DOES

Jag är tvungen att skriva lite om DOES eftersom det utgör själva grunden för att klarlägga om man är en högkänslig person eller ej. Den amerikanska psykologen Elaine Aron har myntat begreppet. Det är också hon som gjort sig mest känd i dessa kretsar. Hon skriver böcker och följer forskningen och tillhör själv de ledande inom området.

HSP (High sensitive person) är ingen diagnos. Det är en medfödd personlighetstyp. Det var när jag läste villkoren för att tillhöra denna femtedel av befolkningen som jag förstod direkt. Alla fyra villkoren måste vara uppfyllda. De ska ha upplevts hela livet och inte vara förvärvade vid något trauma under uppväxten. Ingen enskild händelse ska vara orsak till att villkoret uppfylls.

DOES står för: 

• Djup bearbetning (Depth of processing)
• Överstimulering (Overstimulation)
• Emotionell mottaglighet och intensitet - inklusive empati (Emotional reachtivity and empathy)
• Att uppfatta det subtila (Sensing the subtile)

Det första villkoret är D som i djup bearbetning. Intryck bearbetas länge och på djupet. För min del betyder det att jag tänker otroligt mycket. På mig själv, livet, Felix, världen, resor och byggprojekt jag planerar. Sådan har jag alltid varit. Jag brukar säga att jag tycker om att vänta. Sitta på en flygplats flera timmar för tidigt t ex har aldrig varit ett problem för mig. Då sitter jag och tänker istället. Av detta skäl blir jag nästan aldrig rastlös heller. Hjärnan underhåller mig hela tiden med nya svängar och alternativ till det hon presenterade sekunden innan.

När jag var på Teneriffa i tre veckor låg jag ju och solade hela dagarna för min psoriasis. Under hela den vistelsen lyssnade jag inte på vare sig musik eller böcker i hörlurarna. Jag låg och tänkte. På hur jag skulle ta mig an ett byggprojekt när jag kom hem. Hur jag skulle planera när jag hämtade virke till bygget. De brädorna jag skulle använda sist hämtade jag först så de skulle hamna underst i virkeshögen så jag slapp att packa om virkestraven. När jag planerat klart började jag om igen. Ibland gick jag och hämtade ett block för att kunna skissa på idéer.

Jag planerar mina resor minutiöst också. Men det kan jag bara göra om jag reser ensam. Därför har det också blivit min grej. Att resa på egen hand. Själva planeringen är värd minst lika mycket som själva resan. Minnena är inte heller lika viktiga eftersom jag sällan delar dem med någon. 

Nästan allt som jag upplever under en dag sätter igång funderingar hos mig. Eftersom jag också har ett detaljseende som få har så blir intrycken väldigt många under en dag. Det kan vara något jag får syn på eller hör. En liten doft eller vad som helst. De flesta intryck börjar genast sätta igång tankeverksamheten hos mig.

För några år sedan diskuterade jag min lilla egenhet med några kollegor. Vi hade varit på en konferens någonstans och folk diskuterade vad de hade för bok att läsa på hemresan. Då kom jag på - och berättade även för de andra - att jag inte brukar läsa när jag åker tåg. Jag bestämmer mig istället för att tänka på något specifikt som jag ska göra längre fram. T ex en resa till New York. Då börjar jag att tänka på hur jag packar väskan, hur jag reser till Arlanda och vad jag ska göra på flygplatsen. När jag tänkt klart börjar jag om eller planerar något annat. Det är ju så smidigt nu också med smartphones. Kommer jag på att jag ska ta bussen från flygplatsen till hotellet kan jag fördjupa mig lite i bussens tidtabell och fundera på vilken tur jag kommer att hinna med om inget annat krånglar.

I min värld handlar detta om att ha "ett rikt och komplext inre liv". Det är det allra bästa enligt mig med att vara HSP. Jag har alltid haft en livlig fantasi och ägnat mig åt skojigt dagdrömmeri varje ledig stund.

Den andra bokstaven i "DOES" är ett O. Det står för att bli överstimulerad i en massa olika situationer. Folksamlingar, stimmiga restauranger och barnkalas. Allt det där har också blivit värre med åldern. Jag har inget tålamod utan måste fly någonstans ganska snart. När jag stått som arrangör för möten då allt ska klaffa med olika föreläsningar och raster kan jag nästan bryta ihop och gråta efteråt. Jag måste få vara helt ifred efter en sådan dag. Ibland behöver jag dricka några öl för att landa ordentligt. Jag blir gråtfärdig efter en sådan dag. 

