Dag två hade vi möte hela dagen och åt lunch på hotellet.Hotellet är överdrivet serviceinriktat och det är bara jobbigt att vara så omhuldad hela tiden. Det finns människor som tar hand om en överallt, samtliga med ett fjäskigt sätt. Dagens möte handlade mycket om framtiden och hur vår databas ska utvecklas. På kvällen skulle vi äta gemensam middag på stan och databasleverantören skulle stå för notan. Vi tog en taxi till en indisk restaurang som hette Amrit. Mycket bra ställe med bra service och fantastisk mat. Vi tog en taxi därifrån till det levande ”Mitte”. Mitte är en stadsdel med restauranger och festligheter. Vi tog en öl på en uteservering där och åkte sedan hem. Somnade gott.

Dag 3 skulle gänget på friidrotts-VM men inte jag. Jag tog en långpromenad istället och började med att köpa en ny digitalkamera då den andra gått sönder. Jag gick sedan till Tiergarten, en park som ligger som Central park i New York. Det var inget att se. Jag letade efter en jätteloppis men hittade inget.Gick ner till staden igen men lyckades bara hamna en en massa bostadsområden där det inte fanns något att se. Tänkte åka tunnelbana ett par gånger men det fanns ingen biljettförsäljning på de stationerna jag kom till. Jag höll på att bli tokig. Till slut tog jag mig till Kurfürstendamm igen och satte mig på en uteservering och drack öl. Att bara sätta sig och ta en öl gick inte heller förstås. Restaurangerna tog inte Visa-kort. Jag vet inte hur många jag frågade innan jag slutligen gick och tog ut kontanter.
Två halvlitersöl och jag hade släckt den värsta törsten. Tyvärr var alla öl i Berlin ljumna. Tyskarna tycks inte vilja ha kylda öl. Jag gick sedan till en annan uteservering för att fortsätta dricka. Jag trivdes inte på den första. På den andra blev jag så trött att jag somnade. Jag skämdes lite och satte på mig solglasögonen och sov under dem lite. Ibland vred jag på huvudet lite för att se vaken ut. Klockan halv nio gick jag hemåt och åt en pizza på hemvägen. Sedan somnade jag gott.
Sista dagen åt vi frukost och tog sedan en taxi till ”Checkpoint Charlie”. Det var inte heller mycket att se.Vi såg ändå en bit av den ursprungliga muren. Vi gick sedan till Potsdammer platz och tog en kaffe innan vi skulle åka tillbaka till hotellet.

Flygresan hem gick bra och jag hann med tåget hem till Kristinehamn, även om det var snålt med tid.

Sammanfattningsvis kan jag säga att Tyskland, världens bästa land med världens bästa människor, (om de får säga det själva) inte imponerar på mig. Berlin är fulare än Munkfors och det är nog likadant med alla tyska städer som bombades under andra världskriget. Berlin har ingen själ på grund av dess konstiga arkitektur där alla hus ser ut som glänsande lådor.

Berlin är stort. Det är ca 7 mil från den västra till den östra utkanten. 4,6 miljoner innevånare. Jag har bara sett en minimal del av staden och har bara träffat en handfull av människorna. Detta är dock tyvärr vad jag upplevde.

Människorna var ovilliga att hjälpa till om man behövde hjälp. Jag tror jag frågade fem stycken innan en kille visade mig hur man köper tunnelbanebiljett i automat. Ödmjukhet och tillmötesgående verkade vara okände begrepp för dem. Expediter var snorkiga och tittade föraktfullt på mig för att jag inte kunde det tyska härskarspråket.

Allting ska man betala för också. Jag köpte en currywurst på ett ställe och då begärde de 30 cent för ketchup. Jag struntade då i ketchupen.

På en uteservering skrev servitrisen för hand på kvittot att: ”tip is not included”. Gissa om hon fick någon dricks när hon bad om det. Inte ett öre.

Berlin åker jag aldrig mera till och troligen inte till Tyskland heller om jag inte måste. Ett land där man endast med svårighet kan använda engelska språket och Visa-kort. Tyvärr är min far tysk så någon gång kanske jag måste åka ner.