Idag hade jag hoppats på att nyckelknippan till lägenheten i Spanien skulle landa hos mig med posten. Men icke. Jag gick till brevlådan strax efter nio och det var post i den. Det kunde jag se eftersom min tyngd jag lägger på locket var borttagen. Men ingen nyckelknippa. Däremot en bok jag längtat efter. Jag blev jätteglad för boken men ängslig för nyckelknippan som skulle ha postats i Norge den 10 september.
Idag har jag haft en utbildning för inspektörerna online hela dagen. Jätteintressant och föreläsaren pratade i sex och en halv timme. Att han orkade! Det blev en lång dag som inte tog slut förrän 16:30. Men det var en intressant dag om hygien och smittskydd hos tatuerare. Väldigt uppskattad av inspektörerna också.
Vid en bensträckare på eftermiddagen stack jag ner till brevlådan igen. Det har nämligen hänt att jag fått post två gånger samma dag förut. Och där låg det efterlängtade kuvertet men det var rena turen att nycklarna var kvar i påsen.
När jag lyfte påsen ur brevlådan ramlade nycklarna ur och landade på botten av brevlådan. Hade de ramlat ur när brevbäraren lagt påsen på lådan hade nyckelknippan hamnat i diket bakom brevlådan bland alla brännässlor. Om påsen varit tom hade jag inte trott att nycklarna skulle kunnat ramla ur när den lades ner i min brevlåda och jag hade aldrig letat där. Så smart är man inte. Jag är säker på att jag hade trott att nycklarna gnagt sig ur påsen någon annanstans i hanteringen. Det var först när de ramlade ur påsen när jag lyfte den som jag förstod att detsamma kunde hänt när brevbäraren lyfte över påsen i lådan.
Ikväll fick jag besök av min kära konstnär Karin Fast Aronsson också. Hon återlämnade en påse böcker hon lånat och hon fick chans att betrakta sina gamla målningar som jag köpt. Hon hade levererat en målning till höstsalongen här på konstmuseet. Jag ska bjuda med Felix på vernissagen den 2 oktober. Min vän Bengt Löfgren har också ett bidrag där tror jag.
Ni som hängt med mig ett tag känner till "Fejk-Sivan". Idag var hon här igen och letade efter Sivans matskål. Det var längesedan hon var här nu och det syntes att hon åldrats. Hon hade blivit grå i pälsen på ställen där Sivan inte blivit grå så nu var det lätt att se att det inte var den riktiga Sivan. Fejk-Sivan är rädd för mig och rinner iväg mot skogskanten så fort hon får se mig. Hon "rinner" verkligheten. Slimmad efter marken försvinner hon bara. Inga skutt eller galopperande. Jag ser inte hur benen rör sig. Hon bara rinner iväg. Och fort går det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar