Jag hade en natt med mardrömmar igen. Samma gamla mardröm som jag hade mer frekvent i min ungdom. Det går inte att förklara vad drömmen handlar om men jag känner igen den. Jag befinner mig i någon sorts konstig verklighet där allt jag tar mig för och allt jag ser blir skrämmande. Plötsliga bråddjup mitt på en gräsmatta t ex. Jag måste hela tiden vara på min vakt var jag än rör mig i drömvärlden eftersom faror lurar överallt. I natt var jag på Stenstaliden här i Kristinehamn och gick runt i den omöjliga drömvärlden.
Jag vaknade när det var som mest outhärdligt. Jag kände mig för i sängen om jag hade svettats men det hade jag inte. Jag lyckades somna om men hamnade i skräcklandskapet direkt igen. När jag vaknade nästa gång tände jag ljuset och gick upp och gick en sväng. Drack lite vatten och kissade. Klockan var 03:30. När jag sedan sedan somnade igen gick det bättre. Skräcklandskapet var borta. Alla landskap var borta eftersom jag inte minns vad jag drömde efter det.
Undrar om den där drömmen som återkommer är en följd av något som nyligen hänt mig. När jag rannsakar mig själv har inget ovanligt hänt de senaste dagarna så det kan knappast vara det heller. Jag får ändå för mig att drömmen uppträder av en orsak. Det kanske är en av alla livets hemligheter jag aldrig kommer att få svar på. Förr tolkade jag drömmen som feberdröm när jag var sjuk. Jag tog förvisso inte tempen i natt men jag kände mig frisk i alla fall.
Igår hade jag besök här i kapellet av en gammal kompis som var på besök på sin gamla hemmaplan. Han är uppväxt i det här området där jag bor och det var ett kärt återseende. Han berättade hur en lärare han haft på Stenstalidskolan hade "sett honom" och hans dolda talanger. Han skulle läsa upp ett stycke på svenskan. Det var väl för att läraren skulle se så han inte hade talsvårigheter kan jag tänka mig. Han satt enskilt med läraren (Monica Wivtorp) och läste en text högt. Monica reagerade starkt på hans läsning och sa att hon hade kontakter inom den lokala teatergruppen "Thespis" och hon rådde honom att kontakta dem för att få skådespela lite. Han gjorde det också och fick utlopp för teaterapan inom sig. Såvitt jag förstår håller han fortfarande på lite med teater. Det var likadant på en musiklektion när han inför klassen skulle prova att hålla en takt med trummor. Han hade aldrig provat förut men direkt när han provade insåg både han själv och klassen att han hade fallenhet för trummande. Så han blev genast "trummis" i ett av de lokala banden.
Jag själv fick ofta höra att jag skrev bra i svenskan. Min lärarinna gav mig små uppgifter att skriva om. Även poesi och jag fick alltid mycket beröm av henne. Sedan dess har jag tyckt om att uttrycka mig i skrift. Och läsa mycket. Jag har alltid fascinerats av vad man kan göra med det skrivna ordet. Och vilka olika grepp olika författare väljer. Jag hörde en jätterolig diskussion i TV-programmet "Babel" för några dagar sedan. Tre författare diskuterade sina olika förhållanden till skiljetecken. Jag kände mig lite dum samtidigt eftersom jag direkt förstod vilka skiljetecken jag själv strör runt mig i mina texter. Jag har en förkärlek för utropstecken vilket jag skäms lite över nu i efterhand. Utropstecken diskuterades och någon av författarna ansåg att de var en instruktion till läsaren hur författarens text skulle läsas. Någon sådan instruktion ska inte behövas. Man kan uttrycka sig i den löpande texten så att läsaren ändå förstår.
Punkt, punkt, punkt var också en sak de diskuterade. En uppmaning till läsaren att tänka efter lite extra... Lite menande liksom som en "Hint, hint"-armbåge i sidan till läsaren. Jag använder ofta det också tyvärr. "Citattecken" är en annan älskling jag har men jag går till överdrift även med dem tyvärr. Jag har börjat tänka mig för efter det där TV-programmet faktiskt men det är inte säkert jag kommer att kunna ändra mig. Det går att se diskussionen som fördes i programmet här. Inslaget om skiljetecken börjar 37:45 in i programmet och är väldigt underhållande för den som uppskattar sådant.
Många författare har ju en egen signatur liksom. Jag tror det är därför jag tycker så mycket om att läsa Kafka. I flera av hans texter beskriver han det som händer som en sorts kommentator som sitter och tittar på berättelsen och beskriver vad som händer utifrån. Som i berättelsen "Förvandlingen" t ex.
Han lade också in meningar inuti meningar med tankestreck kring ett förklarande inskott i meningen. Så som andra använder paranteser. Här kommer ett exempel ur "Förvandlingen": "Medan han i all hast tänkte igenom detta, utan att kunna bestämma sig för att stiga upp - väckarklockan visade på kvart i sju - knackade det försiktigt på dörren vid sängens huvudända." Här fick läsaren också veta lite om hur rummet han befann sig i såg ut. Dörren fanns alltså vid sängens huvudända. Det blir så mycket trevligare att läsa än om det bara stått "att det knackade försiktigt på dörren." Här tänker ju läsaren förmodligen direkt att det kanske fanns flera dörrar till rummet men att det var dörren vid sängens huvudända det knackade försiktigt på. Så var faktiskt också fallet med detta rum. Det fanns en annan dörr in till systerns rum också.
Jag upptäckte att jag tyckte om Kafka när jag läste första kapitlet till hans bok "Amerika". Det var bara första kapitlet som blev publicerat under hans livstid. Senare har man pusslat ihop flera fragment till romanen "Amerika". Det första kapitlet gavs ut 1913 under titeln "Eldaren". Denna text trollband mig. Den är som en dröm i en konstig värld så som min mardröm i natt. "Eldaren" finns att läsa på nätet i sin helhet och om man ska läsa något av Kafka har jag alltid tyckt att man ska börja med just den. Intressant är att han också i inledningen av berättelsen beskriver Frihetsgudinnan som stående med ett svärd i den upphöjda handen. Det är ju en fackla hon har där. Undrar om han någonsin sett en bild av henne och missat den detaljen.
Redan i de inledande styckena till berättelsen får man ett hum om hur egendomligt och ovanligt han skriver. Det fascinerade mig oerhört. Kan man verkligen behandla språket så, undrade jag samtidigt som jag verkligen tyckte om det?
Berättelsen börjar som en dröm tycker jag. Trots att han träffar en ny bekantskap i fartygets korridorer ligger hela tiden oron över hans väska uppe på däck på båten kvar i bakgrunden och stör. Jag minns att jag inte kunde bli fri från tanken på väskan när historien sedan utvecklade sig inifrån eldarens hytt. Nu när jag läste inledningen igen hamnade jag direkt i den där oron för hans väska. Om ni orkar läsa kanske ni förstår vad jag menar. Just det att berättelsen grep tag i mig så redan så tidigt gjorde att jag förstod att Kafka är något speciellt att läsa.
Eldaren var som sagt tänkt att inleda berättelsen om Karl Rossmans ankomst till den för honom okända kontinenten Amerika. När man läser om Kafkas tankar om olika berättelser är det sällan tankar om kompletta berättelser. Det är inte alls många berättelser som färdigställdes av honom själv utan har blivit ihopsatta senare utifrån det man hittat i hans litterära kvarlåtenskap. Eldaren just vet man att han var väldigt nöjd med. Eller rättare sagt: -Den kunde duga, men han var ändå kritisk till vissa saker som han inte riktigt tyckte hängde ihop. Han verkar ofta tröttnat på sina berättelser ganska snabbt. En del tidigare än andra men flera av hans fullängdsberättelser slutar med att huvudpersonen dör. Ett enkelt sätt att får slut på en historia som han bara tyckte stod och stampade.
Dessutom ansåg han att berättelser skulle skrivas i ett enda svep. Man skulle ta tillfället i akt när en berättelse "kom till en" och då skriva hela berättelsen vid ett enda tillfälle. Så skedde också med hans berättelse "Domen" som han skrev under en enda lång natt. När han avled tog hans vän Max Brod hand om de litterära kvarlåtenskaperna. Brod hade varit Kafkas största beundrare och vän och ville få ut allt material som Kafka hade skrivit. Ur dagböcker, brev och lösa blad gav Brod sig på att färdigställa Kafkas påbörjade historier.
Genom att pussla ihop kapitel med varann försökte Brod få till en sammanhållen berättelse. Samtidigt dök det upp nya dokument ur andra brevsamlingar hela tiden där Franz antytt vad han tyckte om olika berättelser och hur de borde slutat. Ett tillsynes omöjligt pusslande där i o f s Brod kanske var den bäste att sitta med pusslet eftersom han kände Kafka så väl. När en komplett berättelse till slut pusslats ihop gavs den ut. Efter utgivandet kunde nya dokument påträffas och det blev till slut ett pusslande som aldrig tycks ta slut. Och vilka delar fattades helt? Det måste ju ha funnits stycken som var menade att ingå men aldrig påträffades. Det behöver man kanske ha i åtanke när man läser Kafka.
Om man vill alltså. Annars kan man skita i det också och ta berättelsen för vad den blev. Man är ju liksom tvungen att göra det om man vill läsa hela berättelsen.
Ett annat "filter" som kan föreligga är moraliska frågor när material publiceras i efterhand. Ett sådant exempel är Kafkas "Brevet till fadern". Franz skrev ett 100 sidor långt brev till sin far som tog upp hur han upplevt sin far som en orättvis tyrann under sin uppväxt och de tillkortakommanden Franz led av som en följd av detta. Ett sådant brev är förstås känsligt och hänsyn måste tas till de efterlevande. Svårt att publicera delar av det också när hela brevet genomsyras av Franz hemska upplevelser. Jag har för mig att det kom ut i omgångar efter faderns död. Numera finns det utgivet i sin helhet och är också en fantastisk läsupplevelse.
En annan sak man behöver ha i åtanke är att Kafka skrev på tyska. Det behövdes alltså en översättare för att jag skulle kunna läsa Eldaren den där gången. Jag kan ju inte kolla andemeningen i Kafkas handskrivna tyska formuleringar och hur väl de överensstämmer när man översätter språket till svenska. En översättares roll är mycket större än att bara översätta. Vore det inte det skulle vi faktiskt kunna nöja oss med google-translate om vi ville har reda på vad en författare skrivit. Vad författaren menat däremot kan nog ingen digital översättarapp sätta sig in i. Inte än i alla fall.
Det finns exempel på där översättningen blivit fel och hur olyckligt det kan bli. Jag fick reda på ett sådant exempel igår faktiskt. Jag har läst en bok om överkänslighet nyligen av en kvinna vid namn Elaine Aron. Man pratar om att överkänsliga människor lätt blir "överstimulerade" av stökiga miljöer och behöver fly och få en stund i ensamhet vid sådana tillfällen. Som när jag själv låst in mig en stund på en toalett under värsta minglet på en konferens eftersom jag höll på att bli tokig av alla tjattrande människor och hörsel-, syn- och doftintryck jag inte kunde värja mig från.
I en överskrift till ett stycke i boken stod det "Hur överstimulering kan få vem som helst att bli förälskad" (sidan 213). Rubriken verkar konstig när man sedan läser texten i själva stycket. När man tittar i originalutgåvan på engelska inser man att det är ordet "arousal" som i den svenska översättningen tolkats som "överstimulering". Det bör i det fallet översatts som känslomässig spänning/upphetsning (emotional arousal).
Det handlade om hur man som man mera sannolikt blir förälskad i en kvinna man möter på en smal hängbro över en djup ravin där vattnet forsar tiotalsmeter under en än om man möter samma kvinna på en bred stabil träbro över en liten långsamt flytande bäck. Intressant tanke egentligen men jag förstår den på ett nyfiket sätt.
Den ovarsamma översättningen är extra olycklig i detta sammanhang där överstimulering används för ett annat vedertaget begrepp som jag hänvisade till tidigare. Rubriken blir som sagt jättekonstig till efterföljande stycke och man förstår nästan ingenting.
Jag lägger upp en bild också för att blogginlägget ska verka intressantare. Jag ska till att göra en egen müsliblandning igen nämligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar