Ikväll är det fredagen den 6 oktober. Mina vänner ska spela blues på Mastmagasinet och jag både vill och inte vill gå dit. På något vis bestämde jag mig för tre veckor sedan att gå dit och ta med Felix för att han skulle få en liten glimt av av sin pappas storhetsliv som krogkung. När jag tänkte så hade jag feeling och tyckte det var en jättebra idé. Nu samma dag som det gäller blir jag mera tveksam.
Redan några dagar senare efter min roliga idé började jag ångra mig. Varför ska han med mig ut och titta på hur jag åbäkar mig bland folk. Det finns risk för att jag gör det känner jag. Felix var intresserad och tyckte också det var en rolig idé. Jag fick lite kalla fötter eftersom jag förespeglat honom något som jag själv nästan skulle få tvinga mig till att göra. När han för några dagar sedan sa att han hellre ville ta det lugnt denna helg blev jag lite lättad. Då kunde jag själv dra mig ur utan att det skulle påverka honom och hans planering.
Om jag går dit ikväll kommer jag att ha ångest imorgon. Oavsett vad som händer där. Jag känner en liten smygande plikt att jag ska gå dit för att vara en del av mitt kristinehamnsliv. Jag kommer att träffa jättemånga jag känner men ingen av dem skulle sakna mig om jag inte dök upp. Ändå känner jag att jag borde. Att jag borde komma ut bland folk för att verka åtminstone lite normal.
Hade det inte varit i Kristinehamn hade det varit en annan sak. I Torrevieja t ex. Då kunde jag gå ut och vara anonym. Ingen skulle ha några förväntningar alls på mig och jag skulle inte ha några förväntningar på någon annan.
Jag vill väldigt gärna höra "Walking canes" spela igen. Det var längesedan nu och jag kan verkligen behöva lite blues. Jag tycker mycket om bandmedlemmarna och vill visa min respekt genom att finnas där och kanske t o m dansa fritt framför scenen. Jon Fosse sa igår efter att han tilldelats nobelpriset i litteratur att han skulle dra sig tillbaka till sitt inre hemliga rum där han trivdes bäst. Så känner jag också. Jag trivs bäst i mitt inre lilla hemliga rum där ingen kommer åt mig.
Denna arbetsdag präglades av oroliga tankar och det störde mig något enormt. Jag kunde inte riktigt värja mig. Oavsett hur jag skulle välja skulle jag välja fel. Oavsett hur jag skulle välja skulle jag också välja rätt.
Ju längre dagen gick, ju närmare ett krogbesök kom jag. Det blir nog bra. Det blir ju vad jag gör det till förstås. Efter jobbet korkade jag således upp en flaska vin och satte på lite musik.
Det fick bli en konsert med Santana med vänner från 2016.
Live at the house of blues Las Vegas.
Bra spellista och bra konsert. Jag är glad att han inte gick på sitt moderna spår med en massa hip-hop-artister. Och att han inte körde det "andliga" snacket om änglar och "corazon-köret".
Avslutning med "Toussaint L'Ouverture som sig bör.
Det roliga var att Neal Schon var med. Som i ursprungsbandet. Och den underbara trummisen Michael Shrieve. Den trummisen gjorde stort intryck när jag såg honom med Santana på Woodstockfilmen från 1969.
Uppdukat för myskväll innan avfärd. Michael Schrieve mitt i bild. Han har betydligt bättre tandhälsa än han hade 1969, den saken är säker. Annars var han sig lik. Sivan till höger. Hon gillar också Santana. Hon kommer garanterat att vilja dansa till "Oye como va" sedan. Hennes favoritlåt. När han spelar "Samba pa ti" himlar hon med ögonen och tycker bara det är "saggigt".
Neal Schon - stortuggande på ett tuggummi - funkar också fortfarande. Men vem faan tuggar tuggummi nuförtiden? Konserten är iofs från 2016 men ändå. Han bidrog verkligen till konserten med sitt egna gitarrljud, så annorlunda än Santanas gitarrljud.
När Santana spelade på Woodstock var han helt okänd på ostkusten. Han hade gjort sig ett namn på USAs västkust. Bill Graham som hade Fillmore west och Winterland i San Francisco och han hade även Fillmore East i New York. Graham hade ett finger med i spelet under Woodstock också och såg gärna att Santana spelade där. Efter det blev Santana jättestor på ostkusten också och spelade ofta på Fillmore East.
Innan han skulle upp och spela på Woodstockfestivalen - backstage - blev han erbjuden en LSD-tripp. Det var flera timmar till de skulle upp på scenen så han tyckte det var OK. Men det blev ändringar i programmet så han var tvungen att gå upp på scenen direkt. -Det går inte nu, sa han. Han var hög som ett hus. -Du måste upp nu, sa arrangören till honom -Eller inte alls! Så han släntrade upp där med bandet men gjorde ett stort intryck på publiken och fick till det bra ändå kan vi ju se på inspelningarna efteråt.
Det ska bli riktigt trevligt ikväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar