Att vara konstnär

Jag har alltid avundats människor som kan skapa. Konstnärerna har en säkerhetsventil där deras tankar kan pysa ut. En målare som ställer sig framför staffliet med en vit duk. Plötsligt börjar idéer och tankar flöda över duken och det är bara konstnären som vet när målningen är färdig. Jag kan föreställa mig att det ibland kommer inget ut något alls. Det är inte läge att skapa just då men efter en annan gång kanske konstnären blir klar med flera målningar på samma dag. Det går väl i vågor som allt annat.

Jag kan föreställa mig att en musiker också kan improvisera ut känslor ur sitt instrument.

Jag har alltid sett det så. Att konstyttringar är säkerhetsventiler som tillåts pysa ut kreativitet och jag har alltid sett mig som en konstnärssjäl som saknat uttrycksätt. Men jag har ju skrivandet! Det har jag kommit på först nu. Min säkerhetsventil är bloggen. Där kan mina tankar pysa ut. 

Redan igår förmiddag tänkte jag på att jag skulle beskriva min syn på mitt skrivande på bloggen. Igår hade jag så mycket att skriva om ändå så jag sparade skrivandet till ett eget inlägg.

Jag har alltid skrivit för mig själv först och främst men nu har det blivit så att jag skriver allt mera för Felix och de efterlevandes skull. Istället för att fylla på ett oändligt worddokument skriver jag helt officiellt för alla att läsa. Det finns folk därute som tycker om att läsa det jag skriver och ibland väcks tankar hos läsaren. 

Nu har jag semester tills första vardagen i januari. Jag har ingenting planerat för två veckor framåt förutom att Felix ska vara här kvällen före julafton. Det är en tradition vi haft sedan jag och hans mamma skilde oss. Då ska vi spela Bingolotto på uppesittarkvällen och vi ska dela lika på allt vi vinner. Hittills har det varit enkelt eftersom vi aldrig vunnit något. Det värsta som kan hända är när man vinner en ny lott. Du känns det som om man uppmanas att titta på nästa sändning också vilket är helt ointressant.

Jag har alltså ingenting planerat utöver några timmars umgänge med Felix och det är precis så jag vill ha det. Många har säkert så mycket planerat att de nästan får svårt att få ihop livspusslet.

Jag tror att jag kommer att läsa väldigt mycket. Det blir en del TV-tittande också förstås. Jag ska elda lite i min kamin och jag ska förhoppningsvis få belysning till min bokhylla igen. Transformatorn till spottarna har gett upp men jag har beställt en ny. Jag vill till IKEA också för att köpa nya tavellister men jag åker inte dit innan coronaläget lugnat sig.

Idag på morgonen tog jag en tur till Maxi i alla fall. Det var mer folk där än vad jag hade räknat med men jag kunde hålla mig på min kant bland gångarna av livsmedel. Jag träffade också en gammal bekant och vi pratade en god stund. Det var trevligt och helt lagom.

Jag gick ut och gick mitt 13-minutersvarv efter herrarnas skidskytte och jag fick t o m lite solsken på näsan idag. När jag kom tillbaka plockade jag isär min byggställning som stått på framsidan sedan i september när jag tänkte tvätta fönstren. Det blev ingen fönstertvätt men det gör inget. Jag kan lika gärna göra det till våren.

Så här före jul ser jag fram emot att skicka en ny bloggbok till tryckeriet. Jag ska skriva ut en ny bok för varje år nu framåt har jag tänkt. Det sporrar mig också att skriva när jag inget egentligen har att skriva. Om inte annat för att dokumentera min samtid och hur jag tänkte i samband med den pågående pandemin till exempel. Det blir ett tidsdokument också.

De här böckerna är mitt konstnärsuttryck. De är fysiska bevis på att skribenten Eddie har tänkt på ett och annat i livet. Över tio år av tankar och överväganden. Mina konstverk sticker inte ut och är grälla i färgen. Inte heller är de ett improviserat gitarrsolo men de är ändå ett minne av mina tankar som pyst ut att beskådas för eftervärlden.