En dag på stan

Jag och grannjänta åkte buss ner till stan och gick ett varv.

Tog kaffe och macka i solen. Underbar värme. Vi gick och gick. Tog en sväng ner till havet och till outletten jag brukar gå till när jag är nere på stan. Jag behöver öva mig på att inte handla saker jag tycker om. Egentligen har jag nog alla klädesplagg jag behöver under min livstid nu. Vinterjackor behöver jag aldrig mer. Byxor har jag redan för många par. Strumpor, kalsonger och t-tröjor behöver jag nog fler av innan jag dör men jag behöver inte bunkra upp och ha stora lager som jag alltid brukat göra. 

Jag köpte 5 kg riktigt ris i alla fall eftersom jag passerade den indiska livsmedelsbutiken vid busstationen. Det är öronproppar som gäller nere på stan. Alla är så högljudda de kan verkar det som. 

En efterlysning vid busshållplatsen.

Tydligen har värmerekord slagits i Torrevieja. Det har varit den varmaste november månad på väldigt länge. Det har varit helt fantastiskt men lite oroväckande också som alltid när det handlar om extremväder.

Jag kom fram till att det egentligen bara är en enda sak som är bra här och det är vädret. Allt annat kunde faktiskt varit bättre. Å andra sidan får jag samma känsla i Kristinehamn numera. När jag var yngre älskade jag Kristinehamn men nu känner jag ingen kärlek längre. Jag känner mig "lurad" av Kristinehamn. Det som en gång var så levande har nu blivit en spökstad och tillhåll för högljudda invandrarbarn. Det enda som är bra i Kristinehamn är ICA Maxi. Man känner igen sig om man läser boken "Saknad" av Katarina Barrling och Cecilia Garme. Det är det jag känner för Kristinehamn. Saknad efter det som en gång var när staden levde.

Så här beskrivs boken på Bokus:
En stor invandring på kort tid har förändrat Sverige i grunden. Och i ett land av ingenjörer är det de praktiska frågorna som diskuteras: skolresultat, arbetslöshet, bostäder. Men vad skapar folkhemmets försvinnande för känslor hos dem som bor här? Och vad händer med människorna som måste tiga om dem?

Saknad är en berättelse om att förlora något man kanske inte ens visste att man hade. Det är en resa i tid och rum för att försöka förstå varför ett land som betraktar sig som tolerant, vidsynt och framtidsinriktat har så svårt att hantera förändringar som har med människor att göra.

Den är verkligen läsvärd!

Mitt intresse för filosofi har egentligen funnits hela mitt liv. Jag har alltid "filosoferat". Tänkt på saker som är större än livet men framförallt kanske saker som år mindre än det mesta. Detaljer har alltid varit min superkraft. När jag skrev min bok fångade jag det hela i bokens titel; "Allt det vackra jag har i min hjärna". Mer om detta nedan.

Rubriken på dagens inlägg fick bli "Tingen i sig och tingen för mig". Alla ting existerar i världen. Oavsett vem som betraktar ett ting så ser det ut på ett visst sätt. Det kanske låter på ett visst sätt också. Eller doftar på ett sätt. Jag varseblir tingen med mina sinnen - ett eller flera. Jag ser tingen med ett mänskligt öga. Myror ser samma ting med myrögon och katter ser tingen med kattögon. Hur tingen egentligen ser ut när ingen ser dem kan vi egentligen inte veta. Det är skillnaden mellan tingen i sig och tingen för mig.

Jag fotograferade mina två dosetter och kan låta dessa vara föremål för mitt fortsatta resonemang.

Här ser vi två dosetter och den uppmärksamme inser att bilden är upp-och-ner. Det är den ju egentligen inte eftersom det inte finns något ner eller upp på dosetter. Den ena är rosaaktig och den andra är blå. Vi ser att det troligen är svenska dosetter eftersom vi ser att bokstäverna å och ö använts. Hade inte texten funnits hade vi heller inte tyckt att bilden varit upp-och-ner. Vi förstår att texten på dosetterna motsvarar veckans alla dagar. Det är sju fack i dosetterna, lika många dagar som det är i en vecka och varje fack har en förkortning av dagens svenska namn på veckodagen tryckt i vitt.

En katt kan ju också se dessa dosetter. Den kanske inte kan skilja på färgerna såsom blått och rosa. Jag har hört någon gång att katter är färgblinda så att den rosa dosetten kanske bara framstår ljusare än den blå för katten. För katten betyder den tryckta texten ingenting. Om en fluga skulle titta på dosetterna kan man föreställa sig att flugan ser med sina facettögon och hur ting ter sig för flugor kan vi inte veta. Inte heller hur dosetter ter sig för katter. Det kan vi som sagt inte veta och inte heller få reda på.

Som den levande varelse jag är har jag en gång sett en dosett någonstans. Jag har sett flera dosetter under mitt liv. De har varit lite olika utformade och haft olika färg. Alla har haft sju fack och de flesta har haft text på respektive fack. I Kina har säkert dosetterna kinesiska tecken på luckorna men jag skulle troligen ändå förstå att det är just en dosett jag ser.

I min hjärna har ett stort antal dosetter gett upphov till en idé om en dosett i den databas som hjärnan är. Likadant är det med t ex en kratta. Jag och Stefan diskuterade en kratta i förrgår. Jag såg att det stod en kratta lutad mot ett räcke hemma hos honom. Krattan var lite sliten och skaftet var kortare än normalt. Själva järndelen var rostig. Jag har förstås aldrig sett en exakt likadan kratta förut men jag visste direkt att det var en kratta jag såg. Det kvittar om krattan varit helt i plast och lila så hade det ändå varit en kratta. Den skulle överensstämma med min idé om en kratta.

I dosettexemplet ovan kan vi ana mer än bara dosetter och tabletter. Tabletterna har troligen en liten doft som jag tror jag kan föreställa mig utan att lukta ner i dosetten. Jag vet hur dosetten känns att hålla i och jag vet hur locken öppnas och stängs. Jag vet ungefär hur det låter när man stänger ett av locken. Jag vet att det skramlar lite om jag skakar den. Av erfarenhet vet jag också att om man öppnar alla locken samtidigt och fäller dem så långt bakåt som det går, kommer dosetten att tippa över och bli stående lutad mot de öppna locken. För att undvika det brukar jag försäkra mig om att inte öppna locken mer än att de står vinkelrätt ut från dosetten.

I varje tablett i dosetten finns någon sorts verksam substans som påverkar min kropp på ett eller annat sätt. Några påverkar t o m mitt psyke eftersom en del av pillren klassas som psykofarmaka. 

Dosetterna är också en form av tidsdokument. Jag vet ur vilket fack jag tog tabletter igår och jag vet att innan jag åker på fredagsmarknaden på fredag kommer jag att svälja innehållet i facket märkt "FR" i den blå dosetten. Jag kommer ta rätt fack även om dosetten ligger upp-och-ner då också. T o m om jag blundar kommer jag att kunna öppna rätt fack utan att riskera att öppna fel.

För övrigt ser jag på bilden att dosetterna ligger på ett gult tyg. Jag känner igen tygets struktur och kulör och jag förstår att det är endera en av mina fotpallar eller en av mina fåtöljer som utgör bakgrund.

När jag kom på titeln "Allt det vackra jag har i min hjärna" var det det här meningen handlade om egentligen. Hur tingen ter sig för MIG. Jag kan titta på en röd hibiskusblomma och tycka att den är vacker. Men det jag ser är ju hur den ter sig för mig. Det är inte alls säkert att du som läser detta tycker som jag. En röd hibiskusblomma kanske inte betyder något för dig. Du kanske inte tycker den är vacker ens. Jag kan inte veta hur hibiskusblomman ter sig för någon annan än mig själv. Inte hur den ter sig för min vän Ylva eller för Gunde Svan. Jag vill sträcka mig så långt att jag påstår att hibiskusblomman inte är vacker i sig. Det är föst när min hjärna processar den den ter sig vacker. För mig (nota bene).

Detta att förundras över ting utgör en extremt stor mening med mitt liv. Det finns för övrigt ingen mening med det här jordelivet vi har. Det är jag övertygad om och det är ligger i vårt eget intresse att fylla det här livet med en mening. Här tänker jag förstås att ordet "mening" står för syfte.

----------------------------------------

Jag åt indiskt när jag kom hem från stan. 25 grader varmt vid 17-tiden.

Sedan tillbringade jag kvällen i min fåtölj tittandes på TV tills det var dags att lägga sig och läsa. 

Detta är min utsikt från TV-fåtöljen.