Under veckan som gick ropade jag in en helt underbar bronskatt på Tradera. Jag skulle bara ha den eftersom det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg den. Därför "saftade jag i" med ett jättehögt bud när det var 7 sekunder kvar på auktionen. Och jag ångrar mig verkligen inte. Det är möjligt att jag gör dumma affärer men jag köper saker som jag tycker om. Katten var jag helt enkelt tvungen att ha. Jag ska ta en bild av henne när hon ligger här i kapellet. Hon är av brons och kommer överleva både Sivan och mig. Felix tyckte också om henne när jag skickade en bild till honom.
Idag har jag "följt" "L" när hon sprungit Stockholm Maraton. Hon har deltagit i egenskap av "farthållare" för löpare som vill springa på 4 timmar och 15 minuter. Hon hade en flagga på ryggen med tiden på så om man som löpare hade satsat på att komma runt på 4:15 skulle man hängt på henne eller någon annan farthållare med samma tidsangivelse. Damtäten springer för ögonblicket i 2:25-fart.
Jag tittade halvslött på maratonloppet och vinnaren kaskadspydde när han sprang över mållinjen. Synd att få ett sådant fotografi när man spränger målsnöret.
Jag ska idag också göra ett försök att förklara hur min hjärna fungerar tänkte jag. När Felix läser detta i framtiden kommer han att få en kort inblick i detta hade jag tänkt.
Min hjärna går alltid på högvarv. Det kan jag leva med eftersom det i stort sett bara är nyfikna tankar som snurrar. Nyfikna, reflekterande och roliga. Jag ska ta ett exempel.
Idag när jag duschade tittade jag på vattenrören som förser duschen med vatten.
Detta var det jag såg.
På en millisekund startade det en tankekedja i skallen. Jag tänkte på hur det gått till när rören sammanfogats med den klämkoppling jag fäste blicken på. Jag tänkte på han som utfört arbetet. En rörmokare som jag kommit att få ett speciellt förhållande till. Han heter "Butch" och är från "Oklahoma" i USA. Här i Sverige heter han dock "Frank". Lättare för oss svenskar att säga kanske. Jag tänkte på hur han tänkte när han utförde montaget. Han var säkert mån om att de båda kopplingarna skulle sitta snyggt intill varann. Han lyckades med det också. Sedan undrade jag om han utgått från kakelfogen när han bestämt var skarvarna skulle sitta. Jag tror han gjort det men inte så att skarvarna skulle sitta centrerat över fogen. Jag tror han använt fogen för att sikta och markera var han skulle kapa de båda rören för att få skarvmuffarna att sitta i liv med varandra. Undrar hur det är med honom förresten. Jag hörde att han blivit sjuk och inte arbetar längre. Jag kanske aldrig ens ser honom något mera. Jag tyckte verkligen om den där lilla amerikanen som kröp runt under diskbänkar här och drog rör.
Efter mellan fem och tio sekunder hade jag tänkt klart på rörkopplingarna och de tankar som blev följden av att jag såg rörkopplingarna. Jag har aldrig tänkt så förut och kommer kanske aldrig tänka så igen.
Hela mitt vakna liv ser ut så där. Jag reagerar på intryck utan urskiljning. Jag skulle nog behöva stänga av de där intrycken ibland för att inte hela tiden vara engagerad i något. Jag varken kan eller vill värja mig mot dessa intryck jag får när jag skrotar runt här ensam. Det är också det jag menar när jag ibland säger till folk att jag inte kan ha tråkigt eller bli rastlös. Även ensam sittande i ett väntrum någonstans får jag intryck som omedelbart bearbetas av hjärnan. Ventilationen som susar. Någon dörr som stängs och steg som hörs i en korridor. Allt leder till tankar.
Nackdelen med att vara som jag är att jag plötsligt kan bli hysterisk om det är för mycket ljud omkring mig och bara fly därifrån. En annan nackdel är att om jag vill gå ut och äta lunch vill jag inte att det spelas musik på restaurangen. I synnerhet inte i en högtalare precis ovanför huvudet. Jag orkar heller inte höra poslinskrammel eller bordsgrannar som pratar och skrattar. Det går an om jag går ut själv och äter. Då kan jag ha hörselproppar. Om jag har sällskap vill jag absolut inte bli störd av omkringvarande ljud. Det har inneburit att jag sagt till restaurangägaren att stänga av musiken t ex. Snacka om att man varit en glädjedödare då. På en del restauranger har det spelats musik så högt att jag och mitt sällskap suttit tysta utan att kunna prata med varann och bara stirrat ner i ölglaset.
Idag går jag inte till sådana ställen. Om de tänkte till lite kanske de kunde ha lite musik på lite tyst i bakgrunden och när det kommit fler gäster kunde de stänga av musiken helt. Det finns väl inga som vill sitta och överrösta en massa pumpande musik ur spräckta högtalare. Det här har alltid varit ett problem i New York när Ivar och jag letat efter någon bar att hänga i. Oftast har jag bara sagt stopp. Jag fixar inte stimmiga miljöer längre och kommer heller aldrig att utsätta mig för dem igen.
Jag var med om en sak på Teneriffa som gjorde mig väldigt ledsen. Vi var ett gäng som skulle ut och ta några öl. I sällskapet fanns två personer som satt i rullstol. Vissa ställen var ju uteslutna då eftersom tillgänglighetsanpassning inte kommit lika långt i andra länder. Till slut kom vi ändå till ett ställe där det gick bra för dem i sina rullstolar men det var jättemycket folk och jättehög musik. Jag sa att här kan tyvärr inte jag gå med in. Men de tog inte mitt problem på allvar och de gick in ändå. Jag fick ta en taxi hem ensam. De bara sket i mig eftersom att lida av för stark musik tydligen inte kan vara ett problem. Jag berättade vad jag tyckte om deras sätt emot mig dagen efter.
Vid det tillfället var jag besviken på dem men anklagade också mig själv för att vara "så känslig". Det fick jag ju höra förstås.
Mycket av mina tillkortakommanden genom livet har varit besvärliga för mig av andra orsaker också. Eftersom jag alltid varit en känslig person har jag många gånger känt mig "fel" i förhållande till den rådande "mansnormen". Jag älskar vackra blommor, tycker inte om sport vare sig det handlar om att själv sporta eller att se på sport. Jag har börjat titta lite på sport i och med att Felix tycker det är kul. Det har varit ett sätt för oss att umgås ibland. Jag har alltid tyckt illa om att se på våldsamheter på film. Jag har aldrig heller tyckt om "Dolda kameran" när godtrogna människor blir lurade. Inte heller "Bloopers" när killar ramlar grensle över ledstänger. Jag är för medkännande och tycker så synd om dem. Jag har aldrig förstått tjusningen med att meka med motorer. Men jag har väl egentligen aldrig heller ansett mig vara omanlig men ibland har jag tyckt det varit lite besvärande att inte vara som andra män.
Det är bland annat det som gjort att jag trivs så otroligt bra i livet just nu. Nu när jag fullständigt skiter i vad folk tycker och tänker om mig. Jag behöver inte ens visa mig på tåget eller på en arbetsplats längre och känna att jag är in kuf. På jobbet kände jag mig fel varje dag om jag deltog på fikarasterna. Till slut vågade jag knappt prata. Om jag sa något ibland kunde folk titta på mig som om jag varit ett UFO. Om jag började berätta om något jag tänkt på under dagen. Jag förstod ganska snabbt att det inte är normalt att ens tänka på sådana saker som min hjärna hade arbetat med en stund. Till slut teg jag om det också. Den känslan bar jag med mig hela arbetsveckorna då.
Nu slipper jag allt det där och skriver istället det jag tänker i min dagboksblogg till Felix. Jag vet att andra också läser och det gör mig ingenting. Då skulle jag ju inte fortsätta så här. Anledningen till att jag blivit bloggare kanske kan härledas till att jag vill få ut tankar och stå oemotsagd. Jag hör ibland att bloggläsare sagt att det finns en hög "igenkänningsfaktor" i en del saker jag skriver.
Det tror jag det när 20 procent av befolkningen är som jag. Fler kvinnor tycks vara det men jag tror nog bara att de är bättre på att leva ut det. Högkänsliga män tycks inte växa på träd. I alla fall ger de sig inte till känna. Förmodligen för att de har problem med att inte uppfylla vedertagen mansnorm som forfarande tycks vara en extrovert alfahanne. Tyvärr lider många av sin högkänslighet och de lider jag också med. De som kanske är blyga. Det har jag däremot aldrig varit och det är jag väldigt glad för.
Men nu är jag Eddie. Kanske inte världens bästa man men jag är i alla fall det bästa mannen jag någonsin varit. Hade det inte varit för Covid-19 kanske jag inte hade kommit till den insikten. För mig var/är pandemin en välsignelse. Bara det är ju så konstigt att man knappt vågar uttala det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar