Zakair Hussein. En indisk musiker som alla musiker från västvärlden tyckts ha velat spelat med. Ofta anlitad till många album världen över. Jag har träffat honom många gånger. Jag har burit hans tablas och mattor in till scenen på Nefertiti i Göteborg när han spelat där med den svenska folkmusikgruppen "Mynta". Han tittade på mig och nickade när jag erbjöd mig att bära hans viktigaste instrument. Hans matta som han alltid satt på. Jag har stått i timmar för att få hjälpa bandet att komma tillrätta som en jävla groupie. Men jag har gjort det av kärlek och för att få ihop minnen med musikerna.
Jag har inte bloggat på ett par dagar. Det blir för mycket negativt för mig och jag blir inte gladare av att beskriva hur jag hela tiden mår dåligt. Inga förbättringar har skett i alla fall. Det är precis som innan både med kroppen och psyket. Panikångest igår men inte idag.
Idag folkbadade jag en stund på Maxi i alla fall. Hade kunnat suttit där längre men började känna mig dum. Som en pensionär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar