Tankar runt nytt boksläpp

Det kom inte så mycket snö som de varnade för igår. Det kom nog snarare ner som regn här över kapellet vilket gjorde att det var ett tunnare snötäcke när jag vaknade än vad det var när jag gick och la mig. Jag gick ändå ut och skottade fram soptunnorna på morgonen. Det är tömningsdag idag.

Jag funderar fram och tillbaka. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag skriver ju på en sammanfattning av mitt lägenhetsköp i Spanien. Hur jag tänkte under processen och möjligheten till att någon annan skulle bli hjälpt av de funderingarna jag hade. Men ju mer jag skriver, desto mer blir jag tveksam till hela projektet.

Jag märker att jag blir mer kritisk när jag skriver. För att allt ska bli rätt. Det kräver en del research för att inte en massa killgissningar ska presenteras som fakta. Jag har redan strukit flera stycken p gr a att jag är tveksam till riktigheten i mina påståenden. I en tryckt bok känns det viktigare att allt är helt korrekt än vad det är i ett blogginlägg. Jag hade problem t ex när jag skulle skriva hur gamla vitvarorna var i lägenheten jag köpte. Jag gick igenom bloggen och en massa handlingar jag hade digitalt för att hitta byggåret men jag gick fullständigt bet. Jag tror jag har informationen på ett papper i lägenheten men där är jag ju inte nu. Jag fick dra till med "i början av 2000-talet" för det var jag säker på. Men var det 2003 eller rent av 2008? Det är ändå fem år som är ganska viktiga om jag på ett riktigt sätt vill berätta hur gamla vitvarorna var.

Som den naturvetare jag är vill jag ju kunna faktagranskas. Jag skrev också följande: "Värt att veta är också att man kan välja ett hus som ligger ute som vilken mäklare som helst har på sin webbplats eller i sitt skyltfönster och be att få titta på det men vilken mäklare som helst. Om man hittat en mäklare man fått förtroende för kan just den mäklaren visa objektet när denne fått tag på nyckelknippan till boendet."

Det är något jag hört och mäklaren Christopher sa det också vid ett tillfälle. Om jag inte minns fel vill säga. För säkerhets skull strök jag hela stycket.

Det enda jag med enkelhet kan skriva om var hur jag tänkte i de olika situationerna. Inte författa en beskrivning av hur en lägenhetsaffär egentligen går till eller hur det spanska samhället egentligen fungerar. Det blir för mycket research som sagt och det finns redan en sådan bok som jag själv läste när jag påbörjade min resa.

"Drömmen om att leva och bo i Spanien" av Sven F Karlström. Den är från 2018 och håller säkert ännu. Han hade dessutom bott i Spanien i 32 år när han skrev den. Min idé var nog att skriva min version av den egentligen. Inte lika fullmatad men på mitt sätt. 

En annan sak som besvärade mig när jag skrev var att jag inte kunde lägga med bilder som stöd för min berättelse. Om man ska låta trycka en bok blir det jättemycket dyrare om man vill ha med bilder i den. Det blir en extra kostnad för varje sida som ska innehålla en bild och jag skulle nog egentligen vilja ha bilder på nästan alla sidor. Det skulle också innebära jättemycket arbete med layouten. Att se till att bilder hamnar där de ska på sidorna så det inte ser dumt ut o s v. Det skulle bli för stort och komplicerat projekt så det skulle ta bort det roliga med det. Dessutom tycks inte folk vilja läsa böcker längre. Åtminstone inte de moderna människorna som det bara blir fler och fler av.

Under min bloggkarriär har jag haft "sidobloggar". T ex när jag varit på mina resor. Då har jag övergivit min ordinarie blogg för en tid och skrivit i en separat för att det ska vara lättare att hitta vissa händelser i efterhand. Om man tittar till höger om min ordinarie blogg (på en dator) ser man mina andra bloggar uppradade. 

När jag senare lät börja skriva ut ordinarie blogg efter varje år insåg jag bristen med att göra på det sättet. Då kom ju inte mina resor under det året med eftersom man låter skriva ut en blogg i taget. Anledningen till att jag villa ha allt utskrivet var att jag var rädd att all dokumentation av mitt liv plötsligt skulle försvinna en dag. Allt ligger ju på Internet och jag har ingen egentlig rådighet över det. Försvinner det bara plötsligt kan jag ingenting göra åt det. Jag förstod ju värdet av det skrivna. För mig själv och för Felix, så jag lät skriva ut alltihop. Och gör så även nu efter varje år. Det är egentligen orimligt dyrt men det är för Felix skull. För att han och hans barn ska kunna läsa hur pappa och farfar tänkte i början av 2000-talet. Vem skulle inte vilja ha en sådan sammanställning av sin egen förälder?

Nu överväger jag ändå att starta en ny blogg som sammanfattar intrycken för min egen "Dröm om att leva och bo i Spanien". Dessutom pågår ju drömmen fortfarande. Det skulle innebära att den intresserade kunde följa den bloggen och slippa allt annat trams om att laga indisk mat och skotta snö. Dessutom kunde jag på ett enkelt sätt få in bilder som stöd för min text. Jag är inte intresserad av att någon ska behöva betala pengar för att få läsa genom att behöva köpa en trycksak heller. Jag har ju alltid velat ge ut en bok och i och med det kunna kalla mig "författare" men det har jag ju redan gjort. Även om jag ändå inte kallar mig författare för det.

Jag grubblar vidare på detta.

Snö

Just som jag var så nöjd att jag kommit igång med mina långpromenader rasade det ner en jävla massa snö idag. Men jag återfick åtminstone den där goa hemtrevliga pandemikänslan igen. Jag fick leta reda på snöskyffeln men höll på att gå bet. Trots att det är en ganska skrymmande sak så fick jag leta överallt.

Den stod i utrymmet jag tittade i först insåg jag när jag påbörjade andra varvet bland möjliga ställen. Det var bara det att den var svart. Jag var övertygad om att den var mörkblå. Jag hade letat efter något mörkblått första gången. Konstigt att färgen är viktigare än formen i det avseendet.

Idag åt jag Dal till lunch som jag plockade fram ur frysen. Vegetariskt indisk böngryta. Det var gott men det var bland det första jag lagade när jag inledde min indiska period. Jag tyckte det märktes. Den var inte så avvägd kryddmässigt.

Jag vet inte hur jag ska göra med mitt nya bokprojekt. Ska jag nöja mig med att lägga upp texterna här? Ska jag göra det till att börja med för att senare sammanställa allt i en bok? Orkar folk läsa böcker längre? Orkar folk läsa långa blogginlägg? Det blir ju en väldigt begränsad räckvidd om jag bara lägger materialet här. Även om jag flaggar för inläggen på FB. Tja. Jag vet inte riktigt.

Men jag lägger upp början på inledningen här nu i alla fall. De första styckena i inledningen lade jag upp redan häromdagen. Ni kan väl skriva till mig i kommentarerna på FB om ni tycker jag behöver förtydliga saker. Då blir det ju lite interaktivt också.

Det är ganska mycket att tänka på när man skaffar boende i Spanien. I andra medelhavsländer också förstås men jag har bara erfarenhet av Spanien. Jag tänkte beskriva min "resa".

Jag satte mig en lördagmorgon och gjorde en lista över vad man borde berätta för dem som tänker sig att investera i ett boende i Spanien. Spanien som sagt. Något annat har jag ingen erfarenhet av.

Nedanstående lista skrev jag i ett svep. Punkter man kan ha olika åsikter om. Saker som behöver förklaras lite, eftersom de är annorlunda än vad i alla fall jag är van vid. Jag vet ju vad som är viktigt för mig. Sägas ska att det förstås är betydligt enklare att ta beslut när man är ensam om att ta dem. 

Läget, Grannskapet, Trafik, Affärer, Restauranger, Störningar, Gated community, Parkering, Grannar, Uthyrning, Ockupanter, Hemlösa, Hundar, Katter, Ohyra, Luftfuktighet, Cykel, Havet, Kollektivtrafik, Kinabutiker, Utsikt, Själva grejen, Dagsljus, Räckvidd, Möbler, Vitvaror, Badrum, Trappor, Facebook, Internet, Svenska varor, Mäklare, Alkohol. Om jag tänker några minuter till kan listan säkert bli dubbelt så lång.

Jag tänkte jag skulle beskriva några av ovanstående funderingar. Jag inser också att man skulle kunna göra filmklipp om i princip alla punkter på min lista. Jag har faktiskt redan tänkt att göra en liten film om hur det är att bo i en "Gated community" när jag kommer ner. Och varför jag tycker att det är grejen när man ska vara härnere. Det jag "nu" tycker är viktigt. Det kan hända att jag kommer på andra tankar efter en tid. Jag har märkt att jag kan ändra mig över tid och tänka på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjort. Så är det ju med allt och det är bland annat det som är så roligt med det här livet. Att man inte vet något om framtiden och att man kan ändra sig från tid till annan. Och att man får ändra sig. Det ska aldrig vara prestige i att hålla fast vid tidigare åsikter eller val man gjort. Då blir livet mycket besvärligare om man tänker så.

Jag tänkte beskriva min resa inleddes från allra första början. Fördelen med att ha en blogg (kapellbloggen) och skriva om sina tankar och åsikter är att man oftast får stå oemotsagd. Att uttrycka åsikter i trådar på FB är utsiktslöst. Det tycks som om det finns folk som specialiserar sig på att vara elaka mot andra människor, ifrågasätta allt och förminska andra. En vanlig sak jag ser i dessa FB-grupper är att seriösa frågor snabbt övergår till att bli diskussioner som liknar ren mobbing och ondska. Jag vågar inte ställa frågor där längre.

Jag tror mina tankar föddes runt 2015. Närmare bestämt januari 2016 men under 2015 hade jag börjat tänka i banorna att jag inte var helt nöjd med vintrarna i Sverige. Under början av 2016 mådde jag oerhört dåligt. Psykisk ohälsa som triggades i gång av ett hjärtekrossare uppbrott av en relation i slutet av 2015. Så dåligt har jag aldrig mått förut och jag låg bara och grät och tittade på TV. Jag vågade mig inte ut bland folk och ville inte ha besök. Sjukskriven ensam med min egna hjärna som då plågade mig. 

Det händer mycket i en 50+-hjärna ändå. 2016 blev ett omvälvande år för mig. När jag låg och tittade på TV såg jag de här programmen där britter är nere på varmare breddgrader och letar semesterboende. Jag blev mer och mer nyfiken på ett liv i varmare klimat. Först tänkte jag mig ett liv i en liten by i Ungern. Ungerns varma somrar tycker jag om. Tryckande varmt inlandsklimat. Och det ungerska köket älskar jag. Språket är förstås helt omöjligt att förstå men jag trodde nog jag skulle klara mig ganska bra som enda svensken i byn. Redan då hade jag förstått att jag helst umgås med min egen hjärna. Det blir liksom enklast så. Inga andra hjärnor att kompromissa med. Inte för att jag tyckte om min hjärna särskilt mycket då men jag hade på något vis tankarna på att min hjärna inte ska påverka andras hjärnor. Det blir bara till det sämre tyckte jag och här kom tankarna in att världen skulle vara en bättre plats utan Eddie Persson. 

Mer och mer insåg jag att jag skulle behöva leva någorlunda isolerad för att "skona" omgivningen. Jag hade egentligen inget emot det heller. Jag har alltid tyckt om att vara själv och ta mina egna beslut. Hur det än blev vände jag min svaghet till att bli en styrka för mig. Jag började hylla min egen hjärna och tycka det var intressant hur saker och ting kan ta en annan vändning. Jag blev allt mer filosofiskt lagd och funderade mycket över existentiella frågor och min egen livsåskådning. Jag kanske inte behövde isolera mig? Det kanske räckte att jag gömde mig lite för världen.

Sedan kom pandemin. Det bästa som hänt i mitt liv. Plötsligt så var det inget konstigt att isolera sig. Jag slapp ifrån driften att vara där alla andra var. Att umgås med personer av plikt och inte av egen vilja. Plötsligt kände jag en ödesgemenskap. Alla var tvungna att isolera sig. Jag började arbeta hemifrån och älskade det. Jag insåg också ganska snart att med det arbetet jag har så spelar det ingen roll om jag sitter i en kontorsbyggnad i Karlstad, i mitt hem i Kristinehamn, mitt i skogen i Värmland, i ett annat land eller på månen. Bara jag har en stabil internetuppkoppling.

Jag började fundera på att köpa husbil. Då kunde jag ju bo vart jag ville. Och jobba från bilen om jag skulle få tillåtelse från min arbetsgivare. Jag kunde åka runt överallt och följa det fina vädret. Åka ut i skogen och sova på nätterna där inga störningar från den farliga omvärlden fanns. Jag kunde ju till och med åka utomlands till det riktigt bra vädret. Så gick mina drömmar ett bra tag. Jag läste på nätet om folk som förändrat sitt liv i den riktningen. Jag googlade på stabila internetuppkopplingar från fordon. Vilka lösningar som fanns. Jag åkte till och med runt till husbilsförsäljarna och provsatt flera modeller och funderade på hur de skulle kunna byggas om invändigt till ett stort effektivt kontor. Husbilar har ju förstås sina baksidor som inte är så trevliga. Bland annat har de en motor som kan krångla, däck som måste bytas, vägtullar som måste betalas och ställplatser där det kostar en slant att stå varje natt. Jag hade siktet inställt på spanska sydkusten eftersom det var det närmaste stället att åka till om man ville leva vid medelhavet. Först spetsade jag in mig på en liten stad som hette Santa Pola. Det verkade vara ett paradis för husbilscommunityn. Jag fördjupade mig mer och mer i Costa Blanca. Jag hade flera vänner som hade boende i Torrevieja och ju fler människor jag pratade med, desto fler gamla vänner upptäckte jag som tagit sin tillflykt just till Torrevieja. Lägenheterna där som jag skulle kunna tänka mig att leva i kostade inte heller en bråkdel av vad en husbil kostade med drivmedel, reparationer och ställplatser. Jag beslöt mig för att hyra ett boende där en månad för att se hur det var. Så skedde också vintern 2021. Det var nog tur att det var lågsäsong när jag började bygga upp mina tankar om en framtid därnere. För det gjorde jag nästan omedelbart. Det var ju inte lika mycket turister som det är på sommaren. Det har till och med visat sig att vara ett av skälen att hålla sig därifrån på sommaren. Det var varmt och skönt trots att det var december. Jag gick i kortbyxor varje dag. Det verkade ganska billigt att leva där. Staden var ful men det gick ändå att vara där.

Innan jag åkte ner hade jag varit på banken och frågat hur mycket jag rimligen kunde låna på huset jag bor i här. Alltså hade jag en liten budget med mig ner som jag kunde planera efter lite. Jag hade ett tak för vad ett boende fick kosta.

Jag flög ner från Arlanda en tidig morgon den 11 december 2021. Pandemi rådde. Jag hade fått min första spruta och jag hade mitt covid-pass.

Det var gott om plats på flyget i dessa coronatider. Jag lyssnade på Pekka Pohjola i hörlurarna. Albumet ”Keesojen Lehto” gick på repeat hela resan och när jag lyssnar på det albumet idag minns jag känslan jag hade. När vi landade satte jag mina 42:or på det spanska fastlandet för första gången. Jag hade tidigare varit på Gran Canaria och Teneriffa men aldrig på fastlandet. Jag åkte buss från flygplatsen i Alicante till Torrevieja och tittade genom bussfönstret och förundrades över landskapet. Det såg ut att vara vulkaniska bergarter. Mycket kargt buskland. Växterna såg ut att vara pinade av värme och vattenbrist. Torra, vedartade och antagligen taggiga. Stora planteringar med konstiga grödor förutom alla citrusplantager som var klara för skörd. Stora vägar i bra skick. Okej, modern och välskött infrastruktur, tänkte jag. Jag visste egentligen inte alls vad jag skulle möta.

När jag kom in i själva Torrevieja reagerade jag på att det var trångt och fult. Ingen genuin och gammal bebyggelse. Det var som att komma in i ett stort miljonprogram. Jag tog en taxi därifrån till adressen jag skulle bo på. Längst bort på Calle Urbano Arregui nästan vid Aldiaffären som sedan skulle bli min närmaste livsmedelsbutik. Jag hade ju sett på kartan hur jag trodde taxin skulle åka för att ta mig dit och det stämde ganska bra. När taxin var framme visste jag ungefär var jag skulle gå in. Det var en gated community med gånggrindar. Inga fordon inne på området. Jag letade och letade efter rätt trapphus. De var inte numrerade så jag provade nyckeln i tre uppgångar innan jag hittade rätt. Jag släpade upp min väska för tre smala trappor och låste upp ytterligare en gallergrind innan jag nådde själva ytterdörren. Det kändes skönt när jag även låst upp den och fått lasta in mina väskor.

Jag satte på el och vatten som jag blivit instruerad och gick sedan en långpromenad västerut till Punta Prima. Jag hade planerat att göra det det första jag gjorde för att köpa sängkläder och handdukar och så vidare. Jag hade planerat denna promenad redan hemma i kapellet. Jag visste att det låg en Jyskbutik i Punta Prima. Det var varmt och svettigt att gå hela den långa vägen. På morgonen hade jag halkat på en isfläck utanför hotellet i Stockholm och nästan blivit liggande i den grusiga blötan men jag hann ta emot mig och hade skrapsår i handflatorna efter det tillbudet.  Jag var fortfarande ovan att vara i Spanien förstås och promenaden tog lång tid eftersom jag ville utforska växtligheten jag passerade. När jag kom fram till Punta Prima var jag hungrig och jag hittade direkt en indisk restaurang (Gandhi restaurant) där jag satte mig och åt jättegod indisk mat. Lamm Tikka Masala med ris och Naan. En mangolassie efteråt. Servitören satte sig en stund vid mitt bord och jag kände mig lite besvärad. En ung svart kille som verkade intresserad av min kamera. Nuförtiden är det ovanligt att folk har riktiga kameror när mobiltelefonerna tar så pass bra bilder. Han frågade om jag var fotograf.

Inne på Jysk förstod jag att det skulle bli dyrt att handla där. Jag köpte så få saker som möjligt. Inget täcke som jag hade tänkt men lakan, en kudde och handdukar.

Jag tog en taxi tillbaka och när jag kom in på området hittade jag inte rätt port den här gången heller. Att det skulle vara så svårt att begripa hur området var inordnat… Till slut hittade jag rätt och gick omedelbart bort till Aldi för att handla till kylskåpet som hade börjat bli lite kallt vid det här laget.

Jag hade packat ur min handbagageväska för att kunna dra mina varor i hemåt. Andningsmask var regel överallt i butiker och på bussar. Om man inte hade det kom man inte ens in i butiken. En dag när jag gick dit insåg jag att jag glömt mask. Jag gick hem direkt igen och hämtade den. Det var en diskussion jag inte ville ta vid entrén så jag fick göra mig omaket att gå hem och hämta en.

När jag kom tillbaka från Aldi hittade jag rätt uppgång något snabbare. Jag fyllde kylskåpet med mina varor och tog det lugnt resten av kvällen. Jag gick inte ut något mer. Jag var trött efter dagens resa och alla nya intryck. Jag somnade tidigt första kvällen.

Nästa dag vaknade jag också tidigt. Det blev en kall natt och jag trodde att ett fönster ovanför mig var öppet. Jag kollade men det var stängt. Jag insåg då att det var enkelglas i fönstren och jag låg med huvudet mitt i ett kallras från den kalla glasytan. Dessutom hade jag hört trafiken hela natten. Ljudisoleringen var obefintlig och alldeles i närheten låg den stora motorvägen 332:an där utryckningsfordon ständigt passerade. Lägenheten låg ganska nära det stora sjukhuset.  Åt lite frukost och väntade på att världen skulle vakna.

Lägenheten var ganska trevlig. Tre sovrum, ett litet allrum och ett litet kök. Badrum i ena änden och en liten balkong i den andra. Redan den första morgonen hade en liten kravlista börjat byggas upp. En sådan kan delas upp i olika kategorier; ”Need to have and Nice to have”. Lägenheten jag hyrde låg inom ett litet inhägnat område där man inte ens fick parkera cyklar på området. Bilar var hänvisade till parkering i gatumiljön. Jag ville ju ha både scooter och cykel så jag skulle inte kunnat bo där. Scootern på gatan på nätterna och cykeln i lägenheten dit det var tre smala trappor och där jag knappt tog mig upp med resväskan när jag kom. Otänkbart. Jag har inte nerver till att ha en scooter parkerad på gatan på nätterna. Min hjärna skulle hela tiden oroa sig över scootern. Jag förstod också att det inte alltid var så här lugnt på området. Det var bara ett fåtal personer där i december. På området fanns också en pool för de boende. I bottnen av poolen hade man skapat en kompassros i mosaiken. En kompassros som inte visade de riktiga väderstrecken. Den fanns där bara för dekoration. Jag skulle ha svårt att passera den felvända kompassrosen varje dag. Sådant slarv kan irritera mig lite för mycket. Tyvärr har jag inte lärt mig att värja mig mot sådana subtila intryck. Felvänd kompassros i den gemensamma poolen går alltså bort. Listan började ta form. Jag var ju i köparrollen så jag kunde ju skapa min lista helt ifrån noll.

- Minst tvåglasfönster
- Inte nära trafikled
- Parkering inom inhägnad eller i garage
- Helst inte tre smala trappor

Med tanke på att alla fönster och dörrar i hela staden var försedda med järngaller så var det tydligen det som behövs i Spanien. Är det mycket inbrott och sådant? Får man inte ha sina sker ifred här? Är det värre här än någon annanstans eftersom människorna skyddar sig så ambitiöst? Det kändes inte riktigt bra. För att ta mig in i lägenheten behövde jag ta mig igenom tre gallergrindar och en säkerhetsdörr i stål. Fyra olika nycklar som det tog ett par dagar att lära mig.

Jag gick ut runt kl 9 och gick ner till havet. Dit var det inte långt. Endast ett par kvarter men det var ingen badstrand. Det var klippor och stenar men ändå hav. Jag gick inåt stan men tänkte att jag inte skulle ta i så mycket i början. Jag var inte van att gå långa promenader och det var ett känt misstag jag alltid gjorde när jag kom till en ny plats. Att gå mig fördärvad redan första dagen. Jag skulle ju vara på plats i en månad och hade ingen brådska att utforska. Jag gick utefter stranden på strandpromenaden. Passerade stranden Naufragos och vände vid stranden Acequión. Jag mötte en man med en liten hund. Hunden fick tokspel när han såg mig och bet mig i byxbenet. Jag skrek oförskämda ord till hundägaren som bad så mycket om ursäkt. På tillbakavägen stannade jag vid ett litet strandcafé och drack kaffe och tog en croissant.

Det är många hundar här. Det kommer att bli jobbigt för mig. Och hundskit överallt. Folk plockar inte upp efter sina hundar. Det kan ligga stora rukor på marmorbeläggning och det ser väldigt illa ut. Oftast ligger det små smala torra svarta korvar överallt men ibland handlar det om blöta hopfallna bruna rukor som kollapsat av sin egen tyngd och flutit ut. Ibland frestas man att ta genvägar över ödetomter men det är som att gå på ett minfält. Ofta finns det små upptrampade stigar eftersom folk brukar gena och i anslutning till dessa stigar ser det bedrövligt ut. Ibland såg man knappt hundskiten i vegetationen. Ibland steg en flock flugor upp från sin måltid när man närmade sig och det var ett tecken att man bör se sig för.

På alla ödetomter låg också högar av avfall. Inte så mycket blöta hushållssopor men byggmaterial som blivit över efter någon renovering. Toalettstolar, badkar, kakel och trasiga möbler.

Jag började tänka på vad spanjorerna är för sorts folk egentligen. Som accepterar att det ser ut som det gör. Och kommunen. Hur kan kommunkontoret låta det se ut så här. Skulle jag klara av att leva i ett sådant samhälle? Där man struntade i att hålla rent och där man behövde skydda sig själv och sin egendom med galler och lås överallt? Det kändes onekligen konstigt.

När jag lämnade det lilla strandcaféet hade det hunnit bli varmt och jag var ohjälpligt felklädd. Jag tog av mig min hoodie och gick hemåt i t-tröja men tyvärr hade jag långbyxor på mig.

Jag höll på att aldrig komma in i lägenheten. Jag kom inte ens in på området med min nyckel. Efter att ha provat ett antal grindar insåg jag att jag var i fel kvarter och försökte komma in. När jag väl hittade mitt kvarter gick det enkelt att till och med hitta min egen trappuppgång.

När jag kom in bytte jag om till sommarkläder och satte mig på balkongen och åt ett par underbart söta mandariner jag köpt på hemvägen. Sedan gick jag upp och utforskade soltaket. En avdelning uppe på taket tillhörde lägenheten dit bara lägenhetsinnehavaren hade tillträde. Jag letade fram en solstol och satte mig en stund i den sköna värmen och tänkte och halvslumrade. Hela tiden nya intryck att bearbeta. Denna dag var det hundar och skräp som tankarna snurrade runt. Och gallergrindar och säkerhetsbiten.

Jag tänkte också på min ena spanska granne. Han har en liten hund som skäller oavbrutet. Med jämna mellanrum skriker han till åt hunden. Han spelar musik på balkongen och alla kroppsljud förstärker han. Han skriker när han nyser, gäspar och hostar. Som om han ville att alla skulle höra honom. Plötsligt tystnar musiken, det slår i ett antal dörrar och strax därefter ser man honom lämna sin lägenhet med sin hund. Samma varje dag insåg jag senare.

Högljudda grannar är det svårt att skydda sig mot. Att välja grannar går inte någonstans om man inte väljer att bosätta sig väldigt långt från mänskligheten.

Jag gick till Aldi och handlade lite mer matvaror och gick tillbaka och lastade ur. Sedan gick jag ner till en restaurang vid havet jag planerat att besöka. De serverade bara julmat denna afton och det satt ett stort sällskap med britter i partyhattar och åt. Jag gick till en lite mindre restaurang och tog en öl. Men det var oklart om det gick att äta där just då så jag nöjde mig med att dricka. Sedan gick jag hem och åt i stället. Jag hade bara rört mig i mitt eget kvarter den dagen i princip och tog en tidig kväll.

Följande dagar promenerade jag samma väg in mot själva centrum. Ibland tog jag bussen tillbaka när jag någorlunda kommit underfund med hur man läste busstabellerna, när jag rett ut vilken linje jag skulle åka med och hur man betalade.

Ikväll fortsätter jag att skriva på inledningen.

Att skaffa boende i Spanien

Det är ganska mycket att tänka på när man skaffar boende i Spanien. I andra medelhavsländer också förstås men jag har bara erfarenhet av Spanien. Jag tänkte beskriva min "resa".

Jag satte mig denna lördagmorgon och gjorde en lista över vad man borde berätta för de som tänker sig att investera i ett boende i Spanien. Spanien som sagt. Något annat har jag ingen erfarenhet av. Nedanstående lista skrev jag i ett svep. Punkter man kan ha olika åsikter om. Saker som behöver förklaras lite eftersom de är annorlunda än vad jag är van vid i Sverige. Jag vet ju vad som är viktigt för mig och det är ju betydligt enklare när man är ensam om att ta besluten.  

Läget, Grannskapet, Trafik, Affärer, Restauranger, Störningar, Gated community, Parkering, Grannar, Uthyrning, Ockupanter, Hemlösa, Hundar, Katter, Ohyra, Luftfuktighet, Cykel, Havet, Kollektivtrafik, Kinabutiker, Utsikt, Själva grejen, Dagsljus, Räckvidd, Möbler, Vitvaror, Badrum, Trappor, Facebook, Internet, Svenska varor, Mäklare, Alkohol. Om jag tänker några minuter till kan listan säkert bli dubbelt så lång.

Jag tänkte jag skulle beskriva några av ovanstående funderingar. Jag inser också att man skulle kunna göra filmklipp om i princip alla punkter på min lista. Jag har faktiskt redan tänkt att göra en liten film om hur det är att bo i en "Gated community" när jag kommer ner. Och varför jag tycker att det är grejen med att ha ett boende härnere. Det jag "nu" tycker är grejen, vill säga. Det kan hända att jag kommer på andra tankar efter en tid. Jag har märkt att jag kan ändra mig över tid och tänka på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Så är det ju med allt och det är bl a det som är så roligt i det här livet. Att man inte vet något om framtiden och att man kan ändra sig från tid till annan. Och att man får ändra sig. Det ska aldrig vara prestige i att hålla fast vid tidigare åsikter eller val man gjort. Då blir livet mycket besvärligare om man tänker så.

Idag tänkte jag skriva om själva grejen med att skaffa boende därnere. Hur min resa inleddes. Fördelen med att ha en blogg och skriva om sina tankar och åsikter är att man oftast får stå oemotsagd. Att uttrycka åsikter i trådar på FB är utsiktslöst. Det tycks som om det finns folk som specialiserar sig på att vara elaka mot andra människor, ifrågasätta allt och förminska andra. En vanlig sak jag ser i dessa FB-grupper är att seriösa frågor snabbt övergår till att bli diskussioner som liknar ren mobbing och ondska. Jag vågar inte ställa frågor där längre.

Jag skrev och skrev i förmiddags och förstod ganska snabbt att det kommer att bli väldigt mycket att skriva. Jag hade ju listan ovan med rubriker. Tänkte på all den text som behövde produceras för att förklara allt på listan. Det skulle räcka gott och väl till en ny bok.

Lagom till kl 11 kände jag mig klar med skrivandet och åkte ner till stan för att träffa Ronny Ivar. Vi gick och tog en fika på Gretas även denna lördag.

Felix var här en sväng och åt brödknödel och pörkölt.

Så här såg det ut på tallriken. Det blev underbart gott och jag skulle varit nöjd om jag fått denna rätt på en restaurang i Prag. Jag skulle antagligen återvänt dit för att få samma mat nästa dag. Helt underbart!

I eftermiddags gjorde jag nokedli också eftersom knödeln inte kommer att räcka till hela pörkölten.

Innan jag slog igen datorn för kvällen klippte jag ur det jag skrivit under förmiddagen och klistrade in det i ett Worddokument istället. Är det början på en ny bok månde? Tja kanske det.

Mina älskade starar

Nu är det mindre än en månad kvar tills jag får träffa mina underbara starar som låter så vackert på hustak och i palmer inom mitt lilla område där jag bor. Jag behöver det så väl nu med mitt djupfrysta axelparti. Nu är det fredag igen. Exakt fyra arbetsveckor kvar.

Mina koltrastar, mina svarta rödstjärtar, mina ringduvor och mina munkparakiter. Mina dystra gråsparvar som pickar på gräsmattan framför min uteplats. Petras hund "Bani" som viftar på svansen så fort jag ropar "BANI!". Den smala grå argsinta belgiskan med sin miniatyrhund som heter "Mini" tror jag. 

En hund som är mindre än en katt och går klädd i polisuniform på vintern. 

Det är så fantastiskt att ha något att se fram emot. Det är nog det livet går ut på. För att klara en byråkrats grå vardag med axelparti kallt som en snödriva måste jag dagdrömma om det fria livet i min lägenhet. De första två dagarna efter min ankomst är helt fullbokade redan. Jag vet precis vad jag vill göra och i vilken ordning. Få saker skulle kunna ändra den planeringen.

Ikväll gav jag mig på att göra brödknödel. Till den gjorde jag en ungersk köttgryta. En pörkölt på nötkött. Jag ville prova att göra pörkölt i tryckkokaren för första gången. Knödeln är tjeckisk men pörkölten är ungersk. Det blir en östeuropeisk kombo som kommer att bli gudomlig.

Knödel.

Knödeln åkte in i kylskåpet tills imorgon. Då ska jag värma den i ånga.

Och pörkölt.

Jag åt inget ikväll. Jag provsmakade förstås och det var gudomligt gott. Jag ska reda pörkölten lite imorgon bara och smaka upp den lite till. Jag ställde ut den för avsvalning på altanen över natten. Imorgon lunch ska jag provsmaka på riktigt och fotografera rätten när jag lagt upp på tallrik. Det blir matlådor till mig och Felix inför kommande vecka.

Ryggen i centrum

Min skyddsväst har kommit också. Jag såg direkt när jag packade upp den att den är för liten. XXL beställde jag men skulle jämföra den med en L.

Den här årstiden brukar kunna bli jobbig för min. När det blir torrare och kallare luft torkar jag ut och det kliar över hela kroppen. Särskilt på ryggen där jag inte kommer åt att smörja. Jag smörjer mig ju inte ens på framsidan där jag kommer åt men klådan på ryggen blir hemsk.

Jag beställde ryggkliare och ryggsmörjare från Amazon. Ryggkliaren är underbar. Jag kan sitta och klia mig hur länge som helst med den. Smörjaren tror jag kan vara bra men inte med den hudkrämen jag använder. Krämen är lite för fast i konsistensen. En mera tunnflytande skulle säkert funka jättebra. En fördel är att smörjaren går att köra i diskmaskinen så jag får bort den krämen jag proppat den full med nu.

Den är konstruerad med 17 st "roll-on-kulor". Inne i själva huvudet fyller man på hudkräm och man kan sätta ett lock på den när man inte använder den eller ska packa ner den i en väska. 

Jag tror jag kommer att få till det med lösare huskräm. Eller någon form av olja kanske.

Söndag

Jag gjorde en fantastisk ananaschutney igår.

Och idag åt jag och Felix min kycklingcurry till lunch med den nya goda chutneyn. Denna rätt gjorde jag helt utan någon beskrivning utifrån det jag lärt mig när jag lagat mycket indiskt på sistone. Den blev förstås jättegod.

När vi ätit åkte vi till XXL i Välsviken och jag köpte ett par "Trekking-stavar" eller vad det heter. Jag vill ha lite stöd när jag går i bergen i Torrevieja. 

Jag testade den på min timmeslånga promenad ikväll och insåg en hel del saker som jag inte kunde föreställa mig innan. De är ihopfällbara men väldigt stadiga. Det är svårt att få till en bra takt när man går med stavar och underlaget är platt och lättgått. Det är nog bättre när man går i terräng och mer kliver bland ojämnheter. Jag blev också mycket varmare av att gå med stavarna. Det blir ju lite mer ansträngande att behöva jobba med armarna. Jag märkte att jag fick lite extra skjuts när jag gick uppför. Det blir ju bra. Men det blir nästan ännu tryggare att gå nerför och kunna hålla emot med stavarna.

Jag skickade efter en "kamouflage-t-shirt" från Amazon ikväll. 

Ett skydd för mig när jag går på allmänna platser i Spanien och på flygplatser. Jag tänkte skicka efter en med finsk flagga först så ingen skulle prata med mig på stan överhuvudtaget. 😄

Fredag

Fredag. Dricker alkohol och dagdrömmer. Planerar resan till Spanien. Jag håller på att fylla en varukorg på Amazon med prylar så att det finns på plats för avhämtning när jag kommer ner till lägenheten. Jag promenerar ner till avhämtningsstället och åker taxi hem. Det blir många paket.

Här ligger mitt lilla avhämtningsställe.

Jag ska köpa en "Instant pot", köksmaskin för tryckkokeri mm. Den har även en air-fryer. Sedan vill jag experimentera med ett hydroponiskt odlingssystem så jag köper på mig lite saker till det också. Jag kan nog inte odla nu när jag kommer ner men jag kan ha systemet klart och testkört tills jag kommer ner till sommaren. Jag vill odla koriander och mynta bl a. Kryddor framförallt. Rosmarin ska jag gå ner till saltsjön och hämta några plantor av så jag alltid har det hemma också. Timjan borde funka att odla. Men det är ju retligt att jag inte kan odla på heltid. Bara under korta perioder. Men en vacker dag siktar jag på att bli självförsörjande på koriander. Jag måste försöka begripa hur det fungerar med annuella växter i Spanien. Självsår de sig så man kan lita på det?

Jag följer en norsk FB-grupp som heter "Fjellgruppa Torrevieja" De går i bergen två gånger i veckan. Jag längtar så att få vara med på en tur med det gänget. De gör otroliga utflykter. Långa och krävande men jag hoppas att jag når upp till deras nivå när jag kommer dit.

Igår var jag i Örebro på möte hela dagen.

Såg en skylt med ett fint exempel på särskrivning som jag inte kunde låta bli att dokumentera. Vad glad jag är att jag har egna fungerande ögonfransar så jag slipper köpa.

Jag har gjort "Ghee" i veckan.

Klarifierat smör som har en högre stektemperatur än vanligt smör men där "smörsmaken" är kvar. I många indiska recept används Ghee så därför provade jag att göra eget. Det går att köpa annars men det är jättedyrt. Behövs Ghee? Vet inte men jag gillar att prova olika recept för att det ska bli så genuint som möjligt. Idag la jag in kycklingfilé i marinad över natten för att använda i en improviserad indiskt rätt imorgon. Jag har numera förstått hur man lagar indisk mat. Hur man alltid börjar en indisk gryta och hur kryddorna bidrar till slutresultatet.

När jag nu äter mycket indisk mat går det också åt en massa tillbehör.

Ikväll gjorde jag en ny omgång tamarindchutney. Tamarindpasta (egentillverkad), vatten, muskovadosocker, russin, salt, svartpeppar, vitlök och koriander. Avrett med maizenamjöl. Underbart!

Jag testade att packa ner min lilla bagagekärra i min stora resväska som ska gå som incheckat bagage under flygresan.

Det gick bra. Det finns gott om plats för annat också fortfarande. Snart känner jag mig redo att åka ner utan att ha något incheckat bagage alls. Det ska bli skönt när jag etablerat mig i min lägenhet såpass.

Denna gång fraktar jag ner ett yatzy, Finn-crisp, torrsoppor med buljong och/eller tomatbas. Jag hittar bara redda soppor på påse därnere. En nödbok ifall min läsplatta får spatt. De glittriga hundbajsrosetterna som jag dekorerade hundskit med under min första vistelse. Nu ska jag dekorera mer. Eventuellt gör jag ett vlogginlägg om det.

Ikväll eldar jag i kapellet. Jag är fullständigt genomkyld ända in i märgen. Axelpartiet är som ett isblock. Nu eldar jag för att få värme utifrån och dricker lite sprit för att få värme inifrån. Hoppas jag blir genomvarm då.

Dricker en hel del Madeira ikväll. Normalt dricker jag ur den flaskan när jag lagar mat men nu blir det Madeira utan att spisen är igång. 

Lasse Berghagen avled igår. Han är saknad av alla i hela Sverige uppenbarligen. Ja, han var väl en fin man. Men det finns många sådana. Bl a min vän Björna som avled för två veckor sedan. Men de kända bra männen (och kvinnorna) får TV-tid. Inte Björna. Helt OK men det kan också bli lite för mycket när forna vänner till de avlidna försöker överträffa varandra i kärleksbetygelser. Lite snaskigt känns det ändå men det är väl så det måste bli.

Jag har så mycket att se fram emot. En nyfunnen vän i Torrevieja som jag inte träffat ännu. Sven Bornemark, son till självaste "Gullan". Tyvärr kommer vi inte att träffas nu i vinter heller. Våra resor dit synkar ännu inte. Han ska i alla fall ta med mig på blues-jam i framtiden. Jag kommer att besöka ställena redan innan han och jag kan gå ut tillsammans men det ska bli roligt den dagen jag kan filma honom under ett jam. Han spelar bas.

Och en nyfunnen väninna som jag hoppas få träffa under denna resa.

Sivan har sovit i min säng hela dagen och först nu kom hon upp och åt lite. Sen ville hon ut. Kanske bara för ett toabesök men jag vet inte vad som triggar henne att göra olika saker. Hon sover hela dagarna härinne. Går ut en stund på morgonen och går sedan in och lägger sig igen. När det skymmer vill hon ut en kort stund. Sedan ligger hon inne igen. Ibland i soffan. Ibland i sängen. Om hon ligger i sängen när jag lägger mig, kryper hon ner med mig. Vi skedar och somnar. Jag håller i hennes baktassar och svans samlat i ett grepp med vänster hand. Hennes huvud ligger på min högra arm. Om jag lägger mig före henne kommer hon efter en stund och vi samlar ihop oss i ovan beskrivna sovposition.

Märkligt att hon blivit en livskamrat. Det känns lite så trots att hon är ett djur. Men snart begränsar hon mig på ett sätt som jag inte vill och då måste vi gå skilda vägar. Hur det ska gå till vill jag egentligen inte ens tänka på. 

Vi får se.

Det är mycket som är planerat men det är också mycket som jag inte har någon kontroll alls över och det är det som är det underbara. Efter snart 60 år på denna jord förstår jag verkligen att inte allt blir som man tror och hoppas. Men då blir det något annat istället. Kanske t o m bättre.

Det är otäcka stormförhållanden i Öresund mellan Skåne och Danmark denna kväll.

Det står en massa lastbilar på gränsen mellan Egypten och Gazaremsan. Bl a med diesel till nödkraftverk för sjukhusen i Gaza. Men de vågar inte köra in. De är rädda för att Hamas ska ta dieseln till sina offensiva syften. De som struntar i de sina och att deras landsmän lider. Det är så bedrövligt att man inte vet hur man ska reagera ens.

Vädret

Helg i kapellet igen. Jag gjorde en Nam Tok som jag ätit av hela helgen. Helt underbar och Felix kom upp en sväng igår och åt lite också. Nam Tok har blivit en ny favorit.

Vi äter den i tortillabröd.

Igår var jag nere på stan en sväng och träffade Ronny som varit i Prag. Vi drack kaffe på Gretas.

I Stockholm skjuter de på varandra dagligen fortfarande. I fredags skjöts två kvinnor som inte hade något med gängkriget att göra men de hade fel efternamn. Ett litet missförstånd. Det blir väl så ibland när de anlitar barn för att skjuta. Det är fruktansvärt och man nästan skäms för att vara svensk. Jag som tidigare känt mig lite mallig för att tillhöra detta samhälle. Nu nästan skäms jag istället.

Det är fullt krig mellan Israel och Hamas också. Snart är väl Gazaremsan den där "parkeringsplatsen" man raljerade om förr. Stackars folk i denna värld.

Vädret är allt annat än behagligt. Hösten är här med besked. Det har blåst hela helgen så stolarna på altanen blåst bort så många gånger att jag fått flytta in dem i säkerhet.

Mitt axelparti är genomkylt in i märgen och jag kan inte få upp värmen däri. Trots att jag sitter med fleecetröja och hoodie. Jag förstår inte varför jag blivit så frusen. Jag är som en pensionär fast jag fortfarande har ett ordentligt hull. Det är väl det att "hullet" är lite felfördelat över gubbkroppen. Över axlarna har jag inte särskilt mycket hull. Det är runt midjan det sitter. Men jag går fortfarande ner något i vikt. Jag äter enligt Viktväktarna någorlunda men räknar inte poäng på samma sätt som jag gjorde i början. Nu har jag börjat lära mig energiinnehåll i olika livsmedel ändå och har en del stående favoriträtter som går om och om igen. Jag har börjat med sötningsmedel i kaffet istället för socker också. Jag har börjat gilla banan som jag nästan aldrig ätit förr. 

Jag har gått ner några kilon men står still och stampar på viktnivåer innan jag kliver ner till en annan nivå men jag har ingen brådska. Viktminskningen har verkligen gett resultat på min rörlighet i alla fall. 

Jag har varit ute och promenerat några kvällar i mörkret. Jag går en halvtimme i en riktning och vänder och går tillbaka. Hela tiden har jag haft Zappa i öronen. Det är ett musikaliskt äventyr i sig. Jag rör mig mycket lättare nu och är heller inte lika vinglig som förut. Det är nästan så jag tycker jag stundtals har "driv" i steget. Jag har tungt släntrat runt i Kristinehamn tillräckligt länge nu. Nu går jag nästan spänstigt och fjädrande. Jag går utefter stora vägar där jag inte riskerar att möta hundar. Jag har reflexer så jag ser ut som en julgran när bilarna dyker upp. Jag lyser t o m rött i bilarnas bakljus när de passerat mig. När jag kommer nära bostäder ser jag katter på ett vis jag inte gör under dagtid. Det är någon katt i varje kvarter nästan. Sivan går också ut på kvällarna. Det är väl så de gör de små liven. Annars ligger hon inne och sover hela dagarna.

Mina vänner i punkgruppen "Avskum" har precis avslutat en USA-turné och min gode vän dokumentärfilmaren Bengt Löfgren har varit med och dokumenterat. Han har låtit oss vara med på turnén via regelbundna Facebookinlägg och det har varit väldigt underhållande.

Men jag längtar så mycket ner till lägenheten. Mina vänner från Kristinehamn åkte ner igår och skickade genast bilder från restaurangbesök i värmen. Men snart är det min tur. Drygt en månad kvar nu. Jag har gjort en slutbetalning på min Gibraltarresa också. Jag ser fram emot den mer nu när jag blivit rörligare i kroppen. Förut har jag oroat mig lite eftersom jag haft så tungt att dra mig runt här i världen.

Måndagen den 4 december åker jag från Torrevieja med buss de ca 65 milen till Gibraltar. En heldag på en buss helt enkelt. Vi lär väl komma fram till hotellet i kvällningen. Under den dagen kommer jag att tänka mycket tankar med blicken ut genom bussfönstret. Jag får verkligen se en del av spanska sydkusten på vägen dit och det ser jag verkligen fram emot. Faktiskt lika mycket som själva Gibraltar. Jag har två hela dagar i Gibraltar och har börjat förbereda mig på vad jag ska göra och se då. Den fjärde dagen går åt till hemresa igen. Det blir trevligt men jag märker vad lite den spanska historien intresserar mig egentligen. Jag borde läsa någon bok som gör Spanien mera intressant rent historiskt och kulturellt. Den här "Moriska" eran i historien känner jag inte så bra till och jag intresserar mig därför heller inte för den. Det behöver det bli ändring på för att min vistelse där i framtiden ska få ett större innehåll. Tyvärr har jag så svårt för arabkultur och muslimsk livsföring. Jag har bara sett dess mörka sidor tror jag.

Så här ser min nya standardfrukost ut. Fyra ägg och två dubbelmackor Finn-crisp. Allt som oftast ser kvällsmaten likadan ut. Det är gott och jag har inte tröttnat på det än.

I eftermiddags malde jag årets tobak också. Det blev bara 2,3 kg i år men jag har så jag klarar mig ett par år nu. det blir sabbatsår 2024. Jag la också upp del 15 i youtubeserien Självförsörjande på snus. Det 16 har jag gjort klar för flera månader sedan och den ska jag lägga ut imorgon. Snuskursen blir därmed komplett med sina 16 avsnitt.

I kvällningen var jag ute och tog en promenad med en vän och imorgon börjar en ny arbetsvecka. Jag vill inte mer snart. Tänk om jag ändå fick gå i pension.

Dödsbud

Idag fick jag dödsbud. En av de vännerna som betytt mest för mig i livet avled i morse. Han lärde mig mycket om livet även om han aldrig själv kunde förstå hur betydelsefull han var för mig under min uppväxt. Vi har inte umgåtts så mycket på sistone men han har brukat titta in till mig på somrarna och sätta sig i trädgården en stund och resonera om livet och prata minnen. Från vår resa till Korfu när jag var 15 år och till den hemska bilolyckan han var med om när han var nere och hälsade på mig när jag bodde i Göteborg. Han blev påkörd på ett övergångsställe av en polisbil som kom i 100 km/h vid Hjalmar Brantingplatsen. Nu hade han varit pensionär i några år.

Vila i frid kära Björna! Bild från Korfu 1979. Han söp bort den där mopeden någon kväll senare. Beiga frottékalsonger. De gick han i hela veckan vi var där den älskade gamle Björna.

Jobbiga tankar idag

Ikväll är det fredagen den 6 oktober. Mina vänner ska spela blues på Mastmagasinet och jag både vill och inte vill gå dit. På något vis bestämde jag mig för tre veckor sedan att gå dit och ta med Felix för att han skulle få en liten glimt av av sin pappas storhetsliv som krogkung. När jag tänkte så hade jag feeling och tyckte det var en jättebra idé. Nu samma dag som det gäller blir jag mera tveksam.

Redan några dagar senare efter min roliga idé började jag ångra mig. Varför ska han med mig ut och titta på hur jag åbäkar mig bland folk. Det finns risk för att jag gör det känner jag. Felix var intresserad och tyckte också det var en rolig idé. Jag fick lite kalla fötter eftersom jag förespeglat honom något som jag själv nästan skulle få tvinga mig till att göra. När han för några dagar sedan sa att han hellre ville ta det lugnt denna helg blev jag lite lättad. Då kunde jag själv dra mig ur utan att det skulle påverka honom och hans planering.

Om jag går dit ikväll kommer jag att ha ångest imorgon. Oavsett vad som händer där. Jag känner en liten smygande plikt att jag ska gå dit för att vara en del av mitt kristinehamnsliv. Jag kommer att träffa jättemånga jag känner men ingen av dem skulle sakna mig om jag inte dök upp. Ändå känner jag att jag borde. Att jag borde komma ut bland folk för att verka åtminstone lite normal. 

Hade det inte varit i Kristinehamn hade det varit en annan sak. I Torrevieja t ex. Då kunde jag gå ut och vara anonym. Ingen skulle ha några förväntningar alls på mig och jag skulle inte ha några förväntningar på någon annan. 

Jag vill väldigt gärna höra "Walking canes" spela igen. Det var längesedan nu och jag kan verkligen behöva lite blues. Jag tycker mycket om bandmedlemmarna och vill visa min respekt genom att finnas där och kanske t o m dansa fritt framför scenen. Jon Fosse sa igår efter att han tilldelats nobelpriset i litteratur att han skulle dra sig tillbaka till sitt inre hemliga rum där han trivdes bäst. Så känner jag också. Jag trivs bäst i mitt inre lilla hemliga rum där ingen kommer åt mig. 

Denna arbetsdag präglades av oroliga tankar och det störde mig något enormt. Jag kunde inte riktigt värja mig. Oavsett hur jag skulle välja skulle jag välja fel. Oavsett hur jag skulle välja skulle jag också välja rätt.

Ju längre dagen gick, ju närmare ett krogbesök kom jag. Det blir nog bra. Det blir ju vad jag gör det till förstås. Efter jobbet korkade jag således upp en flaska vin och satte på lite musik. 

Det fick bli en konsert med Santana med vänner från 2016.

Live at the house of blues Las Vegas.

Bra spellista och bra konsert. Jag är glad att han inte gick på sitt moderna spår med en massa hip-hop-artister. Och att han inte körde det "andliga" snacket om änglar och "corazon-köret". 

Avslutning med "Toussaint L'Ouverture som sig bör.

Det roliga var att Neal Schon var med. Som i ursprungsbandet. Och den underbara trummisen Michael Shrieve. Den trummisen gjorde stort intryck när jag såg honom med Santana på Woodstockfilmen från 1969.

Uppdukat för myskväll innan avfärd. Michael Schrieve mitt i bild. Han har betydligt bättre tandhälsa än han hade 1969, den saken är säker. Annars var han sig lik. Sivan till höger. Hon gillar också Santana. Hon kommer garanterat att vilja dansa till "Oye como va" sedan. Hennes favoritlåt. När han spelar "Samba pa ti" himlar hon med ögonen och tycker bara det är "saggigt".

Neal Schon - stortuggande på ett tuggummi - funkar också fortfarande. Men vem faan tuggar tuggummi nuförtiden? Konserten är iofs från 2016 men ändå. Han bidrog verkligen till konserten med sitt egna gitarrljud, så annorlunda än Santanas gitarrljud.

När Santana spelade på Woodstock var han helt okänd på ostkusten. Han hade gjort sig ett namn på USAs västkust. Bill Graham som hade Fillmore west och Winterland i San Francisco och han hade även Fillmore East i New York. Graham hade ett finger med i spelet under Woodstock också och såg gärna att Santana spelade där. Efter det blev Santana jättestor på ostkusten också och spelade ofta på Fillmore East.

Innan han skulle upp och spela på Woodstockfestivalen - backstage - blev han erbjuden en LSD-tripp. Det var flera timmar till de skulle upp på scenen så han tyckte det var OK. Men det blev ändringar i programmet så han var tvungen att gå upp på scenen direkt. -Det går inte nu, sa han. Han var hög som ett hus. -Du måste upp nu, sa arrangören till honom -Eller inte alls! Så han släntrade upp där med bandet men gjorde ett stort intryck på publiken och fick till det bra ändå kan vi ju se på inspelningarna efteråt.

Det ska bli riktigt trevligt ikväll!

Avfuktaren förberedd för transport

Jag har köpt ett pussel som ska med ner till Spanien för lata dagar under julledigheten. En för tidig julklapp. Det var verkligen svårt att låta bli att packa upp det direkt när jag kom hem men det här ser jag fram emot.

Idag köpte jag spännremmar för att sätta fast avfuktaren på min lilla bagagevagn. Vagnen packar jag ner i resväskan på flyget. Det funkade bra så som jag tänkt.

De här stod bakom växthuset i trädgården när jag gick ut idag.

Bigos igen

Tisdag. 11 grader, nordostlig vind och regn. 27 grader i Torrevieja. Felix var här och käkade Bigos igen. Robinson har börjat men vi tittade på "Bäst när det gäller" om det svenska skidskyttelandslaget. Gråväder, inomhusväder. Väldigt dystert utomhus.

I helgen var jag nere på stan och folkbadade när det var "Smaka på Värmland" i dagarna två. Jag var där både lördag och söndag och båda dagarna träffade jag Ronny Ivar. 

Jag såg en bläsand som simmade i älven. Det var min första bläsand jag någonsin sett men jag förstod direkt att det var en bläsand jag såg. Jag köpte två ostar av en tysk försäljare. Hårdostar som var väldigt goda.

Jag köpte också en pirog som jag åt direkt. Inte så värst god faktiskt.

Imorse när jag kollade nyheterna pratade de om Nobelpriset i fysik. Det var en kvinna i studion som hoppades att Sharon Glotzer skulle komma på tal. Hon forskar på spontan självorganisering. Självorganisering sker i naturen inom både kemi och biologi och vissa tror att livet uppkommit på det viset. Nu blev det inte hon som fick priset ändå.

Jag har fastnat på 96 kilo i min viktnedgång. Det kanske släpper snart igen eftersom jag fortsätter enligt plan med min diet.

Felix hjälpte mig att plasta in avfuktaren. Jag hade fått lite krympfilm av de nere på Beijer så jag kunde prova själv hemma. Vikten inklusive emballaget blev tyvärr 23,2 kg, d v s 2 hekto över tillåtna 23 kg. Nu flyger jag med SAS så jag hoppas det går bra. Med Ryanair hade det aldrig gått.

Innan Felix åkte klippte han mig också. Jag har längtat så efter att bli av med håret. Dessutom har jag börjat bli retad på stan för att jag är långhårig.

Här sitter jag och Sivan strax innan klippningen. Jag tar djupa halsbloss genom näsan i hennes underbara päls.

Pratade med Farideh idag också. Hon ska ner till Torrevieja i mitten av oktober och är troligen på plats när jag kommer ner.