Stekta sparvar flyger i min mun

Jag skrev tidigare i ett inlägg att jag tror att jag är på toppen av mitt liv just nu. Trots en del motgångar tycks jag ändå ha förmågan att numera rycka på axlarna åt detta. Detta med Covid har varit en välsignelse för mig. Jag förstår att det orsakat många lidanden men för mig innebär det fortfarande bara ett bättre liv. Jag slipper umgås med folk när jag inte vill. Jag har fått igång jättesnurr på det här med att jobba hemma. Jag har nog aldrig trivts så bra med mitt jobb som nu. Jag känner att jag kan ha en gedigen verksamhet från soffan i vardagsrummet. Jag känner verkligen att jag om möjligt gör ännu mera skillnad nu än före Coronan.

När man som jag lever ensam i en självvald bubbla har jag märkt att jag får en otroligt skev självbild och jag tror att jag betyder något för världen. Och att allt här utanför inte riktigt angår mig om jag inte själv aktivt väljer det. 

Jag slipper att bli påmånglad saker som annars drabbar mig i samhället. Hurtiga ungdomar med ett skrivunderlägg som försöker få några minuter och ställa några oväsentliga frågor till mig på Drottninggatan i Karlstad. Om vad jag tänker när jag ser den här logotypen t ex. Jag avskyr att bli påflugen på det sättet. 

Människor som låter och luktar i kollektivtrafiken. Jag vill inte att de kommer så nära mig att jag känner deras kroppsvärme. Bara ett varmt säte på en buss får mig att hata min situation. För att inte tala om lukten på offentliga toaletter. Då kommer jag alldeles för nära mina medmänniskor. Allt detta slipper jag nu och jag väljer helt själv nu när jag vill ha människor nära mig.

Men det här med att må bra är också konstigt. Det är som om det inte riktigt är PK att må bra. Det känns som om man behöver hålla inne med att man mår bra för att inte göra sin medmänniska som mår dåligt ledsen.

Jag minns en gång på en arbetsplats där jag jobbade att det var en tjej som var så oerhört lycklig för att hon blivit med barn. I arbetsgruppen fanns en annan kvinna som försökt jättelänge att bli med barn. Av hänsyn till henne ville den blivande mamman inte visa sig glad. Jag förstår det dilemmat men det är så ledsamt.

Jag märker att jag börjar bli gammal. Jag får allt fler diagnoser och som mitt liv ser ut nu så har jag tre sjukdomsspår som var och ett kräver medicinering. 

Psoriasis som jag behandlar med sprutor och håller symptomen i schack. När jag fick börja med sprutorna förändrades hela mitt liv till det bättre. 

Min sinnessjukdom. Så hette det i alla fall förr och jag tycker det låter bra. Det låter som vad det är helt enkelt. Med mediciner har jag även där fått ett bättre liv när det numera inte alltid ligger ett mollackord på i bakgrunden av min sinnesstämning. Den medicineringen har dessvärre gjort att jag har svårt att somna. Men det har jag förstås också medicin mot nu som jag tycker hjälper. 

Och nu KOL. Jag har trasslat lite med mediciner där men nu känns det som om även det löst sig. Och att jag tack vare min KOL kan hävda att jag behöver avhålla mig från umgänge har hittills bara gynnat mig. 

Förutom nu när Felix varit lite sjuk ett par dagar. Han var på provtagning för Covid men han hade det inte visade sig. En vanlig säsongsinfluensa alltså men jag får ändå vara försiktig i mitt umgänge med honom också förstås. Det är ju lite tråkigt men han lever ändå allt mer sitt eget liv nu.

Faktum är att det känns som om stekta sparvar flyger i min mun. Jag kom att tänka på uttrycket när jag lyssnade på Roffe Wikström för ett tag sedan. Jag har ju hört uttrycket så länge jag minns och har också kunnat använda det ibland. Jag googlade det nu och det är tydligen ett väldigt gammalt uttryck. Det kommer från en saga om landet "Schlaraffenland" där allt finns i överflöd. Istället för vatten rinner det honung, mjölk och vin i floderna och fåglarna flyger omkring tillredda, färdiga att ätas.

Jag tycker om uttrycket av någon anledning. Jag minns att jag förstod direkt vad det innebar när jag hörde det första gången. Liksom att strö salt i såren, skära guld med täljkniv, glida på en räkmacka och födas med silversked i munnen. Vi använder ju oss av likande aforismer och jag tror de får en ganska lång livslängd om de är bra. Gustaf Fröding hittade på egna som i några fall kom att bli någorlunda långlivade. "En ros är en ros även i ett sprucket krus" används ibland men att åma sig som "en orm på en lie trädd" används däremot inte så ofta.

Nåväl. Nu sitter jag i alla fall här i min soffa och gapar och stekta sparvar flyger i min mun.