Jag minns en berättelse ur en film. En berättelse om en far-och-son-relation som var något ovanlig men helt fantastisk. Sonen, som idag var ca 30 år, miste sin far innan han föddes. Fadern var på en resa i alperna när mamman väntade barnet som sedan blev sonen. Fadern, som då var i 20-års åldern, klättrade i berg och ramlade ner och omkom. Kroppen återfanns aldrig. Strax därefter föddes sonen.
Sonen hade fotografier av sin far som enda minne av honom. Dessa bilder var det närmaste han kom sin far och han kände sin far som den som framträdde på fotografierna, bl a från bergsbestigarexpeditionen när han omkom.

När sonen var 30 år åkte han till alperna och besökte platsen där hans far omkommit. Han hade klättrat en bit och satt sig för en liten paus. Solen sken och snön och isen runt omkring honom smälte. Det var en fantastisk vårdag. Plötsligt får har se i isen under sig att det ligger en människa infrusen där. Han ser in i människans ansikte och ser att det är hans egen far. Han ser det välkända ansiktet från fotografierna och det är lite som om det är en spegelbild av honom själv. Det konstiga är att han då är tio år äldre än sin egen pappa.

Lite så kan det vara att vara uppväxt utan pappa med bara några få fotografier som stöd för relationen. När jag var 40 år beslutade jag mig för att leta upp min pappa i Tyskland. Jag hade sett bilder på honom i mammas album när han var i 20-års åldern. Ett passfoto och ett när han satt på en Vespa på landsbygden i ett blåsigt Nord-Tyskland. Min bild av honom förstås. Min idol. Ganska stilig och med lockigt hår som jag själv.

När jag träffade honom var han 64 år. Alltså en helt annan människa, och som jag endast med uppbådande av stor fantasi kunde inse, var samma man som avbildats på de enda fotografierna jag hade. Det blev lite av en chock men så här i efterhand förstår jag ju att tiden inte kan gå omärkt förbi ens min far. Min hjälte under hela min uppväxt som sedemera visade sig vara en svåråtkomlig gubbe.

Han visade sig inte vara intresserad av mitt liv för fem öre. Jag var ju jätteintresserad av hans liv men han ville knappast berätta. Att han var min biologiska far förnekade han aldrig. Han har tagit mig till sig som sin förstfödde son men det finns ändå inget intresse från hans sida.

Människan, vars fotografi jag älskat i hela mitt liv, är ointresserad och självupptagen och vi kommer aldrig att mötas på ett sätt så vi kan prata om våra innersta känslor med varann.

Min pappa ligger under ett istäcke för mig.