När jag arbetade i samhällsbyggnadshuset i Karlstad bara flydde jag därifrån rätt som det var. Det gick till en gräns sedan var jag tvungen att rusa ut i stadsträdgården. Ibland för att gråta. På fikarasterna var jag väl med i samtalen men tröttnade väldigt fort på det som diskuterades där. Jag kände mig ofta som ett UFO bland alla "lyckade" tränande människor som älskar att mingla på fester och konferenser. Jag kände mig gammal ful och klumpig. Och ibland trodde de att de skulle få mig till att göra fåniga saker i grupp. Jag var alltid orolig för att något sådant spektakel skulle bli en "överraskning" på konferenserna. Jag fick ändå cheferna att förvarna mig och låta mig bestämma om jag ville vara med eller ej. En gång drabbade det mig hemskt. Det var innan jag sagt ifrån. Vi föstes in i ett stort rum i strumplästen och några inhyrda hurtiga lekledare skulle hålla i ett "roligt" pass med oss. Jag flydde ut ur rummet och låste in mig på hotellrummet och åt sömntabletter hela konferensen. Jag åt när de andra ätit klart och smög tillbaka till rummet sedan. Efteråt fick jag höra att sådana här evenemang ingår när man är anställd på Karlstad kommun. Då sa jag: -I helvete heller. Du skulle aldrig tvinga mig att springa hinderbana om jag satt i rullstol, sa jag då. Jag har - det du anser vara ett handikapp - som inte syns. 

Sedan dess har jag fått vara ifred och gå min egen väg i sådana sammanhang.

Bokstaven E står för emotionell mottaglighet och empati. Jag har t ex aldrig tyckt om när man lurar varann den 1 april. Jag har aldrig kunnat göra det eftersom jag tyckt så synd om de som godtroget går på lögnerna. Jag har aldrig viljat att Felix skulle ha tomte heller. Jag tyckte synd om honom och kunde nästan inte titta på honom hur han reagerade när det inom familjen bestämts att det skulle minsann vara en tomte på jul. Hur skulle det annars se ut. Jag motsatte mig alltid detta. Det ligger ju nära till hands att man blir sett som en glädjedödare då men det kunde inte hjälpas. 

Jag har alltid gråtit till musik och sorgsna filmer också. Jag har aldrig kunnat se skräckfilmer och en massa blod i filmer. Jag har aldrig ens kunnat läsa deckare. Jag tar så illa vid mig av våld och tyckt synd om oskyldiga offer. Det har väl känts något bättre att se ett svin skjutas ner än den karaktären man tyckte lite om.

Jag har lite svårt att se bilder på Felix när han var liten. Han var så fin och oskyldig. Så värnlös och godtrogen. Jag oroar mig fortfarande för att han ska råka ut för några elaka människor. Det är väl oundvikligt men jag skulle göra allt för att han slapp det under sitt liv. Jag skulle när som helst "ta en kula" för honom.

S står för sensorisk känslighet. Jag har alltid uppskattat små subtila dofter, ljud, kulörer och skiftningar, kontraster. Jag har alltid satt mig på huk för att njuta av åsynen av ett blåbär t ex. Så fort jag kommer innanför dörren måste jag omedelbart riva av mig ringar och armband. Jag känner mig kvävd annars. Och när jag var på stan fem minuter innan hade jag känt mig naken utan smyckena om jag inte haft dem. Jag har blivit alltmer känslig för oljud. Alltid hörselproppar i skramliga tunnelbanor och jag måste ofta stoppa fingrar i öronen i trafikmiljö eller nära gnisslande tåg. Jag har alltid varit så lättskrämd av plötsliga ljud också. Det har ofta varit som ett handikapp för mig. Alla mina bekanta vet också att de inte ska hoppa fram bakom en dörr och skrämma mig. Då kan jag bli farlig. Jag får ett sådant adrenalinpåslag och går till attack om jag har otur. Jag kan inte hjälpa det. Sedan lider jag av det hela dagen efteråt och blir gråtig och skamsen trots att jag inte kan hjälpa att jag blir så rädd.

När jag var liten ville jag aldrig hålla på med påsksmällare heller. Jag tyckte det small så otäckt och jag skvatt varje gång. När vi skulle skjuta i lumpen fick jag vänta tills alla skjutit klart. Jag skvatt varje gång någon annan sköt och kunde inte koncentrera mig nog för att avlossa några skott.

Nu när jag förstår bättre älskar jag min personlighet. Jag har alltid upplevt mig som udda men det har egentligen aldrig bekymrat mig så värst. Jag har mått psykiskt dåligt en del i mitt liv och det har väl delvis berott på att jag känt mig udda. Men nu ser jag det som en välsignelse istället. 

Jag har återupptagit kontakten med en jämlike också. En som har en snarlik uppfattning om sig själv. "L" har också alltid varit sådan här och det är så roligt att vi förstår varann som inga andra. Vi behöver inte ens prata för att förstå. Jag slår vad om att hon inte tycker det är ett dugg konstigt att jag köper en stereolupp för att se det mikrouniversum som man inte ser med blotta ögat. Hon är minst lika nördig som jag när det gäller intressen.