LASS!

Lass!

Detta utrop är något som lastaren skriker till föraren av lastfordonet när flaket är fullt. Det betyder: "Nu kan du åka och tömma".

På morgonen rev jag det sista av gaveln. Ett lortigt jobb.

Jag var tvungen att gå in och duscha innan jag körde lasset till tippen.

När jag gjort mig av med skräpet åkte jag hem och åt lunch. Idag blev det årets sillsort från ABBA, "Earl greysill". Den var jättegod.

Sedan tog jag några mått på uthusväggen och åkte och hämtade mera virke och började regla upp gaveln med en ny layout.

Istället för tre dörrar och ett litet fönster, reglade jag för ett stort fönster. Sedan lade jag mig och solade.

När jag låg där och solade fick jag vara med om något jag aldrig trott jag skulle få vara med om. Under alla mina skogspromenader i livet har jag tänkt på de fallna träd som ligger här och var. Jag har tänkt att någon gång faller de ju. Någon gång händer det ju. I många fall sker det i en storm men träd ramlar ju även av ålder och sjukdom. Starka vindar skyndar ju förstås på även sjuka och gamla träds fall. Men ibland borde de även falla av enbart ålder och skick. Jag har alltid tänkt att det vore väldigt häftigt att vara där just i det ögonblicket. När jag låg där på min altan och solade så hände det. Det blåste knappt. Ett lätt högsommarsus hördes i asparna och vindspelet spelade enstaka försiktiga toner. Då hörde jag ett knak inifrån skogen bakom uthuset. Som när en älg kliver i skogen. Omedelbart efter knaket tog ett utdraget brak vid. Ett träd föll och jag var där. Tyvärr såg jag det inte men jag hörde det.

Felix hörde av sig och ville åka till Lunedet. Det är något vi gjort varje sommar i hans liv och nu skulle årets färd bli av. Vi tog en varsin glass där och åkte sedan hem över Storfors.

Felix hjälpte mig att sätta upp vindpapp på gaveln innan vi gick in för kvällen.