Stort och smått

När jag växte upp på 70-talet var det annorlunda än vad det är nu. Jag minns att det var modernt att ha en kam i bakfickan. Man hade ju så trånga jeans att det var väl ungefär vad som fick plats. Nycklarna hade jag hängandes vid min högra byxficka i hämpan som svångremmen träs igenom. Pengar hade jag inga eller också hade jag några mynt i vänster bakficka. I höger bakficka skulle det sitta en kam.

Jag har aldrig kunnat använda kam eftersom mitt hår alltid varit lockigt och risigt. Likväl var jag tvungen att bära kam. Efter en tid hade jag en hårborste i bakfickan istället. En sån där som ser ut som en igelkott med skaft. Taggarna vände jag utåt vilket fick till följd att de letade sig ut genom jeanstyget på höger bakficka. Varför jag bar hårborste vet jag inte eftersom jag aldrig använde den heller. Pliktskyldigast hade jag ett verktyg i bakfickan som man kunde räta ut håret med. Bara ett dumt mode.

Ikväll pratade jag med min kompis Ivar i New York. Han kanske t o m är en av mina bästa vänner. Han håller på att få lämna sin lägenhet på Manhattan av skäl som jag inte vill förklara närmare här. Han är en hederlig man och betalar alltid hyran i tid. Det hjälps inte i hans konstiga situation. Vi pratade en stund både före och efter han varit hos hyresvärden och fått beskedet att han ska ut ur lägenheten. När vi pratade efter besöket hos hyresvärden satt han på en lunchservering vid World trade center med utsikt över minnestorget för 9/11. Han sa att det hade samlats jättemycket folk på den öppna ytan nedanför honom där han satt vid ett fönsterbord. Felix, jag och han åt lunch en dag när vi var där i juni så jag vet precis hur det ser ut. Folket nedanför hade samlats för att få en glimt av den totala solförmörkelsen som skulle inträffa idag och jag var med Ivar när den skedde via Facetime. -I don't give a shit, sa han. Han har tio dagar på sig att flytta till något nytt. Han vet inte var han ska ta vägen. Vad är då en solförmörkelse även om det är hundra år till nästa.

Nu har det varit lite väl många terrorattentat kan jag tycka. Barcelona senast. Stockholm, Nice. Till och med i Åbo i Finland. Det är många och de kommer med jämna mellanrum. Sedan stockholmsattentatet har någon ny konstig inställning till företeelserna börjat framföras. När journalister frågar folk på stan hur det känns efter en sådan här händelse, säger folk: -Åhhhh! Jag känner bara en stor kärlek. Kärlek till alla medmänniskor som nu står upp för gemenskapen i all denna bedrövelse.

Själv känner jag bara hat. Hat till de individer som tar sig friheten att, i deras guds namn, förstöra livet för så många hederliga, strävande människor som är helt oskyldiga.

Där kan jag aldrig bli "politiskt korrekt" och tycka som man ska för att inte bli uthängd som en främlingsfientlig bakåtsträvare. På Facebook hade det varit otänkbart att skriva som jag nyss gjort. Då hade en del människor tagit bort mig som vän. Andra hade attackerat mig verbalt i kommentarer och förklarat vilken usling jag är. Förmodligen de som ändrat till spanska flaggan på sin profilbild och som lägger upp bilder på korgar fyllda med kantareller just nu. Som om ingenting har hänt.