Jag tänkte bryta mina praktiska rapporteringar med en filosofisk dito. Nu har jag ju suttit några timmar i mitt soffhörn, tagit några pilsner och lyssnat på musik.

Jag kom att tänka på det här med vad som är rätt och riktigt, vad som är lagom och vad som inte alls är tillåtet.

Vem är sämre, vem är bättre och hur mäter man skillnaden? Hur fint graderad är skalan och finns det någon som är bäst respektive sämst? Hur ser måttstocken ut?

Sanningen är troligen att det, till att börja med, finns olika måttstockar. En av de mest kända måttstockarna i vår omvärld är väl de kristnas måttstock och deras bibel. Bibeln är endast en sorts vägledning och regelbok för dem som strävar i dess riktning. De ska kunna veta vad de ytterligare bör göra för att bli frommare. På resan till fromheten har de också möjlighet att mäta sig med varandra.

Naturfolk har egna måttstockar, muslimer ytterligare andra och vi vanliga dödliga en tredje måttstock som troligen är en blandning av en massa andra. Denna mixade måttstock kanske ska kallas moral.

De som har kommit längst i sin strävan mot att leva och verka i enlighet med de färdiga måttstockarna (bibeln, koranen o s v) får ofta hög status i sin grupp av strävare.

På livsvandringen danas man. Man tar till sig värderingar och förkastar andra. Vissa saker accepterar man och tror på, andra avfärdar man och kanske till och med lär sig att avsky. På livsvandringen stöter man på människor som försöker överföra sin måttstock på en själv med varierande resultat. Man blir mätt med andras måttstockar och bedömd utifrån dessa. Detta är ofrånkomligt.

Enligt kyrkans måttstock är jag en syndare av kolossala mått. Jag drar mig inte för att spela kort, använda tvättstugan på söndagar, läsa veckotidningar och gå på bio. Understundom har jag även ägnat mig åt onani, eller självbefläckelse som det också kallas med ett ”finare”, kyrkligt ord.

På livsvandringen har jag också upptäckt att man passar bäst ihop med människor med liknande måttstockar. Dessa delar ens värderingar och de eventuella åsikter som skiljer sig åt är mindre viktiga.

Sedan finns det de som inte tycks ha någon egen måttstock, som helt okritiskt anammar någon annans måttstock. Andra har en otroligt fint graderad måttstock. De vet precis vad som ligger åt minussidan och vad som kommer högt på plussidan.

Tyvärr så tillhör jag den andra kategorin och med denna fint graderade måttstock mäter jag mig själv och mina gärningar. Jag mäter också ibland andra i min omgivning med min måttstock.

Men tänk om min måttstock inte är den rätta?

Det är nog troligen så att ingen måttstock är den rätta och slutsatsen får bli att man inte ska mäta andra med sin egen måttstock. Ens egen måttstock bör vara någorlunda glest graderad, ej huggen i sten men ändå någorlunda fast i graderingarna och ge utrymme för genomtänkta omvärderingar. Det är lika illa att inte ha någon egen måttstock som att ha en rigid dito.

Fröding får avsluta med dikten ”Brottslingen” som han skrev när han var 27 år.

Brottslingen
Allt är upptäckt. Stum och bruten
förs han bort, hans dom är fälld:
han är bannlyst och förskjuten,
utom mänskligheten ställd.

Skygg och skälvande av skammen,
spanar han i allas drag,
men han ser blott ja och amen
till den dom, som fällts idag.

Hoppets lämningar förtvina,
modets sista flämtning dör,
portens stängs och kvalen grina
emot fången innanför.

Allt är stympat och förvittrat,
allt är skövlat och förbi,
och i själens djup förbittrat
sluter han sitt raseri.

Sista strängen i det godas
strängaspel i hjärtat brast,
och det onda växer, frodas,
biter sig därinne fast.

Men med självbehag i rösten
fariséer hålla tal,
slå sig för de fromma brösten
och ge lärdom i moral.

Och med ljus och lykta leta
de i hans förflutna liv
och de sticka och de peta
efter dåliga motiv.

Hånande sarkasmer dugga
på den fallna ärans grav,
ej en vålnad, ej en skugga,
lämna de därav.

Du, som ädelmodigt det som svärtat
det, som svart tillräckligt var,
upp med barmen, fram med hjärtat
och låt se, vad själv du har!

Ser du, ser du, det finns fläckar,
många, många, fastän små,
men av många, många bäckar
bliver som bekant en å.

Och i mausolén av glitter
vackert högmodsglitter, byggd,
ser jag nog, att liket sitter
av en liten, liten dygd.

Det var alltså – alltså detta,
som har gjort så stolt ditt mod!
Fall på knä och tvätta, tvätta
med ditt bästa hjärteblod!

Tvätta dig med ångerns vätska,
med förtvivlans frätsten bränn
och fäll sedan grymma, hätska
domar, om du kan, min vän!

Nej, när du som han har lidit
marter utan gräns och tal
och i långa nätter vridit
dig på bädd av ändlöst kval,

kanske du då glömde grandet,
när hos dig du bjälken fann,
kanske att du kände bandet
mellan dig och brottets man!

I, som häcklen, ett förgäten,
ett i högmod glömmen I:
med det mått, varmed I mäten
skolen I ock mätte bli.