Just nu läser jag en bok av Paul Auster som heter "Att uppfinna ensamheten". Där mindes författaren sin fars sätt att säga "Hallåååååå" i telefonen när han svarade. Jag minns när man sa "Hallåååå" men det gör man inte längre.
Ordet "Hallå" innehåller ingen som helst information förutom att en förbindelse är upprättad. Man vet inte vart man hamnat med sitt telefonsamtal. I min familj svarade mamma "Hallå" när jag var liten. Mormor svarade "1 3 6 8 5" tror jag. De kunde ha svarat "Persson" eller "136 85" men det gjorde de inte. 136 85 svarade man om man var lite modern tror jag. Man delade upp siffrorna i ett hundratal och ett tiotal. Mormor var inte modern. Hon räknade upp siffrorna, en i taget.
När jag bodde i Smedby svarade jag med husets namn. Så kan man också göra men endast om man har fast telefoni. - Smedbyborg, svarade jag. Det funkar ju inte om man bara har mobiltelefon. Jag kan omöjligt svara "Kapellet" eftersom svaret innehåller platsinformation som inte stämmer om jag är någon annanstans. Om jag haft en fast telefon skulle jag garanterat svarat "Kapellet" i den. Jag tycker det är lite charmigt.
Numera svarar de flesta med sitt namn men min mor svarar fortfarande "Hallå". Den äldre generationen kanske gör det. Ordet "Hallå" används numera bara om man håller på att tappa kontakten under ett samtal på grund av dålig mottagning eller liknande. Svaret blir ofta "Ja, jag är kvar" eller dylikt.
Ordet "Hallå" används oftast också om man vill komma i kontakt med någon som man inte känner eller minns namnet på på lite avstånd. Om någon tappar en handske framför en på trottoaren till exempel.
I telefonivärlden är ordet på väg att försvinna förutom när man behöver få bekräftat att förbindelse fortfarande är upprättad. Som svarsalternativ kommer det att dö ut med 40-talisterna.
I denna blogg har jag tänkt beskriva min strävan att renovera ett gammalt kapell. Syftet med renoveringen är att kapellet ska tjäna som bostad. Renoveringen är numera i stort sett färdig. Bloggen har istället kommit att vara en dagbok för funderingar jag har.
tisdag 17 januari 2012
lördag 14 januari 2012
Livet står liksom still här i kapellet. Lina och jag har gått en sexkilometerspromenad i Hultet idag i alla fall. Jag behöver börja promenera lite känns det som. Jag tänkte eventuellt försöka gå New York Marathon i maj. Själva loppet går ju inte då men jag vet hur dom springer. Ett par bilbroar som man inte får promenera över ställer till det så man inte kan gå hela den exakta bansträckningen.
Jag tänker mycket på New York och skriver små anteckningar om adresser jag ska besöka. Det kan vara caféer där någon storhet suttit o s v. Ivar och jag ska åka och titta på Miles Davis grav uppe i The Bronx i alla fall. Jag trivs med pilgrimsresekonceptet och kan inte överge det. Platserna betyder så mycket mer om man är lite påläst.
Jörgen gjorde mig sällskap denna kväll i rummet bredvid. Han pysslade med sitt. Vi har börjat sortera våra elektronikkomponenter och hittat en del matnyttigt.Jag tror han är lite småsugen på att bygga ett nytt slutsteg. Inte för att någon av oss behöver ett, men ändå...
Jag tänker mycket på New York och skriver små anteckningar om adresser jag ska besöka. Det kan vara caféer där någon storhet suttit o s v. Ivar och jag ska åka och titta på Miles Davis grav uppe i The Bronx i alla fall. Jag trivs med pilgrimsresekonceptet och kan inte överge det. Platserna betyder så mycket mer om man är lite påläst.
Jag har fortsatt att lägga lite golv på undervåningen även om det varit lite halvhjärtade ansträngningar. Jag var ju tvungen att skarva golvvärmeslangen i golvet. Inte helt lyckat men det gick inte att göra det på annat sätt. Nu gjorde jag en egen "säkerhetslösning" där om skarven skulle börja läcka. Det ser bedrövligt ut men jag tror det kan funka.
Så här gjorde jag.
Jag borrade hål i blindbotten och satte dit en avskuren PET-flaska i hålet. Slangskarven såg jag till att få i flaskan.Jag "jackade" ur flaskväggarna och tätade med silikon. Om det börjar läcka så rinner vattnet ut i flasktratten och under huset istället för i trossbotten (förhoppningsvis). Om det börjar läcka lär det också bli tryckfall i värmesystemet så jag kan avläsa det på pannan. Jag kommer att krypa under huset någon gång per år för att inspektera. Jag börjar få en hel del att inspektera under huset nu. Det borde nog alla göra egentligen som har krypgrund.Givetvis var det ena röret i vägen för en av trattarna så jag fick använda PET-flaskans botten också för att lösa det. Jag tog upp ett hål i botten så vattnet kan rinna ner i tratten under.Isolerat och klart.
Konstruktionen blev givetvis för hög så när jag skulle lägga på spånskivan skulle inte det funka. Då fick jag lösa det också.Det fick bli en liten lucka i undergolvet. Eftersom nästa spånskiva som ska på bara är 10 mm tjock oroade det mig lite att golvet skulle bli väldigt svagt ovanför skarvarna. Tänk hälen på en träsko med nästan 100 kg gubbkropp över.Jag skruvade helt sonika på en plåt. Nu ville jag ju inte använda skruv med försänkt skalle som skulle deformera plåten utan jag använde montageskruv istället. De sticker ju upp någon millimeter förstås. Då tog jag till ett gammalt knep med tandkräm. Jag duttar på tandkräm på skruvskallarna och lägger sedan dit den övre spånskivan.Då blir det tandkräm där jag sedan ska försänka i den övre skivan för skruvskallarna. Det gjorde jag med spetsen på ett 10 mm borr.Sedan gick det att täcka över hålet och golvet kan läggas färdigt. Den uppmärksamme ser förstås att jag lagt de övre spånskivorna upp-och-ner. De undre skulle man lägga från höger till vänster med tanke på spontningen. De övre skulle man givetvis lägga från vänster till höger men jag kunde inte för mitt liv tro att det är olika för olika spånskivor. Nu gick det bra att lägga som jag gjorde ändå.
Jörgen gjorde mig sällskap denna kväll i rummet bredvid. Han pysslade med sitt. Vi har börjat sortera våra elektronikkomponenter och hittat en del matnyttigt.Jag tror han är lite småsugen på att bygga ett nytt slutsteg. Inte för att någon av oss behöver ett, men ändå...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)