Ljuden tillhör den världen jag lever skild ifrån nu. Jag har t o m börjat ha hörselkåpor när jag bankar ut kött med köttklubban. Eller när jag kör matberedaren. Ibland när jag dammsuger t o m. Det började redan före pandemin. Jag har blivit så känslig för ljud. Senast jag var i New York hade jag alltid hörselproppar i tunnelbanan. Det finns väl iofs ingen slamrigare tunnelbana än den i New York.
Jag har också blivit känslig för hur folk i den fiktiva världen mår. Inte i den verkliga. Där känner jag knappt några människor längre. Det är klart att jag bryr mig jättemycket om hur Felix mår och så länge han inte behöver mig så är jag lugn. Då mår han ju bra och kan bara njuta av mitt sällskap när han själv önskar. Det är helt ok för mig och jag känner så mycket tillit till den mannen att jag inte skulle komma på tanken att oroa mig för någonting han kan råda över eller ta sig för. Ligger bara besluten hos honom själv kan inget hända honom.
Idag övergav jag en TV-serie på SVT-play som jag börjat följa. En isländsk serie (Ministern) som verkade väldigt behaglig till att börja med. Men nu i avsnitt sex blev huvudrollsinnehavaren misstrodd och - inte helt ogrundat - även tillrättavisad av den han älskar mest. Jag orkade inte se mer utan slog av. Jag kommer inte titta klart eftersom jag blir så illa berörd. Samma som hände med den där boken jag läste nyligen men inte orkade fortsätta i. Där blev en kvinna förd bakom ljuset av sin man som utforskade sin homosexuella sida men en annan man.
Jag tar så illa vid mig när någon blir sviken av en person den litar på. Jag orkar inte hantera det ens om det bara är fiktion. Kanske för att jag förstår vad det innebär för den svikna och i brist på verkliga människor i mitt liv så lever jag mig in i de fiktiva personen jag lär känna i skrift och på film. Men att bara slå igen boken eller byta kanal är ett lättvindigt sätt att slippa konflikter och jag tillåter mig att göra det när jag nu kan.
Min relation till andra människor i verkligheten har förändrats med åren och inget tyder på att jag kommer att gå tillbaka till att bli mera social än vad jag är nu. Jag var det som yngre men jag har också i alla tider sökt mig till ett liv i ensamhet. Det är det jag behövt och därför har jag sett till att få det så.
Jag längtar så till nästa resa tillsammans med mig själv. Jag har ännu inte riktigt hämtat mig från den förlust det innebar att alla mina pinpointade platser jag lagt till på min digitala Pragkarta. Det tar emot att göra om alltihop igen. På något sätt hoppas jag att jag ska komma åt mina data på något sätt. Förhoppningsvis kommer jag iväg i höst. I vår är nog inget att hoppas på innan vaccineringarna blivit så allmänna att det känns betryggande. Och på sommaren är det för dyrt. För övrig är staden som ett stort färgglatt tivoli med allehanda dumheter när staden är översvämmad av alla turister. Man kan inte undvika turiststråken och egentligen vill man inte det heller eftersom staden är så vacker där turisterna rör sig.
Turisterna blir ett fördärv för den vackra staden samtidigt som många har en utkomst av turistnäringen. Tyvärr känner inte alla turister vördnad för platsen de reser till utan beter sig som om de ägde gator och gränder. De tänker nog inte på att de befinner sig i någons hem också.
Just nu skulle jag behöva fylla på mina pragdrömmar på något sätt. Turistböcker har jag prövat. Att googla på både "Prag", "Prague" och "Praha" har jag redan gjort till leda. Tittat på jättemycket youtubeklipp om staden och Kafka. Det finns nästan inget kvar nu utom att åka dit igen men med nya ögon.
Ikväll skrev jag till Cal Schenkel igen och frågade om han hade några uppdateringar runt min beställning av hans konsttryck. Jag är så ivrig och så beredd att ta emot dem. Inramning är överenskommen och Unos glas här i stan har beställt materialet till ramarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar