Jag har haft en jobbig natt. Återigen har jag vaknat av att jag piper och knarrar i luftrören. Det var därför jag sökte vård förra gången och fick diagnosen KOL. Jag fick ett läkemedel som gjorde att jag slutade pipa och knarra. Efter jag fått diagnosen fick jag byta läkemedel men nu har det blivit sämre igen. När jag väl vaknat efter mitt knarrpip kan jag inte somna om. Jag harklar mig och tar ett testandetag för att se om jag fått bort ljudet. Det har jag vanligen inte. Det kan ha ändrats något och ibland blir det nästan tvåstämmigt. Det blir att jag hela tiden ligger och tänker på min andning och då är det lika bra att gå upp.
Igår flyttade jag all tobak från hängplatsen bakom uthuset. Jag spände upp linor i taket inne i uthuset häromdagen och nu fyllde jag på med ytterligare tobaksknippen.
Nu är det tomt här igen.
Här hängde jag upp tobaken.
I taket och i en våning under men allt fick plats härinne. Det betyder att jag inte behöver bygga torkhus.
På dagarna står det öppet och fläktar genom tobaken och på nätterna ska jag köra en liten fläkt för att få lite rörelse på luften därinne.
Idag avvecklar jag mer och mer inför hösten. Jag städade växthuset imorse och tömde vattenslangen och hängde upp den. Jag satte min fönsterskrapa på laddning och byggde om ställningen så jag kan stå på den och göra ren fönster utifrån. Igår kväll googlade jag på Prag i vanlig ordning. Jag beställde också några böcker om Kafka från ett antikvariat. Jag har också sökt en brevvän i Prag. Jag tänkte jag skulle få kontakt med någon där som jag kan dricka kaffe med när jag är på plats till våren. Någon som förstår språket men ändå kan tala engelska. Jag hittade en gift kvinna i min ålder som jag skrev till men har inte fått något svar. Däremot är det en kvinna i min ålder i Canada som har hittat mig och skrev till mig. Det var ju inte riktigt det jag har tänkt mig. Jag tänkte aldrig på att någon skulle kontakta mig. Jag är intresserad av Prag och inte hur det fungerar i Canada. Jag ska ändå svara henne i Canada men sedan går jag nog ur den där brevvänsklubben. Jag får knyta kontakter på plats istället.
Imorse åkte jag till Smedby och hämtade den gamla kompostkvarnen. Den har inte tuggat i sig något på 20 år. Jag tänkte jag skulle testa och mala ner tobaksstammarna i den.
Det fungerade över förväntan.
Jag tänkte faktiskt skörda tobak sista gången idag men jag insåg att jag inte behöver mer blad. Jag beslutade mig för att avveckla tobakslandet istället.
Den här gröten blir resultatet av två plantor.
Sedan sprider jag ut det allteftersom jag tar ner plantor.
Jag tog ner en tredjedel av tobaken idag. Jag orkade inte mer. Jag har nog sämre uthållighet än vad jag haft tidigare. Jag pustar och blir andfådd för minsta lilla nuförtiden.
När jag tagit bort alla plantor ska jag gräva upp rötterna så gott jag kan också. De får jag köra till tippen. Sedan har jag tänkt köra på ett lager hästskit och sedan täcka över alltihop med presenningar för vintern.
Förra helgen när Sabina var här satt vi och pratade. Plötsligt sa hon: -Det känns som om jag håller på att förlora min hibiskusvän, Eddie. Jag fick erkänna att det tar emot mer och mer för mig att kämpa mot ständiga angrepp av ohyra. När jag tittar på mina älskade hibiskusar så detaljgranskar jag dem efter ohyra. Inte efter om det är några nya knoppanlag på gång eller nya ivriga skott. De slutar skänka mig glädje mer och mer tyvärr. Det är mer bekymmer än glädje nu.
Tiny Tina försöker ändå göra mig på bättre humör och slå ut lite men hon lyckas aldrig slå ut mer än så här.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har varit med om denna resa förut med mina hoyor när jag slutligen slängde allihop men då var det ullöss. Nu är det spinn.
Jag tänker på vad det skulle innebära att förlora alla växter. Mitt kapell har ju kommit att bli växter. Med de fina fönsterbänkarna och mina nio piedestaler. Vad skulle prediksalen vara utan all den grönskan? Vad skulle jag börja med istället som kunde ge mig den avkopplingen det innebär att plantera om växter och gå och vattna?
Jag har provat det mesta i bekämpningsmedelsväg men inget fungerar. Jag skulle vilja kunna hälla i något i vattnet jag vattnar med som gjorde att ohyran dog. Sådana medel finns förstås men bara för yrkesmässigt bruk. Det enda jag inte provat är så kallade nyttodjur i form av skalbaggar eller rovkvalster. Men jag vill inte ha en massa flygande skalbaggar i prediksalen heller.
4 kommentarer:
Kanske det är lättare att tappa motivationen om ett intresse mer och mer börjar bli ett heltidsjobb (och man samtidigt har kvar sitt gamla jobb). Var drar man gränsen för då ett intresse förblir ett nöje och inte ett besvär?
Nej jag ser det inte så alls. Hibiskusarna är bara en glädje och innebär ingen uppoffring från mig. De får mig normalt att känna mig viktig och behövd.. Nu kräver de däremot att jag bekämpar ohyran. Det gör jag också men jag orkar inte så mycket längre. Det vänder nu och jag börjar få en annan syn på hibiskusarna. Tänk att nedbrytningen ska få bestämma. Jobbigt är det i alla fall.
Nu har jag lagt till en bevakning på "Duvan" av Patrick Süskind på Tradera. Jag hittade den heller inte när jag letade hos internetantikvariaten. Den verkar sällsynt.
En sammansvärjning från insekternas sida helt enkelt. Kanske du skulle fördjupa dig i bekämpningsmetoder? Men det kanske är ett krig som är svårt att vinna..
Det är liksom det som är den jobbiga utmaningen. Att överlista ohyran. Den som gör det har vunnit allt! Som alkemisten med sitt guld.
Det finns ju medel som dödar ohyran. Det är bara det att vi som älskar våra krukväxter inte kommer åt dem. De som drar upp miljontals retarderade hibiskusar får däremot använda medlen. Det är som alltid en kamp mellan kärlek och profit.
Skicka en kommentar