Insikt

"Insikt" är ett ord som har en dubbel betydelse i min värld. Den vackra betydelsen är att man plötsligt förstår. "Katarsis". Jag tror inte det går att gå tillbaka från ett sådant ögonblick till att inte förstå. Den ledsamma betydelsen är de undersökningar som utförs när näringslivet sätter "betyg" på kommunerna näringsidkarna och privatpersonerna verkar i. Ofta det det otroligt missvisande resultat som de förtroendevalda älskar att ta spjärn mot när de försöker få tillsynsmyndigheterna att vara lite vänligare när de beslutar saker. Lite som att be oss att se mellan fingrarna eftersom företaget är så viktigt för sysselsättningen i kommunen. 

Igår skulle jag egentligen varit i Karlstad för att intervjuas av Falcks som är vår företagshälsovård. Men jag hade så ont att jag inte tog mig dit. Vi löste det via Teams och det var ju bra mycket bättre. Förslaget var mitt. Att jag och min chef skulle mötas med en "tolk" som skulle försöka göra så att min chef skulle förstå hur det är att vara högkänslig och ha panikångest på en arbetsplats. Bland kollegor som jag har så otroligt lite gemensamt med. Särskilt när det gäller vad som är viktigt i livet.

Detta första möte med företagshälsovården inkluderade däremot bara mig. Chefen skulle ha en egen sittning och sedan skulle vi ta det därifrån. Jag var ju förstås fokuserad på min sida av saken. Felix sa för några dagar sedan att: "Försök att sätta dig in i hennes (chefens) situation också". Men det är ju hon som inte förstår, tänkte jag. Jag sa ändå att jag givetvis skulle försöka.

Igår under samtalet med samtalskvinnan berättade jag om vad som hänt. Varför jag kraschat denna gång. Själva kraschen inleddes av en serie händelser. Jag har ofta problem med att bara "träda in" i Samhällsbyggnadshuset. Jag kände av de hemska vibbarna direkt den där torsdagen. Sedan byggdes det på och jag var tvungen att fly. Jag och chefen pratade i telefon senare under dagen. Vi bokade ett avstämningsmöte via Teams dagen därpå. Inför det mötet fick jag panikångest och direkt efter det somnade jag. Det är vad som brukar hända. Jag somnade i kontorsstolen. I mina drömmar hörde jag att telefonen ringde. Om och om igen. Om och om igen. Efter ca en halvtimma började det koppla. Det är hos mig det ringer. Någon som är otroligt ihärdig. Plötsligt slog det mig att det kanske är dags för avstämning. Jag svarade alldeles förvirrad och bad att få fem minuter innan vi kunde hålla avstämningen.

Jag gick på toa, drack vatten och satte på mig mitt headset och ringde upp. Och fick en utskällning. När vi gjort upp en tid ska jag vara på plats. Annars ska jag meddela förhinder. Jag försökte förklara att jag somnat och inte kunde hjälpa att det blev som det blev. Sedan spädde hon på med att jag inte meddelat Karlstads kommun någon närmast anhörig. Någon hon kunde kontakta om det blir så här. Om jag plötsligt försvinner från jordens yta. Jag blev ledsen och kränkt och fick ytterligare stöd för att chefen förstår ju inte alls hur min hjärna funkar.

När jag berättade det för samtalskvinnan sa hon: -Det är så många kvinnor reagerar när de blir oroliga för någon som betyder något för dem. Och plötsligt förstod jag.

Det var precis så jag själv reagerat de otaliga gånger Felix mamma kom hem oväntat sent från jobbet. Jag stod och tittade ut genom fönstret i Smedby och tänkte: -Nu måste hon väl ändå snart komma cyklandes runt hörnet Brinken - Söråsgatan. En olycka? Varför har hon inte hört av sig annars? Det kan omöjligen ta 20 minuter att cykla från biblioteket till Smedby. Jag målade upp skräckscenarion. Hade jag hört några sirener? Hade jag hört om bommarna gått ner vid järnvägen? Hur kan hon lämna mig med oron som hon vet att jag känner varje gång det blir så här?

Jag blev ju aldrig lättad och glad när hon väl kom hem. Jag var ju så arg så jag kokade. 

Då förstod jag varför min chef reagerade som hon gjorde och då blev det ju plötsligt något fint. Hon hade varit genuint orolig. Det var en mycket intressant insikt.

En gång fick jag diagnosen GAD. Det betyder generaliserat ångestsyndrom. Det betyder att man alltid oroar sig för småsaker. Jag kallades ibland "skräckscenario-Eddie" av mina vänner på universitetet. Jag försökte alltid övertyga alla i min omgivning hur farligt allt i världen var. Om vad som skulle kunna hända om vi inte var försiktiga. Precis så som min mormor och mamma alltid gjort under min uppväxt. Jag har verkligen försökt att inte överföra det till Felix men det har inte varit lätt. Jag har säkert gjort det ändå.

Idag drack jag kaffe på morgonen för första gången på en vecka. Normalt är det så alla dagar börjar i kapellet men det har inte varit så nu. Orsaken är att jag inte orkat sätta på kaffe på morgonen. Jag har gått från sängen till fåtölj eller soffa och blivit sittande där. Tittat på nyheter. Tills jag blivit illamående av hunger. Då har jag tvingat i mig något att äta. Sedan har jag blivit sittandes/liggandes igen.

Idag väntade jag hela dagen på att de skulle ringa från Regionen och meddela vilken tid jag kunde komma för undersökning men ingen ringde. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt nu. Jag ska försöka ringa imorgon bitti. Fy faan vad tråkigt det här är.

Jag åkte till akvariebutiken i Karlskoga och köpte fyra räkor varav tre klarade hemresan. Jag vet iofs inte hur skicket var på den når butiksägaren fiskade upp den. 

Jag planterade lite nyinköpta växter också. Lilaeopsis mauritiana.

Jag bytte sedan halva vattenmängden och tillsatte de startkemikalier som är brukligt. Jag mätte pH också och det ligger lite lågt. Jag tillsatte pH-höjare och mätte igen. Sedan höll jag på så tills jag kom upp i pH 7.

Nu vet jag att vid varje vattenbyte på ca 10 liter behöver jag höja pH med 30 ml av kemikalien. De smala bladen på växterna i bakkant tillhör de nya växterna. De växer och går upp till ytan sedan. Nere till höger syns något litet brandgult. Det är en av de tre första djuren som är lite blyga i början. 

Close-up. Den är ca tre centimeter i verkligheten. Men små ögon har hon. Faktum är att jag har fyra djur i mitt akvarium. Jag fick med ett litet bonusyngel av räka som jag säkert inte kommer att se innan den växt till sig. Om den överlever så länge. Det finns risk för att den sugs in i filtret dock.

Jag glömde fråga vad räksorten hette men det ska jag givetvis ta reda på.

Om två veckor kommer de fiskar jag tänkt köpa.

Idag fick jag dödsbud igen. Det var min trogne vän Mats Borgfors som dött 62 år gammal. Han fick en stroke för sex år sedan och har sedan dess varit i princip sängliggande med med fantastiskt stöd från omsorgen. Jag har inte hälsat på honom när han legat hemma. Jag har inte orkat. Jag blev så otroligt berörd när jag hälsade på honom i början när han låg på sjukhus med alla slangar överallt. Jag kände redan då att jag aldrig ville se honom så igen.

Många otroligt fina minnen fick vi tillsammans ändå.