Skata och häger

Häromdagen lade en vän till mig upp en bild på ett gigantiskt fågelbo i ett träd på hennes tomt. Fåglar höll på att bygga där. Boet var så stort så jag skrev och frågade om det var en häger som byggde. Men nejdå; det var bara en vanlig skata. Då tyckte jag det skulle vara häftigt om en häger byggde bo på tomten. Men nejdå; blev en kommentar från en annan facebookare. Runt hägerbon luktar det vedervärdigt eftersom det hamnar en massa fiskrens nedanför och det vill man förstås inte ha i trädgården.

Jag började tänka på olika fågelsorter. Det finns fåglar man tycker om och fåglar som man avskyr.
Kajor. Jag hatar kajor! Domherrar! Jag älskar domherrar. Och gräsänder. Vaggande, snälla och trygga. Kajor däremot. Skräniga, framfusiga och flocklevande. I stora skockar drar de ikring och för väsen. Exkluderar alla utom sina egna. Deras sovträd är avskyvärda. Fulla av träck och marken, cyklar och bilar nedanför är täckta av deras frätande avföring. Det finns en park i Kristinehamn som jag inte kan gå igenom. Sista gången jag gjorde det halkade jag omkring i kajskit på gångstigarna.

Varför tycker jag så illa om kajor? Och måsar och kanadagäss? För att de så fräckt tar för sig av min värld tror jag. Om man matar änder kommer måsarna och man försöker sikta framför änderna med brödbitarna för att de ska få lite bröd men måsarna är där först. Aggressivt och beredda att hacka ut ögonen på sina artfränder för att snika åt sig en brödbit. Det är deras sätt jag inte tycker om. Måsar som tränger sig före de sävliga änderna, kajor som helt ogenerat äter upp maten på din tallrik medan du är inne och hämtar servetter, kanadagäss som bajsar på badstränder så du inte vill åka dit och bada. Det går inte lägga sin pläd någonstans utan att få en mörkgrön stinkande fläck under den.

När mormor sa att: -Måsarna är fåglar de också och behöver mat, så gick det inte riktigt in i min hjärna. Jag var där för att mata de klumpiga änderna men så kom det måsar och tog allt.

Det är i min värld skillnad på fåglar och fåglar och det har med deras beteende att göra. Det har inte med deras utseende att göra men deras utseende är så förknippat med känslorna jag får när jag ser en kaja, skata, mås eller kanadagås. Jag kan inte hjälpa det. Kalla mig fågelrasist. Det finns kanske bra kajor också som inte bara tar för sig och skränar. När jag ser en domherre eller en gräsandshona så smälter jag och börjar prata barnspråk.

Nu till mindre filosofiska funderingar. Det här är kommande veckas konsthängning.

Blommor så typiska för Karin Fast Aronsson. Tulpanliknande skapelser där någon blomma saknar stjälk. Det gör inget. Den hör till plantan ändå.

Vi tittar närmare. Här tycker jag särskilt mycket om de olika grönblå fälten som utgör bakgrunden. Den lösa blomman till höger som svävar men det hade inte blivit lika bra om den haft en stjälk.

Detaljer. Den lilla blålila strimman till höger om den grönrosa skapelsen som ingen kan begripa vad den föreställer. Den föreställer vad man vill helt enkelt.

De lila kulörerna i den mest framträdande blomman och den oranga glöden i den ovanför. Glöden i vänsterkanten på den lila blomman. Och den lilla rosa stjälkdelen på den övre. Helt ljuvliga!