorganisationen, SFH.
Jag vann en liten bartender på Tradera och fick den idag.
Jag tänker mycket på Prag nu. Jag hoppas vädret blir hyfsat. Jag planerar en hel del äventyr som blir trevligast om det åtminstone är uppehåll i regnandet. När jag var där i augusti regnade det lite varje dag. Det blir ju besvärligare då.
De senaste veckorna har jag haft problem med strumpan på höger fot. Den har liksom kanat ner och blottat lite för mycket av fotleden. Den känsliga huden strax nedanför/bakom den inre fotknölen. Jag har stört mig på det varje gång jag haft skor på mig och varit ute och gått. Att det skulle bero på otur med en viss strumpa är helt uteslutet. Många strumpor har använts den senaste perioden. Att min högerfot plötsligt ändrat form utesluter jag också i min utredning. Jag har inte riktigt uteslutit den möjligheten ännu eftersom utredningen inte är riktigt klar.
Har min gångart förändrats tro? Så att jag belastar höger fot på ett nytt sätt? Det kan inte uteslutas riktigt än det heller. Nästa steg i utredningen var att prova om samma sak händer med ett annat skopar.
Efter en kort promenad i ett annat par inser jag att det var högerskon i det tidigare paret var boven. Troligen beror det på att jag snörat dem olika hårt. Då finns det hopp för det tidigare paret ändå och då får jag se över snörningen till nästa byte.
Det är ju också en liten egenhet jag har. När jag hittar en modell av något som jag tycker om brukar jag hålla mig till den modellen.
När det gäller just den här skomodellen brukar jag köpa ett nytt par varje år. Alltid Goretex och alltid storlek 10,5. Det innebär också att jag aldrig får skoskav av mina nya skor. Jag använder dem som åretruntskor. För övrigt köpte jag 12 par kalsonger av samma sort idag också. Kalsonger jag kan leva med och som inte får för sig att störa mitt välbefinnande genom att skava eller krypa runt i byxorna på eget bevåg.
Det närmar sig. Om en vecka sitter jag på en buss till Arlanda.
Jag har fått en sådan otrolig respons på TV-inslaget. T o m av personer jag inte haft kontakt med på jättelänge. Av responsen att döma finns det fler sådana som jag själv därute. Som skulle vilja ha de möjligheterna jag fått. De som hört av sig till mig är många gånger också "högsensitiva" som jag. Det förstår jag ganska snabbt genom att tänka på hur de personerna är. Hoppas de kommer underfund med det och kan dra nytta av upptäckten så som jag själv nyligen gjort. Jag tycker högsensitiv låter bättre än högkänslig som snarare har en negativ klang. Som "överkänslig" och "hyperkänslig".
Men jag använde ordet "gemenskap" lite olyckligt egentligen i inslaget. Jag skulle sagt ofrivilligt sällskap istället. Eller umgänge. Gemenskap är faktiskt något fint som man kan känna även på distans med människor i en liknande situation eller med samma intresse som en själv.
Jag har lite funderingar på att starta en liten avknoppning till föreningen Sveriges förening för högkänsliga (SFH). Det finns ju en del regionala avknoppningar redan men ingen i Värmland. De regionala grupperna träffas ibland och diskuterar lite saker som de har gemensamt. Här kom ju ordet gemenskap verkligen till sin rätt. Jag känner en gemenskap med övriga medlemmar i moderföreningen men jag skulle vilja undersöka om en fysisk gemenskap regionalt med likasinnade skulle ge mig något.
Jag har ingen högsensitiv man i min bekantskapskrets som jag kan prata med. En kvinna har jag däremot men vi män har ytterligare lite frågeställningar att ta hänsyn till som kanske kvinnor inte har.
En "normman" gråter t ex inte till sorgliga filmer eller musik som berör. Jag gråter alltid då. Jag vet inte hur många gånger jag fått gömma mitt ansikte när någon varit i närheten. Det är mer accepterar att kvinnor blir rörda när något påverkar dem starkt. Det stämmer dåligt med synen på en macho alfa-hanne att börja gråta när han tittar nära på en vacker blomma och känner dess doft. Men sådana är vi högsensitiva.
Denna helg har jag legat och läst böcker hela helgen. Jag tog en långpromenad i går och borde göra det idag igen men vädret gör att det bjuder mig emot. Jag är så trött på de futtiga intryck en vandring genom Kristinehamns villakvarter och industriområde erbjuder. Jag blir trött på det invanda självklara. Att få vandra genom ett villaområde i Prag eller någon annanstans skulle vara så mycket mer upplyftande. Då skulle jag jämföra likheter och olikheter och fascineras av det. Lika mycket som jag kan fascineras av relationen mellan ett litet svart barn och hennes mamma på en tunnelbaneresa i New York. Så olikt och ändå så likt det jag ser här i lilla Kristinehamn.
Jag vill vandra i en pinjeskog i Torrevieja istället för en murrig höstskog på denna försurade moränmarken här i min närhet. Bördig lövskog med ett tjockt mullager skulle jag vilja studsa runt i istället för att snava på mossiga och hala stenar och trädrötter där jordlagret består av en halv decimeter döda barr och sedan osorterat grus.
Alla ljudintryck jag skulle få i den okända pinjeskogen. Märkliga insekter och en ovan markflora. Konstiga ljud och dofter som jag kanske aldrig någonsin hört eller känt förut. Jag skulle känna mig uppspelt och vetgirig. På ett sätt som jag inte skulle bli här. En gång var jag vetgirig när jag gick i den svenska skogen. Det var det som ledde till att jag läste biologi på universitetet. I det avseendet är jag "färdig" med den svenska barrskogen och känner att det är dags att vidga vyerna nu.
Nu känns det tvärtom. Jag har inte behovet av att kunna allt om min omgivning längre. Att ha den kontrollen. Jag vill se det nya fascinerande nu som jag nästan ansett rörigt och svårt att ta in förr. Spanska skogstyper från sandsträndernas pinjeskogar till kalfjäll i Sierra Nevada.
Jag blir nästan otålig här när jag sitter i Kristinehamn en oktoberkväll som går mot november. Jag vet ju inte hur mina chanser till det kommer att se ut i framtiden och det vet ju ingen. Jag kanske förkastar den drömmen och får en ny istället. Man måste tillåta sig att ompröva sina drömmar. Det som en gång varit en dröm kanske inte nödvändigtvis är det nu. När jag skrev detta tänkte jag: "Jag är ju faktiskt redan 67 år" men så kom jag på att jag bara är 57. Det var ju en liten trevlig tankevurpa faktiskt.
Jag tyckte inslaget blev jättebra. Hon lyckades fånga stämningen som råder här i kapellet på ett bra sätt. Det var intressant att inslaget på TV-nyheterna var så annorlunda från det de lade upp på sin webbplats.
Dessutom skrev hon att inslaget i sändningen kl 18:33 skulle vara längre än inslaget på nyheterna under dagen.
På webbversionen var Sivan med också.
Nu börjar jag avveckla hemmakontoret för denna vecka. En arbetsvecka kvar nu innan Prag och jag tittade lite på "En plats i solen" på fyran där de tittar på boende i Orihuela och Villa Martin. Platserna ligger nära Torrevieja.
Igår försökte jag boka bord för en nyårsmiddag för mig och "L" på en kvarterskrog (Casa del Mar). Jag skrev på engelska. Jag fick svar att de inte ännu bestämt om de ska ha öppet då. De svarade på spanska. Jag skrev ett svar att jag kontaktar dem när jag kommer ner den 11 december. Jag svarade på spanska med hjälp av google translate. Jag skrev också till en annan kvarterskrog (Santa Maria) och frågade samma sak.
Det ska bli så roligt att utforska en ny trakt i världen där jag aldrig varit förut. Paella och Sangria. Tapas och färsk frukt. Iskall lageröl och kalla vita viner. Jag ska banne mig prova att dricka Cava också när jag befinner mig i ursprungslandet. Lite drygt en månad kvar.
Ett trevligt inslag i min jobbvardag. I hennes också kanske.
Idag har jag suttit på en Teamskonferens hela dagen. Teams är verktyget från Microsoft som möjliggör att jag kan arbeta hemifrån. Via Teams håller jag mina möten och låter inspektörerna nätverka utan att själv behöva driva diskussionerna i de olika fokuskanalerna. Utvecklingen är så intressant. Den största snackisen i branschen är nu hybridmöten - d v s möten där ett gäng sitter på plats i ett konferensrum och en annan del sitter med online. Det är en utmaning att hålla i sådana möten då de som inte sitter med i lokalen ofelbart hamnar på läktaren om inte mötesarrangören och tekniken möjliggör delaktighet på lika villkor.
Ett annat stort problem hoppas jag också de tar upp idag på "Teamsdagen" är att många svenska organisationer inte "får" använda Teams. Organisationerna har problem med att datat som finns i Teams ligger i en molntjänst i USA. Det gör att de centrala verken och länsstyrelserna inte får använda det. De lever fortfarande kvar i gamla "Skype", ett verktyg som Microsoft också roddar men håller på att avveckla mer och mer. Verktyget "Zoom" finns också och vissa av de centrala myndigheterna använder det. Det är en rörig marknad och man är väl lite frälst av den lösningen man själv använder.
Det var när jag själv förstod hur jag kunde använda Teams som mitt yrkesliv tog den fantastiska vändningen som det gjorde.
Jag har fått ett telefonnummer under perioden jag är i Spanien. Jag skapade en ny kontakt i min egen telefon för ändamålet som jag döpte till "Spanish-Eddie". En vän jag hade en gång - Jonas "Räka" Larsson - kallade mig alltid det utan att jag någonsin förstod varför. Tyvärr finns inte den underbara killen kvar bland oss idag. Nu när jag googlade "Spanish Eddie" inser jag att det är en låt av Laura Branigan från 1985. Det stämmer dessutom tidsmässigt.
Kontaktuppgiften kan jag dela till de som tror sig behöva den.
Idag har jag knappt varit utanför dörren trots det vackra höstvädret. Mycket av löven har ramlat av både i skogskanten och här på tomten. Jag väntar ändå lite med att rensa hängrännor till allt har trillat av.
Igår övningskörde jag och Felix en sväng igen. Vi körde exakt den rutten han gjorde när han blev kuggad på uppkörningen. Vi gick igenom hur han kände under olika vägavsnitt och vad examinatorn sagt.
Därefter åkte vi till stadskyrkan för att höra på en konsert med filmmusik. Det var en helt ok upplevelse men jag led lite av det starka ljudet.
Jag har fått problem med munsvamp igen. Det kvittar tydligen hur noga jag än sköljer när jag tagit mina puffar med kortison för min KOL. Denna gången fick jag vara frisk i ca en vecka innan det började svida igen och jag fick påbörja en ny medicinkur mot svampen. Jag har fungerat en hel del på detta. KOL-sprejen måste jag ju ta för att inte besväras så mycket av min KOL. Munstycket på min lilla "pufförpackning" är så liten så jag får nog det mesta i munnen när jag medicinerar. Idag byggde jag om den lite.
Jag fortsätter att ropa in små skulpturer på Tradera. Det är två till på väg hit nu. Prydnadssaker helt enkelt. En del är vackra och graciösa som katten och tranan. Andra är bara roligt galna som de två som är på väg nu. Jag håller väl på med det ett tag tills jag tröttnar.
Idag fick jag mail från SAS om att mina flygtider både ner till Alicante och tillbaka fått nya avgångstider. Det är tråkigt med de där förändringarna och man kan inte vara säker i dessa tider att flighter man bokar kommer att avgå de tiderna man först trott. Jag har bokat tre flygresor nu efter pandemin och alla har ändrats. När det behöver till en extra hotellnatt blir det besvärligt. Så var det med pragresan nu i november. Med Alicante behöver jag bara se till att boka transfer från Kristinehamn och Torrevieja. Men det är inte riktigt dags än. Bussbolagen har inga tidtabeller framme för datum så långt in i framtiden.
Det ska faktiskt bli ganska skönt när alla resorna är avklarade. Jag går omkring med en viss oro för att datumen ska ändras igen.
Men gud vad jag längtar till Prag igen. Maten, ölen, byggnaderna och de trevliga pragborna. Restaurangerna, muséer kanske denna gång, kollektivtrafiken, hotellet som jag känner så väl nu med soppa till frukost varje morgon och surdegsbröd med rökt ost. Kaffet var tyvärr odrickbart. Färskostar i små folieförpackningar med olika smaker. Paprika var den bästa. När jag vaknar på rummet utvilad på min privata kudde som jag har med hemifrån. Detta för att jag ska kunna ha portionssnus inne på nätterna utan att förstöra hotellets sänglinne.
Hotellets perfekta dusch där perfekt temperatur kom ur duschmunstycket så fort jag skruvade på vattnet. Från duschen kunde jag sedan gå ut naken på rummet utan att behöva frysa. Kvällspromenaderna utefter Moldau och slivovice hos Milos på Bric-a-brac, "dobrý den" som hälsningsfras när man möter någon under dagen, möten med människor från "Czech republic" (Czechia är ett förbjudet, provocerande namn trots att den tjeckiska utrikesministern Lubomir Zaoralek ville införa namnbytet 2016). Jag vill bara vara där och absorbera allt med mina sinnen och min hud.
Dofterna, ljuden, samtalen, livsmedelsbutikernas hyllor, sumpbävrarna, parkerna, gatstenarna och de övergivna nedsläckta vackra husen där ingen bor längre. Sorgen över det och sorgen över det kommunistiska välde som möjliggjorde det. Sorgen över det turistiska överexploaterade Prag men glädjen av att det inte är turistsäsong. Glädjen över att alla nail-spa, thaimassager, växlingskontor, lösgodis- och cannabisbutiker har svårigheter att gå runt i november månad. För att inte tala om de rullade bakverken med socker, kanel och fyllning som går under namnet "Trdlnik". Dessa saluförs som en tjeckisk specialitet men de har i själva verket ingenting med Tjeckien att göra. Det är bara en listig turistfälla som hänvisar till en tjeckisk tradition som inte finns. Lite sockrad gräddad deg till otroliga överpriser.
Glädjen över att fnysande gå förbi alla dessa små "Minimarkets" där allting är tio gånger dyrare än på en vanlig livsmedelsbutik. Turisterna betalar ju gladeligen 2 euro för en halvlitersflaska vatten när man kan köpa en och en halv liter i en livsmedelsbutik för ca 4 svenska kronor. Det är ju samma som här egentligen om man jämför Pressbyråns priser på vatten med priserna i en livsmedelsbutik. Dessutom går kranvattnet utmärkt att dricka i Prag. Jag fyllde mina vattenflaskor på hotellet förra gången.
Hoppas också att alla elscootrar är borta den här gången. Elscootrar i en stad av kullersten!?!?! Det är ju lika dumt som när jag jobbade på rullskridskouthyrningen "Rolling-in" i början av 80-talet. Uthyrningen låg på Gamla Kyrkogatan här i Kristinehamn. En kullerstensgata än idag. De som hyrde rullskridskor fick nästan gå med skridskorna i handen tills de kom till asfalterade gator. Hyrskridskorna var av ljust mockaskinn och de hade gröna hjul och gröna toestoppers.
Mina privata var svarta läderskridskor. Som konståkningsskridskor för män. Jag hade röda Kryppor (Kryptonicshjul) och en röd toestopper.
Det hände att jag tog en sväng ut till Picassoskulpturen för att se om det fanns folk att hänga med där. Om det inte gjorde det tog jag en tur upp till Kvarndammen för att se om några var där. Detta var ganska exakt 40 år sedan (1981-83) och då fanns inga mobiltelefoner.
Jag minns att vi hade en uppvisning under Fastingen på tomten bakom Sparbanken på Nya Kyrkogatan där "Vintergatan" senare byggdes. Jag åkte som "modell" för "Salong Huvudsaken" för att visa hur de kunde permanenta hår så man kunde bli snygg och lockig som jag. Vi hade stora skyltar runt den lilla parkeringsplatsen med "Huvudsakens" logga. En ganska lättgenomskådad fejk eftersom de flesta i stan hade sett mig i många år före den uppvisningen och visste att jag alltid haft lockigt hår.
Höstmarknad i Kristinehamn idag. En väldigt bantad sådan och jag trodde inte det var sant så lite knallar som var där. Ett godisstånd till vilket det var så lång kö att det inte var lönt att ställa sig i den. Jag hade gärna köpt en liten påse marknadsnougat men det sket sig. Jag gick till Johanssons gatukök och tog en korvtallrik.
Jag åkte till Maxi och hämtade ut en ny KOL-medicin och sedan till Pekås för att hämta ett Traderaköp igen.
Jag tog en långpromenad på kvällen och gick förbi min vän Ami och fick lite fröer av henne. Bl a smörboll som jag ska sprida på min ängsplätt.
Idag blev jag upprörd för första gången på länge. Jag diskuterade mina ansvarsområdens ekonomi med ekonomiavdelningen på jobbet. Jag har alltid varit så mån om ekonomin jag har ansvar för men jag kan inte ha den kontrollen jag vill. Att överhuvudtaget diskutera ekonomi med en ekonom är svårt eftersom man pratar helt olika språk. Deras minusposter är mina intäkter. Röda minussiffror är bra i Karlstad kommuns system. Och troligen i alla system runt om i hela världen. Inte i min värld.
Vad jag vill är att - när som helst - kunna se vilka intäkter jag har och ifrån vem de kommit. Jag vill också kunna se mina utgifter och var de gått. Det går inte.
En faktura på 120 000 kr som jag har attesterat hittas inte i systemet. Det gör att jag börjar tvivla på att jag attesterat den. Det går inte att se vilka fakturor jag attesterat så som systemet är uppbyggt. Jag ska ta det med min chef. Det kan inte få vara så här tokigt.
HelveteHelveteHelveteHelveteHelvete
Icke användarvänliga system ställer till det så mycket i yrkeslivet.
Tvungen att bryta inlägget här och lämna skiten bakom mig.
Jag som var så glad när jag fick hämta min nya lilla katt idag. Jag tyckte så mycket om henne när jag packade upp henne ur paketet och fick placera henne på sin framtida plats.
Det är en annan liten skulptur på väg till mig också. Den får vi ta när det är dags. Det är inte helt omöjligt att den kommer imorgon.
Om tre veckor är jag i Prag igen. Det ska bli så skönt med en paus från kapellvardagslivet ett litet tag. Jag tror jag ska berusa mig fler gånger denna gång. Jag får se.
Jag tog en sväng till en loppis idag också när jag var ute och körde bil. En stor röd skylt i fönstret där det stod "50% på allt". Intressant tänkte jag och gick in. När jag gått igenom allt tänkte jag att det fanns ingenting därinne som jag ville ha ens om jag fått det gratis.
Jag är inne i en svår isterbandsperiod just nu. Isterband är så mycket mer än en mystisk korv som barn kan ha lite svårt för. Isterband är en komplett måltid, hävdar jag. De innehåller ofta korngryn vilket ersätter kolhydrater i form av potatis enligt min mening. Jag steker gärna ett paket isterband och äter det med rödbetor. Jag tar bort skinnet på isterbanden så de mer påminner om färs när anrättningen är färdig. Ofta hackar jag en vanlig gullök också och vips så är lunchen klar.
Som vanligt när det gäller charkprodukter så är Hemgården de som har de bästa varorna. Isterbanden utgör inget undantag. Även syrliga isterband från Lammhults är goda. Inga andra sorter duger.
Igår fick jag för mig att jag skulle göra råbiff men jag var så hungrig redan kl 14:30 så jag var tvungen att äta något då. Det blev fil och nötter och Wasa Husman med Ejderns kaviar och jag blev alldeles för mätt. När jag tänkte på råbiffen insåg jag att jag inte var ett dugg sugen på det egentligen. Dessutom hade jag glömt att köpa surdegsbröd. Jag tog en långpromenad till Maxi och tillbaka. Det tog nästan två timmar och jag var hemma kl 17. Jag drack en massa vatten och satte mig i soffan och bloggade. Vid 19-tiden var jag fortfarande inte direkt hungrig. Inte nog hungrig för att äta råbiff i alla fall. Det fick bli en burk "Bullens pilsnerkorv" istället. Jag la mig sedan och läste några timmar och somnade gott sedan.
Men idag söndag. Jag började dagen som vanligt med tre koppar kaffe för att invänta att hungern skulle infinna sig. Jag drog fram köttkvarn och den här gången sköljde jag igenom kvarnen med lite kallt vatten innan jag malde. Jag tänkte att köttet inte skulle fastna lika lätt på ytorna inne i kvarnen.
Jag utgick ifrån ryggbiff även denna gång och hade köpt en ensam skiva på 200 gr enligt förpackningen. Jag tänkte väga hur mycket råbiff man får ut av en sådan bit. En hel del fastnar i kvarnen vilket man inser när man plockar isär den sedan. Jag kontrollvägde biten först. Den vägde 194 gr. Alltså inte 200 som det stod på förpackningen.
När det var klart ställde jag in det i kylen med gladpack över. Sedan tog jag en liten paus i soffan.
Det blev så fantastiskt gott. Min blygsamhet förbjuder mig nästan att säga det men det var faktiskt godare än i Prag.
Jag fick ställa undan halva köttmängden i kylskåpet eftersom jag blev så mätt. Men då fick jag ju till kvällsmat också.
Jag gick ut och gick. Jag rundade Hembygdsgården och gick hem igen lyssnandes på "HSP-podden". Allt jag fördjupar mig i för stunden handlar om HSP. Jag gör intressanta upptäckter varje dag som handlar om mig själv och händelser i mitt liv.
På min vandring idag fick jag en idé. Jag ska låta den mogna ett tag och tänka lite ytterligare på den.
Nu återstår bara råbiff till kvällsmat och läsning i mitt lilla gömsle till sovrum jag har. Jag stänger dörren till rummet som i stort sett endast rymmer sängen. Sedan tänder jag läslamporna och stänger ute världen. Där inne är jag helt oåtkomlig och världen utanför angår inte mig ett smack.
Under veckan som gick ropade jag in en helt underbar bronskatt på Tradera. Jag skulle bara ha den eftersom det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg den. Därför "saftade jag i" med ett jättehögt bud när det var 7 sekunder kvar på auktionen. Och jag ångrar mig verkligen inte. Det är möjligt att jag gör dumma affärer men jag köper saker som jag tycker om. Katten var jag helt enkelt tvungen att ha. Jag ska ta en bild av henne när hon ligger här i kapellet. Hon är av brons och kommer överleva både Sivan och mig. Felix tyckte också om henne när jag skickade en bild till honom.
Idag har jag "följt" "L" när hon sprungit Stockholm Maraton. Hon har deltagit i egenskap av "farthållare" för löpare som vill springa på 4 timmar och 15 minuter. Hon hade en flagga på ryggen med tiden på så om man som löpare hade satsat på att komma runt på 4:15 skulle man hängt på henne eller någon annan farthållare med samma tidsangivelse. Damtäten springer för ögonblicket i 2:25-fart.
Jag tittade halvslött på maratonloppet och vinnaren kaskadspydde när han sprang över mållinjen. Synd att få ett sådant fotografi när man spränger målsnöret.
Jag ska idag också göra ett försök att förklara hur min hjärna fungerar tänkte jag. När Felix läser detta i framtiden kommer han att få en kort inblick i detta hade jag tänkt.
Min hjärna går alltid på högvarv. Det kan jag leva med eftersom det i stort sett bara är nyfikna tankar som snurrar. Nyfikna, reflekterande och roliga. Jag ska ta ett exempel.
Idag när jag duschade tittade jag på vattenrören som förser duschen med vatten.
Detta var det jag såg.
Efter mellan fem och tio sekunder hade jag tänkt klart på rörkopplingarna och de tankar som blev följden av att jag såg rörkopplingarna. Jag har aldrig tänkt så förut och kommer kanske aldrig tänka så igen.
Hela mitt vakna liv ser ut så där. Jag reagerar på intryck utan urskiljning. Jag skulle nog behöva stänga av de där intrycken ibland för att inte hela tiden vara engagerad i något. Jag varken kan eller vill värja mig mot dessa intryck jag får när jag skrotar runt här ensam. Det är också det jag menar när jag ibland säger till folk att jag inte kan ha tråkigt eller bli rastlös. Även ensam sittande i ett väntrum någonstans får jag intryck som omedelbart bearbetas av hjärnan. Ventilationen som susar. Någon dörr som stängs och steg som hörs i en korridor. Allt leder till tankar.
Nackdelen med att vara som jag är att jag plötsligt kan bli hysterisk om det är för mycket ljud omkring mig och bara fly därifrån. En annan nackdel är att om jag vill gå ut och äta lunch vill jag inte att det spelas musik på restaurangen. I synnerhet inte i en högtalare precis ovanför huvudet. Jag orkar heller inte höra poslinskrammel eller bordsgrannar som pratar och skrattar. Det går an om jag går ut själv och äter. Då kan jag ha hörselproppar. Om jag har sällskap vill jag absolut inte bli störd av omkringvarande ljud. Det har inneburit att jag sagt till restaurangägaren att stänga av musiken t ex. Snacka om att man varit en glädjedödare då. På en del restauranger har det spelats musik så högt att jag och mitt sällskap suttit tysta utan att kunna prata med varann och bara stirrat ner i ölglaset.
Idag går jag inte till sådana ställen. Om de tänkte till lite kanske de kunde ha lite musik på lite tyst i bakgrunden och när det kommit fler gäster kunde de stänga av musiken helt. Det finns väl inga som vill sitta och överrösta en massa pumpande musik ur spräckta högtalare. Det här har alltid varit ett problem i New York när Ivar och jag letat efter någon bar att hänga i. Oftast har jag bara sagt stopp. Jag fixar inte stimmiga miljöer längre och kommer heller aldrig att utsätta mig för dem igen.
Jag var med om en sak på Teneriffa som gjorde mig väldigt ledsen. Vi var ett gäng som skulle ut och ta några öl. I sällskapet fanns två personer som satt i rullstol. Vissa ställen var ju uteslutna då eftersom tillgänglighetsanpassning inte kommit lika långt i andra länder. Till slut kom vi ändå till ett ställe där det gick bra för dem i sina rullstolar men det var jättemycket folk och jättehög musik. Jag sa att här kan tyvärr inte jag gå med in. Men de tog inte mitt problem på allvar och de gick in ändå. Jag fick ta en taxi hem ensam. De bara sket i mig eftersom att lida av för stark musik tydligen inte kan vara ett problem. Jag berättade vad jag tyckte om deras sätt emot mig dagen efter.
Vid det tillfället var jag besviken på dem men anklagade också mig själv för att vara "så känslig". Det fick jag ju höra förstås.
Mycket av mina tillkortakommanden genom livet har varit besvärliga för mig av andra orsaker också. Eftersom jag alltid varit en känslig person har jag många gånger känt mig "fel" i förhållande till den rådande "mansnormen". Jag älskar vackra blommor, tycker inte om sport vare sig det handlar om att själv sporta eller att se på sport. Jag har börjat titta lite på sport i och med att Felix tycker det är kul. Det har varit ett sätt för oss att umgås ibland. Jag har alltid tyckt illa om att se på våldsamheter på film. Jag har aldrig heller tyckt om "Dolda kameran" när godtrogna människor blir lurade. Inte heller "Bloopers" när killar ramlar grensle över ledstänger. Jag är för medkännande och tycker så synd om dem. Jag har aldrig förstått tjusningen med att meka med motorer. Men jag har väl egentligen aldrig heller ansett mig vara omanlig men ibland har jag tyckt det varit lite besvärande att inte vara som andra män.
Det är bland annat det som gjort att jag trivs så otroligt bra i livet just nu. Nu när jag fullständigt skiter i vad folk tycker och tänker om mig. Jag behöver inte ens visa mig på tåget eller på en arbetsplats längre och känna att jag är in kuf. På jobbet kände jag mig fel varje dag om jag deltog på fikarasterna. Till slut vågade jag knappt prata. Om jag sa något ibland kunde folk titta på mig som om jag varit ett UFO. Om jag började berätta om något jag tänkt på under dagen. Jag förstod ganska snabbt att det inte är normalt att ens tänka på sådana saker som min hjärna hade arbetat med en stund. Till slut teg jag om det också. Den känslan bar jag med mig hela arbetsveckorna då.
Nu slipper jag allt det där och skriver istället det jag tänker i min dagboksblogg till Felix. Jag vet att andra också läser och det gör mig ingenting. Då skulle jag ju inte fortsätta så här. Anledningen till att jag blivit bloggare kanske kan härledas till att jag vill få ut tankar och stå oemotsagd. Jag hör ibland att bloggläsare sagt att det finns en hög "igenkänningsfaktor" i en del saker jag skriver.
Det tror jag det när 20 procent av befolkningen är som jag. Fler kvinnor tycks vara det men jag tror nog bara att de är bättre på att leva ut det. Högkänsliga män tycks inte växa på träd. I alla fall ger de sig inte till känna. Förmodligen för att de har problem med att inte uppfylla vedertagen mansnorm som forfarande tycks vara en extrovert alfahanne. Tyvärr lider många av sin högkänslighet och de lider jag också med. De som kanske är blyga. Det har jag däremot aldrig varit och det är jag väldigt glad för.
Men nu är jag Eddie. Kanske inte världens bästa man men jag är i alla fall det bästa mannen jag någonsin varit. Hade det inte varit för Covid-19 kanske jag inte hade kommit till den insikten. För mig var/är pandemin en välsignelse. Bara det är ju så konstigt att man knappt vågar uttala det.
Jag hade en natt med mardrömmar igen. Samma gamla mardröm som jag hade mer frekvent i min ungdom. Det går inte att förklara vad drömmen handlar om men jag känner igen den. Jag befinner mig i någon sorts konstig verklighet där allt jag tar mig för och allt jag ser blir skrämmande. Plötsliga bråddjup mitt på en gräsmatta t ex. Jag måste hela tiden vara på min vakt var jag än rör mig i drömvärlden eftersom faror lurar överallt. I natt var jag på Stenstaliden här i Kristinehamn och gick runt i den omöjliga drömvärlden.
Jag vaknade när det var som mest outhärdligt. Jag kände mig för i sängen om jag hade svettats men det hade jag inte. Jag lyckades somna om men hamnade i skräcklandskapet direkt igen. När jag vaknade nästa gång tände jag ljuset och gick upp och gick en sväng. Drack lite vatten och kissade. Klockan var 03:30. När jag sedan sedan somnade igen gick det bättre. Skräcklandskapet var borta. Alla landskap var borta eftersom jag inte minns vad jag drömde efter det.
Undrar om den där drömmen som återkommer är en följd av något som nyligen hänt mig. När jag rannsakar mig själv har inget ovanligt hänt de senaste dagarna så det kan knappast vara det heller. Jag får ändå för mig att drömmen uppträder av en orsak. Det kanske är en av alla livets hemligheter jag aldrig kommer att få svar på. Förr tolkade jag drömmen som feberdröm när jag var sjuk. Jag tog förvisso inte tempen i natt men jag kände mig frisk i alla fall.
Igår hade jag besök här i kapellet av en gammal kompis som var på besök på sin gamla hemmaplan. Han är uppväxt i det här området där jag bor och det var ett kärt återseende. Han berättade hur en lärare han haft på Stenstalidskolan hade "sett honom" och hans dolda talanger. Han skulle läsa upp ett stycke på svenskan. Det var väl för att läraren skulle se så han inte hade talsvårigheter kan jag tänka mig. Han satt enskilt med läraren (Monica Wivtorp) och läste en text högt. Monica reagerade starkt på hans läsning och sa att hon hade kontakter inom den lokala teatergruppen "Thespis" och hon rådde honom att kontakta dem för att få skådespela lite. Han gjorde det också och fick utlopp för teaterapan inom sig. Såvitt jag förstår håller han fortfarande på lite med teater. Det var likadant på en musiklektion när han inför klassen skulle prova att hålla en takt med trummor. Han hade aldrig provat förut men direkt när han provade insåg både han själv och klassen att han hade fallenhet för trummande. Så han blev genast "trummis" i ett av de lokala banden.
Jag själv fick ofta höra att jag skrev bra i svenskan. Min lärarinna gav mig små uppgifter att skriva om. Även poesi och jag fick alltid mycket beröm av henne. Sedan dess har jag tyckt om att uttrycka mig i skrift. Och läsa mycket. Jag har alltid fascinerats av vad man kan göra med det skrivna ordet. Och vilka olika grepp olika författare väljer. Jag hörde en jätterolig diskussion i TV-programmet "Babel" för några dagar sedan. Tre författare diskuterade sina olika förhållanden till skiljetecken. Jag kände mig lite dum samtidigt eftersom jag direkt förstod vilka skiljetecken jag själv strör runt mig i mina texter. Jag har en förkärlek för utropstecken vilket jag skäms lite över nu i efterhand. Utropstecken diskuterades och någon av författarna ansåg att de var en instruktion till läsaren hur författarens text skulle läsas. Någon sådan instruktion ska inte behövas. Man kan uttrycka sig i den löpande texten så att läsaren ändå förstår.
Punkt, punkt, punkt var också en sak de diskuterade. En uppmaning till läsaren att tänka efter lite extra... Lite menande liksom som en "Hint, hint"-armbåge i sidan till läsaren. Jag använder ofta det också tyvärr. "Citattecken" är en annan älskling jag har men jag går till överdrift även med dem tyvärr. Jag har börjat tänka mig för efter det där TV-programmet faktiskt men det är inte säkert jag kommer att kunna ändra mig. Det går att se diskussionen som fördes i programmet här. Inslaget om skiljetecken börjar 37:45 in i programmet och är väldigt underhållande för den som uppskattar sådant.
Många författare har ju en egen signatur liksom. Jag tror det är därför jag tycker så mycket om att läsa Kafka. I flera av hans texter beskriver han det som händer som en sorts kommentator som sitter och tittar på berättelsen och beskriver vad som händer utifrån. Som i berättelsen "Förvandlingen" t ex.
Han lade också in meningar inuti meningar med tankestreck kring ett förklarande inskott i meningen. Så som andra använder paranteser. Här kommer ett exempel ur "Förvandlingen": "Medan han i all hast tänkte igenom detta, utan att kunna bestämma sig för att stiga upp - väckarklockan visade på kvart i sju - knackade det försiktigt på dörren vid sängens huvudända." Här fick läsaren också veta lite om hur rummet han befann sig i såg ut. Dörren fanns alltså vid sängens huvudända. Det blir så mycket trevligare att läsa än om det bara stått "att det knackade försiktigt på dörren." Här tänker ju läsaren förmodligen direkt att det kanske fanns flera dörrar till rummet men att det var dörren vid sängens huvudända det knackade försiktigt på. Så var faktiskt också fallet med detta rum. Det fanns en annan dörr in till systerns rum också.
Jag upptäckte att jag tyckte om Kafka när jag läste första kapitlet till hans bok "Amerika". Det var bara första kapitlet som blev publicerat under hans livstid. Senare har man pusslat ihop flera fragment till romanen "Amerika". Det första kapitlet gavs ut 1913 under titeln "Eldaren". Denna text trollband mig. Den är som en dröm i en konstig värld så som min mardröm i natt. "Eldaren" finns att läsa på nätet i sin helhet och om man ska läsa något av Kafka har jag alltid tyckt att man ska börja med just den. Intressant är att han också i inledningen av berättelsen beskriver Frihetsgudinnan som stående med ett svärd i den upphöjda handen. Det är ju en fackla hon har där. Undrar om han någonsin sett en bild av henne och missat den detaljen.
Redan i de inledande styckena till berättelsen får man ett hum om hur egendomligt och ovanligt han skriver. Det fascinerade mig oerhört. Kan man verkligen behandla språket så, undrade jag samtidigt som jag verkligen tyckte om det?
Berättelsen börjar som en dröm tycker jag. Trots att han träffar en ny bekantskap i fartygets korridorer ligger hela tiden oron över hans väska uppe på däck på båten kvar i bakgrunden och stör. Jag minns att jag inte kunde bli fri från tanken på väskan när historien sedan utvecklade sig inifrån eldarens hytt. Nu när jag läste inledningen igen hamnade jag direkt i den där oron för hans väska. Om ni orkar läsa kanske ni förstår vad jag menar. Just det att berättelsen grep tag i mig så redan så tidigt gjorde att jag förstod att Kafka är något speciellt att läsa.
Eldaren var som sagt tänkt att inleda berättelsen om Karl Rossmans ankomst till den för honom okända kontinenten Amerika. När man läser om Kafkas tankar om olika berättelser är det sällan tankar om kompletta berättelser. Det är inte alls många berättelser som färdigställdes av honom själv utan har blivit ihopsatta senare utifrån det man hittat i hans litterära kvarlåtenskap. Eldaren just vet man att han var väldigt nöjd med. Eller rättare sagt: -Den kunde duga, men han var ändå kritisk till vissa saker som han inte riktigt tyckte hängde ihop. Han verkar ofta tröttnat på sina berättelser ganska snabbt. En del tidigare än andra men flera av hans fullängdsberättelser slutar med att huvudpersonen dör. Ett enkelt sätt att får slut på en historia som han bara tyckte stod och stampade.
Dessutom ansåg han att berättelser skulle skrivas i ett enda svep. Man skulle ta tillfället i akt när en berättelse "kom till en" och då skriva hela berättelsen vid ett enda tillfälle. Så skedde också med hans berättelse "Domen" som han skrev under en enda lång natt. När han avled tog hans vän Max Brod hand om de litterära kvarlåtenskaperna. Brod hade varit Kafkas största beundrare och vän och ville få ut allt material som Kafka hade skrivit. Ur dagböcker, brev och lösa blad gav Brod sig på att färdigställa Kafkas påbörjade historier.
Genom att pussla ihop kapitel med varann försökte Brod få till en sammanhållen berättelse. Samtidigt dök det upp nya dokument ur andra brevsamlingar hela tiden där Franz antytt vad han tyckte om olika berättelser och hur de borde slutat. Ett tillsynes omöjligt pusslande där i o f s Brod kanske var den bäste att sitta med pusslet eftersom han kände Kafka så väl. När en komplett berättelse till slut pusslats ihop gavs den ut. Efter utgivandet kunde nya dokument påträffas och det blev till slut ett pusslande som aldrig tycks ta slut. Och vilka delar fattades helt? Det måste ju ha funnits stycken som var menade att ingå men aldrig påträffades. Det behöver man kanske ha i åtanke när man läser Kafka.
Om man vill alltså. Annars kan man skita i det också och ta berättelsen för vad den blev. Man är ju liksom tvungen att göra det om man vill läsa hela berättelsen.
Ett annat "filter" som kan föreligga är moraliska frågor när material publiceras i efterhand. Ett sådant exempel är Kafkas "Brevet till fadern". Franz skrev ett 100 sidor långt brev till sin far som tog upp hur han upplevt sin far som en orättvis tyrann under sin uppväxt och de tillkortakommanden Franz led av som en följd av detta. Ett sådant brev är förstås känsligt och hänsyn måste tas till de efterlevande. Svårt att publicera delar av det också när hela brevet genomsyras av Franz hemska upplevelser. Jag har för mig att det kom ut i omgångar efter faderns död. Numera finns det utgivet i sin helhet och är också en fantastisk läsupplevelse.
En annan sak man behöver ha i åtanke är att Kafka skrev på tyska. Det behövdes alltså en översättare för att jag skulle kunna läsa Eldaren den där gången. Jag kan ju inte kolla andemeningen i Kafkas handskrivna tyska formuleringar och hur väl de överensstämmer när man översätter språket till svenska. En översättares roll är mycket större än att bara översätta. Vore det inte det skulle vi faktiskt kunna nöja oss med google-translate om vi ville har reda på vad en författare skrivit. Vad författaren menat däremot kan nog ingen digital översättarapp sätta sig in i. Inte än i alla fall.
Det finns exempel på där översättningen blivit fel och hur olyckligt det kan bli. Jag fick reda på ett sådant exempel igår faktiskt. Jag har läst en bok om överkänslighet nyligen av en kvinna vid namn Elaine Aron. Man pratar om att överkänsliga människor lätt blir "överstimulerade" av stökiga miljöer och behöver fly och få en stund i ensamhet vid sådana tillfällen. Som när jag själv låst in mig en stund på en toalett under värsta minglet på en konferens eftersom jag höll på att bli tokig av alla tjattrande människor och hörsel-, syn- och doftintryck jag inte kunde värja mig från.
I en överskrift till ett stycke i boken stod det "Hur överstimulering kan få vem som helst att bli förälskad" (sidan 213). Rubriken verkar konstig när man sedan läser texten i själva stycket. När man tittar i originalutgåvan på engelska inser man att det är ordet "arousal" som i den svenska översättningen tolkats som "överstimulering". Det bör i det fallet översatts som känslomässig spänning/upphetsning (emotional arousal).
Det handlade om hur man som man mera sannolikt blir förälskad i en kvinna man möter på en smal hängbro över en djup ravin där vattnet forsar tiotalsmeter under en än om man möter samma kvinna på en bred stabil träbro över en liten långsamt flytande bäck. Intressant tanke egentligen men jag förstår den på ett nyfiket sätt.
Den ovarsamma översättningen är extra olycklig i detta sammanhang där överstimulering används för ett annat vedertaget begrepp som jag hänvisade till tidigare. Rubriken blir som sagt jättekonstig till efterföljande stycke och man förstår nästan ingenting.
Idag fick jag lite onödiga produkter igen.
Jag fick också min stereolupp idag.
Det skulle vara intressant att se statistik på hur många meter avspärrningsband polisen använder från år till år. Jag får för mig att det ökat.
Jag är tvungen att skriva lite om DOES eftersom det utgör själva grunden för att klarlägga om man är en högkänslig person eller ej. Den amerikanska psykologen Elaine Aron har myntat begreppet. Det är också hon som gjort sig mest känd i dessa kretsar. Hon skriver böcker och följer forskningen och tillhör själv de ledande inom området.
HSP (High sensitive person) är ingen diagnos. Det är en medfödd personlighetstyp. Det var när jag läste villkoren för att tillhöra denna femtedel av befolkningen som jag förstod direkt. Alla fyra villkoren måste vara uppfyllda. De ska ha upplevts hela livet och inte vara förvärvade vid något trauma under uppväxten. Ingen enskild händelse ska vara orsak till att villkoret uppfylls.
DOES står för:
