Jag har ju svårt att tycka om mänskligheten. Den dumma flocken. Enskilda människor kan jag tycka om. Men den anonyma massan har jag svårt att få något större förtroende för. Jag känner mig tveksam till dem som grupp.
Idag har jag varit på möte med länsstyrelsen i Örebro. Av någon anledning kan man inte åka tåg till Örebro längre så det fick bli buss. Byte i Karlskoga. Ganska mycket folk och jag fick flytta från ett säte till ett annat eftersom kvinnan framför mig doftade så starkt av parfym. Det luktade inte illa men alldeles för mycket. På hemvägen hade jag ett annat problem.
Efter en arbetsdag eller en dag i skolan har nedbrytningen pågått ett antal timmar och för flera av medpassagerarna var nedbrytningen långt framskriden. Araber med inrökta svarta vinterjackor som inte tvättats sedan sommaren. De kanske åker in i tvättmaskinen lagom till julledigheten för att redan de första dagarna i januari vara helt inrökta igen. Det är lite för trångt på bussarna. Om personen framför fäller sitt säte får jag nästan dennes hår i ansiktet. Jag vill inte vara så nära okända människor. Jag är så innerligt glad att jag inte längre behöver pendla. Jag lär göra enstaka resor i tjänsten i framtiden och tåg verkar man inte kunna åka längre. Det har blivit för osäkert. Inställda avgångar utan ersättningstrafik. Det går ju inte. Man ska väl inte behöva åka iväg kvällen före till Örebro för att inte missa en halv konferens.
Vissa dialekter är vackra och andra är helt outhärdliga. Närkingska är en outhärdlig dialekt. Dryg och gnällig. Vi brukar ju härma örebroarna genom att säga "Vivalla". Då iiii:ar man överdrivet och låter det sista a:et nästan falla bort.
Här är en annan stadsdel som är tacksam att parodiera. "Brickebacken". Där är det snarare a:et som man då ger en örebroisk klang.
På hemvägen var det också byte i Karlskoga. Jag passade på att andas in utomhusluft och tog en sväng i ett kvarter där jag hängde mycket som 15-16-åring. Jag jobbade på klädbutiken "Gul & Blå" i Kristinehamn och en butik skulle öppnas även i Örebro. Jag var där och jobbade en del också när de höll på att öppna och anställa butikspersonal. Jag försökte minnas var lokalen låg.
Jag tror det var här. På Värmlandsgatan. Mitt emot låg ett café som hette "Amorinen". Där köpte jag lösglass i strut. De hade Klingglass. De hade också en toast som hette "Amorinen special". Två formfrallor med ost, salami och lök emellan. Den körde de i mikrovågsugn och det var den första mikron jag sett i hela mitt liv. Jag tror det var 1979 eller 1980.
Det här tror jag var fönstren och dörren till Amorinen.
Duvan hade en liten butik i Karlskoga.
Jag tror att den låg här. Där var jag ofta och pratade med Anders Jansson som hade Duvan tillsammans med "Bassen". Jag köpte t o m en självlysande maxisingel med Kraftwerk där som jag har kvar än idag.
Men jag är väldigt osäker på om jag ens prickat någon av de gamla affärslokalerna rätt. Det var svårare än jag trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar