Grått, mörkt, blött, kallt, dystert och Guds straff

Igår var jag i Hagfors. Jag åkte buss dit och hem för ett möte. Själva mötet var väl trevligt men resan genom ett oktobervärmland var allt annat än upplyftande. Där satt jag ensam i en stor buss så när som på en annan ytterligare passagerare, helt utlämnad till en uttråkad busschaufför och utan tillgång till toalett eller kaffe eller någonting. Jag såg människor vid de olika "knytpunkterna" som var lika uttråkade och på väg någonstans dit de egentligen inte ville. Folk på väg till skola eller jobb. Jag såg dystra vyer.

Som här i norra utkanten av Molkom. 

Drypande kalla skogar fulla av älgflugor och ruttnande, maskstungna svampar och skriande nötskrikor.

Själva resmålet glittrade inte heller direkt. En mörkare tegelsten över "A:et" gör att det ser ut som om det står "Städshus". I stadskärnan helt dött. Några loppisar öppna där det satt tanter och drack kaffe. EPA-traktorer och pizzerior. Malplacerade välklädda tjänstemän på någon pizzeria som intog dagens lunch. De som rörde sig på stan hade ickenordiskt utseende. 

Pizzerian vid resecentrum i Hagfors där en förklädesklädd pizzabagare kom ut med jämna mellanrum och tog en cigg. Nästan folktomt. Smaskandet av vinterdäck i det blöta väglaget. Bilhjul utan navkapslar. Marken torkar troligen inte upp något mer innan nästa sommar nu. 

På hemvägen ville alla hem. Trötta och inga större tankar om att kvällen skulle bli underbar eller ens bättre än dagen i sig. Mörkt och dystert. Irriterat. Dessutom missade jag bussen från Hagfors på grund av ett missförstånd och fick vänta till nästa avgång. Jag gick in och ställde mig på COOP i Hagfors för att inte frysa ihjäl. På COOP pensionärer och några skolbarn som också sökt värmen.

Nära svenskt rekord i dysterhet skulle jag vilja säga men det är ju så här det är varje höst och vinter. Denna dag kunde lika gärna infallit i början av januari så som vintrarna är nu för tiden.

Jag kom hem strax efter kl 19 och kollade rapport och stupade sedan i säng. Jag frös fortfarande.

Jag har börjat läsa boken "Du store Gud - hur religionen förgiftar allt" av Christopher Hitchens. Den handlar om hur religionen ställer till det i världen. Det låter som ett bråk i sandlådan där barn bråkar om vilken seriefigur som är den bästa. Kalla Anka eller Bamse. Ingen ger sig förstås utan hävdar att Bamse är bättre än Kalle Anka och vice versa. De här gossebarnen tar det sedan vidare även i vuxen ålder och tar sig rätten att flyga in i World trade center på Manhattan för att deras ståndpunkt enligt deras vanföreställningar (religionen) tycker att det är en bra och rimlig åtgärd. De är så övertygade och starka i sin tro att de tycker de gör något bra. Guds straff för homosexualiteten i Amerika bl a.

Jag tror också det är utsiktslöst att försöka övertyga en muslimsk man att han gjorde något dåligt när han kastade sin egen dotter över balkonräcket i ett miljonprogram i någon förort. Deras vanföreställning är större än allt och vi ateister måste på sätt och vis ta hänsyn till att det skedde i guds namn. Det är inte riktigt PK att ha synpunkter på de vanföreställningar som religion innebär. 

Det är som att de blir lite "förlåtna". De vet inte bättre, liksom. Jag föraktar de som låter sin religion utgöra deras sanning och undviker dessa människor så gott jag kan. Men jag måste också förhålla mig till dessa människor som om de vore normalbegåvade vilket jag har väldigt svårt för. Människor som hänger upp sina liv på vad fantasifigurer påstås anse om hur vi ska leva.

Våldtäktsmän, pedofiler, hustrumisshandlare och djurplågare bör vi däremot förakta men om det sker i Guds namn bör vi ha lite överseende med det.

Jag hamnar ofta i sådana här resonemang med mig själv och låter dem få utlopp här i bloggen. Tröttande? Ja kanske det, men jag kan inget annat. Det är så viktigt för mig för stunden när jag tänker så här så det måste skrivas ner. Men någon kanske också måste skriva om annat än hur det går för Färjestad i ishockeyn och att det är formel 1-kval idag. Sådant som i min värld inte är värt någonting.

Alla människor tänker väl i olika stor utsträckning på livet och vår omvärld. Om vad som är viktigt men förvånansvärt få inlägg på t ex Facebook handlar om det. Där ska det glättiga och ytliga framhållas men arenorna för djupare funderingar är få. Vi kanske behöver ett "Brainbook"?

Sålde en rejäl bunt skivor ikväll också.

Måleri

Vaknade 05:55, tände och läste ut "Vardagar 5" av Lundell. Nu har han inlett en mailkorrespondens med "N". Eftersom jag sett i "skvallerspaltarna" att kontakten kommer att leda till en ny relation för han som är 70+ ska det bli intressant att se hur han tänker om att gå in i en ny relation. Han är skeptisk. Vet att dat bara kommer att leda till en massa trubbel. Att han inte borde göra om dumheten igen nu när han trivs så bra med sitt egna liv. Hög igenkänning där även från min sida. Men nu får jag inte veta hur det går på ett tag. "Vardagar 6 & 7" här ännu inte kommit i pocket och jag orkar inte ligga i sängen och hantera inbundna tegelstenar. Men jag har annat att läsa tills de släpps.

Målade på förmiddagen. Behövde göra färdig Felix stora tavla som han ska ha över sängen. 

I bakgrunden hade jag sällskap av "Böda camping" på TV:n. Jag märker hur jag mer och mer föraktar det där svenssonlivet med husvagn och barnfamiljer där pappan går och dricker öl hela dagarna medan mammorna diskar och bevakar barnen. Skalar potatis. Sopar i förtältet. Framåt kvällningen får mannen sin tid i strålkastarljuset vid grillen. Mamman hackar sallad. Inte för att någon av dem tycker att salladen behövs men det ser bra ut i barnens och grannarnas ögon. Sedan middag med grannarna. Aldrig ensamma bara föräldrarna. Eftersom de inte längre har någon kärlek kvar riskerar sådana kvällar på tu man hand att bli tysta eller irriterade. Då behöver man andra vuxna som sköldar. Några andra vuxna att imponera på istället för att bli ifrågasatt och föraktad av sin uttjatade partner. Ibland kommer någon fri människa och sätter sig och gästar bordet. Då är denne "spexig" och en glad jävel. Skulle man själv göra samma sak och spexa till det skulle partnern gå och lägga sig i bitter förödmjukelse. Samma partner som uttalar meningen: "Han är allt bra spexig den där Olsson" som säger "Måste du skämma ut dig på varje fest?" 

När den fria människan lämnar bordet tänker alla att de hellre skulle vilja ha dennes liv. Och här sitter de nu kvar vid sorgens bord och föraktar varann ännu mer. Varför inte välja att vara den fria människan. Har denne fria människa inte ett roligare liv där ingen bestämmer över denne eller har åsikter om hur denne är, ser ut, pratar, äter, låter, rör sig, skrattar, luktar och dricker. Jo, svarar jag självsäkert. 

Samtidigt saknar den fria människan (jag) stunderna av hudkontakt, igenkännande blickar, tillit, djup förståelse, känslan av att vara vi mot världen och mallighet som en fantastisk vän/partner KAN innebära. Åtminstone en tid innan även det blir bitter vardag. Ungefär som Lundell antyder när han aktar sig för att bli för engagerad i "N". Men han kommer att åka dit även denna gång. Det visar senare historien. Det är bara att hoppas att det blir annorlunda och helt underbart "den här gången". Liksom jag själv kanske fantiserar om ibland. 

Allt man skriver är självbiografiskt. Det kan knappt vara något annat om man inte har en otrolig fantasi. Möjligen kan vissa saker vara "anonym-vän-biografiska" men vissa känslor måste man själv haft för att kunna beskriva dem i text.

Som tur är beskriver inta alla människor sina liv i skriven text. Det är hela tiden en balansgång gällande hur mycket av sig själv man ska bjuda på. Men bjuder man inte på något får man aldrig något tillbaka i form av djupare tankar. Det finns väl inget mer ointressant än ytliga tankar om sport, mode, träning, inredning, kostreligioner mm. 

I kvällningen gjorde jag Felix tavla färdig. När den torkat några dagar ska jag sätta fast fästanordning på baksidan. Jag behöver undersöka kvaliteten på väggen där den ska hänga också för den blev förstås ganska tung.

Idag var Kurt här. En av de vänner jag haft som längst i livet. För många år sedan lånade jag Frank Zappaskivor av honom och blev helt såld. Idag var han här och köpte skivor av mig. Det kändes som om cirkeln slöts lite. Han tjatade hela tiden på mig att jag kommer att ångra mig. Men det gör jag inte. Med varje liten skivbunt som lämnar kapellet känner jag mig allt säkrare på att jag inlett avvecklingen i helt rätt tid. Troligen kommer Kurt tillbaka i närtid och plockar igen. Jag kan lätt föreställa mig vilken guldgruva jag har i hans ögon. Jag skulle själv velat vara i hans situation. En önskedröm som går i uppfyllelse. Vi har otroligt lika musiksmak och han blev nästan hispig när han fritt fick bläddra bland allt godis.

Men för min del är det över nu. Nu inleds en ny era.

Efter Kurt kom en annan kille och plockade till sig ett gäng skivor. 

Nu är det tre personer som varit här och fyndat och det känns mindre jobbigt ju fler som varit här.

Handlade lite spännande saker på Maxi och hyllan "Världens mat" igen. Korvar, "halva" och skarpsill i olja.

Halva är så himla gott. Det är ju "godis" men so what?

Helgen lider mot sitt slut och imorgon ska jag vara i Hagfors hela dagen.

Tidigt i säng och påbörja ny bok är väl det som står på programmet nu.

Försäljning av kvarlåtenskapen efter Eddie Persson

Redan nu börjar jag sälja ut mitt bohag. I går beställde jag 300 vadderade postpåsar för skickande av böcker. Mina vinyl- och cd-skivor kan man också komma och välja ibland på plats. Även övriga inventarier är till salu. Jag ska skapa ett konto till vilket jag kan föra över inkomsterna från mina försäljningar så jag får en liten buffert för inledningen av mitt nya liv.

Ni som känner mig och vet att jag har något som ni gärna skulle vilja köpa är välkomna att höra av er.

Felix och jag åkte till Karlstad kl 10:30 idag. Vi var de första gästerna på galleriet och vi träffade vår kära vän Karin.

Det fanns jättemycket fina nya målningar jag inte sett förut och jag vill ha flera av dem men nu är det slut på spontaninköp i Sverige. Inga mer loppisar eller spontanköp till kapellet.

Efter den kulturella upplevelsen gick vi till Claes Olsson så jag fick köpa lite penslar, en akrylfärg och grejer för att göra upphängningsanordningar till mina färdiga målningar. Jag monterade på dessa också när jag kom hem sedan. Nu går de att hänga upp om man vill och har plats.

Vi åkte sedan till Bergvik och åt.

Buffé och vi blev proppmätta båda två. Så mätta att vi inte gick in i en enda affär efteråt utan gick ut till bilen och åkte hem.

När jag kom hem började jag omgående att testa min nya brandgula färg. Jag satte mig och provblandade till lite olika lila kulörer också. 

Kladdade lite på en ny målning och fick besök av min trognaste bloggföljare som ville komma och bläddra lite bland vinylskivorna. Och det fick han gärna. Han köpte en liten bunt så nu är försäljningen igång. Det kändes ingenting när han klev ut med bunten under armen. Imorgon kommer en annan kille för att bläddra bland cd-skivorna.

Klockan är 18:20 nu och jag vill bara gå och lägga mig och läsa. Men det är inte bra att lägga sig före kl 20. Jag läser någon timme och sedan åker ögonen igen men sedan somnar jag inte. Då tänder jag och läser en halvtimma till och sedan kan jag ändå inte somna. Jag har också problem med vänster axel. Jag känner av lite karpaltunnelsyndrom i högern också så jag har lite problem med båda armarna. Det kvittar nästan hur jag ligger så är det inte riktigt bra.

Tankar inför framtiden och avvecklingen av kapellivet

Jag har så otroligt mycket prylar som jag älskar. Alla mina böcker. Min ljudanläggning. Mina tavlor. CD-, och vinylskivor. De här sakerna kommer jag inte få med mig ner i graven och även om jag kunde det skulle jag inte ha någon glädje av dem ändå. I mogen ålder har man hunnit skaffa sig en del saker och en del av dem tycker man väldigt mycket om och ett liv utan dem är nästan otänkbart. Hur bär man sig åt för att göra en sådan stor fråga tänkbar tro?

Jag tänker mig mer och mer att leva återstoden av mitt liv i Spanien. För min hälsas och för mitt välmåendes skull. En del av sakerna skulle jag kunna ta med mig ner till lägenheten men jag får inte plats med så mycket där. På något sätt tycker jag också om att leva i den avskalade lägenheten därnere. Där har jag egentligen inga personliga saker alls och kommer troligen heller inte att börja bygga upp ett nytt "Eddiemuseum"där. Min hjärna kommer ju alltid vara med mig som arkiv och idéspruta. Det kanske räcker med den och den får ju alltid plats högst upp på kroppen i sitt skräddarsydda schatull.

Men hur det än är så är ju verkligheten sådan att jag kommer att få ett problem den dagen när jag ska sälja kapellet. Om alla saker då är kvar härinne blir det förmodligen så att det mesta kommer att gå till "brännbart" för att bli av med det snabbt. Därför överväger jag redan nu att börja avyttra sådant jag inte ska ha med mig till Spanien. Men det är sååå svårt. Dessutom har jag börjat med min nya hobby att måla. Redan nu börjar det bli ett problem eftersom jag egentligen inte har plats för mina alster. De färdiga målningarna betyder inte så mycket för mig heller som själva skapandet av dem gör. 

Jag tycker iofs om att titta på dem men nu står de bara i en hög mot en vägg. Jag har ingen plats att ha dem uppställda så de syns ens. Jag kanske ska samla alla mina egna "verk" och i början av januari varje år köra årets produktion till tippen för att påbörja det nya årets produktion.

Jag måste ändå försöka få till en plan för hur jag succesivt ska göra mig av med mitt bohag. Jag funderar på att börja sälja av mina tavlor som jag själv köpt. De betingar ju ett helt annat ekonomiskt värde men också ett känslomässigt dito. Konst och andra tavlor är inte så lätta att sälja eftersom de är så personliga. Det är nog där jag måste börja eftersom det kommer att ta längst tid att finna köpare till dem. Mina egna målningar har jag inte samma "känslor" för och de betingar heller inget värde.

Jag hörde en gång en berättelse om en konstnär (tror jag). Han hade en väldigt stor produktion men trots att han var duktig och trots att folk frågade honom om de fick köpa tavlor av honom så svarade han alltid nej. Hans tavlor var inte till salu. Istället brände han alla sina tavlor med jämna mellanrum. I stora bål där allt det vackra bara fick brinna upp.

Det kanske är det som är grejen även om man för alltid kommer att vara en medioker konstnär. Att göra produktionen känd, få en del "följare" och sedan bränna alltihop. I några år. Att göra sig ett namn på det viset. Att han är den konstnären som aldrig säljer några av sina verk hur mycket man än tjatar på honom eller hur stora belopp man än erbjuder.

Efter några år släpper man ändå några till försäljning och tar ut skyhöga priser och bränner resten.

Jag hade en liknande tanke en gång i min ungdom faktiskt när jag samlade på frimärken. Jag hade ett norskt frimärke i flera hundra exemplar. Ett skitfult brunt frimärke med en råbandsknop på. Jag vet inte varför det hade blivit så att jag hade så många exemplar men så var det. Jag hade kunnat fylla ett antal frimärksalbum men samma märke. Då tänkte jag att om jag bränner alla utom ett måste ju det kvarvarande exemplarets värde stiga något.

Eftersom jag är den personen jag är och inte skulle orka leva med en dold agenda är det förstås inget för mig. Därför har jag också sagt att jag skänker bort mina egentillverkade målningar mot att den som får dem kan övertyga mig att denne tycker så mycket om tavlan att denne kommer att ha den på väggen i sitt eget hem. Eller byter till sig en målning för en sexpack Norrlands Guld 3,5. Det går jag också med på. Annars kan jag lika gärna samla dem på hög tills den dagen då jag kör allt till Strandmossens återvinningsstation. De jag skänker bort finns i ett "Fotoalbum" som jag döpt till "Målningar" på Facebook under min profil. Hör av er om ni vill. Ni kanske hittar något ni vill köpa också när ni ändå är i mitt hem.

I dag är det fredag igen. Jag och Felix ska till Karlstad i morgon förmiddag. På en konstutställning där min favoritkonstnär Karin Fast Aronsson ställer ut. Idag (fredag) inleds hennes utställning med ett vernissage på galleri "Konst i Karlstad". I övrigt har jag inget planerat i helgen förutom att sätta på hänganordningar för uppsättning på mina egenskapade målningar. Jag ska måla lite också. Kanske dricka lite vin. Eller öl. Lyssna på musik. Läsa. Slumra. Dagdrömma. 

Herregud jag har ju att göra hela helgen inser jag.

Mat med Felix

Felix var här och åt Cevapcici ikväll. Jag hade köpt lite olika röror jag ville att han skulle få testa.

Kajmak, Tabbouleh, Hummus, Chilihummus och ajvar.

Det var väldigt gott.

Felix hade bråttom vidare så jag tog det lugnt resten av kvällen som vanligt. i kväll tar jag paus från målandet också. Jag målade lite innan han kom och snart är jag klar med den stora målningen åt honom. Han ser fram emot det säger han. Jag ska göra en upphängningsanordning på baksidan av den också. Även en ram faktiskt. Jag hoppas kunna göra allt det i helgen men det beror lite på vädret. Jag behöver kunna stå ute och såga bl a.

Jag tycker om torsdagar. Nu är det bara en arbetsdag kvar denna vecka.

En röd, en grön...

Jag håller på att förbereda skivor för att måla på. I går påbörjade jag en röd. Eftersom jag inte kunde somna gick jag upp i natt och drog på ett lager till. 

I morse var den torr och jag var nöjd med den så efter två lager. Sedan påbörjade jag en grön. Jag ska göra en gul och en blå också sedan. 

Den gröna nöjde jag mig med efter två strykningar. 

Och påbörjade en gul. 

Och en blå. Då har jag gjort en av varje snart. Efter det ska jag fylla de olika bakgrunderna med spännande förgrunder.

Idag på Maxi upptäckte jag en ganska ny hylla. 

Jag har sett den i ögonvrån den senaste tiden men nu granskade jag innehållet mera noggrant. Mycket spännande och jag fick feeling och köpte en massa olika saker.

Markfrost idag på morgonen.

På Rusta (tror jag). En felstavning. Insexnyckel heter det...

Den sista bakgrunden blir blå. Också bara en strykning

I dag fick jag flera lila kulörer av akrylfärg som jag beställt från Amazon. Jag har massor av idéer för kommande "verk". Jag låg och tänkte ut nya skapelser i natt när jag inte kunde sova. Det här med att måla är roligt.

De två tuberna till vänster är en blå och en röd och det är de två man ska använda för att få de riktigt djupa lila kulörerna. Det går inte att blanda vilken röd och blå som helst. Jag har provat men det blir oftast brunt. Det är just de här två man ska ha. De två till höger är olika nyanser av färdigblandad lila.

Nu kan det bli en riktig "Deep purple extravaganza" här i kapellet i helgen. Jag har som sagt idéer...

Tog en långpromenad med en väninna på kvällen.

Hög svansföring

Ett underbart uttryck. 

Så här ser det ut i verkligheten när kapelldrottningen malligt går och visar vem som bestämmer i kapellet. Dessutom vänder hon ryggen till av totalt ointresse för sin omgivning. I min värld är det katterna som ägnar sig åt svansföring. Hästar också kanske om vi ser till tamdjuren. Hundarna verkar inte ha samma kontakt med sin svans och bara vevar med den och slår ner saker i sin omgivning när de hoppar runt helt okontrollerat och inte ens själva förstår var de är. De ser alltid ut att fråga sig: "Hur hamnade jag här?". Katter använder den mer som en semafor för att signalera olika saker med. Hundar signalerar glädje med sina svansar så till den milda grad. De viftar så de knappt kan hålla balansen. Och underkastelse genom att sticka in den mellan benen.

Katterna kröker lite subtilt på svanstippen när de paradgår över golvet genom sina domäner. Att "gå på cat-walken" känns igen. Mannekängerna signalerar samma sak som lilla Sivan gör helt naturligt till vardags. Värdighet. Vi övriga "familjemedlemmar" betyder ingenting för katterna. 

Medan hundar med sina ögon hela tiden verkar vilja fråga: "Hur kan jag behaga dig?".

Sivan har förstås järnkoll på sin omgivning oavsett om hon sover eller ej. Alltid på sin vakt. Men när hon mår riktigt skönt verkar hon släppa lite på det. När hon ligger och snarkar lite och ryckdrömmer. Men hon har inte släppt det även om hon ger sken av det. Hon har ändå koll. Hon gör aldrig något som hon inte själv vill göra. Hon bestämmer över sig själv och över allt.

Hundar lägger sig lydigt i en lerpöl om ägaren beordrar det. Allt för att behaga.

Idag köpte jag mera gouache i andra kulörer. Det var tydligen Rusta jag varit på och handlat den första flaskan igår. De är så lika - Rusta och Dollarstore - och så ligger de bredvid varandra i Kristinehamn. Jag höll på att leta mig förtvivlad i dag på Dollarstore innan jag förstod.
Jag tror det duger till att grundmåla med. För bakgrunder. Ytan blir lite mattare än med akrylfärg. 

Den första blev så här. "Cerise" stod det på förpackningen men den blev allt lite väl mörk och matt för att lysa cerist som jag hade hoppats. Det blir ingen lyster i gouachen. Tre strykningar på denna cerisa.

Jag ska måla upp ett antal bakgrunder nu i olika kulörer.

Här en i "Bränd Umbra". En strykning.

Två strykningar.

Och tre strykningar. Fortfarande lite våt. Konstiga reflektioner i målningen gör att den drar åt blått. Men den är brun.

Idag har jag haft mössa på mig inne hela dagen. Det blir kallt när huvudet är nytrimmat.

Ett girigt flin

Jag kommer få svårt att lära mig tycka om Ulf Kristerssons provocerande leende. Jag kommer t o m få svårt att inte själv bli provocerad av det. Men jag måste inte lära mig tycka om det heller. Jag har för övrigt svårt att tycka om någon i vår nya regering. I min värld utgör de "The dark side".

Ny arbetsvecka.

Jag tog en sväng och handlade på förmiddagen efter att jag haft ett onlinemöte. Om jag folkbadade igår tog jag bara ett snabbdopp idag. Vattnet i havet utanför Torrevieja var 23 grader nu på morgonen men det anses kallt.

Jag tog en tur till Dollarstore. Jag brukar köpa ganska trevliga penslar där. Jag köpte en tub gouashfärg. Jag har inte provat det förut. Den var lite för "blaskig" i mitt tycke men jag kanske har någon användning för den.

Däremot hade de mjölmask men det köpte jag inte. För dyrt kilopris för att överväga att använda dem som livsmedel också.

Jag fortsatte lite på Felix stora tavla i kvällningen.

Och lite lila tårar på min senaste väggkaramell.

Det börjar bli lite trångt för mina målningar nu. Jag får väl lägga på hög men någon seriös konstnär kommer jag inte att bli. Jag vill bara kludda. Jag själv blir i alla fall glad av mina målningar. Både när jag gör dem och när jag ser dem. Ett ganska billigt nöje om man ser till materialkostnaden.

Folkbad i Karlstad

Åkte till Karlstad och var på Bergvik strax efter att de öppnat.

Det var så tyst och stilla därinne och det var jätteskönt. Ända tills jag kom till ena hörnet där det är en lekplats. Där blev jag inte länge. 

Jag gick tillbaka till lugnare trakter och satte mig en stund ändå och tittade på de tappra själar som var där.

Innan jag åkte skrev jag ett meddelande till Dag min gamla kollega från länsstyrelsen. Han svarade när jag satt där ock ville gärna träffas på Bergvik. Vi gjorde upp att träffas på IKEA för en tidig lunch. Jag hade med min bok till honom. Han hade också med en bok till mig. "Klätterbaronen". 

Den har jag aldrig hört talas om men storyn verkar underbar. Den handlar om en ung italiensk adelsman som för att göra revolt mot sin far beslutar sig för att leva resten av sitt liv uppe i träden. Intressant. Det är sådana berättelser jag tycker om.

När jag kom hem igen började jag på en ny målning igen. 

Lite oprövade tekniker med utspädd färg och vattenduschar med jämna mellanrum. Tja. Jag får se hur det blir när det torkat. Och vad jag ska göra med den sedan. Just nu har jag ingen aning. Längtar redan efter sängen med min läslampa.

Jävlar vad det regnar.

Lördag som blev som jag trodde

Långsam lördag med lite iver och lite skaparglädje. Gick up 7 och kollade youtubeklipp om hur man blandar kulören lila bäst med akryl. Nu pratar vi "Deep purple". Ingen blaskig lila som drar åt rosa. Det slutade med att jag beställde ny färg från Amazon. Får den på torsdag enligt prognosen. Under tiden började jag kladda på en ny målning med lite av de färgerna jag redan har. Provade att blanda lite också. Försökte få till en fin brandgul men det gick sådär. Fortfarande besvär med vänster axel.

Denna ska få sig några omgångar färg ytterligare ikväll.

Sedan fotograferade jag gårdagens tordyvel. Han hade gått hädan i frysen i natt men fällt in frambenen så jag inte kunde ställa honom på alla sex. Möjligen skulle jag kunnat ställa honom som en känguru. Jag tog några olika bildserier men lyckades inte med stackningen på alla serier. Photoshop protesterade.

Denna fick jag ändå till men den blev för mörk. Jag behöver mer belysning. Den glänser fint.

Detalj av benen.

Felix kom som avtalat och vi åt hamburgare. Sedan rakade han av mig håret igen. 

Han noterade att jag är väldigt tunnhårig mitt uppå.

Ska det vara kort ska det vara riktigt kort. När jag duschat av mig alla irriterande kortstrån gick jag och la mig och läste. Slumrade en stund. Fortfarande Lundell som skulle ta sig en promenad och beväpnade sig med påk. Så som jag också gör när jag ska gå i skogen. Lundell våndas sommaren 2020 med pandemin i full gång. Han pratar oroväckande ofta om sitt eländes vin som han slutat med men hur han längtar tillbaka ibland till de ohejdade vinrusen. Han ägnar sig tyvärr mycket åt klander. Han kan inte släppa saker han gjort även om det är aldrig så enkla saker han gjort eller inte gjort som han borde. Där har jag kommit lite längre än honom i min utveckling. Han längtar ut på turné. Han vill köpa hus i Spanien eller Portugal. Det har han skrivit sedan del 1 men han kommer inte till skott. Han kommer inte ens iväg till de varma länder han drömmer om hela tiden och sommaren 2020 där han är nu kom ingen iväg någonstans.

Jag känner själv igen hans resonemang även om jag aldrig varit ens nära missbruk. Men varje fredag och lördag står jag själv och svajar mellan alkoholen eller böckerna. Hur det slutar är ungefär 50/50. Igår svajade jag ner i litteraturen. Idag testar jag ett glas vin här. Vitt vin. Jag går igenom lite olika spanska vinsorter i förebyggande syfte. Idag testar jag "René Barbier". Jag känner igen namnet som något billigt alkolistvin som man drack i början av 80-talet. Då när man drack Tirnave, Svarta katten, Leibfraumilch och La Garonne också. Dagens René Barbier var ganska sött. Jag fick en chock vid första klunken av sötman. Men sedan smakade det mera som ett vanligt vitvin.

Kvällen ska få gå åt till vindrickande, musik, kandelabern och måleri. I övermorgon åker min vän Tony hem till Torrevieja. Jag ser verkligen fram emot att träffa honom när jag kommer ner.

Fortsättning på kvällens målning.

Och efter ytterligare någon timma var den färdig. Jag ger mig där.

Det här är inte konst. Det är väggkarameller. Alltid samma kulörer. Jag kan inte låta bli allt lila och nu har jag beställt ännu mer lila möjligheter. Jag ska göra en helt lila någon dag när jag fått de nya.

Kanske börjar jag på en ny här om Santana spelar sin gitarr för mig i några timmar till.

Höst i väder och höst i sinne

Sover dåligt på nätterna delvis på grund av min onda vänsteraxel. Det hände något med den när jag höll på med tobaken förra helgen. Det blev bättre i mitten av veckan men de senaste dagarna har jag haft besvär av den igen. Jag kan inte ligga riktigt som jag vill och behöver äta värktabletter.

Skrivaren jag beställt är restnoterad och beräknas vara klar för leverans den 17 november från Dustin trots att det stod leveranstid 1-2 arbetsdagar på webbsidan. Jag sitter inte i sjön men jag är ju så ivrig när jag beställt något. Jag vill kunna packa ner min befintliga skrivare i resväskan inför min resa ner till lägenheten också. Restnoteringen gjorde att min dröm om glädjen att kunna packa ner min gamla skrivare blir fördröjd.

Jag hade hoppats kunna mala tobak i helgen men det tycks inte vara möjligt när man tittar på väderleksprognosen. Jag behöver stå ute och det måste vara låg luftfuktighet. Det verkar bli regn. Jag behöver en krispig höstdag. Jag får läsa och måla lite i helgen istället. Sova och laga lite mat.

Jag fick i alla fall ett par böcker idag.

En intressant bok av Aristoteles om moral och etik som jag letat efter ett tag. Jag är särskilt intresserad av den gamle filosofens tankar om kunskap.

Svårt att inte bara kasta sig över de resonemang som kommer att föras under dessa underrubriker. Mycket av resonemangen gäller än idag även om Aristoteles föddes 384 f. kr.

Och en bok av P O Enquist som Ulf Lundell skrivit om i sin bok "Vardagar 5". Han skrev så fint om den att jag också blev intresserad.

Innan jag slog igen datorn för idag gick jag ut och hämtade en tordyvel. Jag brukar alltid se tordyvlar på vägen härovanför så jag tog med en pincett och en burk för att hitta ett välbevarat exemplar. Jag tänkte fotografera den i min lilla "stackingstudio". Jag hittade en levande tordyvel och tog med den. 

Nu håller jag på att avliva den. Jag har avlivat insekter med en acetonindränkt bomullstuss i en burk men jag hittade ingen aceton trots att jag var säker på att jag hade en liten flaska. Jag tog getingspray och dränkte en kompress i istället. Vi får se om det går. Annars ställer jag in burken i frysen.

Doften av mänskligheten

Jag har ju svårt att tycka om mänskligheten. Den dumma flocken. Enskilda människor kan jag tycka om. Men den anonyma massan har jag svårt att få något större förtroende för. Jag känner mig tveksam till dem som grupp.

Idag har jag varit på möte med länsstyrelsen i Örebro. Av någon anledning kan man inte åka tåg till Örebro längre så det fick bli buss. Byte i Karlskoga. Ganska mycket folk och jag fick flytta från ett säte till ett annat eftersom kvinnan framför mig doftade så starkt av parfym. Det luktade inte illa men alldeles för mycket. På hemvägen hade jag ett annat problem.

Efter en arbetsdag eller en dag i skolan har nedbrytningen pågått ett antal timmar och för flera av medpassagerarna var nedbrytningen långt framskriden. Araber med inrökta svarta vinterjackor som inte tvättats sedan sommaren. De kanske åker in i tvättmaskinen lagom till julledigheten för att redan de första dagarna i januari vara helt inrökta igen. Det är lite för trångt på bussarna. Om personen framför fäller sitt säte får jag nästan dennes hår i ansiktet. Jag vill inte vara så nära okända människor. Jag är så innerligt glad att jag inte längre behöver pendla. Jag lär göra enstaka resor i tjänsten i framtiden och tåg verkar man inte kunna åka längre. Det har blivit för osäkert. Inställda avgångar utan ersättningstrafik. Det går ju inte. Man ska väl inte behöva åka iväg kvällen före till Örebro för att inte missa en halv konferens.

Vissa dialekter är vackra och andra är helt outhärdliga. Närkingska är en outhärdlig dialekt. Dryg och gnällig. Vi brukar ju härma örebroarna genom att säga "Vivalla". Då iiii:ar man överdrivet och låter det sista a:et nästan falla bort.

Här är en annan stadsdel som är tacksam att parodiera. "Brickebacken". Där är det snarare a:et som man då ger en örebroisk klang.

På hemvägen var det också byte i Karlskoga. Jag passade på att andas in utomhusluft och tog en sväng i ett kvarter där jag hängde mycket som 15-16-åring. Jag jobbade på klädbutiken "Gul & Blå" i Kristinehamn och en butik skulle öppnas även i Örebro. Jag var där och jobbade en del också när de höll på att öppna och anställa butikspersonal. Jag försökte minnas var lokalen låg.

Jag tror det var här. På Värmlandsgatan. Mitt emot låg ett café som hette "Amorinen". Där köpte jag lösglass i strut. De hade Klingglass. De hade också en toast som hette "Amorinen special". Två formfrallor med ost, salami och lök emellan. Den körde de i mikrovågsugn och det var den första mikron jag sett i hela mitt liv. Jag tror det var 1979 eller 1980.

Det här tror jag var fönstren och dörren till Amorinen.

Duvan hade en liten butik i Karlskoga.

Jag tror att den låg här. Där var jag ofta och pratade med Anders Jansson som hade Duvan tillsammans med "Bassen". Jag köpte t o m en självlysande maxisingel med Kraftwerk där som jag har kvar än idag.

Men jag är väldigt osäker på om jag ens prickat någon av de gamla affärslokalerna rätt. Det var svårare än jag trodde.