Jag är ledsen att behöva skriva att Ann-Karin och jag har valt att släppa taget om varandras händer och gå åt olika håll i livet. Vi har haft det underbart tillsammans den tiden det varade och tiden kommer att stanna kvar i minnet. Det är svårt med relationer. Jag önskar det vore lika lätt som att renovera ett kapell.

Trots en tung ledsamhet i mitt hjärta, är jag ändå tvungen att försöka uppbringa kraft till min pågående kapellresa även om jag saknar henne mycket som medresenär.

I måndags kom snickaren och skulle lära mig att putsa. Tyvärr så var det brist på vatten till att blanda puts med så jag var tvungen att åka till OK för att fylla på tio PET-flaskor med vatten. Jag stod i kylan vid skåpet där man fyller på luft i bildäck och iskallt vatten rann över mina händer när jag försökte pricka flasköppningen med en spretig vattenstråle. Jag var ledsen och arg men till slut kunde vi börja putsa. Det blev inte mycket putsat för min del. Det var svårt och jag hade nog inte rätta känslan. Snickaren gjorde nästan alltihop och jag gick bara runt och muttrade.

Här är det putsat och klart.

Nu har jag några pappadagar framför mig igen men till helgen räknar jag med att fortsätta min strävan i kapellet. Men först ska jag försöka roa mig med lite livemusik då "Walking canes" spelar på Bowlingen i Kristinehamn.