Min iver och livslust försvann. Inte så att jag inte vill leva längre men jag ser inte fram emot något direkt längre heller. Varje dag går som i ett vacuum.
I torsdags beslöt jag mig för att gå tillbaka och jobba måndagen den 19 när mitt sjukintyg slutade gälla. Men då återkom mina besvär. Hjärtat skenade hela dagen och när jag slutligen skrev till 1177 med begäran om en veckas sjukskrivning till kunde jag bli lugn igen.
Idag pratade jag med psykläkaren och han sjukskrev mig till och med tisdag nästa vecka på min begäran. Så jag slipper söndagsångest och får starta med en kort arbetsvecka.
I lördags hade jag en sittning här för 12 personer som var bestämt sedan någon gång i december. Indisk kväll med "Butter chicken". Jag var orolig dagarna innan i och med att jag inte mår så bra psykiskt. Jag hade dessutom plågats av synbortfall på höger öga under veckan som gått. Som en grumlig vågform som täckte mittenpartiet i synfältet i höger öga. Det spädde på min oro för min psykiska hälsa. Under lördagen innan gästerna kom blev det värre också. Jag tyckte mig börja se sämre på båda ögonen. Det gick över under kvällen som tur var. Jag drack ett par glas vin till maten och det var en väldigt städad tillställning. Nu ska det dröja innan jag dricker alkohol igen. Jag verkar inte behöva alkohol lika ofta numera.
På söndagsmorgon hade jag en frödingvandring i stan med gästerna från "butterchickensittningen". Det var väldigt trevligt och jag stod och orerade om Gustaf och läste dikter. Men sedan var jag helt utmattad efter allt socialt som hänt i helgen.
Jag hörde en intressant liknelse idag när jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av "Filosofiska rummet" på en podd. Liknelsen beskrev ganska bra hur jag känner mig när jag går in på min arbetsplats Samhällsbyggnadshuset i Karlstad. Det känns som om jag halkat på en isfläck och slagit mig ganska illa och hoppas att ingen har sett det. Jag liksom skäms över min egen olycka och hade kunnat tagit smäleken om bara ingen sett fadäsen. Men när jag kommer in bland kollegorna i Karlstad känns det som alla sett att jag ramlat och har svårt att hålla sig för skratt. Ingen säger något om vurpan men alla vet. Som om de nyss stått i fönstret och sett allt och tyckt att det var rätt åt mig. Och att jag varit klumpig och att det var mitt eget fel att jag halkat.
Man pratar inte om psykisk ohälsa på min arbetsplats. Men nästa gång jag tvingas gå in i Samhällsbyggnadshuset mot min vilja kommer troligen tankarna tillbaka och jag riskerar att få en ny panikångestattack. Platser kan bli tätt förknippade med panikångest. Det kan räcka att se en plats på avstånd eller på bild för att en attack ska triggas. Tänk att behöva förklara detta fenomen för någon som aldrig upplevt det. Som skulle kunna reagera genom att säga: -Nu får du väl ta och skärpa dig! Det är ofta så jag bemöts. -Ta dig i kragen! Men om jag inte har en krage då?
Både Wittotsi i det italienska skidskyttelandslaget och Tandrevold i det norska beskrev liknande besvär de haft under sin skidskyttekarriär. Tandrevold beskrev hur allt bara låste sig när hon gled in till skjutmattan inför en skjutserie i stå.
Hjärnspöken som de som inte drabbats inte verkar kunna förstå.
Jag förundras inte över saker nu längre. Allt är lika ointressant.
Som en påbörjad messmörsmacka.
All iver inför livet är plötsligt borta. Ivern kommer säker tillbaka. Frågan är bara när. Jag älskade mitt arbete. Jag är rädd för att inte det heller kommer att bli detsamma igen.