Packar väskan

Det närmar sig. Om en vecka sitter jag på en buss till Arlanda. 

Igår skrev jag ut alla resehandlingar. Under veckan ska jag förbereda kapellet för att Felix och Sara ska bo här när jag är borta.

Medicinen förberedd för att åka med i handbagaget. Jag har plockat ur tabletter som inte kommer att gå åt men jag har kvar alla originalförpackningar ifall tullen är intresserad. Påsen är stor men väger ingenting.

Jag har fått en sådan otrolig respons på TV-inslaget. T o m av personer jag inte haft kontakt med på jättelänge. Av responsen att döma finns det fler sådana som jag själv därute. Som skulle vilja ha de möjligheterna jag fått. De som hört av sig till mig är många gånger också "högsensitiva" som jag. Det förstår jag ganska snabbt genom att tänka på hur de personerna är. Hoppas de kommer underfund med det och kan dra nytta av upptäckten så som jag själv nyligen gjort. Jag tycker högsensitiv låter bättre än högkänslig som snarare har en negativ klang. Som "överkänslig" och "hyperkänslig".

Men jag använde ordet "gemenskap" lite olyckligt egentligen i inslaget. Jag skulle sagt ofrivilligt sällskap istället. Eller umgänge. Gemenskap är faktiskt något fint som man kan känna även på distans med människor i en liknande situation eller med samma intresse som en själv.

Jag har lite funderingar på att starta en liten avknoppning till föreningen Sveriges förening för högkänsliga (SFH). Det finns ju en del regionala avknoppningar redan men ingen i Värmland. De regionala grupperna träffas ibland och diskuterar lite saker som de har gemensamt. Här kom ju ordet gemenskap verkligen till sin rätt. Jag känner en gemenskap med övriga medlemmar i moderföreningen men jag skulle vilja undersöka om en fysisk gemenskap regionalt med likasinnade skulle ge mig något. 

Jag har ingen högsensitiv man i min bekantskapskrets som jag kan prata med. En kvinna har jag däremot men vi män har ytterligare lite frågeställningar att ta hänsyn till som kanske kvinnor inte har.

En "normman" gråter t ex inte till sorgliga filmer eller musik som berör. Jag gråter alltid då. Jag vet inte hur många gånger jag fått gömma mitt ansikte när någon varit i närheten. Det är mer accepterar att kvinnor blir rörda när något påverkar dem starkt. Det stämmer dåligt med synen på en macho alfa-hanne att börja gråta när han tittar nära på en vacker blomma och känner dess doft. Men sådana är vi högsensitiva.

Denna helg har jag legat och läst böcker hela helgen. Jag tog en långpromenad i går och borde göra det idag igen men vädret gör att det bjuder mig emot. Jag är så trött på de futtiga intryck en vandring genom Kristinehamns villakvarter och industriområde erbjuder. Jag blir trött på det invanda självklara. Att få vandra genom ett villaområde i Prag eller någon annanstans skulle vara så mycket mer upplyftande. Då skulle jag jämföra likheter och olikheter och fascineras av det. Lika mycket som jag kan fascineras av relationen mellan ett litet svart barn och hennes mamma på en tunnelbaneresa i New York. Så olikt och ändå så likt det jag ser här i lilla Kristinehamn.

Jag vill vandra i en pinjeskog i Torrevieja istället för en murrig höstskog på denna försurade moränmarken här i min närhet. Bördig lövskog med ett tjockt mullager skulle jag vilja studsa runt i istället för att snava på mossiga och hala stenar och trädrötter där jordlagret består av en halv decimeter döda barr och sedan osorterat grus.

Alla ljudintryck jag skulle få i den okända pinjeskogen. Märkliga insekter och en ovan markflora. Konstiga ljud och dofter som jag kanske aldrig någonsin hört eller känt förut. Jag skulle känna mig uppspelt och vetgirig. På ett sätt som jag inte skulle bli här. En gång var jag vetgirig när jag gick i den svenska skogen. Det var det som ledde till att jag läste biologi på universitetet. I det avseendet är jag "färdig" med den svenska barrskogen och känner att det är dags att vidga vyerna nu.

Jag skrev en gång ett kåseri i boken "Sällskapet för naturskydds årsbok 2006". Jag skrev att jag längtade hem till Värmländska vatten där man kan ligga på en brygga och titta ner i vattnet och ändå inte ser något liv. Kanske en skräddare som simmade förbi på ytan eller någon liten svart blänkande skalbagge som gjorde upprepade turer mellan vattenytan och bottnen. Jag vet att jag längtade hem till den tryggheten det innebar att känna till allt jag såg runt omkring mig. Det var inte lika överväldigande som det var att ligga på en brygga vid havet och titta på hela den undervattensvärld som en sådan botten utgör.

Nu känns det tvärtom. Jag har inte behovet av att kunna allt om min omgivning längre. Att ha den kontrollen. Jag vill se det nya fascinerande nu som jag nästan ansett rörigt och svårt att ta in förr. Spanska skogstyper från sandsträndernas pinjeskogar till kalfjäll i Sierra Nevada.

Jag blir nästan otålig här när jag sitter i Kristinehamn en oktoberkväll som går mot november. Jag vet ju inte hur mina chanser till det kommer att se ut i framtiden och det vet ju ingen. Jag kanske förkastar den drömmen och får en ny istället. Man måste tillåta sig att ompröva sina drömmar. Det som en gång varit en dröm kanske inte nödvändigtvis är det nu. När jag skrev detta tänkte jag: "Jag är ju faktiskt redan 67 år" men så kom jag på att jag bara är 57. Det var ju en liten trevlig tankevurpa faktiskt.

Jag har faktiskt skrivit en sak till som publicerats. Det var ett annat kåseri i samma sällskaps årsboksserie men 10 år senare.

Även det handlade om värmlandsskogen.

Jag har alltid skrivit och ska skriva extra mycket under min vistelse i Spanien i jul. Jag kommer att sakna mitt ergonomiska tangentbord (om jag inte tar med det kanske).