Vi högkänsliga

Idag skickade jag in ett förslag till min arbetsgivare. Vi ska gemensamt inom miljöförvaltningen arbeta fram en väg mot det nya miljökontoret och hur vi vill att det ska se ut 2025. Hur vi ska förenkla och prioritera. Hur vi ska digitalisera det som går att digitalisera och hur vi ska bli ännu bättre på att vara till för Karlstadsborna. Det senare gäller inte riktigt mig. När den meningen kommer upp byter jag alltid automatiskt ut "karlstadsborna" mot "personalen på miljökontoren i Värmlands och Örebro län". Det är de jag är till för.

Vi har uppmanats att komma in med förslag på sådant vi ska ta med oss i arbetet inför 2025. Jag har ju en viss förkärlek för de mjukare frågorna. Så här skrev jag:

"Förslag till MF 2025
Vi är alla olika personlighetstyper. Vi har olika sexuell läggning, vi är av olika kön, religion, etnicitet, med mera. Alla är olika men alla personlighetstyper finns och behövs.

Personligen har jag känt mig lite annorlunda i hela mitt liv. Ibland har jag känt mig helt fel tillsammans med andra och det har inte alltid riktigt accepterats. -Kom igen nu Eddie! Var inte en sån glädjedödare och torrboll. -Ska vi alla anpassa oss efter dig som inte tål höga ljud och stimmig miljö eller uppskruvade spektakel? Nej tänker jag. Det behöver ni inte alls. Men berätta för mig vad som kommer att hända så kan jag välja om jag vill prova att vara med eller avstå.

De senaste åren har jag kommit underfund med vad jag behöver för att må riktigt bra. Jag var väl 55 år när det stod klart för mig och jag har försökt förklara det på olika sätt på arbetsplatsen. Jag har märkt att det sjunkit in hos er i min omgivning och de senaste åren har varit fantastiska för mig både på arbetet och privat. Med ganska enkla anpassningar har mina behov kunnat efterkommas. Jag håller de som möjliggjort detta mycket högt och är dem evigt tacksam. Här vill jag arbeta tills pensionen.

Det senaste året har jag förstått att jag tillhör de ”högkänsliga” personerna i samhället. Vi är många som tillhör den personlighetstypen även om vi inte ännu förstår det själva. För mig har det gått upp för mig tämligen nyligen. Före det trodde jag bara att jag var udda. När jag tänker på mina kollegor ser jag direkt vilka som troligen också är högkänsliga. Vetskapen om att de finns bland oss är viktig för att dessa personer ska må bra. Tydligen är ca 20% av befolkningen högkänsliga. Bland de högkänsliga hittar vi samhällets olyckligaste människor men också de lyckligaste. Jag har under de senaste åren kommit att tillhöra de senare. Tidigare har jag varit och nosat på den olyckliga sidan.

Vi har ju olika ”mjukare” värden vi tar upp med jämna mellanrum inom organisationen. Genustänk är viktigt just nu hos de flesta arbetsgivare. Jämställdhet och jämlikhet vill vi självklart också värna om och dagar ägnas åt att diskutera sådana frågor. Den enskilde anställdas kanske behöver komma i fokus ett tag. Särskilt i spåren av pandemin när jag tror många har kommit underfund med vilket arbetssätt de skulle vilja se i framtiden.

En satsning på medarbetarnas personliga mående tror jag är ett framgångskoncept och del i att bli en attraktiv arbetsgivare som får behålla sina anställda och locka nya."

Jag kanske inte har så stora förhoppningar på att man ska lyssna på mig i detta men försöka duger. Jag har verkligen blivit lyssnad på i det lilla, enskilda formatet men att det ska slå igenom på förvaltningsnivå eller ännu bättre på organisationsnivå kan jag bara hoppas på.

Skulle även kommunen kunna bli en trygg arbetsgivare för dessa "Hikikomoris" som finns i vårt samhälle. Ett inslag om dessa personlighetstyper finns på SVT idag. En säregen resurs men ett win-win-förhållande av bästa sort kanske?

Igår stoppade jag in en portionssnus när jag la mig för att läsa och i morse vaknade jag med två snusar inne. Har jag haft besök av en snusfé i natt månne?

Idag fortsatte jag med förberedelser för nästa säsongs tobaksodling. 

Jag klippte slutligen av den sparade blomställningen och hängde den att mogna inne i en solig del av uthuset. Jag tror nog att den mognar utan att behöva stå på stjälk.

Jag fortsatte att gräva bort nyutvecklad grässvål och tog sedan en paus och åkte och hälsade på snickaren i Ölme. När jag pratar mycket blir jag numera hes helt plötsligt. Mitt i en mening nästan. Det skedde när jag var i Ölme ikväll. Jag har märkt av det tidigare när jag har haft långa möten med jobbet också. Det är en följd av den medicinen jag suger i mig för min KOL. Det går över efter en stund om jag slutar prata.

När jag kom hem från Ölme grävde jag det sista så jag skulle vara klar inför morgondagen. Imorgon ska jag gräva bort enstaka tuvor och fördela om jorden lite i landet och sedan ska jag prova jordfräsen på riktigt för att luckra upp jorden innan nytt hästgödsel ska på. Gödsel hoppas jag få någon gång under nästa vecka.