Idag har jag varit med på Felix dagis hela dagen. Föräldrar har rensat rabatter och krattat grusgångar. Själv agerade jag vaktmästare och efterdrog ett tiotal Tripp-trapp-stolar som börjat bli vingliga. Jag lagade också två trädgårdsbord och efterdrog ytterligare fem bord. Felix ägnade sig åt bollsporter under tiden.

Jag hade också ett intressant samtal med en annan pappa. Vi pratade om musiken som skapades runt 1970. Många artister klev upp på scenen, påverkade av diverse droger. Publiken var inte heller vid sina sinnens fulla bruk (eller också hade de väldigt spetsade sinnen). Artisterna fick ett gensvar från en galen publik och bjöd ut sig själva helt och hållet.

En låt på normalt fem minuter kunde utvecklas till ett musikaliskt äventyr på tjogofem minuter. En del av dessa fulländade tillfällen har också spelats in.

Den andra pappan tyckte att det var som om en del av den energin som fanns på konserten, lagrats till oss i eftervärlden. Som om en cd-skiva kunde funka som någon sorts batteri. Och jag höll med honom. Det var en häftig tanke som jag hittills inte tänkt, med Gud vad rätt han hade. Självklart är det så!

Vi kanske t o m står i lite tacksamhetsskuld till de musiker som offrade sin hälsa för att vi, nästan 40 år efteråt, får ta del av den energi som frigjordes vid den tidpunkten.

Nu har resväskan åkt fram.

Eller resväskorna, rättare sagt. Så här gjorde jag förra gången jag åkte. Jag stoppade ner en väska i den andra och packade i den lilla och runt omkring denna. När jag kom till hotellrummet i New York, plockade jag ur den lilla och vips så hade jag ett jätteutrymme för hemresan. Det blev fullt kan jag meddela...