Snö

Just som jag var så nöjd att jag kommit igång med mina långpromenader rasade det ner en jävla massa snö idag. Men jag återfick åtminstone den där goa hemtrevliga pandemikänslan igen. Jag fick leta reda på snöskyffeln men höll på att gå bet. Trots att det är en ganska skrymmande sak så fick jag leta överallt.

Den stod i utrymmet jag tittade i först insåg jag när jag påbörjade andra varvet bland möjliga ställen. Det var bara det att den var svart. Jag var övertygad om att den var mörkblå. Jag hade letat efter något mörkblått första gången. Konstigt att färgen är viktigare än formen i det avseendet.

Idag åt jag Dal till lunch som jag plockade fram ur frysen. Vegetariskt indisk böngryta. Det var gott men det var bland det första jag lagade när jag inledde min indiska period. Jag tyckte det märktes. Den var inte så avvägd kryddmässigt.

Jag vet inte hur jag ska göra med mitt nya bokprojekt. Ska jag nöja mig med att lägga upp texterna här? Ska jag göra det till att börja med för att senare sammanställa allt i en bok? Orkar folk läsa böcker längre? Orkar folk läsa långa blogginlägg? Det blir ju en väldigt begränsad räckvidd om jag bara lägger materialet här. Även om jag flaggar för inläggen på FB. Tja. Jag vet inte riktigt.

Men jag lägger upp början på inledningen här nu i alla fall. De första styckena i inledningen lade jag upp redan häromdagen. Ni kan väl skriva till mig i kommentarerna på FB om ni tycker jag behöver förtydliga saker. Då blir det ju lite interaktivt också.

Det är ganska mycket att tänka på när man skaffar boende i Spanien. I andra medelhavsländer också förstås men jag har bara erfarenhet av Spanien. Jag tänkte beskriva min "resa".

Jag satte mig en lördagmorgon och gjorde en lista över vad man borde berätta för dem som tänker sig att investera i ett boende i Spanien. Spanien som sagt. Något annat har jag ingen erfarenhet av.

Nedanstående lista skrev jag i ett svep. Punkter man kan ha olika åsikter om. Saker som behöver förklaras lite, eftersom de är annorlunda än vad i alla fall jag är van vid. Jag vet ju vad som är viktigt för mig. Sägas ska att det förstås är betydligt enklare att ta beslut när man är ensam om att ta dem. 

Läget, Grannskapet, Trafik, Affärer, Restauranger, Störningar, Gated community, Parkering, Grannar, Uthyrning, Ockupanter, Hemlösa, Hundar, Katter, Ohyra, Luftfuktighet, Cykel, Havet, Kollektivtrafik, Kinabutiker, Utsikt, Själva grejen, Dagsljus, Räckvidd, Möbler, Vitvaror, Badrum, Trappor, Facebook, Internet, Svenska varor, Mäklare, Alkohol. Om jag tänker några minuter till kan listan säkert bli dubbelt så lång.

Jag tänkte jag skulle beskriva några av ovanstående funderingar. Jag inser också att man skulle kunna göra filmklipp om i princip alla punkter på min lista. Jag har faktiskt redan tänkt att göra en liten film om hur det är att bo i en "Gated community" när jag kommer ner. Och varför jag tycker att det är grejen när man ska vara härnere. Det jag "nu" tycker är viktigt. Det kan hända att jag kommer på andra tankar efter en tid. Jag har märkt att jag kan ändra mig över tid och tänka på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjort. Så är det ju med allt och det är bland annat det som är så roligt med det här livet. Att man inte vet något om framtiden och att man kan ändra sig från tid till annan. Och att man får ändra sig. Det ska aldrig vara prestige i att hålla fast vid tidigare åsikter eller val man gjort. Då blir livet mycket besvärligare om man tänker så.

Jag tänkte beskriva min resa inleddes från allra första början. Fördelen med att ha en blogg (kapellbloggen) och skriva om sina tankar och åsikter är att man oftast får stå oemotsagd. Att uttrycka åsikter i trådar på FB är utsiktslöst. Det tycks som om det finns folk som specialiserar sig på att vara elaka mot andra människor, ifrågasätta allt och förminska andra. En vanlig sak jag ser i dessa FB-grupper är att seriösa frågor snabbt övergår till att bli diskussioner som liknar ren mobbing och ondska. Jag vågar inte ställa frågor där längre.

Jag tror mina tankar föddes runt 2015. Närmare bestämt januari 2016 men under 2015 hade jag börjat tänka i banorna att jag inte var helt nöjd med vintrarna i Sverige. Under början av 2016 mådde jag oerhört dåligt. Psykisk ohälsa som triggades i gång av ett hjärtekrossare uppbrott av en relation i slutet av 2015. Så dåligt har jag aldrig mått förut och jag låg bara och grät och tittade på TV. Jag vågade mig inte ut bland folk och ville inte ha besök. Sjukskriven ensam med min egna hjärna som då plågade mig. 

Det händer mycket i en 50+-hjärna ändå. 2016 blev ett omvälvande år för mig. När jag låg och tittade på TV såg jag de här programmen där britter är nere på varmare breddgrader och letar semesterboende. Jag blev mer och mer nyfiken på ett liv i varmare klimat. Först tänkte jag mig ett liv i en liten by i Ungern. Ungerns varma somrar tycker jag om. Tryckande varmt inlandsklimat. Och det ungerska köket älskar jag. Språket är förstås helt omöjligt att förstå men jag trodde nog jag skulle klara mig ganska bra som enda svensken i byn. Redan då hade jag förstått att jag helst umgås med min egen hjärna. Det blir liksom enklast så. Inga andra hjärnor att kompromissa med. Inte för att jag tyckte om min hjärna särskilt mycket då men jag hade på något vis tankarna på att min hjärna inte ska påverka andras hjärnor. Det blir bara till det sämre tyckte jag och här kom tankarna in att världen skulle vara en bättre plats utan Eddie Persson. 

Mer och mer insåg jag att jag skulle behöva leva någorlunda isolerad för att "skona" omgivningen. Jag hade egentligen inget emot det heller. Jag har alltid tyckt om att vara själv och ta mina egna beslut. Hur det än blev vände jag min svaghet till att bli en styrka för mig. Jag började hylla min egen hjärna och tycka det var intressant hur saker och ting kan ta en annan vändning. Jag blev allt mer filosofiskt lagd och funderade mycket över existentiella frågor och min egen livsåskådning. Jag kanske inte behövde isolera mig? Det kanske räckte att jag gömde mig lite för världen.

Sedan kom pandemin. Det bästa som hänt i mitt liv. Plötsligt så var det inget konstigt att isolera sig. Jag slapp ifrån driften att vara där alla andra var. Att umgås med personer av plikt och inte av egen vilja. Plötsligt kände jag en ödesgemenskap. Alla var tvungna att isolera sig. Jag började arbeta hemifrån och älskade det. Jag insåg också ganska snart att med det arbetet jag har så spelar det ingen roll om jag sitter i en kontorsbyggnad i Karlstad, i mitt hem i Kristinehamn, mitt i skogen i Värmland, i ett annat land eller på månen. Bara jag har en stabil internetuppkoppling.

Jag började fundera på att köpa husbil. Då kunde jag ju bo vart jag ville. Och jobba från bilen om jag skulle få tillåtelse från min arbetsgivare. Jag kunde åka runt överallt och följa det fina vädret. Åka ut i skogen och sova på nätterna där inga störningar från den farliga omvärlden fanns. Jag kunde ju till och med åka utomlands till det riktigt bra vädret. Så gick mina drömmar ett bra tag. Jag läste på nätet om folk som förändrat sitt liv i den riktningen. Jag googlade på stabila internetuppkopplingar från fordon. Vilka lösningar som fanns. Jag åkte till och med runt till husbilsförsäljarna och provsatt flera modeller och funderade på hur de skulle kunna byggas om invändigt till ett stort effektivt kontor. Husbilar har ju förstås sina baksidor som inte är så trevliga. Bland annat har de en motor som kan krångla, däck som måste bytas, vägtullar som måste betalas och ställplatser där det kostar en slant att stå varje natt. Jag hade siktet inställt på spanska sydkusten eftersom det var det närmaste stället att åka till om man ville leva vid medelhavet. Först spetsade jag in mig på en liten stad som hette Santa Pola. Det verkade vara ett paradis för husbilscommunityn. Jag fördjupade mig mer och mer i Costa Blanca. Jag hade flera vänner som hade boende i Torrevieja och ju fler människor jag pratade med, desto fler gamla vänner upptäckte jag som tagit sin tillflykt just till Torrevieja. Lägenheterna där som jag skulle kunna tänka mig att leva i kostade inte heller en bråkdel av vad en husbil kostade med drivmedel, reparationer och ställplatser. Jag beslöt mig för att hyra ett boende där en månad för att se hur det var. Så skedde också vintern 2021. Det var nog tur att det var lågsäsong när jag började bygga upp mina tankar om en framtid därnere. För det gjorde jag nästan omedelbart. Det var ju inte lika mycket turister som det är på sommaren. Det har till och med visat sig att vara ett av skälen att hålla sig därifrån på sommaren. Det var varmt och skönt trots att det var december. Jag gick i kortbyxor varje dag. Det verkade ganska billigt att leva där. Staden var ful men det gick ändå att vara där.

Innan jag åkte ner hade jag varit på banken och frågat hur mycket jag rimligen kunde låna på huset jag bor i här. Alltså hade jag en liten budget med mig ner som jag kunde planera efter lite. Jag hade ett tak för vad ett boende fick kosta.

Jag flög ner från Arlanda en tidig morgon den 11 december 2021. Pandemi rådde. Jag hade fått min första spruta och jag hade mitt covid-pass.

Det var gott om plats på flyget i dessa coronatider. Jag lyssnade på Pekka Pohjola i hörlurarna. Albumet ”Keesojen Lehto” gick på repeat hela resan och när jag lyssnar på det albumet idag minns jag känslan jag hade. När vi landade satte jag mina 42:or på det spanska fastlandet för första gången. Jag hade tidigare varit på Gran Canaria och Teneriffa men aldrig på fastlandet. Jag åkte buss från flygplatsen i Alicante till Torrevieja och tittade genom bussfönstret och förundrades över landskapet. Det såg ut att vara vulkaniska bergarter. Mycket kargt buskland. Växterna såg ut att vara pinade av värme och vattenbrist. Torra, vedartade och antagligen taggiga. Stora planteringar med konstiga grödor förutom alla citrusplantager som var klara för skörd. Stora vägar i bra skick. Okej, modern och välskött infrastruktur, tänkte jag. Jag visste egentligen inte alls vad jag skulle möta.

När jag kom in i själva Torrevieja reagerade jag på att det var trångt och fult. Ingen genuin och gammal bebyggelse. Det var som att komma in i ett stort miljonprogram. Jag tog en taxi därifrån till adressen jag skulle bo på. Längst bort på Calle Urbano Arregui nästan vid Aldiaffären som sedan skulle bli min närmaste livsmedelsbutik. Jag hade ju sett på kartan hur jag trodde taxin skulle åka för att ta mig dit och det stämde ganska bra. När taxin var framme visste jag ungefär var jag skulle gå in. Det var en gated community med gånggrindar. Inga fordon inne på området. Jag letade och letade efter rätt trapphus. De var inte numrerade så jag provade nyckeln i tre uppgångar innan jag hittade rätt. Jag släpade upp min väska för tre smala trappor och låste upp ytterligare en gallergrind innan jag nådde själva ytterdörren. Det kändes skönt när jag även låst upp den och fått lasta in mina väskor.

Jag satte på el och vatten som jag blivit instruerad och gick sedan en långpromenad västerut till Punta Prima. Jag hade planerat att göra det det första jag gjorde för att köpa sängkläder och handdukar och så vidare. Jag hade planerat denna promenad redan hemma i kapellet. Jag visste att det låg en Jyskbutik i Punta Prima. Det var varmt och svettigt att gå hela den långa vägen. På morgonen hade jag halkat på en isfläck utanför hotellet i Stockholm och nästan blivit liggande i den grusiga blötan men jag hann ta emot mig och hade skrapsår i handflatorna efter det tillbudet.  Jag var fortfarande ovan att vara i Spanien förstås och promenaden tog lång tid eftersom jag ville utforska växtligheten jag passerade. När jag kom fram till Punta Prima var jag hungrig och jag hittade direkt en indisk restaurang (Gandhi restaurant) där jag satte mig och åt jättegod indisk mat. Lamm Tikka Masala med ris och Naan. En mangolassie efteråt. Servitören satte sig en stund vid mitt bord och jag kände mig lite besvärad. En ung svart kille som verkade intresserad av min kamera. Nuförtiden är det ovanligt att folk har riktiga kameror när mobiltelefonerna tar så pass bra bilder. Han frågade om jag var fotograf.

Inne på Jysk förstod jag att det skulle bli dyrt att handla där. Jag köpte så få saker som möjligt. Inget täcke som jag hade tänkt men lakan, en kudde och handdukar.

Jag tog en taxi tillbaka och när jag kom in på området hittade jag inte rätt port den här gången heller. Att det skulle vara så svårt att begripa hur området var inordnat… Till slut hittade jag rätt och gick omedelbart bort till Aldi för att handla till kylskåpet som hade börjat bli lite kallt vid det här laget.

Jag hade packat ur min handbagageväska för att kunna dra mina varor i hemåt. Andningsmask var regel överallt i butiker och på bussar. Om man inte hade det kom man inte ens in i butiken. En dag när jag gick dit insåg jag att jag glömt mask. Jag gick hem direkt igen och hämtade den. Det var en diskussion jag inte ville ta vid entrén så jag fick göra mig omaket att gå hem och hämta en.

När jag kom tillbaka från Aldi hittade jag rätt uppgång något snabbare. Jag fyllde kylskåpet med mina varor och tog det lugnt resten av kvällen. Jag gick inte ut något mer. Jag var trött efter dagens resa och alla nya intryck. Jag somnade tidigt första kvällen.

Nästa dag vaknade jag också tidigt. Det blev en kall natt och jag trodde att ett fönster ovanför mig var öppet. Jag kollade men det var stängt. Jag insåg då att det var enkelglas i fönstren och jag låg med huvudet mitt i ett kallras från den kalla glasytan. Dessutom hade jag hört trafiken hela natten. Ljudisoleringen var obefintlig och alldeles i närheten låg den stora motorvägen 332:an där utryckningsfordon ständigt passerade. Lägenheten låg ganska nära det stora sjukhuset.  Åt lite frukost och väntade på att världen skulle vakna.

Lägenheten var ganska trevlig. Tre sovrum, ett litet allrum och ett litet kök. Badrum i ena änden och en liten balkong i den andra. Redan den första morgonen hade en liten kravlista börjat byggas upp. En sådan kan delas upp i olika kategorier; ”Need to have and Nice to have”. Lägenheten jag hyrde låg inom ett litet inhägnat område där man inte ens fick parkera cyklar på området. Bilar var hänvisade till parkering i gatumiljön. Jag ville ju ha både scooter och cykel så jag skulle inte kunnat bo där. Scootern på gatan på nätterna och cykeln i lägenheten dit det var tre smala trappor och där jag knappt tog mig upp med resväskan när jag kom. Otänkbart. Jag har inte nerver till att ha en scooter parkerad på gatan på nätterna. Min hjärna skulle hela tiden oroa sig över scootern. Jag förstod också att det inte alltid var så här lugnt på området. Det var bara ett fåtal personer där i december. På området fanns också en pool för de boende. I bottnen av poolen hade man skapat en kompassros i mosaiken. En kompassros som inte visade de riktiga väderstrecken. Den fanns där bara för dekoration. Jag skulle ha svårt att passera den felvända kompassrosen varje dag. Sådant slarv kan irritera mig lite för mycket. Tyvärr har jag inte lärt mig att värja mig mot sådana subtila intryck. Felvänd kompassros i den gemensamma poolen går alltså bort. Listan började ta form. Jag var ju i köparrollen så jag kunde ju skapa min lista helt ifrån noll.

- Minst tvåglasfönster
- Inte nära trafikled
- Parkering inom inhägnad eller i garage
- Helst inte tre smala trappor

Med tanke på att alla fönster och dörrar i hela staden var försedda med järngaller så var det tydligen det som behövs i Spanien. Är det mycket inbrott och sådant? Får man inte ha sina sker ifred här? Är det värre här än någon annanstans eftersom människorna skyddar sig så ambitiöst? Det kändes inte riktigt bra. För att ta mig in i lägenheten behövde jag ta mig igenom tre gallergrindar och en säkerhetsdörr i stål. Fyra olika nycklar som det tog ett par dagar att lära mig.

Jag gick ut runt kl 9 och gick ner till havet. Dit var det inte långt. Endast ett par kvarter men det var ingen badstrand. Det var klippor och stenar men ändå hav. Jag gick inåt stan men tänkte att jag inte skulle ta i så mycket i början. Jag var inte van att gå långa promenader och det var ett känt misstag jag alltid gjorde när jag kom till en ny plats. Att gå mig fördärvad redan första dagen. Jag skulle ju vara på plats i en månad och hade ingen brådska att utforska. Jag gick utefter stranden på strandpromenaden. Passerade stranden Naufragos och vände vid stranden Acequión. Jag mötte en man med en liten hund. Hunden fick tokspel när han såg mig och bet mig i byxbenet. Jag skrek oförskämda ord till hundägaren som bad så mycket om ursäkt. På tillbakavägen stannade jag vid ett litet strandcafé och drack kaffe och tog en croissant.

Det är många hundar här. Det kommer att bli jobbigt för mig. Och hundskit överallt. Folk plockar inte upp efter sina hundar. Det kan ligga stora rukor på marmorbeläggning och det ser väldigt illa ut. Oftast ligger det små smala torra svarta korvar överallt men ibland handlar det om blöta hopfallna bruna rukor som kollapsat av sin egen tyngd och flutit ut. Ibland frestas man att ta genvägar över ödetomter men det är som att gå på ett minfält. Ofta finns det små upptrampade stigar eftersom folk brukar gena och i anslutning till dessa stigar ser det bedrövligt ut. Ibland såg man knappt hundskiten i vegetationen. Ibland steg en flock flugor upp från sin måltid när man närmade sig och det var ett tecken att man bör se sig för.

På alla ödetomter låg också högar av avfall. Inte så mycket blöta hushållssopor men byggmaterial som blivit över efter någon renovering. Toalettstolar, badkar, kakel och trasiga möbler.

Jag började tänka på vad spanjorerna är för sorts folk egentligen. Som accepterar att det ser ut som det gör. Och kommunen. Hur kan kommunkontoret låta det se ut så här. Skulle jag klara av att leva i ett sådant samhälle? Där man struntade i att hålla rent och där man behövde skydda sig själv och sin egendom med galler och lås överallt? Det kändes onekligen konstigt.

När jag lämnade det lilla strandcaféet hade det hunnit bli varmt och jag var ohjälpligt felklädd. Jag tog av mig min hoodie och gick hemåt i t-tröja men tyvärr hade jag långbyxor på mig.

Jag höll på att aldrig komma in i lägenheten. Jag kom inte ens in på området med min nyckel. Efter att ha provat ett antal grindar insåg jag att jag var i fel kvarter och försökte komma in. När jag väl hittade mitt kvarter gick det enkelt att till och med hitta min egen trappuppgång.

När jag kom in bytte jag om till sommarkläder och satte mig på balkongen och åt ett par underbart söta mandariner jag köpt på hemvägen. Sedan gick jag upp och utforskade soltaket. En avdelning uppe på taket tillhörde lägenheten dit bara lägenhetsinnehavaren hade tillträde. Jag letade fram en solstol och satte mig en stund i den sköna värmen och tänkte och halvslumrade. Hela tiden nya intryck att bearbeta. Denna dag var det hundar och skräp som tankarna snurrade runt. Och gallergrindar och säkerhetsbiten.

Jag tänkte också på min ena spanska granne. Han har en liten hund som skäller oavbrutet. Med jämna mellanrum skriker han till åt hunden. Han spelar musik på balkongen och alla kroppsljud förstärker han. Han skriker när han nyser, gäspar och hostar. Som om han ville att alla skulle höra honom. Plötsligt tystnar musiken, det slår i ett antal dörrar och strax därefter ser man honom lämna sin lägenhet med sin hund. Samma varje dag insåg jag senare.

Högljudda grannar är det svårt att skydda sig mot. Att välja grannar går inte någonstans om man inte väljer att bosätta sig väldigt långt från mänskligheten.

Jag gick till Aldi och handlade lite mer matvaror och gick tillbaka och lastade ur. Sedan gick jag ner till en restaurang vid havet jag planerat att besöka. De serverade bara julmat denna afton och det satt ett stort sällskap med britter i partyhattar och åt. Jag gick till en lite mindre restaurang och tog en öl. Men det var oklart om det gick att äta där just då så jag nöjde mig med att dricka. Sedan gick jag hem och åt i stället. Jag hade bara rört mig i mitt eget kvarter den dagen i princip och tog en tidig kväll.

Följande dagar promenerade jag samma väg in mot själva centrum. Ibland tog jag bussen tillbaka när jag någorlunda kommit underfund med hur man läste busstabellerna, när jag rett ut vilken linje jag skulle åka med och hur man betalade.

Ikväll fortsätter jag att skriva på inledningen.