Idag fick jag dödsbud. En av de vännerna som betytt mest för mig i livet avled i morse. Han lärde mig mycket om livet även om han aldrig själv kunde förstå hur betydelsefull han var för mig under min uppväxt. Vi har inte umgåtts så mycket på sistone men han har brukat titta in till mig på somrarna och sätta sig i trädgården en stund och resonera om livet och prata minnen. Från vår resa till Korfu när jag var 15 år och till den hemska bilolyckan han var med om när han var nere och hälsade på mig när jag bodde i Göteborg. Han blev påkörd på ett övergångsställe av en polisbil som kom i 100 km/h vid Hjalmar Brantingplatsen. Nu hade han varit pensionär i några år.
Vila i frid kära Björna! Bild från Korfu 1979. Han söp bort den där mopeden någon kväll senare. Beiga frottékalsonger. De gick han i hela veckan vi var där den älskade gamle Björna.
Det blev en lyckad kväll i fredags och jag hade det jätteroligt. Jag dansade hela kvällen med alla människor som ville. Spelningen avslutades med avslutningen på låten "Whipping post" av Allman brothers.
Igår var jag på konstutställning i Panncentralen. Retrospektiv av Harry Moberg. Jättemycket fint och jättemycket folk som köpte en massa vacker konst.
I morse när jag stod och satte på mitt kaffe fick jag en underbar känsla som jag inte haft sedan pandemin. Det hade varit höstens första frostnatt och det var soligt och vackert utanför. Jag kände känslan av att vara ensam och isolerad som jag gjorde under pandemin. Kanske min bästa period i livet egentligen. Jag nästan hörde låten "Jerusalema" framförd av en massa brandmän eller annat yrkesfolk i ansiktsmask. Stillhet. Tystnad som då.
När kaffet var klart satte jag mig framför TV:n och hade sådan tur att det visades en dokumentär om Chelsea hotel på Manhattan och de som bodde kvar där under renoveringen. Jag bodde där en natt 2011. Tre veckor efter min vistelse slog det igen som hotell. Det skulle renoveras till bostadsrätter men på dokumentären sas det att det skulle renoveras till lyxhotell.
Jag sparade hotelltvålen i alla fall och gick igenom alla våningsplan och tittade på all fantastisk konst på kvällen innan jag la mig. Jag var tvungen att leta efter rum 100 också trots att jag visste att rummet inte fanns. Det var där Nancy Spungen och Sid Vicious bodde när hon hittades död därinne. Punkarna vallfärdade dit efteråt så de byggde om den delen av hotellet och byggde bort rum 100.
Mitt liv går i alla fall vidare även utan min vän Björna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar